Quod erat demonstrandum

Manus till ett föredrag med diabilder hållet för ledamöter i Skönhetsrådet i Stockholm efter inbjudan från rådets sekreterare och kanslichef Henrik Nerlund att i samband med rådets sammanträde den 17 februari 2025 tala om stadsmässighet och urbanitet i allmänhet – och om urbanitetstalet u i synnerhet.

Diabild 1

Vad är urbanitet?

I konsten och i litteraturen, i litterära beskrivningar av storskaliga byggnadskomplex och jätteanläggningar som rymmer mycket folk koncentrerat på liten yta, är det vanligt att metaforiskt likna dessa vid städer: ett storsjukhus med alla sina myriader sjuksalar och korridorer är som en stad, ett vida utbrett universitetscampus är som en stad... Men detta slags stadsmetaforer är, som jag ser det, alltid mycket missvisande.¹ Där samlas visserligen mycket folk på liten yta i stora hus, precis som i riktiga städer, det är sant, men på ett storsjukhus eller universitet samlas i princip samma slags människor för att göra mer eller mindre samma saker, med gemensamt syfte och förenade i en strävan mot ett gemensamt mål: att bota, eller att undervisa.

I städer som är städer på riktigt, alltså ej enbart metaforiskt, där samlas istället folk med helt olika mål i livet för att ägna sig åt helt olika saker och, de stora skillnaderna i vars och ens egenintresse till trots, ändå i det slags omedelbara närhet till varandra som för alla inblandade underlättar det fördelaktigt utbytet av, och den fördelaktiga handeln med varandras varor och tjänster.

Men om folk som gör mycket olika prioriteringar i sina liv i längden skall stå ut med att dela livsrum med sina meningsmotståndare och antagonister, om man vill undvika att konflikter ständigt blossar upp för minsta lilla, då räcker det inte med artighet och god uppfostran – då krävs det juridik och lagstiftning, då krävs det en uppdelning av stadens byggbara mark i ett mycket stort antal inbördes och av varandra helt oberoende fastigheter: du kan ägna dig åt i princip vad du vill fram till den tomtgräns som vi båda delar, men på min sida gränsen måste du låta mig ägna mig åt mitt utan att du ständigt lägger dig i. Och så vidare.

Städer på riktigt kännetecknas därför först och främst av delat markägande.

Visst behövs det större institutionsbyggen i en stad, men själva urbaniteten uppstår inte egentligen inne på det egna området, innanför de egna väggarna, den uppstår först längs med, och i den ständiga växelverkan kors och tvärs över den den tomt- och fastighetsgräns som exempelvis ett storsjukhus eller universitetskomplex delar med en den egna verksamheten väsensskild entitet i vilken människor ägnar sig åt något annat än det man själv ägnar sig åt.

Och även om storstäders vimlande gatuliv ofta nog ter sig romantiskt och måleriskt på håll får man heller aldrig glömma att städer bokstavligen är livsfarliga: livet i staden – stadslivet på blodigt ekonomiskt allvar, professionellt på liv och död – det stadslivet kan ta livet av en...

Men om man tillhör dem som – trots att städer aldrig är några verkligt harmlösa, ofarliga företeelser – ändå gärna ser att det som i framtiden planeras och byggs nytt skall få verkligt urbana kvaliteter, då duger det hursomhelst inte med godtyckligt och vilt gissande kring vad det är som gör att en viss bebyggelse upplevs som mer stadsmässig än en annan bebyggelse, då behöver man kunna preskribera, föreskriva och förordna, då behöver man kunna kvantifiera och måttsätta urbana kvaliteter, då behöver man ett tillförlitligt, objektivt mått på urbanitet.

Och det visar sig att man kan använda sig av urbanitetstalet som just ett sådant objektivt mått.

Urbanitetstalet är ett mått på hur uppdelad stadens bebyggda kvartersmark är – uppdelad såväl mellan stadsbo X och stadsbo Y som mellan den enskilde och kollektivet – och blir därmed ett mått på hur öppen bebyggelsestrukturen är för att ta emot folk som söker sig till staden för att göra olika saker, göra något annat än sina grannar, eller rentav för att oförblommerat, på liv och död tävla och konkurrera med sina grannar om utrymme och marknadsandelar.

Reglerna för hur man räknar ut urbanitetstal formulerade jag och beskrev jag första gången i tryck år 2016,² och jag har alltsedan dess med en dåres envishet hävdat (det har genom åren hunnit bli ett dussintal artiklar i ämnet) att mitt urbanitetstal utgör ett alltid-och-utan-undantag tillförlitligt mått – ej enbart på den enskilde stadsbons personliga, subjektiva upplevelse av stadsmässighet utan i lika hög utsträckning ett alltid-och-utan-undantag tillförlitligt mått på den genuint urbana dynamik som, exempelvis, tar sig uttryck i en marknad för den fria handeln med fastigheter och lokaler.

För att i en bebyggelse skapa såväl trivsel som en kommersiellt, socialt och kulturellt urban dynamik är ett urbanitetstal på 1,0 eller mer alltid eftersträvansvärt, ett urbanitetstal kring 0,5 ofta nog acceptabelt, men ett urbanitetstal lika med 0,0 alltid problematiskt.

Okej, men hur kommer man fram till just de siffrorna? Hur räknar man faktiskt ut ett urbanitetstal? Och vad är det som urbanitetstalet egentligen mäter?

Diabild 2

Jag vet inte om nå’n av er här idag har en aversion eller fobi mot siffror och mattetal, men för att alls förstå vad ett urbanitetstal är och vad det faktiskt mäter måste man åtminstone nå’n gång i livet ha räknat ut en handfull urbanitetstal. Vi kommer därför nu att gemensamt, steg för steg räkna ut urbanitetstalet för tre stycken hypotetiska stadskvarter. Men efter det kommer ingen av er behöva göra nå’ra fler så’na uträkningar nå’nsin igen om ni inte vill: ni kommer allihop efter denna enkla räkneövning i tre steg att kunna använda er av begreppet urbanitetstal med självförtroende i diskussioner med kolleger och likasinnade, och utan att göra några allvarligare felbedömningar.

Vi inleder räkneövningen med att dela upp de tre kvarterens alla tomgränser i två skilda kategorier och klasser, inre respektive yttre tomtgräns:

Kategori 1 ... inre tomtgräns (tomtgräns^inre), det vill säga tomt- och fastighetsgräns mellan grannarna i ett och samma kvarter; tomt- och fastighetsgräns mellan enskild fastighet och annan enskild fastighet.
Inre tomtgräns har jag markerat med blå färg i räkneövningens tre tomtkartor.
Inre tomtgräns kräver utöver eventuella gränsmarkeringar mot närmaste grannen (ett stängsel, en mur) inga större investeringar.
Inre tomtgräns är billigt.

Kategori 2 ... yttre tomtgräns (tomtgräns^yttre), det vill säga tomt- och fastighetsgräns mellan ett visst kvarters hela samlade enskilda tomtmark och kvarterets omgivande gator eller vägar; tomt- och fastighetsgräns mellan enskild fastighetsmark och offentligheten.
Yttre tomtgräns har jag markerat med rosa färg (magenta) i räkneövningens tre tomtkartor.
Yttre tomtgräns kräver längs gata stora investeringar i infrastruktur (som el, vatten och avlopp) samt underhåll (som snöskottning).
Yttre tomtgräns är dyrt.

Eftersom yttre tomtgräns är såpass mycket dyrare än inre tomtgräns att både anlägga och underhålla ligger det i såväl alla skattebetalares som alla enskilda tomtägares omedelbara ekonomiska intresse att göra stadskvarteren så stora som möjligt, med så många enskilda hustomter inne i varje kvarter som möjligt. Men en rutnätsplan med alltför stora kvarter och ett alltför glest gatunät gör det omöjligt att ta sig fram i sta’n och lika omöjligt att förse varje fastighetsägare med kommunal service utan att dra ledningar över annans fastighetsmark.

(Parentes: begreppen fastighet och tomt är i lagens mening inte synonymer, men i tätort sammanfaller de, inne i sta’n tar de flesta av oss för givet att den privata tomten kring ett visst hus har samma utsträckning och mått som den juridiska markfastighet som huset står på. I denna presentation använder jag fortsättningsvis begreppen fastighet och tomt som om de vore synonymer, växelvis, för den språkliga variationens skull om inte annat.)

Vi fortsätter nu till räkneövningens andra steg, i vilket vi summerar längderna på respektive kvarters alla inre fastighetsgränser (blå) till en totalsträcka för sig och samma kvarters alla yttre fastighetsgränser (rosa) till en annan totalsträcka för sig. Efter det placerar vi in dessa båda totalsträckor som täljare och nämnare i en enkel ekvation, en vanlig divisionsuppställning, i vilken vi dividerar summan inre tomtgränser (blå) med summan av samma kvarters alla yttre tomtgränser (rosa). Den kvoten, detta relativa förhållande mellan inre och yttre tomtgränser utgör kvarterets urbanitetstal – i skrift förkortat till lilla u (kursiverat):

∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre = u

(Parentes: märk att jag inte har döpt mitt mått till urbaniseringstal, eftersom det inte är migrationen från landsbygd till storstad, alltså inte är urbaniseringen som mitt urbanitetstal mäter. Förväxla inte heller urbanitetstalet u med U-värdet, värmegenomgångskoefficienten, som i Sverige är ett mått på värmeisoleringsförmåga, det som tidigare kallades K-värde.)

De stadskvarter som vi nu i räkneövningens tredje steg skall börja räkna ut urbanitetstalen för har alla tre samma yttermått, 100 meter gånger 200 meter:

Kvarteret A ... indelat i ... 10 st. enskilda fastigheter ... à 2.000 m².

En sammanräkning av kvarterets alla inre fastighetsgränsers längdmått ger summan 600 meter. Summan av kvarterets alla yttre fastighetsgränsers längdmått är också 600 meter.

600 m genom 600 m är lika med 1,0.

Urbanitetstalet u för kvarteret A är 1,0.

Kvarteret B ... indelat i ... 4 st. enskilda fastigheter ... à 5.000 m².

Summan av kvarterets alla inre fastighetsgränsers längdmått är 300 meter medan kvarterets omkrets, precis som hos kvarteret A, är 600 meter.

300 m genom 600 m är lika med 0,5.

Urbanitetstalet u för kvarteret B är 0,5.

Kvarteret C ... består av ... en kvartersstor fastighet ... à 20.000 m².

Summan av kvarterets alla inre fastighetsgränsers längdmått är därför 0 meter medan kvarterets omkrets, som hos kvarteren A och B, fortfarande är 600 meter.

0 m genom 600 m är lika med 0,0.

Urbanitetstalet u för kvarteret C är 0,0.

Lätt som en plätt, inte sant. Och som sagt:

För att i en bebyggelse skapa såväl trivsel som en kommersiellt, socialt och kulturellt urban dynamik är ett urbanitetstal på 1,0 eller mer (som i kvarteret A) alltid eftersträvansvärt, ett urbanitetstal kring 0,5 (som i kvarteret B) ofta nog acceptabelt, men ett urbanitetstal lika med 0,0 (som i kvarteret C) alltid problematiskt.

Diabild 3

Här ett bildmontage från min första artikel om urbanitetstal (2016): ett enkelt, fyrdelat koordinatsystem i vars fyra kvadranter jag monterat fyra välkända och tidstypiska exempel på vanliga byggnadsskick i Stockholm – ett sådant exempel per kvadrant. Jag har på kartorna valt ut och med avvikande färg markerat konturerna hos ett typiskt stadskvarter i var och en av de fyra exempelstadsdelarna. De är med avsikt så lika varandra som möjligt i planform och mått, de har alla fyra en kvartersomkrets på ungefär 400 meter.

Kvarteret Oxholmen i Skärholmen består av endast en kvartersstor fastighet. Urbanitetstalet är därför, precis som i räkneövningens kvarteret C, lika med noll – för att lista ut den saken behövs ingen ny räkneövning och ekvationsuppställning. Kvarteret Ballongen i Skarpnäck har samma urbanitetstal, ett u = 0, det inser vi också omedelbart. De båda skotskrutiga kvarteren, kvarteret Lägret på Östermalm och kvarteret Röda Rosen vid Tessinparken på Gärdet, de har händelsevis båda två också samma urbanitetstal (åtminstone när man avrundar till en decimal, vilket jag händelsevis brukar göra), ett riktigt högt urbanitetstal dessutom, nämligen ett u = 1,2 (högre än hos kvarteret A i räkneövningen nyss).

Alla mina fyra illustrationsexempel är ungefär lika högt exploaterade och ungefär lika tätt befolkade. Urbanitetstalet u säger oss således mer om upplevelsen av just dessa fyra stadsdelsexempels trivselfaktor än vad exploateringstalet e kan göra: de båda hög-u-kvarteren upplevs som trevligare, mer levande, mer attraktiva än de båda låg-u-kvarteren.

Men – frågar sig förmodligen vid det här laget vän av ordning – handlar skillnaderna i subjektiv upplevelse av livlighet och attraktivitet i dessa fyra fall i själva verket inte bara om motsatsparet centrum–periferi? Centrum är attraktivt. Och – fortsätter vän av ordning – äldre bebyggelse brukar ju av allmänheten upplevas som mysigare och trevligare, inte sant. Handlar skillnaderna i subjektiv upplevelse av livlighet och attraktivitet i dessa fyra fall i själva verket inte också om motsatsparet gammalt–nytt?

Diabild 4

På det svarar jag vän av ordning såhär:

Tyvärr räcker det inte till med motsatspar som centrum–periferi eller gammalt–nytt för att förklara var eller när eller hur urban dynamik och en känsla av stadsmässighet uppstår. Den subjektiva upplevelsen av en viss bebyggelses eller ett visst områdes trivsel och attraktivitet nyanseras visserligen i det enskilda fallet av faktorer som läge och byggnadsstil. I regel är folk förstås beredda att betala mer för en bostad på en verkligt central adress, och gammaldags högt i tak och kakelugnar kan nog i det enskilda fallet också spela roll för hur mycket man är beredd att betala för sin bostad – men all bebyggelse i äldre stil på centrala adresser upplevs inte som vibrerande av urban energi, och all bebyggelse i modern stil i våra städers utkanter upplevs inte som trist.

Stockholms innerstad är exempelvis full av pietetsfullt restaurerade malmgårdar i gammal stil. Dessa innerstadens många slottsanläggningar i miniformat förknippas inte med livligt folkliv eller livlig kommers. Sådana malmgårdar kan händelsevis ta hela stadskvarter i anspråk – det vill säga: kan utgöra bebyggelse på central adress i gammal stil med ett urbanitetstal u = 0.

Och ute bland förorterna finns gott om fastighetsbestånd med mycket höga urbanitetstal. I de allra flesta fall handlar det då förstås om egnahems- och villabebyggelse. Det är i alla sådana villaområden visserligen långt mellan husen, och inte finns det några butiker eller restauranger heller, men villor ingår i samma ekonomi och köps och säljs på samma marknad som innerstadens fastigheter, både villastaden (med högt urbanitetstal) och stenstaden (med högt urbanitetstal) är i själva verket uttryck för en-och-samma urbanitet – om än med stora skillnader i kvadratmeterpriser, beroende på avståndet till stadskärnan.

Villastadens liv är stillsamt, det är sant, men där finns ändå ett slags småputtrig urban dynamik, ett ständigt gräsklippande och rabattpåtande, ett ständigt målande och snickrande, en ständig och livlig kommersiell och social växelverkan kors och tvärs över tomt- och fastighetsgränser som riktigt lyser med sin frånvaro i höghusförorten (med lågt urbanitetstal) ett stenkast därifrån. Och ifall urbanitetstalet i villaområdet ifråga är riktigt högt, då utgör detta höga urbanitetstal faktiskt även en förutsägelse och ett halvt löfte om en möjlig hyperurban framtid, i vilken den glesa villabebyggelsen efterhand förtätas och det utvecklas ett myllrande affärs-, kultur- och nöjesliv – det vill säga utvecklas mer av det slags iögonenfallande intensiva folkliv som bättre överensstämmer med vår vanligaste intuitiva förståelse av begreppet urbanitet. Mången idag hektiskt myllrande hyperurban stadsdel har ju från början utgjort just ett sådant påfallande lantligt och sömnigt bakvatten i en storstads periferi. Londons West End, Berlins Friedrichstadt³ – och Stockholms malmar förstås.

Städer och stadskärnor tenderar att med tiden breda ut sig och växa sig allt större, och när så sker är det troligare att en ursprungligen avlägset belägen, glest befolkad villastad (med högt urbanitetstal) med tiden börjar producera hyperurbanitet än att den redan tätt befolkade höghusförorten (med lågt urbanitetstal) ett stenkast därifrån nå’nsin börjar göra det.

I stadslivs- och urbanitetsupplevelsetermer är således såväl höghusenklaven med platta tak i modern stil i stadens periferi som den pietetsfullt restaurerade malmgården med sina branta tak i klassisk stil mitt i sta’n att betrakta som tärande, som vampyriserande företeelser, som egoistiskt parasiterande på stadslivet i omgivande hög-u-kvarter utan att erbjuda särskilt mycket stadsliv i utbyte. Gränslinjen mellan å ena sidan alla närande och produktiva, och å den andra alla för stadslivet tärande, parasiterande bebyggelsestrukturer, den gränslinjen löper inte mellan gammalt och nytt, eller centrum och periferi, eller ens mellan fattig och rik, den löper mellan hög-u- och låg-u-områden: om vi tänker oss två nya stenstadsliknande bostadsområden (med hus i tomtgräns längs korridorgator) som båda två rent geografiskt befinner sig lika långt från stadens centrum, båda två har designats av samma generations arkitekter i samma stil, båda två har lika hög kvalitet i utförande och finish, och erbjuder lika många och lika stora och lika väl utrustade bostadslägenheter och affärslokaler att hyra, men det ena området har ett lågt och det andra ett högt urbanitetstal, då kommer det snart visa sig att hög-u-alternativet upplevs som trevligare och mer attraktivt, som mer urbant, såväl av dem som söker sig en bostad som av dem som vill hyra kontors-, verkstads- eller butikslokal.

Det skall sägas att en och annan läsare har hört av sig under de år som gått sedan publiceringen 2016 och ställd förbryllade frågor om särskilt en kanske litet udda och säregen egenhet hos urbanitetstalet – en egenhet som av allt att döma för många läsare framstått som egendomlig och kontraintuitiv (counterintuitive):

Man kan ju räkna ut urbanitetstal även för ett än så länge helt obebyggt fält mitt ute i ingenstans – så fort det finns en tomtkarta och fastighetsindelning. Och om man redan kunnat räkna ut ett urbanitetstal för det obebyggda fältet ifråga, och detta urbanitetstal visat sig ligga riktigt högt, säg ett urbanitetstal u ≈ 1, och om vi håller för sant att såpass höga urbanitetstal indikerar stadsmässighet, betyder det att man bör klassa detta än så länge obebyggda gärde som en urban plats redan innan man börjat anlägga några gator eller bygga några hus?

Jag vet att en och annan inte håller med mig i detta, men jag lutar åt att svara ja på den frågan: om det finns en fastighetsindelning och urbanitetstalet är högt, ja då har man – tack vare ett simpelt skotskrutigt mönster av gränslinjer dragna på en tomtkarta – redan etablerat och installerat ett slags essentiell stadsmässighet på platsen. Hävdar jag.

Obebyggda hustomter är förresten ingen ovanlighet i en stad: hus rivs, nya hus byggs i de gamlas ställe. Det vore absurt att hävda att en visst fastighet i staden med ens upphör att vara urban bara för att den under en period, något år eller så, råkar stå avriven i väntan på att bebyggas på nytt. Rivningsfasen är lika mycket del av den urbana dynamiken som byggnadsfasen. Investeringen i en obebyggd tomt är lika mycket del av den urbana dynamiken som, efter en tid, besittningstagandet av det färdigbyggda huset.

Att hustomter periodvis står obebyggda och att man lika ofta i staden river hus som man bygger nya, det är således okontroversiellt, det är av godo, sån’t hör staden till – men det faktum att man numera i samband med omfattande husrivningar så ofta passar på att slå ihop små fastigheter till allt större och större fastigheter, det är inte bra, det har staden som helhet tagit skada av.

Diabild 5

Här ett av de mest extrema exemplen i den genren: kvarteret Björnen och kvarteret Loen som i samband med Cityomvandlingen slogs samman till ett enda storkvarter och en enda storfastighet. På denna fascinerande bild från 1979 (Göran Fredriksson, Stadsmuseet) ser vi ett, med undantag för Adelcrantzska palatset, helt avrivet kvarteret Björnen i väntan på att bebyggas med nya kanslier (AOS, Ahlgren Olsson Silow). Till vänster i bild en skymt av kvarteret Loens nybygge (Nils Tesch) och till höger en skymt av grannkvarteret Elefanten vars ökända parkeringshus hade en rå, men ändå grafiskt klart intressant betongfasad som, om den istället hade prytt, säg, ett museum för modern konst, av mången förståsigpåare hade ansetts vara en mycket stilig fasad, inte sant⁴ (Boijsen & Efvergren). Det vill säga – mot slutet av förra seklet finner vi överallt i Klara hus ritade av Arkitektur-Sveriges allra skickligaste och namnkunnigaste arkitekter, såväl 1700-talets som 1900-talets verkliga crème de la crème.

Men trots all denna högklassiga arkitektur överallt lyckades man i mitten av 1900-talet samtidigt helt utrota alla de urbana kvaliteter som tidigare kännetecknat Klarakvarteren. Urbanitetstalet är i Klara numera så gott som överallt är lika med noll. Extremfallet Klara illustrerar särskilt väl den viktiga poängen att framstående arkitektur inte kan rädda en stadsdel om urbanitetstalet överallt är extremt lågt. Arkitekturens kvalitet bestämmer inte gatulivets kvalitet i en stadsdel. Arkitektur skapar inte urbanitet. Arkitekter skapar inte urbanitet.

(Parentes: urbanitetstalet u för dubbelkvarteret Björnen och Loen är 0 m / 457 m = 0,0. Kvarteren bestod innan Citysaneringen av 11 st. respektive 7 st. fastigheter, urbanitetstalet u för Loen var 321 m / 335 m = 1,0 medan det i Björnen var lägre, 205 m / 343 m = 0,6 eftersom Adelcrantzska malmgårdens tomt var såpass stor, nästan kvartersstor.)

Diabild 6

Parkeringshuset i grannkvarteret Elefanten har som bekant rivits, men frågan är vad de nya bostäderna i kvarteret egentligen inneburit för gatulivet runtikring (Brunnberg & Forshed, 2003). Att de nya bostadshusens fasadarkitektur är medioker, det bekommer mig egentligen inte, arkitekturens kvalitet är inget som jag tillmäter särskilt stor betydelse i sammanhanget, arkitekturens kvalitet bestämmer som sagt inte gatulivets kvalitet i en stadsdel. Det jag finner nedslående med de nya bostäderna är att urbanitetstalet i kvarteret fortfarande är såpass lågt: fasaderna längs Herkulesgatan och Vattugatan är visserligen tydligt indelade i olikfärgade väggfält, men den bild från arkitektens egen sajt som föreställer kvarterets innergård avslöjar att alla som bor här i själva verket delar en och samma innergård och bebor en och samma fastighet. Jag hade gärna sett att byggnadsvolymen hade styckats upp i åtminstone sex enskilda bostadsfastigheter (en per trapphus). Visst, biltunneln under kvarteret måste ha gjort en dylik uppdelning oerhört opraktisk – men uppenbarligen inte helt omöjlig, eftersom man lyckats stycka av en helt egen liten tomt åt kontorshuset som gränslar biltunnelns mynning.

Och om alla kvarter i Klara kring millenieskiftet hade bebyggts med nya låg-u-bostäder på samma vis som skett i kvarteret Elefanten, då hade vi bara fått oss ytterligare en död och på det övriga stadslivet vampyriserande sovstad på halsen, lik flera andra sentida sovstadsenklaver på malmarna som åker snålskjuts på den urbana dynamiken i omgivande kvarter – som 1960-talets stora bostadskomplex på västra Södermalm eller S:t Eriksområdet på Kungsholmen.⁵

Diabild 7

I den engelskspråkiga världen vet alla vad mine canaries är, de kanariefåglar i bur som gruvarbetare i Storbritanniens kolgruvor förr i tiden brukade ta med sig ned i gruvgångarna. Om the canary in the coal mine överlevde var allt okej, men om den tuppade av eller rentav dog visste gruvarbetarna att det ansamlats giftig kolmonoxid i luften och att de behövde bege sig därifrån fort som attan. På engelska har kanariefågel i kolgruvan blivit ett välkänt talesätt och en än idag ständigt återkommande metafor i skrift och i dagligt tal, på skämt och på allvar.

Amerikanen Joel Garreau är mest känd i arkitektkretsar för den på sin tid mycket omtalade boken Edge City från 1991. När han för några år sedan lät sig intervjuas i Dagens Nyheter om sin syn på städer och stadsliv (31 augusti 2006), då nämnde han bland annat att han på gator och torg brukar hålla utkik efter vad han kallar mine canaries, metaforiska gruvkanariefåglar, och syftade då på det slags specialiserade butiker, annorlunda restauranger och de överhuvudtaget litet udda näringsverksamheter som man inte finner överallt i en stad utan enbart i verkligt levande gatumiljöer och stadsdelar. Så länge de metaforiska kanariefåglarna överlever är allt okej, om de börjar försvinna och blir allt färre är detta ett tydligt tecken på att stadens offentliga rum mår dåligt.

Jag kände inte till Garreaus kanariefågelmetafor när jag skrev min första artikel om urbanitetstal, den metaforen tipsades jag om först ett par år senare, 2018, men jag fann genast idén intelligent och bestickande: väldigt smart och begåvat att i en analys inte dra alla slags verksamheter i det offentliga rummet över en kam utan istället göra distinkt skillnad mellan verksamhet och verksamhet, mellan butik och butik och mellan restaurang och restaurang.

En 7-Eleven, pizzeria eller frisör kvalar exempelvis inte in, så’na finns det tretton på dussinet, minst ett par tre stycken vid varje tunnelbanestation och förortstorg. Men, säg, en mikronesisk tesalong eller ett bokantikvariat som specialiserat sig på mesoamerikansk poesi, och som dessutom lyckats överleva på samma adress i minst tio år, den sortens verksamheter skulle jag absolut räkna till kategorin urbana gruvkanariefåglar.

Diabild 08

Om det är sant att urbanitetstalet är ett pålitligt och tillförlitligt mått på urbana kvaliteter, då borde de allra flesta av Stockholms urbana gruvkanariefåglar återfinnas i stadskvarter med höga urbanitetstal, inte sant. När jag väl tagit till mig Garreaus kanariefågelmetafor försökte jag därför förstås dra mig till minnes hur många mine canaries som jag stött på i de fyra Stockholmskvarter som jag hade råkat använda som byggnadstypexempel och illustrationer i min första artikel om urbanitetstal ett par år tidigare, 2016. I ett av de fyra exempelkvarteren fanns det visst ett bokantikvariat, det ville jag bestämt minnas.

Jag beslöt mig för att kolla upp och dokumentera saken i efterskott. Jag började med att göra återbesök i mina båda kvartersexempel med urbanitetstalet lika med noll (u = 0), Skarpnäck och Skärholmen, men där fann jag inga metaforiska kanariefåglar som kvittrade. Ett föga förvånande resultat. Jag gjorde sedan återbesök i de båda stadskvarter som visat sig ha ett riktigt högt urbanitetstal (u = 1,2) på Gärdet och Östermalm. Och mycket riktigt, i kvarteret Röda Rosen vid Tessinparken huserade fortfarande Aspingtons Antikvariat, precis som jag mindes det. Och även om jag i kvarteret Lägret på Östermalm inte fann något bokantikvariat fann jag andra slags mine canaries, som restaurangen Coco & Carmen, bakverksdesignern Ateljé Tårtan, samt Lars Blomkvists Tapetserarverkstad.

Resultatet av kanariefågeljakten publicerade jag 2018 som ett appendix till min andra artikel om urbanitetstal.⁶

Diabild 09 (animation GIF)

Efter detta första, mycket uppmuntrande resultat (eller nedslående resultat, beroende på hur man ser det) ville jag testa mitt urbanitetstal mot förekomsten av urbana kanariefåglar i större skala, med fler stockholmska stadsmiljöexempel, och fortfarande inte helt godtyckligt och anekdotiskt utan med något slags system och systematik. Tillslut bestämde jag mig för att besöka och fotografera alla de bokantikvariat i Stockholm som fortfarande hade fysiska butikslokaler och fysiska gatuadresser – jag lyckades få fram adresserna till 20 stycken. Jag räknade sedan ut urbanitetstalet för samtliga kvarter i vilka det då, 2018, fortfarande fanns affärsdrivande bokantikvariat.

Och mycket riktigt. Visst fanns det några enstaka antikvariat på adresser med låga urbanitetstal. Men de allra flesta antikvariaten i Stockholm – hela 15 stycken, eller 75 procent – återfanns i kvarter med höga till medelhöga urbanitetstalnivåer, allihop med ett u ≈ 1 (eller mer exakt: ett u ≥ 0,5).

Mina efterforskningar bekräftade således tesen att det är mer sannolikt att man träffar på så kallade urbana gruvkanariefåglar i stadskvarter med höga urbanitetstal: ju högre urbanitetstal, desto större sannolikhet att en kanariefågel flyttar in – och dessutom överlever.

Vilket skulle bevisas. Quod erat demonstrandum. Q.E.D.

Resultatet av denna min utvidgade jakt på kanariefåglar publicerade jag samma år, i september 2018, på min blogg.⁷

(Parentes: som synes på diabilden är detta blogginlägg författat på engelska – ibland har jag helt enkelt valt att göra mina blogginlägg på engelska. På min hemsida och sajt finns det förresten också en hel del dokument och artikeltexter författade i original på engelska. Jag har även i ett antal fall låtit översätta svenskspråkiga artikeltexter på sajten till engelska – och i ett par fall till tyska.)

Diabild 10

Eget källargarage i fastighet som är mindre än 1.000 m² är enligt uppgift svårt att få till. Men antag att vi i alla nya stads- och detaljplaner skulle börjar göra kvarteren bra mycket större än vad som är brukligt numera, större än i Barkarby eller Ursvik (100 m gånger 100 m), och framförallt större än i Hagastaden (bara 40 m gånger 100 m) – mer som kvarteret Nebulosan i Vasastaden (hela 200 m gånger 100 m, kvarterets omkrets således 600 m, för övrigt samma kvartersyttermått som i vår gemensamma räkneövning för en stund sedan): om man delar ett kvarter av Nebulosans storlek i tio precis lika stora fastigheter med en area på 2.000 m² var och en (det vill säga: gott om plats för bilgarage med egen nedfartsramp), då blir urbanitetstalet i kvarteret ändå såpass högt som (4 x 100) m + 200 m = 600 m delat med omkretsens 600 m, det vill säga ett urbanitetstal u = 1, samma urbanitetstal som hos räkneövningens kvarteret A.

(Parentes: 24 fastigheter har efter tomtsammanslagningar på 1960-talet blivit färre, de är idag 20 stycken. Urbanitetstalet u har därför också sjunkit med några tiondelar, från 1.100 m / 592 m = 1,9 till dagens 947 m / 598 m = 1,6.)

Diabild 11

Urbanitetstalet är bra att ha i åtanke ej enbart när man delar in kvartersmark i enskilda och inbördes oberoende fastigheter, urbanitetstalet u är också bra att ha till hands när man designar rutnät av gator. Om något blivit fel i layouten av gator märks det genast i att man kan konstatera att ett antal kvarter fått orimligt låga urbanitetstal.

Jämför de här två stockholmska innerstadsgatornas mått i vertikalsektion och genomskärning. Till vänster i bild Styrmansgatan på Östermalm. Precis som överallt i 1800-talets rutnätsplan är gatan lika bred som husen är höga. Detta bredd-till-höjd-förhållande på ett-till-ett har visat sig mycket välfungerande i vår stad: vår lågt stående sol vintertid till trots får alla med fönster som vetter åt en sådan gata, oavsett om gatan löper i nordsydlig eller östvästlig riktning, tillräckligt med dagsljus och himmelsvy för att inte känna sig klaustrofobiskt instängda.

Till höger i bild den relativt nyanlagda Harry Martinsons gata i Hornsberg på Kungsholmen. Husen är dubbelt så höga som gatan är bred. Detta bredd-till-höjd-förhållande på ett-till-två gör gatan trång och mörk och kyffig (detaljplan 2006, signerad av planarkitekt Charlotte Holst).

Diabild 12

Nå’nting har blivit fel i hur man här i Hornsberg har måttsatt rutnätet av gator, och nå’nting har blivit fel i hur man måttsatt bebyggelsen längs dessa gator. Kvarteren är alldeles för små och antalet tvärgator mellan huvudstråket Franzéngatan och strandpromenaden är alldeles för många. Låt oss anta att det hos Stockholms stad finns en viss, begränsad mängd asfalt på lager. Ju fler tvärgränder i Hornsberg, desto mindre mängd asfalt per tvärgränd, desto smalare måste man göra dessa tvärgränder för att asfalten skall räcka till för att täcka alla körbanor överallt. Det är naturligtvis inte så det går till i Stockholms stads förvaltning, det fattar väl jag också – men att anlägga gator är dyrt, städers resurser är finita, i synnerhet är mängden byggbar mark en finit resurs. Och ju fler helt överflödiga gränder i Hornsberg, desto mer dyr yttre tomtgräns (tomtgräns^yttre), desto lägre urbanitetstal, och – tyvärr – desto sämre gatumiljöer.

Med hälften så många tvärgränder hade varje tvärgränd – med tillgång till samma mängd begränsade, finita resurser – kunnat göras dubbelt så bred: om man hade slagit ihop den mängd gatumark (och asfalt) som Harry Martinsons gata använder med den mängd gatumark (och asfalt) som nästa gränd, Eyvind Johnsons gata använder så hade man med ens kunnat skapa en rimligt proportionerad sjögata (samma proportioner i genomskärning och sektion som Styrmansgatan, lika mycket asfalt som delats upp mellan de båda gränderna nu på ett och samma ställe), en Harry Martinsons och Eyvind Johnsons gata (passande namn eller hur, med tanke på deras gemensamma Nobelpris) – och man hade fortfarande kunnat exploatera lika högt och bygga lika mycket hus, eftersom man fortfarande hade haft precis lika mycket kvartersmark kvar att bygga hus på. Dessutom hade urbanitetstalet höjts eftersom totalsumman yttre tomtgränslängd (tomtgränslängd^yttre) hade minskat: en åtgärd som höjer urbanitetstalet visar sig alltid skapa bättre, rimligare proportionerade gaturum.

Jämför alla snuttkvarter och onödigt trånga gränder i Hornsberg med kvarteret Nebulosan som vi använde som exempel nyss. Kartan till vänster: kvarteret Nebulosan av idag – massor av skotskrutighet, massor av både rosa och blått i kartbilden. Kartan till höger: trakten kring kyffiga Harry Martinsons gata i Hornsberg – bara en massa rosa, väldigt litet blått.

Märk! att alla gator i Vasasta’n är breda och generösa!

Och märk! att det utan vidare får plats tre eller kanske fyra stycken kvarter av Hornsbergs mini-kvarter-typ inuti kvarteret Nebulosan. Men vad vore det för poäng med att stycka upp Nebulosan i tre eller fyra mindre kvarter, med flera nya tvärgränder löpande mellan sig? Jag tror inte att nå’n av er här idag nå’nsin flanerat längs Västmannagatan och tänkt att det skulle minsann behövas fler tvärgator mellan Dalagatan och Västmannagatan just här! Och vi borde förresten dra dessa nya tvärgator vidare österut, till Upplandsgatan, och Vegagatan, och hela vägen till Drottninggatan och Observatorielunden när vi ändå håller på!

Stockholms malmar är fulla med stadskvarter som är mycket större än kvarteren i Hornsberg – vilket väl bevisar att det varken är traditionellt stockholmskt, eller ens nödvändigtvis särskilt stadsmässigt att från arkitekt- och planerarhåll ständigt insistera på att göra alla stadskvarter överallt så ynkligt små. Minikvarter av den typ som byggs överallt i Storstockholm numera – inte bara i Hornsberg utan även i Barkarby och Ursvik och inte minst (värsta exemplet av allihop) i Hagastaden – de borde förbjudas!

Det där sista jag sa’, med höjd röst, om ett mini-kvarters-förbud, det var ingen hyperbol, det var inte bara tom retorik, jag menar absolut allvar: redan i min allra första artikel om urbanitetstalet u lekte jag med tanken på en lagstiftning om urbanitetstal, en u-lag. Jag skulle för egen del välkomna exempelvis ett allmänt och generellt förbud mot tomt- och fastighetssammanslagningar, tillsammans med ett absolut krav på, säg, ett urbanitetstal ≥ 1 när man bygger nytt.

Diabild 13

Jag föreställer mig att Sveriges kommuner efter införandet av en sådan lag fortfarande kan planera hela bostadsområden på en gång, att arkitekter fortfarande kan rita hela bostadsområden på en gång, att byggfirmor fortfarande kan bebygga hela bostadsområden på en gång, och att hela bostadsområden efter färdigställandet fortfarande kan ha en-och-samma-storägare – ett allmännyttigt bostadsföretag eller liknande.

Den ensamma storfastighetsägaren ifråga kommer nämligen så småningom – för att skaffa sig kapital till fler byggen om inte annat – att behöva sälja av några av det storskaliga byggprojektets många hus, vilket också då är lätt gjort, rent juridiskt, tack vare den under planeringsstadiet framtvingade underindelningen i mindre fastigheter. De bostadshus som säljs av börjar genast leva sina egna helt självständiga husliv, de byggs kanske om eller rivs och helt annorlunda nya hus byggs kanske efterhand på de frilagda rivningstomterna. Med tiden (decennier? sekler?) börjar detta stora, ursprungligen arkitektoniskt mycket enhetliga byggprojekt att uppvisa synliga tecken på just det slags mångfald och variation i arkitekturen som vi alla förknippar med genuin urbanitet.

Storskalig, hyperrationaliserad projektering av det slag som är vanligt i vårt land numera behöver således inte i sig innebära en dålig urban prognos – så länge man som markägare och byggare accepterar kravet på ett rimligt urbanitetstal: klart det vore enklare och billigare att i ett stadskvarter bara behöva göra en anslutning till vatten och avlopp istället för tio stycken anslutningar, klart det blir enklare och billigare med ett gemensamt källargarage istället för flera olika garage i samma kvarter med varsin separat nedfartsramp – men låga urbanitetstal utarmar stadslivet och förstör förutsättningarna för en genuint urban utveckling över tid. Vi behöver en u-lag om uppstyckning av stadens byggbara mark – i analogi med hur man i de flesta industrialiserade länder sett till att skapa konkurrensverk och anti-trustlagstiftning som kan tvinga fram en uppstyckning av överstora, monopolistiska jätteföretag.

Diabild 14

Men lagstiftaren måste i så fall förstås vara mycket tydlig och konkret i sin lagtext och producera ej enbart helt otvetydiga och oantastliga definitioner av begreppen inre och yttre tomtgräns (tomtgräns^inre / tomtgräns^yttre), lagstiftaren måste också formulera dessa definitioner av inre och yttre på ett sådant vis att det samtidigt framstår helt glasklart vilka slags gränser på en tomtkarta som faktiskt måste klassas som ingetdera, klassas som tomtgränshybrider, som tillhörande varken den ena eller andra kategorin med för urbanitetstalet utslagsgivande tomtgränser. Alla de streck och linjer på en tomtkarta som inte kan anses ha någon betydelse för bebyggelsens urbana potential över tid bör man helt bortse från när man räknar ut urbanitetstal.

Till exempel: ett servitut för fönster i brandmur, eller ett servitut för ledningsdragning över tomtgräns och över grannes fastighet kommer förslagsvis att diskvalificera en gräns från att, i u-lagens mening, klassas som vare sig inre eller yttre tomtgräns. Och gränserna mellan radhusen i ett radhusområde skulle i en väl avvägd u-lagstiftning förslagsvis komma att klassas precis som lägenhetsskiljande väggar i ett flerbostadshus skulle klassas – det vill säga som just varken inre eller yttre tomtgräns: om väggen mellan din radhusgranne och dig är en helt vanlig lägenhetsskiljande vägg lik de enkla lägenhetsskiljande väggarna i ett vanligt flerbostadshus vilket som helst, då kan gränsen mellan era båda radhus inte räknas som en inre gräns (gräns^inre) i u-lagens strikta mening. Och om dina radhusgrannar och du tillhör samma bostadsrättsförening och/heller samfällighet med delat ansvar för en stor och grön allmänning mitt i området, då kommer man förslagsvis inte heller att fästa något avseende alls vid gränsen mellan allmänningen och era radhusträdgårdar när urbanitetstalet räknas ut.

Diabild 15 (video)

Den här scenen i Roy Anderssons Giliap (1975) spelades in på Majorsgatan och på rivningstomter i kvarteret Brunfisken på Östermalm – som synes en ganska ruff och tuff miljö på den tiden. I samma kvarter finns idag längs Nybrogatan och kvarterets bortre långsida en stor mataffär, Systembolaget, apotek, all möjlig service.

Apropå rivningar och rivningstomter. Apropå den bokstavligen livsfarliga, ibland sorgliga och solkiga, inte alltid så puttenuttiga genuint urbana dynamiken.

Diabild 16

Minsk den 16 augusti 2020. Av alla tv-bilder och bildreportage då när det begav sig framgick det snart att urbanitetstalet u i de centrala delarna av Minsk överallt (!) måste vara i princip lika med noll, och att den byggbara tomtmarken överallt samlats i kvartersstora kolossalfastigheter som man byggt rena monster till jättehus på. Inte undra på att Vitryssland är en diktatur: om presidenten äger allt, om Minskborna inte äger, bokstavligen äger den stad som de bebor, då äger de ju inte heller någon sann autonomi eller självständighet i sitt förhållande till överheten.⁸

Diabild 17 (video)

Ifall nå’n undrar: metoden för att räkna ut urbanitetstal formulerade jag i mars 2016. Av allt att döma finns det inga föregångare till mitt urbanitetstal – ingen av dem som fick läsa tidiga utkast till min första artikel, och ingen som hört av sig sedan den första artikeln publicerades har sagt sig känna igen min metod eller något av mina resultat någon annanstans ifrån.

Det har som sagt hittills hunnit bli ett dussintal artiklar allt som allt, allihop ursprungligen tryckta, rikt och generöst illustrerade, i den stockholmska arkitekturtidskiften Kritik, en tidskrift som tyvärr sedan något år inte längre finns och inte längre ges ut. Samtliga mina artiklar om urbanitetstalet för tidskriften Kritik finns dock numera även tillgängliga på webben, helt gratis, på min egen hemsida och sajt.

Den senaste av mina artiklar om urbanitetstal trycktes i tidskriften Kritik år 2023 och tar sin utgångspunkt i ett resonemang kring en av filmhistoriens mest fantastiska scenografier – de för filmen specialbyggda, undersköna högmodernistiska miljöerna i Jacques Tatis film PlayTime från 1967, ett jättebygge som kommit att kallas Jaques Tatis eget Tativille, Tatis egen stad. Men hur väl fungerar egentligen denna stad? I artikeltexten från 2023 – som självklart fått rubriken Tativille – använder jag detta kontorslandskap som stadsmetafor, som metafor för vår egen tids stadsbyggande. Tänk er att man multiplicerar med 10 alla mått hos dessa (måste jag säga) otroligt snygga och estetiskt tilltalande kontorsmoduler och korridorer. Korridorer som här är kanske två meter breda blir då till 20 meter breda gator, tre meter breda kontorsmoduler blir till 30 meter breda huskroppar. Vad med urbanitetstalet i så fall? Vad med urbaniteten? Och så vidare.

Diabild 18

Sista diabilden. Dags att börja avrunda och sammanfatta det vi kommit fram till här idag:

1.
Den verkligt viktiga skiljelinjen mellan olika slags urbana erfarenheter (socialt, ekonomiskt, kulturellt) går varken mellan stenstad och hus-i-park, lågexploaterat och högexploaterat, centrum och periferi, gammalt och nytt, eller ens mellan hög och låg arkitektonisk kvalitet, den verkligt viktiga skiljelinjen går mellan höga och låga urbanitetstal.

2.
Fastighetsbestånd med högt urbanitetstal tenderar att fungera bättre såväl socialt som ekonomiskt och kulturellt, och upplevs som mer levande och dynamiska än fastighetsbestånd med lågt urbanitetstal.

3.
För att i en bebyggelse skapa såväl trivsel som en kommersiellt, socialt och kulturellt genuin urban dynamik är ett urbanitetstal på 1,0 eller mer alltid eftersträvansvärt, ett urbanitetstal kring 0,5 ofta nog acceptabelt, men ett urbanitetstal lika med 0,0 alltid problematiskt.

4.
Eftersom urbanitetstalet utgör ett såpass tillförlitligt mått på förekomsten av urban potential och dynamik kan begreppet urbanitet definieras som ett visst urbanitetstal. Jag föreslår att företeelsen urbanitet hädanefter i professionella och akademiska sammanhang definieras som ett urbanitetstal lika med eller större än ett (u ≥ 1).

Jag slutar där. Tack för uppmärksamheten. Några frågor?

Illustrationer

Fotnoter