Brandmur

Titta här: betrakta arkitekten Günther Domenigs märkvärdiga Zentralsparkasse (1976-79) i Wien, Österrike (Favoritenstraße 118, U-Bahn: Keplerplatz). Ganska frän kåk, inte sant.

Det som främst fångar mitt intresse är dock inte egentligen gatufasadens besynnerliga och svulstiga high-tech-barock (eller vad man nu skall kalla stilen i fråga). Det som jag främst finner intressant med denna byggnad är istället dess helt släta och inte alls ornerade brandmurar i tomtgräns mot grannfastigheterna och det faktum att arkitekten av allt att döma inte har känt något behov av att klåfingrigt ge sig på och gestalta de på ömse sidor av, och i rät vinkel mot den svulstiga gatufasaden, högt uppskjutande brandmurarna. Arkitekten har accepterat tomtgränserna för vad de är, och accepterat brandmurarna för vad de är:

Som en maffig tårtbit som skurits ut ur och lyfts ut ur en stor och hög gräddtårta: till skillnad från tårtbitens stycke yttre tomtgräns (tomtgräns mot gata) med svällande lager av bullig grädde är de vertikala snitt som tårtspaden åstadkommit längs tårtbitens inre tomtgränser (tomtgränser mot grannfastighet) helt släta – på skurna tårtbitars typiska vis.¹

Det skall erkännas att litet, litet grand av arkitekturgestaltningen, av gatufasadens metallkaskader så att säga spiller över takkanten, liksom blöder ned ett kort stycke på brandmuraren i bild, men det är fråga om såpass litet gestaltad brandmursmängd – i jämförelse med hela den mycket större brandmursyta som arkitekten lämnat helt ifred – att jag i detta sammanhang anser att jag helt enkelt kan blunda för och bortse från denna arkitektoniska kontamination av brandmurens släta intighet, den räknas nästan inte. Brandmuren är till allra största delen helt slät, enfärgad och helt utan arkitektoniskt gestaltade element.

Och på många av de foton av byggnaden som är tagna i soligt väder ser man hur en klunga med smäckra skorstenar som sticker upp ur yttertaket hos grannfastigheten i söder kastar bandformade skuggor över denna brandmur, en brandmur som därför ter sig mönstrad, ter sig randig – men så är alltså inte egentligen fallet, denna randighet är en illusion, brandmuren är i själva verket som sagt helt slätputsad, enfärgad och omönstrad.

Gatufasad är en sak – är arkitektur. Brandmur är något annat – är juridik. Och det är vackert så. Denna grundläggande skillnad, ej enbart i rent juridiska termer utan även i estetiska och konstnärliga, i vad som i den typiska europeiska kvartersstaden historiskt gäller för yttre tomtgräns (gatufasad) respektive inre tomtgräns (brandmur), det har arkitekten i fråga (Domenig) alltså haft en instinktiv känsla för – en instinkt som jag synnerligen uppskattar. Chapeau!

Arkitekten i fråga (Domenig) har visat en för vår samtids arkitektkår ovanlig stor självkontroll och har, utan att konstra, accepterat den 1800-talsmässiga (borgerligt klassiskt liberala) fastighetsstrukturen i kvarteret i fråga, istället för att på det (demokratiska) 1900-talets typiska arkitektvis ha försökt radera och utplåna den äldre fastighetsstrukturen – eller, som i de fall sammanslagningen av ett kvarters alla fastigheter till en enda fastighet ej låtit sig göra: åtminstone försökt att kamouflera och maskera de faktiskt existerande fastighetsgränserna genom att låta gestalta brandmurarna på ett sådant vis att den egentliga fastighetsindelningen inte märks. Precis som om detta wienska stadskvarters historiska indelning i mindre fastigheter av någon anledning i sig vore av ondo, någonting oönskat och någonting dåligt som antingen måste elimineras eller åtminstone döljas.

Den 1800-talsmässiga underindelningen av privat kvartersmark i mindre fastigheter är ej av ondo, är ej någonting oönskat eller någonting dåligt. När det byggs nytt här och där i redan befintliga stadskärnor (ofta nog infill-projekt, som i fallet Zentralsparkasse av Günther Domenig) då kan den sant urbana upplevelsen bibehållas så länge (och endast så länge) som man inte samtidigt (reflexmässigt) slår samman flera mindre fastigheter till en större (ofta nog kvartersstor) fastighet, så länge man fortfarande respekterar det redan befintliga beståndet av tomtgränser som delar in kvartersmarken i ett flertal fastigheter.

En brandmur kan alltid motbyggas utan större anledning till konflikter med den granne som äger huset med brandmuren i fråga. Att bygga nytt tätt inpå ytterväggar med fönster i är mycket besvärligare, de som bor eller arbetar i huset med fönster kommer genast att instinktivt protestera mycket ljudligt när någon vill bygga hus som blockerar ens egen utsikt. Motbyggandet av en befintlig brandmur förorsakar aldrig samma problem att komma överens grannar emellan. Hus med brandmur i tomtgräns gör staden ekonomiskt och arkitektoniskt enklare och inte minst billigare att ständigt förändra och utveckla – och därför även med vital och dynamisk.

Synliga, exponerade brandmurar i tomtgräns brukar inte bli synliga förrän grannhusen i kvarteret i fråga av ett eller annat skäl rivs. Och de brukar anses vara en visuell/estetisk defekt i stadslandskapet, anses vara fula. Jag kan inte hålla med. Jag tycker sådana brandmurar är mycket vackra – eftersom de visar på att kvartersstrukturen och fastighetsjuridiken från den klassiska liberalismens oerhört produktiva och urbana 1800-tal, att den kvartersstrukturen och fastighetsjuridiken fortfarande i allt väsentligt fungerar.

Illustration

Fotnot