Formfaktor

Mikael Askergren © 2021

1. Stadens form

Svenska arkitekter of a certain age har så gott som allesammans i bokhyllan, hemma eller på kontoret, ett exemplar av planschverket Stadens form, en ganska lyxig mastodont till bilderbok om Samhällsmönstrens och teknikens betydelse för städernas utveckling, författad och rikt illustrerad av en viss Janos Kleineisel, utgiven av HSB:s Riksförbund år 1971, med alla förklarande bildtexter på både svenska och engelska parallellt (engelsk titel: Urban Form), och med ett grafiskt mycket vackert omslag med en plan över den nästan helt cirkelrunda Ismanstorps fornborg på Öland avbildad i bländande vit linjeteckning mot becksvart botten. Du som läser detta äger förmodligen ett eget exemplar av boken, inte sant. Som du köpt för en spottstyver på antikvariat, för det snygga omslagets skull om inte annat, inte sant. Boken kostade ju nästan ingenting, en hundring give or take, vilket ju inte kändes som särskilt mycket pengar för ett såpass ambitiöst planschverk.1

Jag bläddrar då och då i mitt eget exemplar (som jag förstås inte betalat särskilt mycket för), om inte annat för illustrationernas höga ambitionsnivå, och för att låta mig översköljas av, liksom bada i all information i de grafiskt lättlästa planscherna, systematiskt organiserade efter historiska faktorer som politiskt styrelseskick, handelsutbyte städer och länder och kontinenter emellan, persontransportsystem och så vidare.

Men boken åker varje gång ganska raskt tillbaka in i bokhyllan. Den höga ambitionsgraden vad gäller samhällsanalysen till trots saknar boken helt och hållet en grafisk representation av den för stadsbyggandet enda faktor som egentligen intresserar mig, den formfaktor som på egen hand avgör hur städer utvecklas över tid såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt, nämligen fastighetsindelningen. Överallt i boken är det gott om riktigt snygga, grafiskt tacksamma och lättlästa kartor över städer, med tydligt tecknade konturer av gator och kvarter, javisst, men aldrig, inte i ett enda exempel i hela boken har dessa kvarter redovisats med den aktuella underindelningen i enskilda fastigheter inritad. Kvarterens konturer har överallt tecknats med stor exakthet och tydlighet, javisst, men ingenstans i hela boken syns dessa kvarters underindelning (i förekommande fall) i mindre, enskilda tomter. Ingenstans framgår det hur spritt eller koncentrerat ägandet av marken är. Ett på det hela taget förfelat slutresultat därför, om det verkligen är (som det heter i bokens undertitel) städernas utveckling författaren intresserat sig för. Sorry, Janos.

Om författaren och illustratören på de kartor som i boken representerar envälde respektive majoritetsvälde (absolut monarki resp. modern representativ demokrati) hade ritat in alla fastighetsgränser (ej enbart kvarterens yttre gränskonturer utan även kvarterens inre gränser, mellan kvarterens alla grannar), då hade det klart och tydligt framgått vad det är som egentligen skiljer dessa två styrelseskicks stadslandskap åt – nämligen i hur hög grad ett stadskvarter är underindelat i mindre enskilda fastigheter eller ej, det vill säga u-talet, urbanitetstalet u (∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre).2

Det är verkligen synd att de dekorativa och grafiskt förföriska kartorna i Kleineisels bok ingenting avslöjar om vilken grad av urbanitet (grad av spritt ägande) som kännetecknar bebyggelsen i fråga. Det betyder att bokens många vackra kartor framstår som ointressanta, stumma, föga talföra. Vilket skall jämföras med min absoluta favorit bland kartor över Stockholm, den visserligen inte alls lika vackra eller grafiskt förföriska men ack så mycket mer informativa och talföra Registerkarta över Stockholm (mitt eget exemplar är från 1991). Registerkartan består ju enbart, uteslutande av tomt- och fastighetsgränser, består av ingenting annat, och förklarar just därför allt, precis allt om hur bebyggelsen i Stockholm faktiskt utvecklats över tid och varför Stockholms olika stadsdelsbebyggelser idag faktiskt fungerar som de gör – eller, ofta nog, inte alls fungerar.

2. Lika med noll

I skrivande stund handlar mycket av den internationella nyhetsrapporteringen om det civila trafikflygplan som av militärflygplan tvingats ned för landning så att två flygpassagerare, en ung dissident och dennes flickvän kunde arresteras av myndigheterna i landet i fråga. Rena flygplanskapningen! heter det. Vilket fått mig att dra mig till minnes hur vi alla för något år sedan girigt slukade de direktsända tevebilderna från de jättelika massprotesterna i den östeuropeiska huvudstad som den landsflyktige dissidenten ursprungligen kommer ifrån – och nu, mot sin vilja, är tillbaka i. Då när de bilderna kablades ut live ut över hela världen slogs jag genast av hur uppenbart det var (utan att ens behöva studera fastighetsindelningen på en stadsplanekarta) att urbanitetstalet u i de centrala delarna av landets huvudstad måste vara i princip lika med noll: den byggbara tomtmarken har av allt att döma överallt samlats i kvartersstora kolossalfastigheter (∑tomtgränsinre = 0) som det gått att bygga rena monster till jättehus på.

Och när ∑tomtgränsinre = 0 är urbanitetstalet u alltid lika med noll: om urbanitetstalet u = ∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre och om ∑tomtgränsinre = 0, då är ju u-talet alltid = 0.

Men ett urbanitetstal u = 0 överallt inne i innerstan är föga förvånande för en huvudstad som så länge varit säte för en kommunistisk diktatur. Och det är heller på intet vis en tillfällighet att det östra Europas häftigaste uttryck för folkligt missnöje de senaste åren, med vilt flaggviftande och exempellösa massdemonstrationer, ägt rum i en stad vars u-tal är i princip obefintligt: ett infantiliserande, paternalistiskt (best case scenario) eller rentav diktatoriskt styrelseskick (worst case) frodas ju allra bäst i stater där folket inte egentligen äger det land som de själva bor i. Då kan överheten behandla folk mer eller mindre som den vill (arrestera dissidenter, och så vidare).

Med litet övning kan förresten vem som helst bli jättebra på att okulärbesiktiga bilder av stadsbebyggelser och genast avgöra om u-talet är lika med, eller åtminstone nära noll. Tips: börja med att göra en bildsökning på massprotesterna häromåret.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (rikt illustrerad, under rubriken Formfaktor) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 47-juli 2021.

Illustrationer

• Janos Kleineisel: Stadens form (HSB:s Riksförbund, 1971). Bokens omslag med den nästan helt cirkelrunda Ismanstorps fornborg avbildad i bländande vit linjeteckning mot becksvart botten.

Registerkarta över Stockholm, utgiven av fastighetsregistermyndigheten vid Stockholms stadsbyggnadskontor (1991 års upplaga). Kartan består av ett stort antal lösa kartblad i liggande format A3 som förvaras i en särskild pärm. Här återges kartbladet med tomtgränskartan för Gamla stan: bladets framsida har ett blåtonat flygfoto (ortofoto) som bakgrund, på bladets baksida återfinns exakt samma kartbild som på framsidan men i svartvitt.

Fotnoter

1 Förresten, i skrivande stund (maj 2021) utannonseras flera exemplar av bokverket Stadens form på sajten antikvariat.net, för mellan hundra och tvåhundra spänn – fortfarande riktigt billigt, således.

2 Jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016. Se även: Fråga efter Kenneth, Kritik, nr 37-juli 2018. Samt: Ideologiteater, Kritik nr 38/39-december 2018. Och: Happy Accident, Kritik nr 42/43-november 2019.

<<