illustration

Tativille

Mikael Askergren © 2023

Det oerhört ambitiösa kulissbygge i vilken Jacques Tati filmade sin mästerliga samtidssatir PlayTime (1967), det kulissbygget har med åren fått ett halvofficiellt smeknamn: Tativille. Såväl filmens spektakulära ansamling av skinande höghusfasader utomhus som alla dess mondäna och sofistikerade kontorshusinteriörer byggdes upp enkom för filminspelningen. De revs allihop efter filmens färdigställande.1

Den interiör i filmens fiktiva Tativille som jag finner kanske mest minnesvärd och allra intressantast – på grund av en hel uppsjö anledningar som vi strax skall komma till – är ett mycket stilfullt och elegant, glest arrangerat kontorslandskap bestående av kubiska kontorsmoduler med helt släta, metalliskt grå utsidor. De på golvet fristående rumskuberna står alla ungefär 2 meter ifrån varandra i ett helt regelbundet, rätvinkligt rutnät. De är alla lika stora, kanske 3 gånger 3 meter i plan, på alla sidor omgivna av kanske 2 meter höga väggar utan vare sig fönster eller synbara ingångsdörrar. De kubiska rumsenheterna saknar allihop egna undertak så att filmkameran (och filmens publik) från en högt placerad utkikspunkt, närmare bestämt en närbelägen entresol med utsikt över hela kontorslandskapet, utan problem kan stirra rakt ned i varje kontorskub och spionera på vad som där pågår.

illustration

Det har nyligen slagit mig att jag skulle kunna använda kontorslandskapet i Tatis film som illustrationsexempel när jag försöker förklara hur jag tänker kring det här med att planera städer. Om man kisar och halvt om halvt blundar går det ju att intala sig själv att de där sekvenserna i vilka man ser hela kontorslandskapet filmat snett ovanifrån, från entresolvåningen alldeles intill, att de sekvenserna skulle kunna vara filmade från ett flygplan högt uppe i luften, att det är en hel stad man ser i bild, en stad av likadana rätvinkliga byggnadskroppar jämnt utspridda över stort fält.

Låt oss i detta tankeexperiment multiplicera kontorslandskapets alla faktiska dimensioner och mått 10 gånger. Då får man ett rutnät av kanske 20 meter breda gator och kanske 30 gånger 30 meter stora kvarter, allihop bebyggda med hus vars fasader är kanske 20 meter höga – fullt rimliga mått i stadsbyggnadssammanhang: den typiska hyreshusfasaden i Berlin är 20 meter hög och står vid en typiskt 20 meter bred gata. På Stockholms malmar är husen typiskt 18 meter höga och gatorna typiskt 18 meter breda. Och tänker man sig ett antal decennier tillbaka i tiden, till de svenska rekordårens och miljonprogrammets förortsbyggen (samtida med filmen), då hade de kvadratiska kvarteren dessutom förmodligen allihop tillhört samma kommunala bostadsbolag och bebyggts med hus som allihop sett exakt likadana ut – precis som kontorsmodulerna i filmen.

Sätt den där fantasin om kontorslandskapet uppförstorat till hel stad på paus några ögonblick, låt oss så länge återvända till kontorsinteriören och till Tatis film:

Kontorslandskapet i filmen består av 24 stycken likadana kontorsmoduler ordnade i 4 långa rader med 6 moduler i varje rad. De korridorer som löper på alla fyra sidor om alla modulenheter bildar tillsammans ett rätvinkligt rutnät, en grid, om 5 gånger 7 stycken så gott som identiska korridorpassager som gemensamt bildar totalt 35 stycken inbördes förvillande snarlika gatukorsningar – en labyrintisk kontorsmiljö som Tati/monsieur Hulot naturligtvis genast går vilse i. Ja regissören Jacques Tati gör med avsikt en stor grej av, och skapar i filmens inledning mycken slapstickhumor utifrån sin egen/Hulots vilsenhet och förvirring i just detta slags kontorslandskap.

illustration
illustration
illustration
illustration

Kul, om man gillar den sortens visuella gags. Men framförallt så himla snyggt designat: den sobert grå och metalliska färgskalan, de fristående rumskubernas perfekta finish – ett förstklassigt arkitekt- och inredningsarbete.

Emellertid, för varje rationell person som haft anledning att rita, planera och bygga kontorslandskap på riktigt, in the real world så att säga, framstår denna kontorslayout förstås som helt hopplös. Den är ju så oerhört slösaktig. Alldeles för mycket golvyta går åt till egentligen helt onödiga korridorer: i denna extravaganta layout kan man ju nå varje modul från alla fyra sidor – vilket slöseri med ett kommersiellt företags (eller lika gärna en skattefinansierad myndighets) trots allt begränsade finansiella resurser, för att kunna nå en viss kontorsmodul räcker det ju om man kan nå modulen i fråga från ett enda håll.

Om man istället liksom knuffade ihop rumskuberna i sammanhängande kluster, med flera kontorsmoduler vägg-i-vägg, så att varje sådan modul delade väggar med så många andra kontorsmoduler som möjligt, då skulle tillslut de allra flesta av kontorsenheterna visserligen endast gå att nå från en enda korridor och från ett enda håll – men större tillgänglighet än så krävs ju inte för att man faktiskt skall kunna ta sig från vilken kontorsmodul som helst till vilken annan kontorsmodul som helst utan att behöva använda någon annans kontorsmodul som genomgångsrum. Mycket mindre golvyta skulle gå åt, och det skulle krävas inte alls lika mycket byggmaterial till att bygga modulväggar av, och det skulle inte finnas alls lika mycket korridor att behöva städa och ständigt hålla efter. Det skulle vara svårt att i den ekonomiskt krassa verkligheten, in the real world, finna en pris- och resursmedveten arkitekt som på fullt allvar skulle föreslå för sin lika pris- och resursmedvetne beställare att investera i en såpass ytmässigt generös, rentav slösaktig kontorslayout.

Låt oss nu återgå till den mentala bilden av filmens kontorslandskap uppförstorat 10 gånger, och låt mig samtidigt påpeka att just det slag av ekonomiskt motiverat hopknuffande som präglade resonemanget kring hur filmens kontorslandskap skulle kunna effektiviseras, att just detta slags strikta hushållande med resurser även i alla tider – i århundraden, i årtusenden – har kännetecknat alla verkligt framgångsrika, genuint urbana och dynamiska städer och stadsbildningar.

Alla de mer eller mindre kapitalstarka, inbördes oberoende enskilda aktörer som genom historien samlats och förenats i ambitionen att investera möda, tid och pengar i jätteåtagandet att på en viss fördelaktig plats – en plats med bra läge2 (location, location, location) – med gemensamma krafter anlägga en stad, dessa enskilda aktörer har alla ett eget, privat intresse av att så gott det går minimera alla gemensamma utgifter – exempelvis utgifterna för gemensam gatumark, det vill säga: minimera kostnaderna i kronor och ören för de öppna markytor som visserligen behövs för att alla skall kunna röra sig fritt bland husen, men som samtidigt ingen enskild inbyggare kan exploatera för egna, privata syften. Att låta gator löpa på alla sidor om den egna hustomten, i alla väderstreck, det vore ju slöseri med mark – vilket var och en förr eller senare känner av i den egna, privata plånboken: att anlägga och underhålla gator, det kostar ju pengar, och i slutänden är det alltid de enskilda fastighetsägarna och stadsborna som (via skattsedeln) måste betala för anläggandet och underhållet.

Man väljer därför att att dra upp en stadsplan i vilken man knuffar samman hustomterna i större, sammanhängande kvarter för att inte gemensamt behöva lägga pengar (skattemedel) på att anlägga och underhålla onödiga gator. Man undviker att göra gatorna mellan de enskilda hustomterna bredare än de behöver vara, och man undviker att dra fler tvärgator mellan huvudgatorna än vad som verkligen behövs för att att man ändå skall kunna ta sig fram någorlunda bekvämt i alla riktningar. Man gör kvarteren med byggbara hustomter så stora som det bara går, med så få gator mellan dessa kvarter som det bara går.

Man accepterar också den eventuella olägenheten att i sitt eget kvarter behöva dela tomtgräns med en besvärlig granne – l’enfer, c’est les autres, men man kan ju alltid i värsta fall resa ett staket eller stängsel längs gränsen mot grannen, good fences make good neighbors.3

De privata pengar som alla inblandade sparar på att samla alla enskilda hustomter i större kvarter kan var och en sedan istället lägga på livets nödtorft, såväl som på restaurangbesök, kultur och shopping (i.e. stadslivet) – och inte minst på det egna husbygget. Och var och en som bygger sig hus i ett dylikt större kvarter kan, tack vare tydliga (fastighets-) gränser dragna kring den mark var och en äger och själv bestämmer över, bygga sig hus helt efter eget huvud, med egen arkitekt, i en stil som man själv finner både ändamålsenlig och tilltalande – så länge man underkastar sig vissa regler som gäller lika för alla inbyggare.

När genuint urbana förutsättningar råder tenderar hustomterna i stadslandskapet således att samlas i större fastighetskluster (kvarter) längs enstaka korridorgator – precis som kontorsrum i ett kontorslandskap, när sunda fastighetsekonomiska förutsättningar råder, tenderar att samlas i större kontorsrumskluster längs enstaka korridorer.

illustration

I det grafiska montage som ackompanjerar denna artikeltext har jag tecknat två stycken schematiska stadsplaner avsedda att illustrera såväl (i liten skala) filmens kontorslandskap som (i stor skala) kontorslandskapet uppförstorat 10 gånger till hel stad. Montagets båda diagram avser att visa vad som sker rent ytekonomiskt när man (i liten skala) knuffar samman kontorsmodulerna i filmens kontorslandskap, respektive vad som sker när man (i stor skala) i en stadsbebyggelse knuffar samman enskilda hustomter så att större kvarter bildas. Citat montagets förklarande text:

I liten skala – som kontorslandskap:
modulen a utgör längdmåttet för en kontorsmodulsvägg och b står för korridorens breddmått

I stor skala – som stadsplan:
modulen a utgör längdmåttet för en typisk fastighetsgräns medan b står för gatans breddmått

Med hjälp av tre hypotetiska inbyggare/stadsbor – som jag algebraiskt helt sonika har döpt till x, y och z – har jag i samma montage även velat illustrera de mycket stora sidoeffekter som ett dylikt hopknuffande får för stadslivet. Notera hur valet av kontorslayout/stadsplan i allra högsta grad påverkar såväl dessa tre hypotetiska personers sociala som deras professionella interaktioner. Citat montagets förklarande text:

Personerna x, y och z träffas aldrig i den glesa men råkas ofta i den täta layouten

I den tätare, rumsligt effektiviserade versionen av filmens kontorslandskap kommer x, y och z sannolikt att ständigt och jämt stöta på varandra av en ren slump, eftersom det bara finns en korridor för dem att trafikera när de tar sig fram bland kontorsmodulerna. Om filmens monsieur Hulot hade besökt just ett sådant mer kompakt planerat kontorslandskap hade han förmodligen sluppit irra kring och gå vilse. Han hade förmodligen fått tag på den person han sökte tämligen omgående.

I den större skalan, som stadsplan, innebär motsvarande koncentration av den byggbara marken till kondenserade kluster, samt ett minimum av gator som löper mellan dessa tomtmarkskluster (det vill säga, i detta fall: en enda huvudgata mellan två större kvarter – inte fyra mindre kvarter, någon extra tvärgata behövs knappast), att det är mer sannolikt att ett genuint stadsliv och en genuin urbanitet kommer att uppstå: fler stadsbor kommer att ta sig fram, vistas, flanera, shoppa och umgås på en och samma gata om det inte finns alltför många gator, och inte heller alltför många tvärgator för stadens jobbpendlare, flanörer, butikskunder, restauranggäster, nattugglor, tjuvar och poliser att sprida ut sig på.

Alltnog. Det är som bekant populärt att bygga stadslikande, att bygga kvartersstad även i förorten numera, och den gängse doktrinen lyder: så många korridorgator som möjligt, och därför så små kvarter som möjligt (precis som i ett uppförstorat Tativille, förresten), gärna med ett-helt-eget-pyttekvarter-för-varje-enskilt-husbygge. Men ett närstudium av en gammal fransk films kuriösa kulissbygge visar oss att om det är ett vimlande folkliv och affärsliv man vill se i dessa nya stadslikande förortsbyggen, då misstar man sig om man tror att folklivet blir mer intensivt ju fler gator och tvärgator man anlägger och ju fler riktigt små kvarter man bygger. Stadsgator av korridortyp fylls med stadsliv (om det är stadsliv man vill ha) endast om det inte finns alltför många sådana gator, endast om det inte är för tätt mellan tvärgatorna, och endast om det inte överallt finns smit- och genvägar mellan de enskilda hustomterna eller över den privata kvartersmarken – smit- och genvägar som glesar ut stadslivet, som gör det möjligt för vem som helst att ta sig fram i staden utan att ens behöva beträda de viktigaste gatorna.

En sak till, apropå montagets förklarande text: jag kommer inte att här och nu i detalj förklara vad ett u=0 betyder eller vad ett u=1 innebär, det har jag redan förklarat utförligt på annan plats.4

Således ingen lång utläggning om u-tal denna gång. Men jag vill ändå här mot slutet passa på att göra en fördjupande utvikning i ämnet språk och språkbruk, och – språkmissbruk:

Företeelsen stad skiljer sig från andra större byggprojekt, i det att en riktig stad kännetecknas av delat markägande, med ett stort antal inbördes oberoende fastighetsägare – som alla visserligen förenas i att de alla har lika stort eget ekonomiskt, professionellt, socialt och personligt intresse i att anlägga en stad, men där var och en av dem samtidigt för egen del har ett mål och ett syfte med sin egen investering som inte är identiskt med, som skiljer sig från alla grannars mål och syften. En stad är ju till för att representanter för olika intressen skall kunna samlas på ett ställe för att göra olika saker.

Av detta följer att, säg, större monofunktionella byggnadskomplex och institutionsbyggen – som ju är till för att representanter för ett och samma intresse skall kunna samlas på ett ställe för att göra samma saker – därför inte alls kan klassas som städer i egentlig mening: nej, ett storsjukhus är inte en stad, och ett universitetscampus är inte heller en stad. Även om dylika kolossalanläggningar (med ett otal sjukrum längs milslånga korridorer, respektive ett otal friliggande paviljonger med föreläsningssalar och lektionsrum) i litterära framställningar ofta nog har liknats vid städer är detta metaforiska språkbruk alltid missvisande – för att inte säga helt enkelt fel.

Det är ju inte alls oväsentligt eller oviktigt hur man väljer sina ord när man talar om städer och stadsplanering, men på svenska är det lätt hänt att det blir helt enkelt fel, på svenska finns det ju inte någon färdig uppsättning med vedertagna termer och begrepp som såväl i dagligt tal som i professionella sammanhang hjälper oss att skilja städer från – städer.

På engelska kan man av allt att döma uttrycka sig mer nyansrikt: i brittisk engelska har man såväl i skrift som i dagligt tal kommit att kalla inte bara äldre tiders slott och adelsgods utan även mer samtida bostadsområden och förortskomplex för estates – en mycket tacksam och träffande terminologi, ett språkbruk som understryker de stora likheterna, såväl arkitektoniskt som planförutsättningsmässigt, mellan äldre tiders slottsparker och modernare tiders sovstadslandskap. På svenska finns tyvärr ingen direkt språklig motsvarighet, gods och herrgård är alltför snävt definierade begrepp, och medan anläggning visserligen går att använda med både slotts- och förorts- som förled är anläggning til syvende og sidst ett alltför brett, alltför konturlöst begrepp, det kan ges nästan vilken betydelse som helst.5

Och något som arbetet med ovanstående artikeltext fått mig att inse är att det även på franska tycks finnas nyanser i språkbruket kring det här med att planera och bygga städer, större nyanser än på svenska. Vilket dock samtidigt föranleder mig att påpeka att det trots denna språkliga rikedom på franska av allt att döma ändå begås grava språkfel: för var och en som läser detta torde det ju framstå klart vid det här laget – för att en sista gång återvända till Tatis film – att kulissbyggets smeknamn Tativille är minst sagt missvisande. Kulissbygget Tativille föreställer ju inte en stad i egentlig mening (fr. ville), de höghussiluetter som kulissbyggets utomhusmiljöer är fulla av är ju avsedda att avbilda och efterlikna de typiska höghusområden och förortsenklaver som i Tatis samtid börjat poppa upp överallt runtikring den franska huvudstaden Paris.

illustration
illustration

Ett mer passande smeknamn på franska hade därför varit la cité de Tati eller bara la cité-Tati (jämför bindestrecket i cité-dortoir, franskans motsvarighet till vårt eget sovstad) – och märk! att cité i vilket fall som helst i det här fallet bör skrivas med litet c. Stavat med stort C förknippas begreppet Cité på franska nämligen uteslutande med historiska fästningar och anrika äldre stadskärnor och dylikt: l’île de la Cité, la Cité de Londres, etc. Stavat med litet c betecknar begreppet cité på franska [un e]nsemble d’immeubles ayant une même vocation (för att citera ordboksfunktionen i min dator), det vill säga ofta nog ett geografiskt väl avgränsat parkområde uti vilket man uppfört ett stort antal friliggande paviljonger som alla ägs och förvaltas av en och samma större institution, exempelvis la cité universitaire de Paris. På franska används dessutom pluralformen les cités (med litet c) som pejorativ beteckning på les banlieues difficiles, på alla de modernistiska förortsbebyggelser kring Paris som av ett eller annat skäl anses problematiska. Så om alla de höghus som bildar en imponerande skyline i flera av filmens utomhusscener, om de höghusen hade funnits på riktigt så att säga, om filmens höghusfasader inte hade bestått av platta (men faktiskt mycket illusoriska) kulisser, då hade denna höghusenklav någonstans i Paris utkanter – alla sina stora estetiska kvaliteter till trots! – med stor säkerhet med tiden kommit att betraktas som en av Paris problematiska cités (med liten bokstav), la cité-Tati.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Tativille) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 53-juli 2023.

Illustrationer

• Stillbilder från filmen PlayTime av Jacques Tati (1967), en satirisk skildring av den moderna samtiden. Bildkälla: YouTube
• Schematisk principskiss av planlösningen för ett mycket särpräglat och unikt kontorslandskap i filmen PlayTime av Jacques Tati (1967), dels i originalets glesa, dels i en effektiviserad och tätare planlayout. Montage: Mikael Askergren (2023).

Fotnoter

1 Filmens scenograf och skapare av (arkitekt för) såväl alla exteriörer som interiörer i det imponerande kulissbygget Tativille skall ha varit en viss Eugène Roman. Den klart begåvade och skicklige Eugène Roman förtjänar förstås mer än att bara nämnas vid namn i en fotnot, men jag har inte lyckats finna annan information om denna persons œuvre annat än just detta att en viss Eugène Roman skall ha skapat filmens kulisser.

2 Lars Marcus har i ett inlägg på DN Debatt den 2 december 2018 tillsammans med Örjan Sjöberg försökt förklara varför stadsplanerare borde intressera sig mer för företeelsen bra läge än de faktiskt gör, det är ju i bra lägen som man har bäst utsikter att faktiskt lyckas med (offentligt finansierade) stadsutvecklingsprojekt. Referat av Marcus och Sjöbergs resonemang på Mikael Askergrens blogg: Läget?

3 Det var som bekant Jean-Paul Sartre som torrt konstaterade att l’enfer, c’est les autres (i pjäsen Huis clos, 1943) och Robert Frost som hävdade att good fences make good neighbors (i dikten Mending Wall, 1914). Jämför av Mikael Askergren: Ideologiteater, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 38/39-december 2018.

4 För en utförlig förklaring av hur u-tal fungerar, jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

5 För mer om varför svenskans begrepp förort inte riktigt räcker till som direktöversättning av engelskans estate, jämför av Mikael Askergren: Krumelur, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.


Föregående | Hem | Nästa