Problemet med bostadsområdet S:t Erik

Under min rundringning till ledamöter i Stockholms byggnadsnämnd före valet 1991, om det nya planförslaget till bebyggelse på S:t Eriks/Sankt Eriks sjukhusområde på Kungsholmen, svarade de tillfrågade i princip alla på samma sätt: Konstig stadsplan? Jovisst, men vad vet väl jag, jag är ju bara lekman, inte arkitekt.

Jag leker med tanken på hur ett elevförslag med detta utseende skulle bedömas på någon av landets arkitektskolor – alltså hur förslaget istället skulle bedömas av proffs; skulle bedömas i en situation där inte lekmän har sista ordet som i Stockholms byggnadsnämnd:

Den elev vars förslag skall bedömas inleder med en kort muntlig presentation av sitt eget förslag (på en arkitekturskola är det vanligt att elevernas förslag bedöms live av en kritikerpanel inför en publik bestående av elever och andra intresserade), varpå eleven stiger åt sidan och de inbjudna kritikerna tar vid.

Kritik nr 1

Kritiker nummer ett börjar med att jämföra förslaget med de exempel eleven/förslagsställaren själv anger som förebilder:

– Förslagsställaren påstår sig ha strävat efter att fullfölja det täta och omväxlande stadsmönstret på Stockholms malmar, och säger sig ha haft förebilder som Tysta gatan, Atlasområdet och det centrala London.

– Men en analys av dessa förebilder visar att marken hos förebilderna är mycket effektivt utnyttjad: okomplicerade kvartersformer och fastighetsbildningar har inneburit tacksamma byggnadstypologier, urbanitet, rumslighet och enhetlighet i lycklig förening med variation. Det finns bara så mycket gatumark som tillgänglighet m.m. kräver. Den obebyggda marken är antingen samlad till offentliga parker eller fungerar som skyddad gårdsmark att brukas av dem som bor och verkar i fastigheterna. Inga oanvändbara marksnuttar som råkat bli över här och där.

Det är därför svårt att finna några som helst likheter mellan förslaget och de angivna förebilderna. Det är svårt att finna likheter mellan förslaget och Stockholms malmars täta och omväxlande stadsmönster. I norrsluttningen nedanför Polhemsgymnasiet finns i förslaget en serie egendomliga och hopträngda bostadshus, som missvisande kallas kvarter. En stor del av förslagets bostadsbestånd har på detta sätt kommit att hamna i norrsluttning och långt från tunnelbana, bussar och annan service. Detta trots att området som helhet verkar glest och ickerumsligt på förortsvis.

– Det finns i förslaget inga gator i vanlig bemärkelse. Husen är klossar utplacerade som spelpjäser på en spelplan. Den obebyggda marken består av antingen trånga gårdsschakt eller överstora oanvändbara ytor kring husen. Man har alltså lyckats att åstadkomma en bebyggelse som är både utglesad och trång på samma gång!

Man ifrågasätter också förslagsställarens omdöme när man ser hur två stalinistiska krokaner, lånade från Frankfurter Tor vid Karl-Marx-Allee (f.d. Stalin-Allee) i Berlin, flankerar promenaden ner till vattnet.

Promenaden har i norrsluttningen fått en anspråksfull utformning med en vattenkonst i form av en vattentrappa ner till en konstgjord damm. Förslagsställaren talar om den ambitiösa och omsorgsfulla markprojekteringens betydelse för livskvaliteten i området och om hur inga medel (läs: skattemedel) kommer att skys för detta ändamål. Men trappan är knappast ett uttryck för altruistisk omsorg om de boende. Den kostar mer än den smakar. Ett springvatten uppe i den soliga sjukhusparken skulle ha varit till större glädje.

Kritik nr 2

Gästkritiker nummer två börjar med att nysta i några fler av förslagets alltför många lösa trådändar:

– Planen domineras av två bågformade längor av bostadshus som tillsammans bildar en oval. Det är tänkt att man ska kunna promenera igenom ovalen från Fleminggatan ner till Klara sjö. Husen i de bågformade längorna har en entrésida och en gårdssida, men märkligt nog är det husens inhägnade bakgårdar som vetter in mot ovalens offentliga rum (citat förslagsställaren), inte husens publikare entrésidor.

Ovalens offentlighet blir därför påtagligt ambivalent. Varför det? Vad anser man sig ha vunnit på det?

Det brukar vara tvärtom: eftersom förslagsställaren anger Stockholms tjugotalsbebyggelse samt det centrala London som förebilder ligger det nära till hands att jämföra med Stockholmsexempel från tjugotalet, som t.ex. Bjurholmsplan på Södermalm. Där är det, precis som i Englands crescents och squares, istället husens entréer som vetter mot den gröna anläggningen i mitten.

Det ligger en liten friliggande byggnad inne i ovalen. Det visar sig vara det lilla sjukhuskapellet som i förslaget flyttas, bokstavligen sten för sten, från sin ursprungliga plats bara ett hundratal meter därifrån. Detta, enligt förslagsställaren, för att ge den ovala parksnutten en mer offentlig karaktär. Syftet med förflyttningen uppges alltså vara ett försök att råda bot på den i planen inbyggda ambivalensen. Den (ambivalensen) har alltså (ironiskt nog) framstått som ett problem som kräver åtgärd även för samma förslagsställare som själv skapat denna ambivalens!

Men kapellet kommer bara göra anläggningens bakvända, ambivalenta karaktär än mer påtaglig. Kapellet ligger istället med fördel kvar där det ligger. Det ligger inte alls i vägen för förslagets trafiklösning där det ligger idag. Kapellet måste inte alls flyttas för trafikens eller nybebyggelsens skull.

Så om man prompt vill få bort det lilla kapellet från sin nuvarande plats ligger det närmare till hands att riva det än att flytta det till ovalen. Det vore bättre att förändra ovalen i sig än att med ett kapell försöka maskera ovalens ambivalens.

Kritik nr 3

En tredje kritiker som hittills suttit tyst har under den tid som diskussionen pågått hunnit göra utkast till hur man skulle kunna närma sig uppgiften på ett mindre affekterat sätt, och dessutom åstadkomma ett för alla parter bättre resultat. Han visar skisser av vilka framgår (jämför Plankarta 3, ovan):

1. Agnegatan och Celsiusgatan förlängs norr om Fleminggatan. Detta skapar parallellgator som flankerar sjukhusparken. Man fullföljer stadsmönstret genom att – helt enkelt – bygga vidare på det.

2. Okomplicerade kvartersformer och gatusträckningar gör att man får gårdar med rimliga mått istället för ljusschakt och att man kan bygga minst lika mycket bostäder och lokaler som i det föreliggande planförslaget utan att behöva bygga halvovaler i sjukhusparken, och utan att behöva bygga så trångt och muggigt som det är tänkt nedanför Polhemsgymnasiet. Den (i ordets bästa bemärkelse) banala rutnätsplanen präglas av stor allmängiltighet. En banal rutnätsplan lämnar stort spelrum för framtidens nya, idag oförutsägbara behov.

3. Angöring sker med bil, cykel och till fots från gator, inte från förortsmässiga matarleder och stråk. Trafikreglering ordnas efter behov på samma sätt som skett överallt i rutnätsstaden på Stockholms malmar.

4. Hela sjukhusparken – en anspråkslös trädgård egentligen, men med stora träd – kan behållas utan att beskäras av ovaler, som i sin tur lämnar underhållskrävande och oanvändbara gröna slattar på andra ställen.

5. Det står byggherrar och arkitekter fritt att bestämma hur deras hus skall se ut. Arkitekterna skall inte, som i planförslaget, tvingas rita 1920-talspastischer.

6. Kvarteren underindelas i mindre, innerstadsliknande fastigheter. Även om man i våra dagar ofta låter enstaka byggföretag bebygga hela bostadskvarter, och låter enstaka arkitektföretag rita och projektera hela bostadskvarter i ett svep, kan husen och marken husen står på likväl underindelas i mindre fastigheter; underindelas i mindre fastigheter som förvaltas, köps och säljs var för sig i framtiden. Svenska planeringsregler tvingar ju redan byggare att förse hus i flera våningar med hiss, till exempel; planerare och politiker skulle lika väl kunna föreskriva en tvingande regel av typen ett trapphus; ett hisschakt; en fastighet i Stockholms innerstad – om det verkligen är, som man påstår, innerstadsliknande bebyggelse man vill åstadkomma.

Och avslutningsvis:

7. Sankt Eriks kapell låter man ligga kvar där det ligger. (Kapellet ligger inte i vägen för den ovan föreslagna förlängningen av Agnegatan.)

Slutsatser

Alla tre kritiker har nu fått säga sitt. Den fiktiva kritikgenomgången avslutas med att elevförslaget underkänns – i fantasin. I verkligheten är det tyvärr inte fråga om ett elevförslag som lätt kan avfärdas, i verkligheten är planen snart byggd realitet:

Jag menar att verklighetens planförfattare Aleksander Wolodarski mest har ägnat sig åt problem som inte finns (på vilket problem är ovalen som form en lösning?). Han försöker sedan rättfärdiga sina hugskott med dubiösa klichéer (att öppna upp, att omsluta, portmotiv, platsbildning, stråk...). Är det ett sådant stadsbyggande vi vill ha?

Och: om stadens tjänstemän av de folkvalda ges ett planeringsmandat, men de folkvalda politikerna sedan avstår från att granska det planarbete som utförs, det vill säga avstår från all egentlig revision av mandatets konsekvenser (!), och de folkvaldas bortförklaring lyder: Konstig stadsplan? Jovisst, men vad vet väl jag, jag är ju bara lekman, inte arkitekt – är det fungerande demokrati?