Har du bestämt dig för att inte bli fet?

I en kort sekvens i Jonas Cornells debutfilm Puss & Kram (1967) kommer Agneta Ekmanner ut på Drottninggatan efter att ha besökt en fotoateljé i det välkända Butterickshuset. Drottninggatan är full av bilar, cyklister och gångtrafikanter i en salig blandning. Idag är Drottninggatan vid Butterickshuset gågata. Framför Butterickshuset trängs dagtid en endimensionell trög klasshomogen massa av shoppare. Kvällstid är det helt tomt. Sekvensen i Jonas Cornells film väcker en nostalgisk längtan efter Gatan med stort G, som den en gång var.

Vid Drottninggatan i Stockholm ligger parkeringshuset Elefanten, ett av vår stads mest utskällda hus. Man kan i princip när som helst på dygnet via rulltrappor och hissar ta sig upp till parkeringshusets tak, dvs. den översta parkeringsnivån under bar himmel. Inte en människa. Inte en bil. Så har det varit varje gång jag varit där.

Ty jag har återvänt många gånger. Jag trivs uppe på Elefantens tak. Jag tror att det beror på att man däruppe får ett helt annat och distanserat perspektiv på den omgivande stadsmassan och det sanerade Södra Klara. De trista regeringskansliernas mediokra arkitektur ter sig mindre stötande därifrån. På Elefantens tak kan man förlika sig med att Drottninggatan är en trist gågata. Södra Klaras livlöshet och monofunktionalitet hotar inte längre mitt välbefinnande när jag balanserar där uppe på Elefantens kantiga ryggrad.

Har du bestämt dig för att inte bli fet? Där, uppe på Elefantens tak bestämmer jag mig för att inte få magsår och hjärnblödning av alla arkitektoniska och planeringsmässiga tönterier som inga stockholmare kan undgå att utsättas för. Så länge jag låter mig själv må illa av det fåniga gyttret av fula soffor och papperskorgar på stadens gator och torg begränsar jag mig själv och låter det som andra producerar i allt för hög grad regissera mitt liv. Vilken fantastisk nyvunnen frihet att inte få krupp av, utan istället bara helt sansat och coolt konstatera att KF:s nya logotyp (som redan sitter monterad på Katarinahissen), ja den var ju inte så lyckad. Och att istället för att, som skönandar ofta gör, fastna i improduktiv sorg, indignation och förtvivlan, bestämma sig för att vara fri och för att istället fundera kring vad det fula, det mediokra, likaväl som det farliga, berättar om vilka vi som människor och samhällsvarelser är. Pekoralet är lika intressant som konstverket för analysen. De töntiga gatumöblerna på Norrmalmstorg, Stureplan och Kungsgatan har alla något intressant att förtälja för dem som håller huvudet kallt och inte förfaller till suckanden.