Bakgata

Man hade bjudit in självaste Léonie Lola Geisendorf minsann. Studenterna på arkitekturskolan vid KTH hade hösten 1983 ägnat en hel termin åt att rita en restaurang, friliggande, mitt i det lummiga parklandskapet vid pittoreska Djurgårdsbrunnsviken – ett nybygge avsett att ersätta det kluster med enkla och risiga baracker från 1930-talet som vid denna tid fortfarande utgjorde Källhagens värdshus.¹ Jag tillhörde en annan årskurs, jag ingick inte själv i studentgruppen som ritat restaurang, men Geisendorf var alltid fantastisk som gästkritiker – alltid lika skräckinjagande som inspirerande – så jag tog en paus i mitt eget arbete för att gå dit och lyssna.

Väl där var det dags för en student att presentera ett projekt vars mest påtagliga egenskap, som jag minns det, var att den friliggande restaurangpaviljongen hade en strikt triangulär planform (ja bokstavligen triangulär, med släta sidor och vassa hörn). Förslaget var väl presenterat med snygga ritningar, och förslagets författare talade väl för sin sak i den muntliga presentationen. Så blev det så dags för Léonie – Lola. Jag minns förstås inte exakt hur orden föll, men hon var mycket kortfattad och avfärdade omedelbart hela projektet med bara några få ord: Varuintag och sophämtning precis bredvid värdshusgästernas entré, gästerna kommer att behöva snava över tomma kartonger och sopsäckar på väg in att äta en dyr middag – oacceptabelt! Ingen idé att ägna mer tid åt detta förslag, låt oss fortsätta vidare till nästa projekt.

Den stackars studenten bara gapade. Jamen, ... stammade han, jag, ... jag har ju arbetat med det här förslaget en hel termin, kan jag inte få litet kritik på resten av huset? På byggnadens arkitektoniska kvaliteter i övrigt? Volymsbehandlingen? Fasaderna? Interiörernas rumsliga kvaliteter? Snälla? ...

Nej, svarade Geisendorf torrt, redan på väg till nästa projektpresentation uppsatt på väggen i en helt annan del av salen.

Lacansk lakun

Jag får fortfarande ofta anledning att dra mig denna anekdot till minnes: tänk att hon så lättvindigt kunde avfärda så mycket nedlagd tid och så mycket nedlagt arbete av en uppenbarligen inte alls obegåvad student – bara för det där med inlastningen och sophämtningen. Men det där bara var å andra sidan av allt att döma en i hennes mening helt avgörande aspekt av upplevelsen att som betalande gäst gå på restaurang – ett sine qua non rentav. Inte så konstigt i så fall att hon satte ned foten, att hon vägrade vara trevlig och snäll.

Förresten, väldigt lacanskt att avbryta så abrupt, inte sant (Vi slutar där för idag, adjö): om jag förstått saken rätt är själva poängen med att i lacansk tradition, på lacanskt vis abrupt avbryta en terapisession, att som terapeut vägra fortsätta sitta och lyssna till analysandens fria associationer hela terapitimmen ut (men ändå ta betalt för hela timmen, får man förmoda), det handlar om att uppmuntra, hjälpa, tvinga analysanden att verkligen reflektera över vad som just sagts (Vad var det jag sa som fick min terapeut att avbryta samtalet precis just nu?). Om Lola bara pratat på och pratat på (hon hade säkert haft massor att säga även om resten av studentens arbete), då hade det där med sophämtningen bara blivit en bisats på vägen, något som alla närvarande snart glömt bort, inklusive förslagställaren själv. I synnerhet om denne därefter bara fått en massa bekräftande beröm för andra aspekter i projektet.

Det är förstås alltid beskäftigt att ha åsikter om vad någon annan behöver eller inte behöver – men vad studenten ifråga behövde allra mest just där och just då var kanske inte bekräftande beröm för de aspekter av att rita hus som han uppenbarligen redan behärskade ganska väl och var duktig på? Det var hur som helst något som vi som satt i publiken och lyssnade, som iallafall jag behövde höra, som jag behövde få mycket entydigt påpekat och understruket för mig. Det är förmodligen tack vare den drastiska Lola och hennes mycket lacanska lakun då den där gången – en retorisk, pedagogisk, didaktisk käftsmäll och aha-upplevelse – som jag själv än idag i alla slags arkitektur- och stadsbyggnadsprojekt ofta finner de planmässiga och/eller arkitektoniska lösningarna för varuleveranser och sophämtning, finner husens (bokstavliga) baksidor riktigt angelägna att studera, ja ofta nog rentav viktigare än mycket annat av allt det estetiserande utanverk som arkitekter tenderar att förlora sig i: Javisst, snygg fönstersättning – men vad med avfallet?

Paviljongsystemet

Ingenstans blir väl problemet med byggnaders ovälkomna baksidor så tydligt som när det på gator och torg och i parker skall till att byggas pittoreska paviljonger. Och många paviljonger blir det – så fort folkopinionen menar att något behöver göras åt miljön på städers gator och torg kan man räkna med att en massa välmenande (eller kanske snarare publikfriande) politiker och/eller planarkitekter genast föreslår att det skall byggas en café- och/eller restaurangpaviljong, för promenadvänlighetens och trivselns skull som det heter. Men varje gång det ploppar upp och duttas ut en massa sådana lösryckta nytillskott ute på sta’n hör jag Geisendorfs torrt kategoriska Nej! åter eka inom mig. Människor producerar avfall, och avfall tar plats, och nånstans måste avfallet ta vägen – men det tycks inte dessa välmenande (?) paviljongbyggare vilja inse, inte vilja ta itu med, det tycks de varje gång mer eller mindre med avsikt förtränga: Jamen, vad med alla tomma plastbackar och regnvåta banankartonger? frågar jag mig.

Som jämförelse: när en friliggande paviljong i en park endast består av pelare och/eller väggar och ett tak – ett lusthus eller folly, som Hagaparkens ekotempel, eller det s.k. Dianas tempel i parken vid Karlbergs slott (bådas arkitekt: Carl Christoffer Gjörwell d.y., 1790-tal) – då tål ju paviljongen ifråga alltid att upplevas och uppskattas och avnjutas från alla håll. Men så fort en friliggande paviljong är tänkt att tjäna som serveringslokal uppstår problemet med avfallet: vilken sida av byggnaden skall man låta tjäna som baksida, med varuintag och sophämtning? Hur skall man hindra förbipasserande att närma sig paviljongen från fel håll? – osv. Om man inte redan från början fixat angöringen på baksidan, vad med framsidan? Spelar framsidans alla kvaliteter då alls längre någon roll?

Låt mig lista ett antal lika nedslående som avskräckande exempel på företeelsen paviljong-avsedd-att-skapa-trivsel-men-med-nedslående-trist-baksida som åtminstone alla stockholmare redan lär vara väl bekanta med:

Var gång man i Stockholm sneddar diagonalt över Norrmalmstorg, på väg till fots från Stureplan via Smålandsgatan bort till köpkvarteren kring Hamngatan, är det inte den generöst och glitzigt uppglasade framsidan på restaurang Vau de ville (f.d. Palmhuset), det är restaurangpaviljongens slutna och dystra, skräpiga och trista baksida man behöver ta sig förbi.²

Och väl framme på Hamngatan, hur nedslagen blir man inte av att behöva beskåda allt skräp som staplas i höga travar vid resturang TGI Friday’s (f.d. Sju sekel) i Kungsträdgården, vars varuintag-avfallshämtning olyckligtvis hamnat alldeles i hörnet Hamngatan-Kungsträdgårdsgatan, det vill säga alldeles i det mest trafikerade hörnet i parken, ett hörn som de allra flesta flanörer under Kungsträdgårdens lindar passerar under sin promenad.³

Eller tag det nya Källhagens värdshus som så småningom uppfördes på samma tomt vid Djurgårdsbrunnsviken som studenterna haft som övningsuppgift på KTH några år tidigare. Det första som slår en när man som matgäst anländer till det nya kvasi-idylliserande värdshus-schabraket (sedermera omdöpt till Villa Källhagen Hotel & Restaurants gubevars) är inte den pastorala lummigheten under de stora fullvuxna lövträden, det är istället den iögonenfallande rassligheten och skräpigheten kring byggnadens huvudentré. Det nya Källhagens arkitekt valde alltså – ödesdigert nog, precis som i ett visst studentprojekt några år tidigare – att placera dörrar för inlastning och sopor helt nära matgästernas entré. Att de utrymmen som avsatts för avfallshantering inomhus emellertid med tiden skulle visa sig otillräckliga och att sopor och rassel med tiden skulle komma att ta relativt stora ytor även utanför husväggarna i anspråk, det var alltså en utveckling som Lola Geisendorf förutsåg och varnade alla inblandade för redan då den där gången på KTH.⁴

Märk väl! att alla mina tre exempel på stockholmska friliggande restauranger byggts på prestigetomter i centrala staden, att de alla tre har ritats av etablerade och namnkunniga arkitekter – ändå har de alla tre det gemensamt att husens baksidor av respektive arkitekt inte ägnats vidare stor omsorg, rentav ignorerats. Oacceptabelt! hör jag Léonis/Lolas röst åter eka inom mig var gång jag flanerar över Norrmalmstorg, genom Kungsan eller längs Djurgårdsbrunnsviken. Det är hög tid att ifrågasätta alla planerares och arkitekters reflexmässiga impuls att överallt på gator och torg dutta ut kiosker och paviljonger. Låt stadsborna istället hålla tillgodo med vattenhål och näringsställen i hus byggda på kvartersmark, hus med både framsida (längs gatan) och baksida (åt gården): när det gäller avfall och skräp tas allt sådant bättre om hand i hus med bakgårdar, det vill säga med särskilda utrymmen för tomma kartonger och emballage utom synhåll för förbipasserande.

Bakgårdar är en välsignelse. Städer vars hus har bakgårdar, vars hus har både framsidor och baksidor, de städerna fungerar i just detta avseenden bättre än öppna parkstadslandskap med friliggande husvolymer helt utan bakgårdar: så oerhört praktiskt med egen bakgård där man får ha ej enbart sin privata egendom utan även sitt eget skräp ifred. Att inte reflexmässigt överallt dutta ut alltfler jäkla paviljonger, att istället gå in för en policy som går ut på att alla framtida café- och restaurangägare i första hand skall hyra in sig på bottenplanet i hus längs gator och vid torg (istället för att bygga sig diverse mer eller mindre rassliga schabrak på trottoarer eller på torg), det vore alltså en god början för att bli av med mycken skräpighet och samtidigt åstadkomma mer av den promenadvänlighet och trivsel på gator och torg som allmänheten efterfrågar.

Undantaget som bekräftar regeln

Inte långt från Norrmalmstorgs och Kungsträdgårdens mindre lyckade paviljonger finner man dock det i detta sammanhang anmärkningsvärda enda undantaget från regeln om stockholmska paviljongers skräpiga baksidor, nämligen den lilla röda restaurangpaviljong som ingår som del i den nyligen färdigställda omdaningen av trakten kring f.d. SE-bankens hus vid den östra sidan av Sergels torg, en prismatiskt flersidig liten volym, en liten röd stuga liksom inkilad mellan Malmskillnadsgatan och trafikplatsen.⁵

Angöringen sköts i detta undantagsfall helt och hållet under mark, djupt under både Malmskillnadsgatan och Sergels torg, via en av de underjordiska tunnlar (s.k. far) som hela denna del av sta’n begåvades med under cityomdaningen. Varuintag och soprum har skuffats undan långt därnere i underjorden och nås från själva restaurangen med hiss. Den nya lilla röda paviljongens matgäster slipper därför på gatorna ikring då och då snubbla fram bland åbäkiga varutransporter och stinkande sopbilar.

Med andra ord krävdes det väldiga rivningar och gigantiska riksgropar och superdyra tunnelbyggen för att vi i Stockholms city skulle lyckas få oss åtminstone en (en enda!) friliggande restaurangpaviljong utan trist baksida. Men den kakan har kostat bra mycket mer än den idag smakar, eller hur. Man kan verkligen fråga sig om man skall behöva riva en hel stadsdel bara för att Stockholms planerar- och arkitektkår på ett enda ställe i sta’n (ett enda!) tillslut skall lyckas förverkliga sin ständigt återkommande fantasi, för en gångs skull skall lyckas förverkliga den-pittoreska-men-samtidigt-fikavänliga-paviljongen-med-enbart-framsidor. Som om allt det nedrivande och återuppbyggande och kapitalförstörande och nyinvesterande som kännetecknade cityomdaningen handlade om att tillslut, äntligen lyckas åstadkomma detta unikum, denna enstaka perfekta idyll (?) för fikapauser mitt i sta’n. En ansamling åtaganden och åtgärder som inte rimligen kan anses stå i någon som helst proportion till slutprodukten i så fall. Antingen är det fel på fantasin. Eller så är det fel på stadsplanerandet. Eller både och?

Chicago Boston San Fransisco

För att närmare ta itu med just den frågeställningen finns det anledning att jämföra dessa stockholmska paviljongsituationer med en serie utländska exempel på stadsbyggande som uppvisar en bra mycket mindre neurotisk, mer rationell, och inte minst mer hållbar (sustainable) attityd till hur man som planerare och/eller arkitekt kan/bör förhålla sig till det faktum att vi alla, hur vi än krumbuktar och beter oss, hur vi än vänder oss alltid har ändan bak, så att säga.

Det handlar om en egenskap hos många av de stadsplaner som drogs upp i Förenta staterna redan för ett par hundra år sedan, när de forna kolonierna väl blivit självständiga och helt nya städer behövde anläggas. Man gjorde nämligen i dessa på den amerikanska kontinenten helt nyanlagda städer redan från början en stor sak av att hålla isär nytta och representativitet, skilja det ohygieniska från det hygieniska, skilja det osnygga från det snygga – men man gick på den tiden, för flera hundra år sedan, förstås inte så långt att man överallt började gräva särskilda tunnlar för varutransporter och sophantering (som man senare kom att göra i Stockholms city), man nöjde sig med att skilja mellan, nöjde sig med att göra en tydlig distinktion mellan två olika kategorier av gator i staden:

Å ena sidan de egentliga gatorna – breda, representativa, ofta nog lummiga och trädplanterade. Å den andra bakgatorna, gränderna – mycket smalare, inte bredare än vad som krävdes för varutransporter och sophämtning. Dessa gränder drogs rätt genom de stora rektangulära kvarter som bildades av de bredare egentliga gatorna. Varje enskild fastighet tilldelades på det viset, redan från början, redan på planerarens tomtkarta, både ett stycke tomtgräns längs en av de breda egentliga gatorna och ett stycke tomtgräns åt andra hållet, åt gränden och bakgatan till. Längs de egentliga gatorna uppfördes representativa, palatsliknande hus, i gränderna återfanns köksentréer, eventuella stall för hästar, sedermera bilgarage, lastkajer för varutransporter och sophantering, osv.

Såväl i Chicago som i Boston och San Fransisco har de flesta kvarter i stadskärnan i alla tider på detta vis varit genomkorsade av gränder, alleys, som betjänat särskilt nyttotrafiken. De planförfattare som drog upp de ursprungliga tomtkartorna för just dessa amerikanska städer tog alltså redan från början hänsyn till det faktum att all mänsklig aktivitet har en stökig, kanske smutsig, i vilket fall inte särskilt representativ sida, har en baksida som man som stadsplanerare självklart måste ta ansvar för att ta hand om på ett eller annat vis.

(Jämför, ovan, den allra första kartan från 1830 över de centrala delarna av Chicago respektive, nedan, detalj av karta från 1937 över stadsdelen Back Bay i Boston.)

Märk väl! att det endast är dessa båda gatukategoriers breddmått som egentligen rent tekniskt och juridiskt skiljer dem åt. Såväl de bredare huvudgatorna som de smalare bakgatorna har i dessa stadsplaner anlagts på allmän, offentlig gatumark. Bakgatorna ifråga löper inte som servitut över privatägd fastighetsmark, deras förvaltning och skötsel (ev. snöskottning och så vidare) finansieras med skattemedel, och om någon enskild fastighetsägare skulle få för sig att med diverse bråte annektera och blockera gränden ifråga är det bara att ringa polisen.

En typisk sådan offentlig bakgata (public alley) är i stadsdelen Back Bay i Boston bara 16' (16ft) bred, vilket motsvarar knappt 5m – således trångt, men 5m räcker trots allt till för att två häst- eller motordrivna fordon faktiskt med nöd och näppe skall kunna mötas och passera förbi varandra. Back Bays bredare, mer representativa gator är 60' (60ft), vilket motsvarar ganska precis 18m, dvs. samma breddmått som hos de flesta gator på Stockholms malmar.

Aha, lika breda gator i Bostons Back Bay som på Stockholms malmar: en liknande distinktion, att under utbyggnaden på Stockholms malmar överallt skilja mellan kategorin egentliga gator och kategorin bakgator, hade alltså – vad gators mått och bebyggelsens dimensionering anbelangar – inte varit alls omöjligt att genomföra om man så velat. Om svenska planförfattare varit lika förutseende som sina kolleger i de amerikanska f.d. kolonierna och redan från början sett till att i nybebyggelsen på Stockholms malmar, särskilt i Klarakvarteren dela in kvarteren i långsmala hustomter som kunde nås både från bredare huvudgator och från smalare bakgator som löpte parallellt med huvudgatorna, då hade 1900-talets stora rivningsvåg förmodligen helt kunnat undvikas, då hade kanske inte välfärdsstatens och folkhemmets renhets- och hygienismivrare känt sig tvingade att insistera på att riva hela kvarter, att gräva djupa tunnlar eller att bygga underjordiska far för nyttotrafiken under hela Nedre Norrmalm. Då hade vi stockholmare kanske sluppit hela Klaraomvandlingen.

Hollywood går köksvägen

Alltnog. Fler än jag har säkert genom åren lagt märke till att just detta slags mycket särpräglade, smala, trånga bakgator ofta figurerar och rentav spelar en särskild roll i amerikanska Hollywoodfilmer: betänk hur många gånger på bio Bruce Waynes/Batmans föräldrar rånats och kallblodigt mördats i en dylik gränd (Batman Begins, 2005; Joker, 2019).

Filmerna om Batman utspelar sig visserligen alltid i den fiktiva staden Gotham City, och den trånga bakgata där rånmordet ageras ut på bio är förstås alltid ett studiobygge – men trånga bakgator och gränder av detta slag är alltså inte ett dystopiskt hittepå uttänkt av lugubra amerikanska filmscenografer när man på film behöver en hotfull miljö till en läskig scen med mord och rån, denna typ av bakgator finns alltså i verkligheten överallt i amerikanska städer.⁶

Och det är inte heller enbart i läskiga filmer som bakgator och gränder av detta slag figurerar på bio, de syns lika ofta i gladlynta amerikanska filmmusikaler, i synnerhet då dessa utspelar sig i teatermiljö: det är ju på film alltid i dylika gränder och sidopassager som man finner teatrarnas sceningångar framför vilka utspelar sig positivit laddade scener med, exempelvis, klungor av hoppfulla autografjägare eller en berömd scenartists diskreta tätatät på tumanhand med en hundögd beundrare. Det dansas och det sjungs där (Kiss Me Kate, 1953; Funny Girl, 1968).

Även i dessa gladlynta fall är det fråga om studiobyggen förstås, och inte heller i fallet med gladlynta musikaler är dylika sidoordnade, i gatunätet sekundära bakgator något scenografiskt hittepå, sådana gränder finns på riktigt i många amerikanska storstäders teaterdistrikt.

Claude Lane

Men när Alfred Hitchcock behövde en dylik trång gränd till en viss scen i sin film Vertigo (1958) valde han att iscensätta skeendet på en trång bakgata som faktiskt finns i verkligheten – jag tänker på den mycket säregna sekvens i vilken den mystiska kvinna som en förbryllad privatdetektiv åtagit sig att skugga plötsligt med sin bil gör en tvär vänstersväng, bort från den breda, egentliga butiksgatan in i en smal gränd (alley) som är såpass trång att bilen hennes knappt får plats. Hon stannar med bilen vid en oansenlig dörr som hon strax försvinner in genom – den dörren visar sig vara en bakdörr som leder in till en tjusig och lyxig butik bakvägen.

Filmen utspelar sig som bekant i San Fransisco, en stad som händelsevis har en sajt som är generös med nedladdningsbart kartmaterial. Se exempelvis, här bredvid, ett kartblad från 1935 med fastighetsindelningen av stadskvarter nummer 287 i Downtown San Fransisco, ett kvarter som genomkorsas av ett antal alleys varav en, Claude Lane, råkar vara just den trånga och smala gränd som användes som inspelningsplats för scenen med den mystiska bilburna kvinnan i Hitchcocks Vertigo.⁷

Låt oss ta en närgången titt på kartbladet och på ritningsmanéret – låt oss göra en kalligrafisk okulärbesiktning och bedömning av upphovspersonens skicklighet som kartritare:

Hm, låt mig se – en visuellt raffinerad, helt abstrakt men likväl grafiskt effektfull geometrisk komposition av olikstora rektanglar med känsligt tecknade konturer och med akvarellering i varm ockraton lika känsligt applicerad som vore det fråga om en oskattbar miniatyr utförd av den store Piet Mondrian eller kanske Bauhausmästaren Paul Klee minsann.

Nej jag bara skojar. Egentligen ser det mer ut som en barnteckning, inte sant: linjerna är litet darriga, inte riktigt raka. Rödfärgen flyter här och där ut utanför tomtgränserna, som om tomtkartan färglagts av ett barn som inte lärt sig att i sin amerikanska coloring book (målarbok) hålla sig innanför tomtgränsernas konturer. Det är inte utan att man är benägen att förmoda att en och annan San Fransiscobo genom åren, vid åsynen av detta slags taffligt producerade plankarta, hörts häpet utbrista: It’s as if a child made this! A child could have drawn this! Och det är precis det som är min poäng, that’s exactly my point.

Att dra upp stadsplaner och tomtkartor för livaktiga, ekonomiskt och kulturellt framgångsrika, dynamiska städer handlar inte om konstnärligt geni och känsla för målerisk komposition av, säg, Paul Klees kaliber, utan om att etablera en nästan barnsligt enkel, simpel, simplistisk geometri som rentav tål att man spiller och stänker färg när man färglägger tomtkartor. Din femåring hade kunnat både rita och färglägga den där tomtkartan – ja faktiskt, och det är just därför som staden San Fransisco kommit att bli en av världens mest dynamiska och kreativa städer: San Fransisco är en exceptionellt dynamisk och kreativ stad just för att att ett barn kunde ha utformat stadsplanen. Det är just när en stadsplan till sin struktur är lika barnsligt enkel som en barnteckning som den över tid fungerar som allra bäst. En dylik barnslig enkelhet gör planen mer generell, vilket betyder att den fungerar även när tiderna förändras och helt nya, tidigare oförutsedda krav på stadens fastigheter och gatunät uppstår.

En stad utan baksidor

Man kan jämföra med Hötorgscity i Stockholm som präglas bland annat av juridiskt komplicerade servitutsrätter på höjden och bredden och tvären (ingenting din femåring hade kunnat tota ihop kontraktsmässigt och juridiskt) samt, slående nog, apropå bakgator och gränder, av ett lika avancerat som komplicerat system av underjordiska garage och lastkajer – ett tunnelsystem som dock med tiden visat sig utgöra en alltför rigid och inflexibel anläggning för att kunna tillfredsställa den moderna handelns krav: takhöjden i Hötorgscitys underjordiska biltunnlar är enligt uppgift för låg för moderna lastbilar och sopbilar. Det lär vara därför som det stycke av Sveavägen som löper närmast Hötorgscity numera tenderar att korkas igen av stora, stillastående, på- och avlastande varutransportbilar. I höjd med Hötorgscity har paradgatan Sveavägen i praktiken reducerats till lastgata.

Om planen för Hötorgscity hade gjorts lika barnsligt enkel som rutnätsplanen för San Fransisco, utan tunnlar, men med särskilda sidogator främst för nyttotrafik för sig, då hade man inte stått där med skägget i brevlådan några år senare, med underjordiska lastkajer som fortfarande kostar pengar och måste underhållas men som inte går att använda som det var tänkt.

Ah, minns visionen av detta nya, moderna Hötorgscity, en glittrande stadsdel med enbart framsidor, helt utan baksidor, uteslutande befolkad av människor utan några som helst skamliga synder att bekänna, utan konstiga eller rentav perversa begär, moraliskt rena och obefläckade människor i rena och obefläckade kläder med rena och obefläckade tankar. Ingenting att dölja, därför behövs inga bakgårdar och inga baksidor! Gräv ned alla varutransporter och sopor! Vi, framtidens människor skall inte behöva konfronteras med vårt eget avfall! Gräv ned alla oborstade lastbilschaffisar och lortiga sopgubbar under mark så att vi slipper se dem!

Men vi stockholmare av idag, vi som växt upp med denna folkhemmets vision av framtidens överallt rena stad och framtidens i alla avseenden obefläckade och rena människor, vi förväntas – ironiskt nog – sedan en tid inte bara manuellt sortera utan sedan även för egen maskin trava iväg med våra egna restprodukter i föga eleganta soppåsar till ett sophus ute på gården eller liknande, eller ut till återvinningsstationen ett stycke längre bort. De futuristiska och tekniskt avancerade sopsugarna har stängts av, hyreshusens praktiska sopnedkast har låsts. Ständigt detta klirrande av klart respektive färgat glas som deponeras i återvinningsstationernas containrar. Stackars alla dem som bor granne med en glasåtervinningscontainer, detta ständiga klirrande av glas som krossas, dag som natt.

Arkitekter har inte sällan ambitionen att gestaltningsmässigt och visuellt styra och kontrollera allt i den fysiska miljö som omger oss, inte sant. Men det är främst framsidorna man vill lägga tid och kraft på att gestalta, inte baksidorna: med litet tur går det ju att gräva ned alla förfulande lastkajer och sopkylrum under mark – se där de sanna förutsättningen för en perfekt idyll mitt inne i sta’n! Men alla dessa otympliga, föga eleganta och framförallt glasklirrande återvinningsstationer som numera belamrar våra gator och torg och parker (alla nedgrävda garage och lastkajer till trots) har ju visat på att drömmen om en helt obefläckad, en arkitektoniskt och visuellt helt ren stadsmiljö, utan baksidor, att den är en ohållbar fantasi. Avfallet, smutsen, orenheterna hinner alltid ikapp tillslut: i skrivande stund förfulas inte sällan huvudstadens mest ikoniska och namnkunniga arkitektur av anskrämliga återvinningsstationer alldeles intill.

Jämför, här bredvid, en serie snapshots föreställande ikonisk arkitektur i Stockholm, i samtliga fall med en förfulande återvinningsstation i förgrunden.

Teatergatan Göteborg

Avslutningsvis, för kännedom: i Sverige finner man vad jag vet (rätta mig om jag har fel) exempel på kvarters- och tomtstruktur av ovan diskuterade anglosaxiska typ endast i Göteborg, närmare bestämt i det kvarter vid Kungsportsavenyn (representativ framsida) som i norr begränsas av Storgatan, i syd av Vasagatan samt – vilket främst intresserar oss här och nu – i väst av Teatergatan (pragmatiskt ordnad baksida).

På en tomtkarta kan vi se att just detta göteborgska innerstadskvarter har samma slags randiga underindelning och tomtstyckning som vi sett i många amerikanska städer: långsmala, kvartersdjupa hustomter som allihop vänder en representativ framsida åt Avenyn samtidigt som de allihop vänder en mer utilitaristisk, alls icke lika präktig baksida åt Teatergatan till. Den gatan kan visserligen inte klassas som samma slags bakgata (alley) som i de amerikanska/anglosaxiska exempel som jag redan nämnt, Teatergatan är ju lika bred som alla andra gator runtikring – men fastighetsindelningen i kombination med den prosaiska bakgårdsarkitektur som kännetecknar husen (rucklen!) längs den ena sidan av just denna korta snutt av Teatergatan (och ingen annan del av samma gata) har gjort att gatstumpen ändå starkt påminner om en londonsk mews eller friscosk alley på ett sätt som man mig veterligt inte finner någon annanstans i hela Sverige. Jag gillar verkligen denna snutt av Teatergatan.

Appendix 1 av 2. Malmö och Trelleborg

En av mina läsare, som önskar förbli anonym, har i januari 2024 haft den stora vänligheten att höra av sig och i efterskott, efter den ursprungliga publiceringen av ovanstående artikeltext, tipsa mig om två skånska exempel på samma slags sekundära bakgator som i fallet med den korta snutt av Teatergatan i Göteborg som jag mot slutet av artikeltexten särskilt anmärkte på.

Exempel 1 av 2. Malmö, Källargränd på Kirseberg (Backarna på malmöitiska), PL1524 i Malmö stad. Se hur soptunnorna står uppradade längs med denna back alley, en kommunal gata i Malmö stads regi utan några husnummer.

Exempel 2 av 2. Östra Trelleborg. Från sekelskiftet 1900 och under mellankrigstiden lades småhusbebyggelse ut med bakgator såsom Garvaregränd, Skräddaregränd, Slaktaregränd, Bagaregränd och Kuskgränd. Här och där längs dessa smalare gränder vidgades bakgatorna något, så att ett antal mindre baksidestorg bildades – för uppställning av sådant som skall transporteras bort (sopor) eller för avlastning av sådant som skall transporteras in till tomterna/husen bakvägen (vitvaror, byggmaterial till renoveringar, etc.).

Med andra ord: mitt göteborgska exempel är alltså inte helt unikt för Sverige.

Appendix 2 av 2. Umeå och Vasa

En av mina läsare, Mikael Parkman, har haft den stora vänligheten att höra av sig och i efterskott, efter den ursprungliga publiceringen av ovanstående artikeltext, tipsa mig om ett norrländskt exempel på samma slags sekundära bakgator som i fallet med den korta snutt av Teatergatan i Göteborg som jag mot slutet av artikeltexten särskilt anmärkte på. Så här skriver Mikael Parkman i mars 2024 om staden Umeås stadsbyggnadshistoria:

Mejlet från Mikael Parkman

Visst finns det fler exempel på bakgator i Sverige – närmare bestämt i Umeå! Eller ja, grejen är att de inte längre finns kvar. Dessutom kan man diskutera om det överhuvudtaget är riktigt att benämna dem som gator. Jag återkommer till det längre fram. Umeås historiska metamorfoser har beskrivits mycket noggrant av Karin Eriksson i hennes doktorsavhandling Studier i Umeå stads byggnadshistoria 1621-1895 (1975), vilken jag återkommande nedan kommer hänvisa till och saxa kartor från. Men vi kan börja med att konstatera att Umeå under sin historia har vänt rumpan både hit och dit.

Så från början: staden Umeå byggdes på sin nuvarande plats efter en stadsplan upprättad på 1620-talet av Gustav II Adolfs livmedikus (!) Olof Bure. I hans uppdrag ingick också att upprätta planer för Söderhamn, Sundsvall, Piteå, Luleå, Torneå, Gamlakarleby och Nykarleby. Planen uppvisar ett så gott som rätvinkligt nät av c:a 6 meter breda gator där det kanske mest utmärkande draget är de långsmala kvarter som endast rymmer en rad tomter. Dessa tomter blev med andra ord dubbelsidiga, gränsade mot två parallella gator (Eriksson, 1975, s. 15-21). Nils Ahlberg menar i sin avhandling Stadsgrundningar och planförändringar: svensk stadsplanering 1521-1721 (2005) att denna medeltida kvarterstyp var allenarådande i svenska städer ända fram till 1620-talet då ett dubbeltomtsystem slog igenom med kraft i den svenska stadsplaneringen, sannolikt under nederländskt inflytande (Ahlberg, 2005, s. 210-222, 260). Umeås stadsplan var med andra ord omodern redan vid sin tillkomst!

Som i andra svenska städer bedrev Umeås borgare förutom handel och hantverk också jordbruk. På tomten måste därför inrymmas ladugårdar, stall, bodar etc. De genomgående tomterna skapar en brist på inre tomtgränser att placera uthus och fula verksamheter längs med. Därför tvingades även yttre tomtgränser att tas i anspråk. Varje tomt fick därmed en fin framsida och en ful baksida. I Umeå fick de trånga gatorna två ansikten: på ena sidan gatan boningshus av representativ karaktär, på andra sidan stinkande fähusportar (Eriksson, 1975, s. 22-28). Inte så elegant, eller hur? Man tycker att de kunde ha enats om en gata som alla kunde vända bakdelen åt. Eriksson – med hänvisning till Gregor Paulssons Svensk stad – menar just att I andra städer med denna kvarterstyp utbildades vissa gator till ekonomigator, utmed vilka helt naturligt uthusen fick sin plats (Eriksson, 1975, s. 28).

Den allomfattande stadsbranden i Umeå 1888 är välkänd och framstår lätt som en Umeås urkatastrof. I ljuset av ovan beskrivna stadsplan inser man att branden i själva verket var en välsignelse: redan 1864 hade en ny stadsplan fastställts som syftade till reglering av den befintliga staden samt en utvidgning av planområdet enligt ett nytt gatu- och tomtmönster. Planförfattaren, lantmätare A R Hörnell, införde ett differentierat gatusystem med 60 fot breda gator i östvästlig riktning och 40 fot breda tvärgator. Den nya kvarteren består av rationellt dubbla tomtrader. Och se, bakgator! Åter till dessa senare. Denna stadsplan hade dock i praktiken varit omöjlig att genomföra i de redan befintliga delarna på grund av kostnaderna för tomtinlösen och gatuvidgningar (Eriksson, 1975, s. 66-67). Det skulle krävas ett tabula rasa för att umeborna skulle kunna frigöra sig från sin gamla dysfunktionella plan och därmed, såväl bildligt som bokstavligt, lägga skiten och smutsen bakom sig. (Det är som att göra slut när man är i ett dåligt förhållande: man drar sig och man velar, för man har ju investerat så mycket. En duktig kris kan agera katalysator för processen och när det väl är gjort inser man att det borde skett för länge sedan.)

Efter storbranden kunde alltså en ny stadsplan fastställas 1889 – redan året därpå. Denna nya plan hälsades med glädje av stadens invånare och grundade sig i allt väsentligt på 1864 års plan men med tillägg i form av esplanader och nya torg. Det intressanta i sammanhanget med 1864 och 1889 års planer, som jag antydde ovan, är att de nya kvarteren är genombrutna av bakgator! Dessa kallas i Umeå stads byggnadsordning från 1875 för brandgator och var afsedda att begagnas wid släckning af löskommen eld, wid körslor till och från uthusen, äfwensom till gång för kreaturen samt skulle wara för allmänna trafiken stängda. I och med 1889 års plans fastställande anmärkte dock Överintendentämbetet att brandgatorna kunde ha slopats då de, med Erikssons ord, inte utgjorde något verksamt skydd mot brandfaror, utan skulle komma att bli ett slags bakgårdar (Eriksson, 1975, s. 142-145).

Redan i det tidiga 1900-talets stadsplaner avvecklas dock brandgatorna. Verkställandet går att följa i utsnitten av registerkartorna från 1922 och 1946 nedan (heldragna linjer visar faktiska gränser; streckade linjer visar planenliga gränser):

Redan 1922 ser man att endast kvarteret Forsete har kvar sin brandgata. I kvarteren Frigg, Idun och Balder har brandgatan börjat fördelas till de omgivande byggnadstomterna.

År 1946 finns endast utspridda rester kvar i de fyra kvarteren. Lantmätarna har jobbat på bra!

De kortlivade bakgatornas raison d’être är bortom tvivel: man trodde sig kunna förhindra spridningen av eld med dessa öppningar i bebyggelsen och såg dessutom en möjlighet att förlägga de fula, icke-representativa delarna av stadslivet till dessa öppningar. Umeborna, som ju i århundraden levt med fulheten framför ögonen, bör om några ha förstått värdet av att gömma undan allt detta.

Varför man senare beslöt att avveckla brandgatorna framgår inte i de källor jag har tillgängliga. Å andra sidan tycker jag att det är intressantare att fundera på hur de så enkelt kunde försvinna. Jag tror att svaret, som så ofta, går att hitta i lantmätarens handlingar. Som du säkert redan noterat på registerkartorna ovan var Umeås brandgator inte egentliga gator, det vill säga gator i bemärkelsen allmän plats, offentligt ägda och med offentliga medel skötta. De utgjordes istället av stadsägor, tydligt separerade från den omgivande gatumarken och, enligt byggnadsordning, ej till för allmän samfärdsel. Dessa stadsägor samägdes, såvitt jag kan avgöra, av markägarna i kvarteret (anekdotiskt bevis: enligt en mätningsförrättning på tomt nr 4 inom kvarteret Idun 1946 anges en Harald Bengtsson och en Gustaf Skog som delägare av stadsägan nr 448 – dvs resterna av kvarterets brandgata).

Inom urbanmorfologin har gatan, byggnadstomten och byggnaden pekats ut som de primära studieföremålen. Jag menar att man skulle kunna ordna dessa tre längs en beständighetsskala, där byggnaden är mest flyktig, byggnadstomten befinner sig på mitten, och gatan är mest beständig: byggnader kommer och går, rivs och byggs upp på nytt på en och samma byggnadstomt. Byggnadstomterna i sin tur slås samman och styckas isär inom gatulinjer (yttre fastighetsgränser) som i det längsta består. Med den bakgrunden framslänger jag tesen att Umeås brandgator sannolikt hade överlevt till våra dagar om de bara låtits utgöra gatumark, då när de lades ut på 1800-talet!

Det är belagt att förebilden för 1864 och 1889 års planer för Umeå står att finna tvärs över Kvarken, nämligen i Vasa (då Nicolaistad). Carl Axel Setterbergs stadsplan från 1855 kom även den till efter en omfattande stadsbrand. Här hittar vi samma brandgator som syftade till att tillsammans med esplanaderna förhindra spridningen av eld (Eriksson, 1975, s. 66-72). Bengt O H Johansson menar i sin artikel Rörelse, brand och hälsa i tidskriften Kulturmiljövård (nr 2-3, 1993) att Setterberg ska ha inspirerats av den tyske arkitekten Carl Gustav Engels nya stadsplan för det eldhärjade Åbo 1827. Samme Engel låg bakom Helsingfors omdaning till huvudstad i det ryska storfurstendömet Finland, och skall enligt Johansson ha varit under inflytande från rysk stadsplanepraxis. Vad denna praxis riktigt innebar redovisar han inte närmare än att den syftade till att förhindra bränder genom utglesning av bebyggelsen. Brandgator av Umeås och Vasas snitt var, vad jag kan se, inte ett element i Engels planer.

Till sist: Vasas brandgator finns festligt nog kvar än idag! De tycks alltså vara av en helt annan beständighet än sina historiska motsvarigheter i Umeå och verkar tjäna som behändiga, fula bakgator för parkering och angöring. Jag har inte funnit någon information om dessa brandgators fastighetsjuridiska beskaffenhet, men med sådana kunskaper skulle man kunna testa tesen om Umeås brandgators försvinnande. Alldeles oavsett: gör ett besök med Google Street View i Vasa och ta dig en titt på deras bakgator. Det rekommenderas!

Illustrationer

Fotnoter