Apelsin-tv

Mikael Askergren © 2021

För många år sedan visades på svensk tv en komisk liten tecknad film som gick ut på att illustrera en av Evert Taubes mer kända visor, men på ett löjeväckande bokstavligt vis, ord för ord: just precis som Evert Taube sjungande konstaterar att han minsann haft turen att ett eller annat, då dyker det i filmen plötsligt upp en hästsko i bild. Ja för hästskor för ju tur med sig ju, en hästsko betyder ju tur. Häpp!

Förresten, ifall någon undrar, det är så här som Evert Taube i sin visa Fritiof i Arkadien (1938), i visans andra vers, femte strofen skaldar om sin stora tur (min kursivering):

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,

En pilgrim från det fjärran Göteborg.

Jag bar en krans av fikonlöv kring magen

Och ost och bröd och lantvin i en korg.

Det var en härlig dag, jag hade turen

Att höra näktergalens ljuva röst.

Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,

Jag var på väg tillbaka till naturen,

Jag ville vila mig vid jordens bröst.

Inga som helst hästskor i visans text, som synes. Men så är också den lilla filmen främst avsedd att parodiera företeelsen apelsin-tv, det slags tv-journalistik som bygger på att en speakerröst med ord förklarar precis vad som samtidigt syns i bild – eller tvärtom för den delen, när ett tv-reportage belamras med bilder föreställandes precis det som samtidigt sägs i ord: om ett intervjuoffer råkar nämna en eller annan till apelsiner relaterad företeelse kan man ge sig den på att inslagsproducenten i efterskott ser till att det just då dyker upp en stillbild av en apelsin i bild. Med andra ord: hängslen och livrem, övertydlighet, tårta på tårta, tautologi och pleonasm.

tautologi (litterär stilfigur) upprepning med andra ord av något som författaren redan formulerat på annat vis, från gr. ταύτός (tautós, samma).
pleonasm (litterär stilfigur) överflödigt ord som skulle kunna strykas ur en sats utan att betydelsen i satsen ändras, från gr. πλείων (pleíōn, mer).

Jag var då den gången alldeles för ung för att uppfatta den avsedda komiken, men jag kom händelsevis att se filmen i sällskap med flera vuxna som gärna förklarade filmens alla fyndiga visuella infall för mig – som det där med att att plötsligt, blixtsnabbt låta en stillbild av en jäkla hästsko flasha förbi mitt i alltihop: Såg du inte vilken apelsin-tv det där var, ha ha ha!1

Apropå apelsin-tv – jag ansätts av en del envisa grubblerier kring den spektakulära tillbyggnad som Liljevalchs konsthall i Stockholm nyligen begåvats med: ärligt talat, är det ändå inte litet väl mycket apelsin-tv över det nya Liljevalchs exteriör?

Projektets tillskyndare anser förmodligen att exteriörens taggiga siluett mot himlen är ett i sig genialt konstverk, väl värt alla de miljoner och åter miljoner som denna siluett kostat Stockholms skattebetalare att förverkliga. Men det går att mot projektet rikta en sansad och inte alls halsstarrig kritik som går ut på att takets skog av trubbiga pyramider-på-marsch i själva verket, om man så vill och är på det humöret, utgör ett tämligen besvärande exempel på arkitektonisk apelsin-tv: ett exempel på tautologi i det arkitektoniska uttrycket – med andra ord en upprepning av det uttryck som arkitekten redan lyckats uttrycka på annat vis någon annanstans i huset, närmare bestämt en utomhus upprepning av lanterninernas arkitektoniska verkan inomhus –, samt en pleonasm i det tekniska utförandet – med andra ord någonting som inte behövs för att det väsentliga buskapet ändå skall gå fram, närmare bestämt budskapet till utställningsbesökarna att de översta salarna minsann är överljusbelysta, något man som utställningsbesökare ändå kommer att upptäcka så fort man väl träder in i någon av dessa överljusbelysta salar.

I så fall utgör lanternintakets taggiga siluett mot himlen ej enbart (vilket vore illa nog) en byggnadstekniskt onödig extravagans, utan dessutom (vilket man skulle kunna hävda vore ännu värre – rent estetiskt) en fullkomligt överflödig skulptural effekt. Och om exteriörens siluett med sin anslående skulpturala effekt faktiskt skulle kunna avfärdas som en estetiskt överflödig upprepning av ett redan på annat vis i samma byggnad förekommande uttryck, en i själva verket godtycklig gimmick som byggnaden i övrigt rent arkitektoniskt och gestaltningsmässigt skulle ha klarat sig utmärkt väl förutan – hur försvarar man i så fall (kulturpolitiskt, finansiellt) en för alla skattebetalare såpass kolossal utgift bara för en egentligen överflödig effekts skull?

Gert Wingårdhs har helt uppenbart låtit sig inspireras till sitt karaktäristiska lanternintak av Klas Anshelms snarlika lanterniner i Malmö konsthall (1975) – men låt mig genast understryka att det inte är för att gnälla och peka finger som jag uppmärksammar denna inspirationskällas existens, utan för att jag finner jämförelsen med konsthallen i Malmö välmotiverad och synnerligen produktiv för det följande resonemanget.

För om Wingårdhs och Anshelms respektive interiörer påminner starkt om varandra råder desto större åtskillnad de båda arkitekterna emellan vad gäller deras respektive förhållande till exteriören: i båda fallen kännetecknas interiören allra mest – mer än av någon annan arkitektonisk enskildhet – av ett mycket karaktäristiskt rutnät/gitter av lanterniner bestående av allihop likadan, rektangulära, lätt skeva, tiltade, trubbigt tvärt avhuggna, inverterade pyramider. Men om Anshelm valde att låta lanterninerna synas och verka endast som interiör detalj (ingenting i Anshelms exteriör avslöjar för de förbipasserande stadsborna att det bakom de släta, anspråkslösa fasaderna döljer sig en lokal med mycket originellt innertak) tar Wingårdh och gör världens grej av alla dessa täta led av trubbiga pyramider-på-marsch även exteriört.

Anshelm skiljer konstlöst olika funktioner i byggnaden åt: lanterninerna tjänar interiören, inte exteriören. Lanterninerna har hos Anshelm ingenting med fasaduttrycket att göra. Lanterninerna har hos Anshelm i Malmö inte heller egentligen belastats med det svåra, viktiga uppdraget att skydda utställningarna från regn och rusk. Det egentliga klimatskyddet består av ett tjockt, ändamålsenligt, för ändamålet väl lämpat platt tak av samma konstlösa typ som brukar täcka enklare kontorshus och industrilokaler. Interiörens lanterniner bildar i Malmö visserligen små kullriga kupor som sticker upp ur det platta taket här och där, men tack vare takbjälklagets relativt stora höjd och generösa tjocklek bildas det egentligen inga trånga ränndalar mellan de uppstickande lanterninkuporna. Ingen större risk för, säg, plötslig vintertida isbildning i trånga ränndalar som kan spränga sönder taket – allt tack vare arkitektens estetik, en estetik som bygger på att så långt möjligt undvika alla arkitektoniska och gestaltningsmässiga tautologier och pleonasmer: var sak på sin plats, ordning och reda, klara gränsdragningar mellan vilka byggnadsdelar som fått i uppdrag att sköta vilket jobb.

Wingårdhs gör i Stockholm på Kungliga Djurgården tvärtom en grej av att inte skilja olika byggnadsdelars funktioner åt. Lanterninerna har av arkitekten givits i uppdrag att fylla alla funktioner minsann och får slita hund och utföra precis alla jobb. Lanterninerna ser hos Wingårdh inte bara till att förse interiören med överljus på ett geometriskt anslående vis (precis som i Malmös konsthall), lanterninerna har dessutom allt med fasaduttrycket att göra eftersom de har fått i uppdrag att tjäna som själva den raison d’être som arkitekten haft för den expressiva exteriörens volyms- och fasadgestaltning – men inte nog med det, de jobbar rentav tredubbla skift eftersom de (lanterninerna) samtidigt och till råga på allt annat dessutom i sig kommit att utgöra själva den takkonstruktion som skall skydda utställningssalarna från väder och vind. Vilket är ett tufft jobb och ett tungt ansvar (alltför tungt?) för de enskilda lanterninerna att axla när de uppe på taket bildar en hel skog av pyramider stående tätt, tätt intill varandra: det går då inte att undvika att det bildas långa och trånga och så gott som horisontella ränndalar som allihop kan ställa till fanskap om det – på grund av byggfel eller bara ren otur – börjar regna in här eller där, eller både här och där. Tämligen stor risk för, säg, plötslig vintertida isbildning i trånga ränndalar som kan spränga sönder taket. Inte nog med att denna egensinniga takkonstruktion redan kostat skattebetalarna enorma summor, den kommer förmodligen att kosta dem (kosta oss) ännu mer i framtiden när enstaka lanterniner här och där väl börjat läcka mer eller mindre nonstop.

Märk! att åsikten att Gert Wingårdh i Stockholm gjorde helt rätt i att envist insistera på sin parad med trubbiga pyramider uppe på taket är en fullkomligt respektabel åsikt. Både tautologi och pleonasm har ju trots allt alltsedan antiken ansetts vara fullkomligt respektabla stilfigurer för författare och diktare att ta till när de eftersträvat en viss sorts effekt i det konstnärliga uttrycket, varför skulle inte tautologier och pleonasmer kunna användas som stilfigurer även av arkitekter, varför skulle det nödvändigtvis vara fel att, som i fallet med Liljevalchs konsthalls nya tillbyggnad, låta lanterninerna skänka karaktär inte bara åt interiören utan även åt exteriören?

Men att kritisera bygget för att det blivit onödigt dyrt, och dessutom med största sannolikhet med tiden kommer att visa sig onödigt känsligt för läckage och andra tekniska problem, det är en minst lika respektabel position att inta – en kritik som inte försvagas av, utan snarare stärks av argumentet att effekten med toppiga pyramider är apelsin-tv, är tautologi och pleonasm, är en byggnadsteknisk och gestaltningsmässig extravagans som på intet sätt var nödvändig för att förverkliga en bra konsthallstillbyggnad just här, just nu, med just den här sortens interiörer och utställningsrum.

Summa summarum: Wingårdhs har lyckats bra med sitt yttertak, inget snack om saken, men det vete sjutton om någon helt kategoriskt och invändningsfritt kan påstå att man i Stockholm utan tvekan lyckats bättre med sitt tak än vad Anshelm gjorde i Malmö redan för flera decennier sedan. Och om det inte framstår för alla och envar helt entydigt att Wingårdhs tak tillslut faktiskt blev bättre än Anshelms, hur försvarar Wingårdh i så fall sin förkärlek för en arkitektur präglad av tautologi och pleonasm, hur försvarar Wingårdh i så fall den i jämförelse med Anshelms lösning bra mycket högre prislappen?

Jag för min del föredrar personligen ett anshelmskt tautologifritt byggande framför varje wingårdhsk övertydlighet och pleonasm – trots att Gert Wingårdh förstås relativt sett (i direkt jämförelse med Klas Anshelm) är en mycket större begåvning när det kommer till byggnaders skulpturala uttryck, det skall erkännas.2 Men arkitektur vars mest iögonenfallande egenskap är att vara skulptural berör mig sällan på ett djupare plan. Jag är helt enkelt inte särskilt intresserad av – krumelurer.3


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Apelsin-tv) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 48-december 2021.

Illustrationer

Liljevalchs konsthall, den nya tillbyggnaden, Wingårdh arkitektkontor AB, exteriör vy från gata, foto: Mikael Askergren (2021).

Liljevalchs konsthall, den nya tillbyggnaden, Wingårdh arkitektkontor AB, interiör vy av tillbyggnadens trapphus, foto: Mattias Askergren (2021).

Liljevalchs konsthall, den nya tillbyggnaden, Wingårdh arkitektkontor AB, interiör vy av takets lanterniner rakt underifrån, samt en serie exteriöra vyer av taklandskapet (med gott om stillastående vattenpussar i de långa, trånga, så gott som horisontella ränndalar som löper mellan lanterninerna uppe på taket, vattenpussar som inte har sjunkit undan trots att det inte har regnat i Stockholm på länge), foto: Mikael Askergren (2021).

Liljevalchs konsthall, den nya tillbyggnaden, vertikalsnitt genom tiltade taklanterniner och flacka ränndalar (bygghandling 2019, skala 1:20), samt vertikalsektioner (förfrågningsunderlag 2016, skala 1:100), bildkälla: Wingårdh arkitektkontor AB.

Malmö konsthall av Klas Anshelm (1975). Exteriör vy från gata, bildkälla: Wikimedia Commons. Interiör vy av takets lanterniner rakt underifrån, bildkälla: Wikimedia Commons. Exteriör vy av yttertak i fågelperspektiv, bildkälla: Pinterest.

Varning för tautologi och pleonasm, foto samt montage: Mikael Askergren (2021).

Fotnoter

1 Jag var länge helt bergsäker på att tecknaren Per Åhlin varit den lilla kortfilmens upphovsman, och eftersom Per Åhlin fortfarande lever skrev jag naturligtvis till honom och ställde frågor om filmen. Och jag fick svar! Per Åhlin tackade vänligt för mitt brev men nekade till att ha tecknat en film som illustrerar Evert Taubes visa – ett besked som storligen förvånade mig, jag hade ju varit så säker på att det varit just Åhlin som tecknat, filmen var ju så åhlinsk som jag mindes den. Efterlysning: om du som läser detta vet vem som tecknade, hör av dig!

2 Exempel: Lunds Stadshall (Klas Anshelm, 1968) är ju inte något jättekul hus direkt, särskilt inte vad de skulpturala kvaliteterna anbelangar. Wikipedia

3 Jämför av Mikael Askergren: Krumelur, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.


Föregående | Hem | Nästa