Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF

Mikael Askergren © 2020

S:t Eriks ögonsjukhus på Kungsholmen skall rivas. Verksamheten flyttas till nya Karolinska i Solna. I lokalpressen rapporteras det om vilda protester – men inte egentligen mot rivningen utan istället mot de hus som är tänkta att byggas på tomten efter det att sjukhuset är borta:

Svenska Byggnadsvårdsföreningen vill att förslaget slopas och menar bland annat att det innebär ”en negativ påverkan i form av skalförskjutning och kraftig kontrast i förhållande till Sankt Eriksområdet med dess höga kvalitet i stadsmiljö”. De vill istället att sjukhusbyggnaderna bevaras och att nya kvarter ska byggas i liknande stil som övriga Sankt Eriksområdet.
Den synen delar även Samfundet S:t Erik som kallar förslaget för ”en brysk stympning av hela Sankt Eriksområdet” och att förslaget skulle ge området en ”betydligt torftigare karaktär”. De skriver att Sankt Eriksområdet, signerat Aleksander Wolodarski, tillhör Stockholms mest uppskattade områden från sen tid och att staden därför borde omarbeta det nya förslaget enligt Wolodarskis ursprungliga helhetsplan.
(Från lokaltidningen KungsholmenDirekt den 4 mars 2020: ”Nya kvarter på Kungsholmen får kritik”, reporter: Per Brandt.)

Svenska Byggnadsvårdsföreningen och Samfundet S:t Erik har fel. Man kan tycka vad man vill om förslaget, men att ersätta den föreslagna nybebyggelsen med ännu mer av det slags bebyggelse som redan finns i S:t Eriksområdet, det vore ett ödesdigert misstag.

Problemet med bostadsområdet S:t Erik

Här följer, punkt för punkt, en kortfattad sammanfattning av den kritik som måste riktas mot Aleksander Wolodarskis redan genomförda plan för S:t Eriks Sjukhusområde:

1. Ambivalent offentlighet

De krökta huslängor som bildar en husoval i anläggningens mitt vänder besynnerligt nog sina slutna gårdsfasader och inhägnade bakgårdar in mot den kringbyggda parken, när Londons squares och crescents – som påstås ha utgjort ovalens förebilder – tvärtom kännetecknas av att det är entréfasader och huvudentréer som vetter in mot det kringbyggda parkrummet.

2. Impediment och överblivna markslattar

Men långt mer irriterande än denna blindhet för hur en engelsk square faktiskt fungerar är alla de refuger och markslattar som ”blivit över” i gliporna mellan husovalens konvexa utsida och omgivningens rätvinkliga huskroppar – oformliga, triangulära impedimentytor som inte går att använda till något vettigt alls, annat än möjligen till att rasta hundar.

3. Alltför glest

Dessutom är ovalens huslängor endast 4 våningar höga – vilket, tillsammans med impedimentslattarna här och där gör området glest och icke-rumsligt på förortsvis.1

4. Alltför trångt

Samtidigt har Wolodarski haft mage att tränga ihop en mycket högt exploaterad ny bostadsbebyggelse i områdets utkant, i norrsluttningen bakom Polhemsgymnasiet.

5. Felprioriterat

Aleksander Wolodarski har i S:t Eriksområdet således lyckats åstadkomma en bebyggelse som är alltför gles och trång på samma gång: alltför trång borta i norrsluttningen och alltför gles närmare stadslivet. Han har skamlöst prioriterat symmetrier, tvillingtorn, oval och diverse annat hittepå över sunt förnuft och professionellt ansvarstagande när han helt fräckt låtit bygga flest bostäder i den del av området som passar sämst till bostadsbyggande.

6. Felinvesterat

I planbeskrivningen försvarar han sina prioriteringar med att en anspråksfull promenad ned till en nyanlagd damm är avgörande för områdets ”livskvalitet”, men en vattenspegel uppe i den ovala parken hade varit till större glädje. Istället fick vi oss en trist stenhög, ett f.d. begravningskapell som flyttats sten för sten från områdets utkant till ovalens mitt – en åbäkig, onödigt dyr åtgärd, det hade legat närmast till hands att helt enkelt riva den skruttiga ruinen.

7. Vampyrer, kannibaler och parasiter

Till råga på allt har S:t Eriksområdet blivit en dyster och öde sovstad, en förortsmässig enklav som suger ut, vampyriserar, kannibaliserar och parasiterar på den omgivande kvartersstadens service och nöjen, som bara tar och tar utan att erbjuda den omgivande staden någonting som helst av värde i gengäld. Detta är inte stadsbyggnadskonst, detta är tjänstefel.2

Det föreliggande förslagets förtjänster

Ligger det därför verkligen i allmänhetens intresse att (som ett par remissinstanser krävt) sätta stopp för Tengboms och stadsbyggnadskontorets nybyggnadsförslag? Är det verkligen istället ännu mer Wolodarski vi vill ha? Nej, det vill vi naturligtvis inte. Om jag skall klaga på någonting alls i Tengboms och Stockholms stads föreliggande förslag är det inte att det går för långt – tvärtom, jag skulle vilja se mer av Tengboms attityd i S:t Eriksområdet. Det föreliggande förslaget skulle rentav vinna på att vara ambitiösare: bygg lika mycket nytt, tätt och högt även öster om Wolodarskis oval. Riv wolodarskismerna och erbjud områdets allra mest förfördelade invånare möjligheten att i framtiden bo ljust och luftigt nära service och nöjen – istället för hopträngda och avsides i en kall och fuktig norrsluttning.

Och se, perfekt symmetri med ens! Men målet på sikt är förstås inte alls att åstadkomma mer symmetri för symmetrins egen skull – en övning som vi (i lag med Aldo Rossi) hade kunnat kalla mer-Wolodarski-än-Wolodarski. Målet är förstås snarast ett slags mer-Tengbom-än-Tengbom. Den tilltagande symmetrin (för den som bryr sig om sådant) får man på köpet.

Och förresten, när vi ändå håller på, skall vi verkligen låta oss nöja med att ”bara” spegla och dubblera Tengboms förslag till nybebyggelse öster om ovalen? De oformliga refugerna och markslattarna runtikring ovalen blir ju allesammans kvar i så fall – markslattar som fortfarande inte duger till mycket annat än att rasta hundar. (Är det detta som svensk stadsplanering reducerats till? Till att förse folk med hundrastningsrefuger här och där?) Låt oss ta tillfället i akt att författa en helt ny plan för hela S:t Eriksområdet, inte bara för den aktuella rivningstomten utan även för den problematiska 1990-talsbebyggelsen, en plan som förtätar där det är för glest och samtidigt glesar ut där det är för trångt.

Och hur gör vi det allra bäst? Jag har roat mig med att tota ihop en serie plankartor som illustrerar hur detta städande bland wolodarskismerna på sikt skulle kunna gå till.

Märk! att dessa mina 5 nya plankartor är 100 procent copy-and-paste (and-paste-and-paste-and-paste). Således noll Wolodarski, noll Askergren, istället ett renodlat Tengbom-Plus, eller rentav ett oförblommerat Tengbom-Extra-Allt.

Märk! att jag har i mina montage även utgått från en förhoppning om ett bättre u-tal, ett högre urbanitetstal u i området än idag.3 Rent juridiskt har en detaljplan visserligen ingenting med fastighetsindelningen att göra, men i den planbeskrivning som ackompanjerar det aktuella planförslaget står det ändå uttryckligen att nybebyggelsen ”kan” komma att delas upp i flera fastigheter – vilket vore välkommet, eftersom detta skulle höja u-talet.

Det föreliggande förslagets större bostadshus, alla med utskjutande ”näsor” in mot gården, har jag i mina fem copy-and-paste-montage låtit utgöra den modul som fått bestämma den nya rutnätsplanens tomt- och fastighetsindelning. Men det betyder inte att alla hus som i framtiden byggs på någon av rutnätsplanens alla likstora rektangulära tomter måste se likadana ut, själva poängen med ett finmaskigt nät av tomtgränser och ett högt urbanitetstal u är ju den sociala, kulturella och ekonomiska mångfald som på sikt uppstår när ägandet, förvaltandet och byggandet med tiden sprids på flera händer.

Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF

Välj själv hur långt just du är villig att gå rent principiellt i din strävan att ställa allt tillrätta: nöjer du dig med förslag ÄRTAN (Tengboms och stadsbyggnadskontorets föreliggande förslag oförändrat), föredrar du förslag PÄRTAN (Tengboms hus speglade och dubblerade öster om ovalen), förslag PIFF (bort med oformliga impedimentrefuger och krökta huslängor), förslag PAFF (bort med tvillingtorn och anspråksfull promenad) eller rentav förslag PUFF (utplåna alla spår av Wolodarskis plan)? En-två-tre-fyra-fem möjliga framtider: ärtan-pärtan-piff-paff-puff.

Märk! att om (säger om) du tillslut skulle bestämmer dig för att faktiskt låta riva såväl ovalens hus som husen i norrsluttningen bakom Polhemsgymnasiet, då måste du förstås erbjuda dem som bor där idag någon annanstans att bo, och helst också samtidigt erbjuda dem möjligheten att tjäna en slant (varför inte) på att flytta. Låt områdets bostadsrättsföreningar bygga sig nya, högre, bättre hus inom ramen för den nya fastighetsindelningen – och se till att de tjänar en slant på försäljningen av det lägenhetsöverskott som uppstår när man bygger fler hus i fler våningar. Om de som idag bor i området tjänar ekonomiskt på affären lär de knappast motsätta sig att flytta till ett nytt och bättre S:t Erik.

För övrigt anser jag att man någonstans i detta helt nya S:t Erik skall passa på att uppföra det nya äldreboende som kan ersätta det dystra tegelschabrak till servicehus som kommer att behöva rivas när ”Serafimergenombrottet” genomförs och både Klarabergsgatan och spårvagnen förbi Sergels torg och Centralen förlängs via Bolinders plan ned till Norr Mälarstrand och Riddarfjärden.4

Stadsplanering vs. arkitektur

Märk! att ingenting i ovanstående förslag till sanering (ja faktiskt) handlar om att ersätta arkitekt Wolodarskis ”arkitektur” med en annan (underförstått: skickligare) arkitekts ”arkitektur”. Nej det vore att missförstå mig helt, om det är så det ovanstående uppfattas har jag uttryckt mig otydligt. Stadsplanering är inte arkitektur. ”Stadsarkitekt” är en självmotsägelse, en oxymoron. Arkitektkåren borde inte ägna sig åt stadsplanering alls. Låt mig med en handfull konkreta stockholmsexempel förklara litet utförligare vad jag menar:

Odenplan vs. Röda bergen

I en insändare i tidskriften Arkitektur nr 7-1992 försvarar arkitekten vid Stockholms stadsbyggnadskontor Gunnar Lantz sin kollega Aleksander Wolodarskis plan för S:t Eriksområdet. Insändaren reagerar på min mycket kritiska artikel i samma tidskrift att par månader tidigare, i nr 5-1992.5

Jag svarade aldrig på Lantz sarkastiska insändare, men tänkte för mig själv att det där var ju tvärtom ett alldeles utmärkt förslag till sanering och förbättring av Röda bergen. Tack, Gunnar, för insändarens båda plankartor. Jag hade inte kunnat illustrera min egen poäng bättre själv. Nämligen följande poäng:

Röda bergen i Stockholm (P.O. Hallman 1922-23) utgör ett förträffligt lackmustest vad gäller vars och ens, åtminstone stockholmares och arkitekters inställning till urbanitet och stadsbyggnad. Röda Bergsområdet är vattendelaren, är det stadsbyggnadsexempel som skiljer agnarna från vetet, som skiljer dem som har noll koll från dem som har koll. Tycker du om Röda Bergsområdet? Tycker du (som Gunnar Lantz, och många med honom) att det är särskilt ”fint” där? Då gillar du förmodligen även S:t Eriksområdet. Eller då känner du förmodligen åtminstone sympati för Wolodarskis anspråk och målsättningar med S:t Erik.

Anser du i så fall också att den nya Hagastaden ”stör” Röda bergens ömtåliga karaktär, att området Röda bergen inte tål närheten till Hagastadens nya, höga, vida synliga bostadstorn, anser du att tornen ”förvanskat” Röda bergens småskaliga intimitet?

Jämför i så fall denna Röda bergens ömtålighet med andra delar av Vasastaden, vars stadsplaner genomgående är äldre än Röda bergens, och därför inte alls präglas av anspråk på konstnärlighet i gestaltandet. Trakten kring Odenplan, exempelvis. Mycket har förändrats i grannskapet sedan denna trafikplats anlades, de hus som idag reser sig höga runtikring ser förstås inte alls ut som man på 1800-talet förmodligen föreställde sig framtiden, men inte upplevs väl Odenplan som ”förvanskat” av, säg, tunnelbanestationens nya entrébyggnad? Trist ny tunnelbaneentré, visst, men företeelsen Odenplan står och faller inte med ett visst utseende, Odenplan tål att staden runtikring och att Odenplan som sådant förändras över tid.

Om Odenplan är stadsplanering, då är Röda bergen arkitektur, det är så jag menar, och jag för min del föredrar den heterogena, gestaltningsmässigt oömma trakten kring Odenplan framför det arkitektiga och gestaltningsmässigt ömtåliga Röda bergen.

Röda bergen kom tyvärr att sätta tonen för allt som kom efter. Den monumentala, visuellt storslagna men för stadslivet ödesdigra strukturalism som kännetecknar 1960-talets miljonprogram är ju i rakt nedstigande led Röda bergens och P.O. Hallmans avkomma. Vi finner samma konstnärliga gestaltningsanspråk på den urbana dynamikens bekostnad, samma arkitektiga entydighet på stadslivets bekostnad i såväl 1920-talets allra gulligaste stadsbyggnadsexempel som i 1960-talets mindre gulliga motsvarigheter.

Vilket är olyckligt, ity Hallmans arbetssätt – att konstnärligt gestalta staden, istället för att ”bara” planera den – är en över tid ohållbar (unsustainable) strategi: slutprodukten tål inte urban dynamik, tål inte att staden runtikring förändras. Med varje förändring i grannskapet, med varje ny granne uppstår oundvikligen resurskrävande, tidsödande och ofta nog dyra konflikter – som den högaktuella konflikten kring det nya förslaget för S:t Eriksområdet.

Adolf Fredriks kyrkogård vs. Skogskyrkogården

Planen för Skogskyrkogården (1915–1940, dvs. i princip samtida med, och helt klart samma andas barn som Hallmans Röda bergen) kan kanske inte klassas som ”stadsplan” i vanlig mening, den utgör ju en självtillräcklig, från staden med avsikt skild anläggning, men (och detta är ett viktigt men) det har visat sig att Skogskyrkogården med tiden – sina anspråk på total självtillräcklighet till trots – kommit att ställa orimligt stora gestaltningsmässiga krav på sina grannar. Sentida besökarens upplevelse av Asplunds och Lewerentz anläggning påverkas nämligen inte så litet av det faktum att det i väst, på andra sidan Nynäsvägen, byggts nya hus som sticker upp tillräckligt högt för att ”störa” den noggrant komponerade tablån med böljande fält och ett stycke bort en kulle som kröns av en grupp tuktade träd – Almhöjden eller Meditationslunden kallad.6 Träden uppe på kullen avtecknar sig inte längre ensamma mot himlen, den prosaiska omvärldens prosaiska kåkar tittar fram bland Almhöjdens tuktade trädkronor och ”förvanskar” Asplunds och Lewerentz visuellt stränga komposition.

Jämför nu Skogskyrkogården med vilken stockholmsk innerstadskyrkogård som helst, Adolf Fredriks kyrkogård exempelvis. Mycket har förändrats i grannskapet sedan den anspråkslösa kyrkogården anlades, de hus som idag reser sig höga på kyrkogårdens alla sidor ser förstås inte alls ut som man på 1700-talet förmodligen föreställde sig framtiden, men inte upplevs väl Adolf Fredriks kyrkogård som ”förvanskad” av att, säg, på 1960-talet ha fått ABF-huset som stursk och frimodig granne? Adolf Fredriks kyrkogård står och faller inte med ett visst utseende, Adolf Fredriks kyrkogård är inte ”arkitektur”, Adolf Fredriks kyrkogård tål att staden runtikring förändras över tid.

Om Adolf Fredriks kyrkogård är stadsplanering, då är Skogskyrkogården arkitektur, och jag för min del föredrar den heterogena, gestaltningsmässigt oömma trakten kring Adolf Fredriks kyrkogård framför det arkitektiga och gestaltningsmässigt ömtåliga Skogskyrkogården.

Medelmåttans framgång är geniets fel

Varken Röda bergen och Skogskyrkogården tål förändringar i den angränsande stadsbebyggelsen – a fatal urban design flaw som jag ser det. Stadsmiljöer som är socialt, kulturellt och ekonomiskt framgångsrika kännetecknas ju allesammans av att de tvärtom tål förändringar över tid mycket bra. Som stadsplanerare har såväl P.O. Hallman som Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz således misslyckats tämligen kapitalt.

Märk! att Hallman, Asplund och Lewerentz dock alla tre räknas till vårt lands verkligt geniala arkitekter, och vi tenderar förstås att förlåta alla genier många skavanker som vi inte skulle förlåta hos någon annan, men även geniers œuvres bör granskas kritiskt, och jag vill påstå att Hallmans, Asplunds och Lewerentz arkitektur skadat stadsbyggandet i vårt land. Deras vedertagna ”genialitet” har nämligen inte bara ursäktat deras metod, deras vedertagna ”genialitet” har fått denna metod – att som planarkitekt gestalta istället för att planera – att för flera generationer beundrande kolleger tvärtom framstå som särskilt förebildlig.

Det är således til syvende og sidst geniernas fel att en medelmåtta som Aleksander Wolodarski på 1990-talet kan förverkliga sin ”omsorgsfullt gestaltade” (ironi) plan för S:t Erik. Det är Hallmans kritikerframgång med Röda bergen som är roten till allt ont. Allt som är dåligt med S:t Eriksområdet är i slutänden P.O. Hallmans och Röda bergens fel.

Der Sandmann

Men denna orsakskedja och kausalitet har inte alltid framstått som helt självklar för mig: som oerfaren ung student blev jag fortfarande lika häpen varje gång: hur var det möjligt, hur bar han sig åt, hur i helsicke fick han alltid som han ville, varför gick fullmäktige i slutänden alltid med på allt konstigt som Wolodarski ville ha? Så många stockholmare hurrade när de borde ha förtvivlat, inga rationella argument tycktes bita, han måste – likt en modern inkarnation av E.T.A. Hoffmanns ondskefulle plågoande der Sandmann7 – på något vis ha lyckats förvända synen på politiker- och tjänstemannakårerna, lyckats göra dem alla totalt blinda för allt dumt som hans olyckliga planprojekt ställde till med. Men hur?

Från hustaken ville jag ropa: han är fienden, nemesis, the Boogeyman, der Sandmann, han är ondskan personifierad!

Men det gjorde jag förstås inte. Jag satte mig istället att skriva en sansad och saklig kritik av den plan för S:t Eriksområdet som just då (1992) var ute på remiss, en resonerande text helt utan insinuanta invektiv, ett utlåtande som jag lade ned mycket tid på, och som jag strax skickade in till Stockholms stad: mitt utlåtande om planförslaget finns därför diariefört hos Stockholms stad som offentlig handling.

Mitt till Stockholms stad inlämnade utlåtande skickade jag även till tidskriften Arkitektur, på vinst och förlust. De valde glädjande nog att publicera hela utlåtandet som debattartikel i nr 5-1992. Och tillsammans med utlåtandet publicerade Arkitektur tre stycken av mig egenhändigt tuschade plankartor, föreställande i tur och ordning: status quo 1992; Wolodarskis planförslag; mitt eget motförslag. Det var så allt mitt skrivande om arkitektur och stadsbyggnad började, med en offentlig handling, med ett utlåtande om ett planförslag av Aleksander Wolodarski: jag måste ju göra något, jag kunde ju inte bara låta det ske.

Men ingen ville lyssna till mina sakliga framställan, varken Stockholms stad, folkvalda politiker eller tidskriftens läsare. I den mån Wolodarskis plan överhuvudtaget kommenterades i medierna på 1990-talet var det i berömmande ordalag. Obegripligt, jag fattar ingenting, minns jag att jag tänkte.

Men det var då det. Wolodarskis framgångar ter sig inte längre obegripliga och oförklarliga för mig. Nu vet jag ju, nu förstår jag ju att medelmåttans framgång är geniets fel.

Appendix 1 av 2. Lars Marcus om det triviala och det pompösa

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Lars Marcus till Johan Johansson och mig (som del i Lars Marcus, Johan Johanssons och min ständigt pågående informella sms- och mejlkonversation) i ett mejl den 20 mars 2020 för kännedom bifogat följande artikelutkast från 1992. I mejlet presenterar Lars sitt artikelutkast så här:

Mickes artikel om S:t Erik [Arkitektur nr 5-1992] var ju även början för mitt skrivande, även om det började med en refusering (se nedan). Tror det var Johan som uppmanade mig och det var väl egentligen där samtalet oss tre emellan började. Johan kan säkert detaljerna. Hur som helst kollade jag upp mitt bidrag som alltså inte Arkitektur såg någon poäng i att publicera. Vid omläsning tycker jag dock att det står sig ganska bra.

Och här följer själva artikelutkastet:

Lars Marcus: ”Parodiskt stadsbyggande” (1992)

Med besvikelse läser jag Aleksander Wolodarskis svar på Mikael Askergrens kritik av den föreslagna planen för S:t Eriks sjukhusområde. När Askergren för fram en serie sakliga och principiellt intressanta frågeställningar kring dagens stadsbyggande, och dessutom tillhandahåller ett eget alternativ för att bredda diskussionen, får han som svar på sin kritik bara en varför inte-attityd. Wolodarski tar helt enkelt inte kritiken på allvar, och det är allvarligt! Jag anser att dagens stadsbyggande verkligen behöver diskuteras och just med sådana förtecken som Mikael Askergren tar upp: de politiska och juridiska spelreglerna, skillnaden mellan privata och offentliga ansvarsområden, orsakerna till de stora gesterna.

Jag skulle vilja bidra till debatten genom att ta upp något som jag uppfattar som karaktäristiskt för många av de planer som lämnat Stockholms stadsbyggnadskontor under senare år. Jag menar att stadsplaneområden som Norra Hammarbyhamnen, Södra Stationsområdet, Starrbäcksängen, Hammarby Sjöstad har något gemensamt som jag på fullt allvar skulle vilja kalla ”Ankeborgskänsla”. Med detta menar jag att de snarare framträder som stadsscenografier än reella stadsdelar. Staden reduceras till en serie tecken: axiala gator, starka stadsrum, fondmotiv, portar osv, vilka arrangeras på olika sätt för att väcka associationer i det kollektiva minnet av staden. Men vart leder axlarna, vad beskriver motiven, vems är stadsrummen, vilka gränser är det portarna bevakar? Enda orsaken att röra sig längs de monumentalt anlagda gatuaxlarna i dessa planer är just axlarna själva, och vid axelns slut möts man av ett tydligt fondmotiv som inte markerar något annat än just axelns slut. Jag menar att det i stadsbyggnadskontorets stora projekt under det senaste årtiondet funnits en vilja att monumentalisera det triviala och pompöst iscensätta det vardagliga. Resultatet kan vad jag förstår bara bli ett – parodi! Det är själva poängen med en stad som Ankeborg men knappast med en som Stockholm.

Om man är cynisk kan man ju säga att parodiska städer bara är ett tecken på att vi lever i ett parodiskt samhälle. Men varför vara cynisk, varför inte ta Mikael Askergrens kritik på allvar. Låt oss ta det monumentalt uppbyggda gångstråk som utgör grundackord i Wolodarskis stadsplanekomposition. Askergren ställer sig frågande till i stort sett alla de element med vilket detta är uppbyggt: de böjda bostadslängorna, tornparet, vattentrappan. Aleksander Wolodarski bemödar sig trots kritiken egentligen inte att förklara något av detta. Han tycks anse att hans plan förklarar sig själv; något den också gör om man väljer rätt perspektiv, ”Ankeborgsperspektivet”. De bågformiga huslängorna behövs naturligtvis för att beskriva det ovala rum till vilket de två tornen är en port. Denna port behövs i sin tur för att vattentrappan skall kunna beskriva rörelsen från ett stadsrum till ett annat och nå sitt mål i den konstgjorda dammen. Planen genererar en serie ”stadsbilder” vilka endast finner sin motivering i varandra; vi rör oss i ett slutet system som är sig självt nog. När någon försöker ta sig in i planen och förstå hur den förhåller sig till staden som en levande verklighet, när man med andra ord tar den på allvar, är magin bruten och inga svar finns att ge.

Om man väljer ett vidare perspektiv försvinner alla motiv till att gestalta och manifestera ett nyanlagt parkområde på detta sätt. Parkaxeln börjar i en anonym sidoentré till polishuset, passerar Wolodarskis anläggning och slutar i kullarna vid Sabbatsberg. Vad är det som skall hända här som kräver sådan högdragen scenografi? Skall riksdagens högtidliga öppnande återupprättas här? Är det här som Tre Kronor skall paradera efter skördade lagrar? Det närmsta Aleksander Wolodarski kommer en förklaring till sin komposition är en anspelning på den lokala traditionen i form av de två tornen vid S:t Eriksbrons fäste. Ser han då inte skillnaden i att på 20-talet med dessa torn markera S:t Eriksbron, den enda länken mellan Kungsholmen och Vasastan, och att idag med liknande medel manifestera ett nymornat parkstråk om 250 m. När det dessutom innebär en dubblering av ett välkänt stadsbildsmotiv endast 450 m från sin ursprungskälla kan, för att upprepa mig, resultatet bara bli ett, stadsbyggnadsparodi.

Dessa invändningar är kanske ändå inte de viktigaste. De allvarligare följderna av denna typ av stadsbyggande är att det effektivt döljer de politiska och juridiska spelreglerna för stadsbyggandet. Till detta finns all anledning att återkomma.

Appendix 2 av 2. Johan Johansson om det glesa och det trånga

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Johan Johansson till Lars Marcus och mig (som del i Johan Johanssons, Lars Marcus och min ständigt pågående informella sms- och mejlkonversation) i ett mejl den 20 maj 2020, efter att ha läst ett tidigt utkast av min egen artikeltext, delat med sig av följande funderingar:

Mejlet från Johan

En stor del av arkitektkåren har ägnat sig åt att idealisera boendet, och allra helst då små bostäder för människor med begränsade valmöjligheter – om man som arkitekt ritar trånga lägenheter åt fattiga människor och sammanställer dem i en idealiserad komposition med stora avstånd mellan husen och ännu större avstånd till omvärlden så är man, enligt det synsättet, en god människa. Och de allra ”godaste” arkitekterna förväntar sig naturligtvis att alla som flyttar in ska vara tacksamma när de har ansträngt sig för att skapa ”den lilla bostaden för den goda människan”.

En inte oviktig del i denna tolkning av bostadsplanering – den idealistiska extremismen – är strävan att glesa ut bebyggelsen och hålla nere exploateringstalen, och det är här det blir intressant. Detta motiveras alltid med att exploateringen måste hållas nere för att kunna garantera ”bostadskvaliteterna”. Men en minst lika viktig drivkraft är med all sannolikhet att en låg exploatering bidrar till att göra projekterandet av bostäder till någonting exklusivt, till ”stor arkitektur”. Ju färre byggnader och ju färre lägenheter, och ju större avståndet mellan dem är, desto mer unika blir de. Ritar man så att det blir trångt och prångigt inomhus och avstånden mellan husen blir riktigt stora, då är man en inte bara en ”god” arkitekt, då skapar man även”god” (och exklusiv) arkitektur. Det outtalade idealet är förmodligen att rita punkthus med enspännare och ljust trapphus, eller ännu hellre, att göra av med hela beställarens budget utan att någonting blir byggt – ju mer oekonomiskt, desto ”godare”.

Naturligtvis tänker inte alla svenska arkitekter så, men det är en starkt närvarande strömning i den svenska arkitektkåren, än idag. Sune Malmquist har fått skit inte bara för sina historiserande fasadlösningar, utan också för att han var bra på att få in en stor byggnadsvolym på tomten. Och när Sven Wallander och HSB satsade på att bygga djupa hus med många lägenheter per hiss för att kunna erbjuda större lägenheter till ett överkomligt pris så gillades inte detta av alla kollegor – det som dominerade under 1930- och 40-talet var smalhus och glest placerade ”slanka” punkthus. Både Malmquist och Wallander prioriterade byggnadsvolym och ekonomi framför arkitektonisk komposition, och platsade därför inte riktigt bland alla kollegor.

Sammanfattningsvis: gleshet och låg exploatering är många arkitekters sätt att göra alldagliga uppgifter mer unika och exklusiva och mer arkitektoniska, mer jämbördiga med en offentlig byggnad eller någonting motsvarande, och därför eftersträvar de medvetet eller undermedvetet gleshet i sitt arbete. Och det är i så fall ännu ett skäl till att de föredrar S:t Eriksområdet framför Tengboms bostadshus.


Artikeltext av Mikael Askergren, ursprungligen publicerad (under rubriken ”Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-juni 2020.

Illustrationer

• Ny bostadsbebyggelse ersätter S:t Eriks ögonsjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Plankarta samt fotomontage (flygperspektiv), Stockholms stadsbyggnadskontor, arkitekt: Tengbom (2020).
• Den dominerande ut-och-invända ovalen reducerar alldeles för mycket nyttig (och i Stockholms innerstad dyrbar) tomtmark till obrukbar (och onjutbar) impedimentmark. Foto: Mikael Askergren (1999).
• Bostadsbebyggelse i den fuktiga och kalla norrsluttningen bakom Polhemsgymnasiet. Foto: Mikael Askergren (1999).
• Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF. Montage (plankartor samt flygperspektivbilder) av Mikael Askergren efter förlagor från Tengbom och Stockholms stadsbyggnadskontor (2020).
• Faksimil av insändare i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 7-1992, författad av arkitekten vid Stockholms stadsbyggnadskontor Gunnar Lantz. Jämför av Mikael Askergren (1992): Problemet med bostadsområpdet S:t Erik
• Röda bergen. Foto: Mikael Askergren (2019).
• Odenplan. Foto: Sture Ryman, Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan (1952).
• Skogskyrkogården. Foto: Holger.Ellgaard, Wikimedia Commons (2009).
• Adolf Fredriks kyrkogård. Foto: Larare84, Wikimedia Commons (2011).
Der Sandmann! Der Sandmann! En berömd skräckromantisk sagas tragiska klimax och slut, transponerad till vår egen nutid och till vårt eget Kungsholmen i Stockholm. Bakgrundsfoto: Mikael Askergren (1999). Montage: Mikael Askergren (2020). Arkitekten Aleksander Wolodarski fotograferad av Jurek Holzer för SvD (2010).
• Stillbilder från en östtysk filmatisering av Hoffmanns äventyr (Les Contes d’Hoffmann). Handlingen i Jacques Offenbachs opera har inspirerats av ett antal av E.T.A. Hoffmanns mest kuriösa, hallucinatoriska berättelser, bland dem Sandmannen (Der Sandmann): operans Hoffmann är häftigt förälskad i den vackra Olimpia, men vad han inte vet är att hon i själva verket är en livlös mekanisk docka, ein lebloses Automat – något den förälskade Hoffmann inte kan se så länge han betraktar henne genom de förtrollade glasögon som den onde trollkarlen Coppélius (alias der Sandmann) har prackat på honom. Komische Oper Berlin: Hoffmanns Erzählungen, Deutschen Fernsehfunks (DFF)/Deutsche Film AG (DEFA), DDR 1970. YouTube

Fotnoter

1 Jämför ”Appendix 2 av 2. Johan Johansson om det glesa och det trånga” nedan.

2 Jämför Stadsbyggnad diskuteras av Mikael Askergren, tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 5-1992; artikeltexten återpublicerades här i arkitekturtidskriften Kritik, i nr 4/5-mars 2009. Jämför även Gunnar Lantz kommenterande insändare i Arkitektur nr 7-1992 samt ”Appendix 1 av 2. Lars Marcus om det triviala och det pompösa” nedan.

3 Jämför följande fem artiklar av Mikael Askergren, alla fem publicerade i tidskriften Kritik, och alla fem handlar om fastighetsindelningens avgörande betydelse för en sant urban utveckling i en stad: Urbanitet, vad är det?, nr 32-december 2016; Fråga efter Kenneth, nr 37-juli 2018; Ideologiteater, nr 38/39-december 2018; Good Fences Make Good Neighbors, nr 41-augusti 2019; Happy Accident, nr 42/43-november 2019.

4 Jämför av Mikael Askergren: Slussen?! varför det?, medlemstidningen Arkitekten, Stockholm, nr 4-mars 2020; Nobel center, plan C, Kritik nr 44-mars 2020; Den felande länken, Arkitektur nr 8-2008.

5 Jämför faksimil av Gunnar Lantz kommenterande insändare i tidskriften Arkitektur med den plankarta med Mikael Askergrens motförslag som Gunnar Lantz insändare skojar med, Stadsbyggnad diskuteras, Arkitektur nr 5-1992.

6 Skogskyrkogårdens svepande ”bibliska landskap” med Almhöjden i fonden var enligt uppgift i huvudsak Lewerentz verk, medan Uppståndelsekapellet förstås var Gunnar Asplunds.

7 Alias den onde trollkarlen Coppélius i Hoffmanns äventyr (Les Contes d’Hoffmann). Handlingen i Jacques Offenbachs opera har inspirerats av ett antal av E.T.A. Hoffmanns mest kuriösa, hallucinatoriska berättelser, bland dem Sandmannen (Der Sandmann): operans Hoffmann är häftigt förälskad i den vackra Olimpia, men vad han inte vet är att hon i själva verket är en livlös mekanisk docka, ein lebloses Automat – något den förälskade Hoffmann inte kan se så länge han betraktar henne genom de förtrollade glasögon som Coppélius har prackat på honom.

<<