Themroc

Themroc är en fransk film från 1973 i vilken ingen talar franska utan istället ett slags obegriplig låtsasfranska, eller uteslutande grymtar och stönar, eller är helt tysta, en besynnerlig film i vilken Themroc (Michel Piccoli) tröttnar på sitt liv som löneslav och helt plötsligt en dag utan förvarning lämnar sin arbetsplats för gott. Väl hemma igen – han är medelålders men bor fortfarande med sin mamma och syster – stänger han in sig själv i ett av rummen genom att helt sonika mura igen dörrhålet. Utanför den igenmurade dörren står mamman och systern och undrar häpet hur det är fatt. Därefter slår Themroc ut ytterväggen i det igenmurade rummet med en stor slägga och kastar ut alla möbler på gatan. Det stora gapande hålet i ytterväggen två trappor upp ser utifrån ut som mynningen till något slags urban grotta. Grannarna i kvarteret undrar förstås vad som pågår, de samlas snart på gatan alldeles nedanför, men ingen ingriper egentligen, grannarna låter honom hållas. Polisen tillkallas, men står mest där under grottans mynning och glor tämligen handfallna (har Themroc egentligen brutit mot någon lag?), och efter några tafatta försök att få grottmänniskan Themroc att lämna sin grottliknande boning (har han blivit tokig, behöver han tas om hand?) lämnar även polisen honom ifred. I fortsättningen tar han (Themroc) sig ned till gatan och upp igen till sin grotta via repstege. Nattetid går han ut på jakt: han jagar poliser och militärer som han helt sonika klubbar ihjäl och som han senare, sittande på huk, utan möbler, däruppe i sin urbana grotta steker på spett över öppen eld och – äter upp. Filmen slutar med en pansexuell orgie hemma hos Themroc i grottan med diverse typer som via repstegen klättrat upp till honom för att grymtande och stönande joina honom i hans radikala utlevelser (han har till att börja med sex med sin egen syster som flyttat in hos honom). Men när eftertexterna väl börjat rulla har det på intet vis antytts att Themroc någonsin kommer att straffas för sin mordiska och incestuösa omoral, och man måste således förmoda att manusförfattaren och regissören Claude Faraldo tänkte sig att protagonisten Themroc efter sitt första stora skrovmål (helstekt polis) med efterföljande sexorgie sedan levde lycklig i alla sina da’r däruppe i sin urbana grotta. (Parentes: enligt uppgift fick filmen mördande kritik, men blev trots denna dåliga kritik något av en publiksuccé, gissningsvis på grund av alla nakna tuttar och sexigheter.)

Det låter som en vänsterradikal, anarkistisk fantasi, inte sant (Revolution!). Men jag för min del opponerar mig mot en såpass ytlig och oövertänkt analys av filmens berättelse. Jag anser att filmens budskap (i bjärt kontrast till tidsandan, det tidiga 1970-talet) inte egentligen är vänsterradikalt: märk väl att grottmänniskan Themroc när filmen slutar inte har slagit ihjäl mamman eller skeppat iväg henne till Sibirien (till skillnad från hur en totalitär stalinist hade agerat). Man får faktiskt gång på gång i filmen se hur mamman i sin del av våningen fortsätter att leva sitt liv precis som förut, trots att det idkas kannibalism och pågår pansexuella orgier vägg i vägg. Om filmen hade varit vänster på riktigt, då hade detta inte kunnat tillåtas, då hade sonen tvingat mamman att underkasta sig och att leva just så som han själv anser är det rätta sättet för henne att leva och för henne att bli genuint fri.¹

Budskapet är inte heller anarkistiskt (maktkritiskt) egentligen. Om filmens budskap hade varit anarkistiskt på riktigt, då hade Themroc aldrig tolererat en ordningsmakt. Men eftersom poliskonstaplarna aldrig stormar Themrocs lya verkar det som att han själv i slutänden – en del slapstickartat tumult inledningsvis till trots – faktiskt accepterar samhällsordningen och dess status quo, vilket i sin tur innebär att han i framtiden kan lita till att hans liv och hälsa och privatliv kommer att skyddas och värnas av en i grunden tolerant ordningsmakt.

Men, invänder någon, om Themroc villigt underkastar sig en den borgerligt liberala och plutokratiskt ordnade stadens regler och tänkesätt, om han accepterar ordningsmaktens närvaro och skydd, varför går han kring nattetid och slår ihjäl samma poliskonstaplar som skyddar hans intressen och rättigheter dagtid? Jag svarar: är detta verkligen en självmotsägelse? För att dra en parallell till vår egen tid och vår egen civila samhällsordning: jag utgår från att de flesta föräldrar som fuskar med vabbande för egen vinnings skull i grunden accepterar och uppskattar föräldraförsäkringen. Man kan acceptera/uppskatta/rösta för en samhällsordning samtidigt som man senare tämligen samvetslöst bryter mot densammas regler. De föräldrar som fuskar med sjukförsäkringen bryter inte nödvändigtvis mot försäkringens regler för att revoltera (Revolution!), inte sant. Eller: kanske manusförfattaren/regissören inte var hundra procent konsekvent i sina instinkter. I synnerhet om han trodde sig ha skrivit/regisserat ett vänsterradikalt och anarkistiskt drama när det det i själva verket visade sig vara en konservativ borgerligt liberal utopi som han tillslut skildrade. Inte konstigt att han här och där rörde ihop det för sig själv. Sån’t kan ju hända den bäste.

Alltnog. Budskapet är således snarare borgerligt. Filmen förespråkar ju egentligen inte alls bort-med-alla-gränser på kollektivistiskt vänstervis eller bort-med-staten på anarkistvis, utan snarare det-är-bra-att-dra-mycket-entydiga-gränser-mot-andras-egenintressen och låt-staten-slå-vakt-om-vars-och-ens-privata-egendom-och-privatliv i en i allra högsta grad borgerlig anda.²

Manusförfattaren och regissören Claude Faraldo kanske påstod sig vara, till och med trodde sig vara vänster då när det begav sig (alla andra var det ju dåförtiden), men hans instinkt var i själva verket individualistisk, borgerlig, rentav plutokratisk. Med andra ord: en urban instinkt. Det var kanske helt omedvetet, manusförfattaren/regissören kanske inte själv insåg att så var fallet, men det är – filmens proggiga 1970-talstilltal till trots – inte en individs vänsterradikala anarkistrevolution som filmen skildrar utan snarare en den urbana medelklassens och bourgeoisiens våta dröm och utopi.

Hurdå borgerlig våt dröm och utopi? Themrocs grotta på andra våningen måste ju ha tett sig som alltför primitiv för att framstå som våt bostadsdröm och livsstilsutopi för biografpublikens mer resursstarka medlemmar ur medelklassen och bourgeoisien?

Men poängen är ju att Themrocs livsstilsval i själva verket förutsätter både en mycket sofistikerad borgerlig fastighetsekonomi (offentligt/privat ägande) och bourgeoisiens stora respekt för privatliv: poliserna som handfallet ansätter honom i filmens andra halva (litet som Pippi Långstrumps poliskonstaplar Kling och Klang) stormar som sagt aldrig grottan, de stannar kvar nere på marken, de respekterar således grottan som en privat sfär där privatlivets helgd råder, även för den som är kannibal och orgieanstiftare. Themrocs grotta är således – vill jag hävda – all primitivism och kannibalism och incest till trots, egentligen ett slags borgerlig idyll.

Eller, för att istället formulera det hela i urbanitetstalstermer³ – Themroc drar metaforiskt (märk väl: metaforiskt) en ny entydig inre tomtgräns gentemot resten av fastigheten, han styckar av en ny mindre tomt eller fastighet åt sig själv genom att mura upp en ogenomtränglig brandmur. Piccolis grottmänniska höjer urbanitetstalet (u-talet) i kvarteret. Kvarteret blir tack vare den nya tomtgränsen och brandmuren i ett slag mer urbant. När han river rummets yttervägg öppnar han upp längs grottans yttre tomtgräns mot gatan: han vill förstås öppna upp helt och hållet mot yttervärlden, mot hela stadens offentlighet, för att göra sig helt oberoende av varje annat enskilt intresse (läs: oberoende av mamman) i det egna kvarteret. Gatan kan han ju alltid nå direkt via repstegen, utan att behöva störa mamman bakom brandmuren, utan att behöva bry sig om vad grannarna har för sig eller vad grannarna tycker om honom och hans sätt att leva. En verkligt urban livsstil. Filmen Themroc (1973) är således – vill jag hävda – en parabel, en metafor, en allegorisk fantasi om äkta och genuin urbanitet.

Illustrationer

Fotnoter