Krumelur

Mikael Askergren © 2021

Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur. [sic] – Pippi, Tommy och Annika äter krumelurpiller i Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet (1948).

Äntligen hade de fått som de ville. Deras hjärtan var med ens fulla av tillförsikt. De hade nämligen insett att 1900-talets storskaliga sovstadsbyggen skulle komma att i det närmaste helt och hållet eliminera ett problem som länge plågat dem, nämligen problemet med ett vida spritt och diversifierat ägande av stadens hus och fastigheter: 1800-talets och den borgerliga liberalismens torftiga, föga artistiska stadsplaner tycktes dem enbart ha gått ut på att, enskilda fastighetsägarintressen emellan, förebygga futtiga/prosaiska/vulgära konflikter om pengar gubevars (kort sagt, att lova fastighetsägare A att grannen B inte skulle få bygga sig ett högre hus än A, och vice versa). Tidens tongivande hallmanianer ansåg, precis som deras stora förebild P.O. Hallman en gång hade gjort, att en stadsplanerare istället alltid måste sikta högre än så, alltid måste ha en konstnärlig ambition att gestalta, att skänka stadens gator och torg pittoreska/måleriska/bildmässiga kvaliteter.1

De hade insett att den nya tidens nya storskalighet i plan- och byggprocess skulle komma att särskilt bana väg för just det slags stadsplaner med artistiskt synnerligen storskaliga anspråk som de själva så gärna ville se förverkligade. Det hade ju med ens blivit fullt möjligt, såväl tekniskt som finansiellt, för en ensam byggherre att uppföra en hel sovstad helt på egen hand, en väl avgränsad enklav som – i extremfallet – kunde ägas och förvaltas av en ensam fastighetsägare/hyresvärd. Och det hade i så fall samtidigt, tack vare detta nya mer koncentrerade och alls ej lika utspridda fastighetsägande, till alla hallmanianers förtjusning med ens blivit en fullt realistisk ambition för varje ambitiös arkitekt/visionär/konstnär att hoppas på att i en nära framtid helt på egen hand få rita/skapa/gestalta en hel sovstads alla hus, gator och torg, ja alltihop på en gång – att få skapa en arkitektoniskt unik och väl sammanhållen helhet i kolossalformat, att helt på egen hand få rita en hel jäkla estate.2

Tripp

Det stod med ens var planarkitekt med skulptörpretentioner fritt att förkasta principen lika-för-alla (och därför lika-höga-hus-överallt) som dittills präglat den fastighetsekonomiskt heterogena, men plastiskt homogena innerstaden. Det blev med ens fritt fram att i tidens starkt hallmanianistiskt influerade förortsenklaver placera riktigt höga hus (ofta nog benämnda vertikala accenter, detta med landmärken hade strax blivit en designmässig kliché bland stadsplanerare) precis bredvid riktigt låga hus, för att på så vis åstadkomma en skulpturalt spännande komposition av volymer: eftersom både det riktigt höga huset och den låga längan alldeles intill ingick som skulpturala/pittoreska/bildmässiga delelement i en och samma jätteanläggning, eftersom båda byggnadsvolymerna med god marginal fick plats på en och samma jättefastighet behövde det aldrig bli tjafs mellan, säg, en mallig fastighetsägare A i höghuset och dennes missunnsamme fastighetsägargranne B i det lägre huset alldeles bredvid (en granne B som är sur på A för att A skall få bygga sig ett riktigt högt hus med många fler våningar än det hus som B fått bygglov för, som sur och missunnsam överklagar det bygglov som A fått och är allmänt jobbig och ställer till besvär för alla inblandade). Inget sånt tjafs längre. Fritt fram för ambitiösa visionärer att skapa fritt! Vicken tripp för varje hallmanian med romantiska konstnärsdrömmar!3

Plopp

Men åren går, världen förändras, så kom det så småningom en tid när, till varje äkta hallmanians fasa, det blev dags att, mot slutet av de hallmanianistiska planarkitekternas heroiska 1900-tal, börja förtäta i förorterna. Nya fastigheter klämdes in, med skohorn nästan, i den befintliga bebyggelsen, ofta på park- och naturmark som i den ursprungliga planen reserverats för friluftsliv, nya fastigheter som kom att bebyggas av nya byggherrar med hus som ritats av nya arkitekter. Dessutom diversifierades det befintliga fastighetsbeståndet ytterligare när någon enstaka mindre tomt här eller där styckades av från en jättestor fastighet så att enstaka befintliga hus här eller där kunde avyttras till nybildade fristående bostadsrättsföreningar i vad som ursprungligen – i extremfallet – varit ett homogent hyreshusområde med en enda hyresvärd för hela klabbet. Med ens uppstod, kring det senaste millennieskiftet, ett helt nytt och väsensfrämmande fenomen i de verkligt storskaliga 1900-talsförorternas historia, nämligen potentiellt en framtida intressekonflikt mellan det gamla, riktigt stora ägarintresset/hyresvärden X och en helt ny granne, det nya ägarintresset/bostadsrättsföreningen Y (ditt fula nya höghus skymmer utsikten från mitt fina gamla smalhus). Det vill säga potentiellt samma slags futtiga/prosaiska/vulgära konflikter i förorten som dittills endast förekommit i den gamla stenstaden innanför tullarna. Med ens var det inte längre fritt fram för arkitekter att rita – förlåt, gestalta – vilket slags hus, vilket slags krumelur som helst därute i förorten. Att få bygglov för, att ploppa ned helt nya krumelurer och landmärken här och där i samband med ett eller annat förtätningsprojekt, det visade sig, till mången hallmanians förtrytelse, vara ett riktigt besvärligt företag, eftersom det numera ofta nog även utanför tullarna finns en befintlig bebyggelse, och dessutom en redan av någon annan formulerad konstnärlig vision att ta hänsyn till.

Det ser vi ett bra exempel på i ett aktuellt fall med en ny skulpturig krumelur vid Gubbängens tunnelbanestation, studentbostadshuset Knekten (Utopia Arkitekter AB, 2020): när man jämför arkitektens första version/vision med det hus som tillslut faktiskt blev byggt inser man att förorten har gått från att tidigare, under nybyggnadsfasen vara en miljö där arkitekter och planerare fått gestalta sina hus helt fritt, till att senare, under förtätningsfasen kräva av varje nytt hus i området att anpassa sig.

Flipp

Om (säger om) det får fortsätta som det börjat, med allt fler förtätningar i gamla förortslandskap, med allt större diversifiering av ägande och ägarintressen i våra storstäders storskaliga, ursprungligen enhetligt utformade förorter, då kommer det i dessa förorter förr eller senare att börja ställas krav på fler, strängare planbestämmelser av just det slag som så länge gällt på Stockholms malmar: till att börja med en i varje situation given, konsekvent, lika-för-alla taklisthöjd/hushöjd. I en sådan framtid finns det med ens inte lika mycket utrymme för landmärken och krumelurer längre, finns det inte längre någon större marknad för planarkitekter som, exempelvis, naturligtvis helt i P.O. Hallmans anda, i sina detaljplaner kan föreskriva (obs! föreskriva!) pittoreskt hackiga, toppiga, oregelbundna, varierade taklandskap.4

Samtidigt kommer det att inte ställas samma krav alls på att anpassa formspråket (fönsterstorlekar, materialval, färger) till det uttryck som kännetecknar (till den artistiska, estetiska vision som dikterat) gestaltningen av just det kluster av huskroppar som råkar omge den aktuella tomten.

I Knektens och Gubbängens fall hade det kunna betyda (1) mindre krumelurighet, en tillplattning, en horisontell taklist och en oomkullrunkelig gräns för hur högt man får bygga, men (2) å andra sidan större frihet för husets arkitekt att (som i det ursprungliga nybyggnadsförslaget från 2011) välja cirkelrunda, schweizerostliknande fönsterhål istället för att behöva anpassa fasaduttrycket till de omgivande husens funkisanda.

Märk! att de i framtiden i så fall allt mindre krumeluriga, alltmer sällan landmärkiga, allt oftare tillplattade förortshusen fortfarande kommer att rymma minst lika många hyresgäster eller bostadsrättsägare, förmodligen fler: att göra sig av med krumelurighet innebär inte att man behöver kompromissa med exploateringstalen, tvärtom, i de allra flesta fall kännetecknas krumelurig arkitektur snarast av att arkitekten – i sin artistiska ambition att skulptera byggnadsvolymen i fråga – främst har sysslat med att lyfta ut, skära in, knuffa bort, gröpa ur, fasa av, trappa ned. Det vill säga har sänkt exploateringen, har minskat fastighetsvärdet genom att i hög grad ha avstått från att bebygga. Det ser vi också ett bra exempel på i det redan nämnda fallet med studentbostadshuset Knekten i Gubbängen: avfasade hörn i plan som gör studentbostäderna i längans båda kilformade, tillspetsade, avsmalnande ändar avsevärt mycket mindre (och mer svårmöblerade) än de annars kunde ha varit; ett hål rakt genom huslängan som kraftigt reducerar den kommersiellt uthyrningsbara butiks- och/eller kontorsytan i markplanet; och så vidare.

Ja, jag har sagt det förr, jag vet, men det tål att sägas, tål att understrykas än en gång:

Urbanitet är addition, arkitektur är reduktion. Urbanitet är otuktat, arkitektur är tuktat. Urbanitet är urskillningslöst. Arkitektur går tvärtom ut på att just ha urskiljning, att sortera, att renodla, att välja – och i ännu högre grad att välja bort. Går ut på att skala av, att avstå från, kort sagt att inte bygga. Urbanitet är inte arkitektur, och arkitektur är inte urbanitet. Urbanitet är att bebygga, arkitektur är att inte bebygga.5

Hur som helst: hurra för en framtid med ökande diversifiering av fastighetsstrukturen, med mer urbanitet och mindre arkitektur i Gubbängen! Vicken flipp!

Flopp

Å andra sidan, om utvecklingen i framtiden vänder och går åt motsatt håll, om förorten blir alltmer förortsmässig igen, och dessutom innerstaden blir alltmer förortslik, med allt fler tomtsammanslagningar och därför allt större fastigheter och allt mindre diversifierat ägande, i såväl förort som innerstad, då kommer vi istället att få se allt fler förortsmässiga krumelurer överallt, krumelurer som den i Gubbängen, även i innerstan. Vicken flopp.6

Krumelurighet i byggandet är ju en företeelse som står i ett omvänt proportionellt förhållande till graden av spridning och diversifiering av fastighetsägandet. Ju större tomter och ju färre enskilda fastighetsägare i Stockholms innerstad, desto mer hallmanianism, desto fler landmärken och krumelurer också på Stockholms malmar. Ju större fastighet man äger, desto fler och större arkitektoniska friheter kan man ta sig inne på den egna tomten, helt enkelt.7

Men hur kul är det med landmärken egentligen? Hur vill vi egentligen leva vår liv? Hur vill vi bo? Vill vi bo i städer eller i – krumelurer?

Inte nog med det provokativt godtyckliga i en stadsbyggnadspolitik som inte bara tolererar, utan rentav föreskriver de hittepåkrumelurer som i tid och otid dimper ned här och där i allas vår urbana vardagsverklighet, som föreskriver att ystra kreatörer, glada som barn, skall leka juvenila byggklosslekar med husen som vi bor i, inte nog med det – det verkligt problematiska med alla dessa krumelurer överallt är ju den företeelse som gjort dem alla alls möjliga, närmare bestämt framväxten av en av föga diversifierad fastighetsekonomi präglad hegemonisk monokultur som allt stadsliv – såväl stadens sociala liv som dess kultur- och affärsliv – kommit att påverkas starkt negativt av. Ett slags fastighetsekonomisk monokultur som förr eller senare tar livet av stan.


Artikeltext av Mikael Askergren, ursprungligen publicerad (under rubriken Krumelur) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.

Illustrationer

• Gällande stadsplan för Gubbängen i Stockholms södra förorter (1944). Fina färger och snygg grafik – mycket dekorativ, inte sant? Men så är ju hallmanianer mycket upptagna av hur saker ser ut, av det bildmässiga, av det dekorativa. – Q.E.D. Ritning från Stockholms stad.

• Studentbostadshuset Knekten vid Gubbängens centrum och tunnelbanestation i Stockholms södra förorter, nybyggnadsförslag före omarbetning (2011), Utopia Arkitekter AB. Vy av det färdigbyggda huset (2021), foto: Mikael Askergren.

Tak ska i huvudsak utformas enligt principsektion. Detaljplan (2016) för kvarteret Hovtången m.fl. vid Gubbängens centrum och tunnelbanestation i Stockholms södra förorter. Ritning med situationsplan, planbestämmelser och principsektion från Stockholms stad. Montage: Mikael Askergren (2021).

Fotnoter

1 Med hallmanianer avses här alla de arkitekter – inte sällan offentliganställda planarkitekter – som sedan 1920-talet ständigt framhållit just P.O. Hallmans planerargärning som särskilt förebildlig. Jämför av Mikael Askergren: Stå staty på sidorna xx-yy i detta nummer av arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.

2 På brittisk engelska har man såväl i skrift som i dagligt tal kommit att kalla inte bara äldre tiders slott och adelsgods utan även mer samtida bostadsområden och förortskomplex för estates – en mycket tacksam och träffande terminologi, ett språkbruk som understryker de stora likheterna, såväl arkitektoniskt som planförutsättningsmässigt, mellan äldre tiders slottsparker och modernare tiders sovstadslandskap. På svenska finns tyvärr ingen direkt språklig motsvarighet, gods och herrgård är alltför snävt definierade begrepp, och medan anläggning visserligen går att använda med både slotts- och förorts- som förled är det till syvende og sidst ett alltför brett, alltför konturlöst begrepp, det kan ges nästan vilken betydelse som helst. Engelskans estate är mer exakt, och fungerar i detta specifika sammanhang bättre än något av svenskans alla alltför snävt eller alltför luddigt definierade begrepp.

3 Hallmanianerna slapp därmed sitta och gneta fram torftiga planritningar med jättemånga streck, tätt, tätt: planer som främst karaktäriserades av ett grafiskt finmaskigt (rut-)nät av inre tomtgränser (mellan enskild fastighet och annan enskild fastighet: tomtgränsinre). De kom istället att börja producera grafiskt tämligen intetsägande planritningar med nästan inga streck dragna alls: planer med – i extremfallet – endast ett slags tomtgräns, en enda yttre tomtgräns (mellan enskild fastighet och gata/offentlighet: tomtgränsyttre) som ringade in och avgränsade hela planområdet/anläggningen/enklaven i fråga. Man hade därmed gått från att planera för fastighetsekonomiskt heterogena stadsbebyggelser med ett mycket högt urbanitetstal (ett urbanitetstal u = ∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre ≥ 1) till att skapa fastighetsekonomisk monokultur med ett obefintligt urbanitetstal (när ∑tomtgränsinre = 0 är urbanitetstalet u = ∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre = 0). Jämför nedanstående fotnot nummer 7 om urbanitetstal, samt av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

4 Jämför detaljplanen för kvarteret Hovtången m.fl. i stockholmsförorten Gubbängen (2016): detaljplaneritningen rymmer i sina planbestämmelser (ritningens högerspalt) en liten separat ritning kallad principsektion vilken föreskriver den toppiga, varierade takkontur som kännetecknar det nybyggda studentbostadshuset Knekten (Utopia Arkitekter AB, 2020). Jämför även av Mikael Askergren: Happy Accident, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 42/43-november 2019, om den i detaljplanen föreskrivna, således med avsikt mycket hackiga konturen med olika höga hus längs Bobergsgatan i nybyggda Norra Djurgårdsstaden. Förresten ser man händelsevis Bobergsgatans med avsikt hackiga taklinjekontur hacka sig fram i bakgrunden av ett fotomontage (med staty föreställande P.O. Hallman uppställd i Norra Djurgårdsstaden) som återfinns på sidan xx i detta nummer av arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.

5 Jämför av Mikael Askergren: En pizza i Kärrtorp, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 21-oktober 2013.

6 Märk! att det förstås redan har hunnit byggas en hel del krumelurhus här och där på Stockholms malmar, exempelvis det minst sagt krumeluriga bostadsområdet S:t Erik på Kungsholmen (1990-tal). Jämför av Mikael Askergren: Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-juni 2020.

7 Det vill säga: krumelurighet är omvänt proportionellt till urbanitetstalet u. Ett mycket lågt u-tal (u ≈ 0) innebär i de allra flesta fall och med största sannolikhet fler krumelurer och mer krumelurighet. Jämför ovanstående fotnot nummer 3 om urbanitetstal, samt av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

<<