Happy Accident

Mikael Askergren © 2019

I skrivande stund, september 2019, har man förstås inte på långa vägar byggt klart i Norra Djurgårdsstaden, men det är påfallande hur de nybyggen som redan hunnit färdigställas vid Husarviken, granne med Hjorthagen, omedelbart norr om Stockholms inre stadskärna, hur dessa nybyggen först och främst kännetecknas av hur ”påhittiga” fasadmaterialen, färgsättningarna, fönstersättningarna och balkonglösningarna ofta är. Och inget hus är det andra likt.

Personligen finner jag all denna påhittighet, all denna inbördes tävlan husens arkitekter emellan om att i Norra Djurgårdsstaden skapa så unika hus som möjligt, personligen finner jag all denna ”variation” tröttsamt affekterad. Av allt som byggts nytt därute är det endast de två ensamma enfamiljsradhusen vid Bobergsgatan som alls förmår fånga mitt uppriktiga intresse. Det är dessa båda enfamiljsradhus vägg-i-vägg som utgör hela Husarviksprojektets många gånger om, och helt utan konkurrens, intressantaste enskildheter.

Märk! att radhusen kännetecknas av en i sammanhanget jämförelsevis sansad och nedtonad modernism, och att det därför inte är radhusens fasaddesign, inte är husens fasadmaterial eller balkonglösningar, det är fastighetsbildningen och tomtkartan just här som gör projektet så intressant.

Godtycket

När jag första gången ryktesvägen hör talas om radhusprojektet vid Bobergsgatan (för ett par år sedan kanske) frågar jag mig förstås hur det kommer sig att Stockholms stad just här, och bara här, på just detta enda ställe i det annars gigantiska Norra Djurgårdsstadenprojektet, för en gångs skull experimenterar med fastighetsbildningen och tomtkartan – istället för att (som man alltid brukar göra annars numera) experimentera med fasadgestaltningen (och ingenting annat)?

Men det visar sig att det faktiskt aldrig egentligen varit riktigt ”meningen” att här bygga enfamiljsradhus/townhouses vägg i vägg med konventionella flerbostadshus. Ingen policy eller politik med detta syfte har formulerats från ansvarigt håll, det bara ”blev” så, av en händelse och tillfällighet, och – med tanke på det i min mening verkligt lyckliga utfallet – en lycklig tillfällighet dessutom, a happy accident.

1. Det börjar med att den planarkitekt som av Stockholms stad tilldelats uppdraget att utforma en detaljplan för kvarteret Backåkra i Norra Djurgårdsstaden, att den planarkitekten händelsevis helst vill se en uppbruten bebyggelsestruktur med breda mellanrum mellan husen i husraden längs Bobergsgatan – av utseendeskäl, för att visuellt luckra upp gatans siluett, får man förmoda. Märk! att det är en fråga om planarkitektens personliga smak och ingenting annat: mellanrum, ”hål” och ”släpp” i husraden har ju ingenting med projektets ekonomiska eller tekniska förutsättningar att göra. Planarkitekten råkar gilla kvarter med ”hål” i, helt enkelt. Således ett stort mått av godtycke i denna första fas av planarbetet.
2. Men de folkvalda tycker inte som planförslagets arkitekt, de folkvalda vill inte ha några ”släpp” i kvarterets husrad, de vill se en ”tätare”, mer ”stadslik” bebyggelse längs nya, breda Bobergsgatan – en gata med boulevardanspråk. Stadsbyggnadsnämnden underkänner därför detaljplanen. Märk! att det där med de folkvaldas antipatier gentemot mellanrum, ”hål” och ”släpp” i husraden förstås föga med politisk färg har att göra. Låt oss anta att ett antal ordinarie ledamöter just den dagen råkar vara sjuka och tillfälligt ersätts av suppleanter (visserligen med samma partifärg som respektive sjukfall, men samtidigt med helt annan personlig smak), då hade det hela lika gärna kunnat sluta med att man i nämnden tvärtom godkänt detaljplanens alla ”hål”. Således ett stort mått av tillfälligheters spel och godtycke även i denna fas.
3. Planarkitekten som fått bakläxa accepterar visserligen att detaljplanen nu måste arbetas om, men tycks inte kunna släppa sin idé med en uppluckrad siluett längs Bobergsgatan och ser därför till att fylla igen ”hålen” och ”släppen” i husraden med byggnadsvolymer som är flera våningar lägre än omgivande hus, så att husraden längs Bobergsgatan fortfarande ger ett uppluckrat intryck. Betänk att en annan individ, en annan planarkitekt, med annan personlig smak, med smak för det som ligger närmast till hands och för det rationella, naturligtvis hade tolkat stadsbyggnadsnämndens beställning av ett ”mer stadsliknande” utseende som en rad med lika höga hus längs gatan. Den ”hackiga” siluett som präglar det omarbetade planförslaget, den siluetten handlar således också den om planförfattarens personliga smak, inte om nödvändighet.
4. Men innan denna omarbetning av detaljplanen hinner klubbas slutgiltigt i nämnden faller det sig så att en av stadens offentliganställda planerare råkar träffa på sin gamle vän den privatpraktiserande arkitekten Ola Andersson. Planeraren beklagar sig för sin vän över hur många kolleger på stadsbyggnadskontoret som just vid den tiden sitter och förtvivlat kliar sig i huvudet och frågar sig hur man i herrans namn skall gå till väga för att ”fylla igen hålen” i den omarbetade detaljplanen för kvarteret Backåkra. Har Ola några idéer om vad man kan bygga i tre våningar på en 8 meter bred tomt? Som är ekonomiskt försvarbart på en såpass centralt placerad och dyrbar bit tomtmark?
5. Något senare, under ett möte med byggfirman Åke Sundvall drar sig Ola händelsevis till minnes den problematiska 8 meter breda byggrätten i kvarteret Backåkra i Norra Djurgårdsstaden. Det vore kanske något för firma Åke Sundvall? Och Åke Sundvall nappar. Man kontaktar omgående Stockholms stad och anmäler sitt intresse – vilket denna firma förmodligen är tämligen ensam om, eftersom projektet nog är för udda och åbäkigt för något av de verkligt stora, extremt strömlinjeformade byggbolagen.
6. Byggrätten till det 8 meter breda och 25 meter djupa före detta ”släppet” tilldelas firma Åke Sundvall. Det sker utan något tävlingsförfarande, på Stockholms stad är man bara glada att man funnit en byggare som är villig att åta sig att bygga på en tomt med så udda förutsättningar. Åke Sundvall utser i sin tur Ola Andersson till projektets arkitekt.
7. Ola börjar strax skissa på tänkbara huslösningar. (I detta skede – medan omarbetningen av detaljplanen fortfarande pågår – lägger Ola fram sina skisser som del i en kontinuerlig förhandling mellan byggherren, exploateringskontoret och stadsbyggnadskontoret.) Studentlägenheter kanske? Fyrspännare? Två små ettor mot gatan på varje våningsplan, två mot gården? Men i så fall måste firma Åke Sundvall få tillåtelse att bygga högre än man från ansvarigt håll på plankontoret hittills tänkt sig: hiss i trevåningshus är inte särskilt kostnadseffektivt, i synnerhet inte om huset är endast 8 meter brett. Med fler våningar kan man nog få till en vettig trapphuslösning, och det är inte försent för staden att ändra sig om våningsantalet, omarbetningen av detaljplanen pågår ju än. Men planarkitekten insisterar fortfarande på sitt älskade ”släpp” och på max tre våningar i det 8 meter breda ”hacket”.
8. Det är nu (och inte förr), när man från ansvarigt håll på plankontoret slutgiltigt vägrat gå med på fler våningar i ”släppet”, som Ola Andersson gör något som i förstone kan te sig kontraintuitivt: han testar att helt sonika dela tomten i två ännu mindre, ännu ”besvärligare” tomter. Det är ett inspirerat infall – ity det händelsevis visar sig att två inbördes oberoende, fyra meter breda fastighetsremsor som var och en bebyggs med ett eget tre våningar högt, 18 meter djupt enfamiljsradhus/townhouse (utan krav på hiss) är ett effektivare sätt att nyttja den ”besvärliga” byggrätten än att, exempelvis, med skohorn klämma in en handfull trånga studentlägenheter (med krav på hiss). Sagt och gjort.
9. Det blir till slut mycket riktigt en plan med trevåningshus i ”släppet” som klubbas i stadsbyggnadsnämnden, och det är Ola Anderssons inspirerade infall att föreslå (inte en, utan) två fastigheter i ”släppet” som gör denna del av planen alls möjlig att realisera med något slags ekonomi. Vilket i sin tur resulterar i en tomtkarta som är Norra Djurgårdsstadens intressantaste.1

Märk! att det inte egentligen är radhusens utan tomtkartans egenheter som gör att radhusprojektet i kvarteret Backåkra framstår som så mycket intressantare än alla de andra bostadshusprojekten i kvarteren runtikring. Ity de båda 4 meter breda radhustomterna utgör ett uttryck för det slags nuförtiden oerhört sällsynta, genuint urbana variation i stadslandskapet som kännetecknar miljöer med iögonenfallande höga u-tal2 och tydliga fastighetsgränser, medan det snarare är en en ytlig och tillkämpad variation som präglar ej enbart de affekterat ”påhittiga” nybyggena i det omedelbara grannskapet utan i princip alla nybyggen överallt numera.

I just det här 4 + 4 meter breda specialfallet ledde godtycke och tillfälligheters spel således till ett på det hela taget lyckligt utfall, a happy accident som sagt – men hade lika gärna kunnat resultera i ett helt annat och inte alls lika intresseväckande utfall. Om stadsbyggnadsnämnden exempelvis hade insisterat på en rationellare lösning, av utseendeskäl om inte annat (i våra tider verkar det som att rationalitet för det mesta anses vara en fråga om ”personlig smak”), en gata utan ”hack” och ”släpp”, utan varierade hushöjder, då hade det blivit bakläxa också för den reviderade detaljplanen. Och i så fall hade det aldrig blivit några extremt smala, 4 meter breda tomter vid Bobergsgatan, ingen intressant tomtkarta och inga intressanta enfamiljsradhus/townhouses.

Men helt utan godtycke och tillfälligheters spel hade Stockholms stadsbyggnadskontor å andra sidan aldrig lyckats åstadkomma något lika intressant på radhustomten som det som till slut bara ”blev” (jämför med resten av Norra Djurgårdsstaden!). Det är således till godtycke och tillfälligheters spel som en urbanitetsömmande tomtgränsnörd numera måste sätta allt sitt hopp och all sin tillit.

Urbanitet, vad är det?

Alltnog. Bildandet av en 8 meter bred och 25 meter djup tomt inklämd med skohorn så att säga mellan två högre hus i kvarteret Backåkra, detta dragande av fler och tätare förekommande fastighetsgränser inne i kvarteret ”i efterskott”, denna förändring i fastighetsindelningen höjde förresten i ett slag kvarterets urbanitetstal u från 0,78 till 0,85. Och när denna nya, redan ovanligt smala tomt i ett senare skede i planprocessen dessutom klövs i två ännu smalare, 4 meter breda tomter, då höjdes u-talet med ens ytterligare ett snäpp, till 0,91. Inte någon jättehöjning, visst, men ändå en höjning av stort principiellt intresse: jag har ju gång på gång de senaste åren, med ett stort antal exempel (främst från Stockholm och Göteborg) ansett mig kunna visa att det är u-talet (urbanitetstalet u) som – mer än någon annan stadsplaneringsfaktor (mångt mycket mer än en ”spännande” och/eller ”varierad” fasaddesign, exempelvis) – bestämmer en stadsmiljös öde över lång tid. Ju högre u-tal, desto bättre förutsättningar för en ekonomiskt dynamisk samt socialt och kulturellt framstegsvänlig utveckling av bebyggelse och verksamheter. Denna (visserligen blygsamma, men dock) höjning av u-talet i kvarteret Backåkra, från 0,78 till 0,91 totalt, den u-talshöjningen kommer i längden, över tid att visa sig ha en mycket större (positiv) effekt på Bobergsgatans boulevardanspråk än den omgivande bebyggelsens alla form- och färgsättningsexperiment.

Hur man räknar ut urbanitstalet u

Så här beräknar man för övrigt urbanitetstalet u för kvarteret Backåkra:

Summan av längderna i meter hos kvarterets alla ”inre” tomtgränser (markerade med blå färg i illustrationen här bredvid) = 36m + 25m + 9m + 45m + 27m + 40m + 76m + 31m + 51m + 25m + 4m + 4m + 25m + 25m = 423m.

Summan av längderna i meter hos kvarterets ”yttre” tomtgränser (markerade med rosa färg i illustrationen) = 126m + 107m + 126m + 107m = 466m.

Kvarteret Backåkras urbanitetstal u får man fram genom att dividera summan av kvarterets ”inre” (blå) tomtgränser med summan av kvarterets ”yttre” (rosa) tomtgränser: urbanitetstalet u = ∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre = 423m / 466m = 0,91.

För det ursprungliga, sedermera refuserade planförslaget (med ett gapande ”hål” i husraden) gäller att den sammanlagda längden av kvarterets alla ”inre” tomtgränser hade varit 4m + 4m + 25m + 25m = 58m kortare än idag och urbanitetstalet u = 365m / 466m = 0,78.

För det senare mellanskedet (visserligen med ny byggrätt i ”hålet”, men innan man bestämt sig för att klyva/dela den nya byggrätten i två fastigheter) gäller att den sammanlagda längden av kvarterets alla ”inre” tomtgränser hade varit 25m kortare än idag och urbanitetstalet u = 398m / 466m = 0,85.

Märk! att jag brukar ange u-tal med en decimal. Men i det här fallet, när det är fråga om att redovisa såpass små inbördes skillnader, då finns det anledning att göra ett undantag och ange u-talen med två decimaler.

Märk! att alla u-tal över 0,5 får anses vara acceptabla i de fall man önskar en socialt, kulturellt och ekonomiskt dynamisk utveckling, dvs en genuint urban utveckling av ett byggnadsbestånd över tid. Och ju högre u-tal desto bättre: i de stadsmiljöer som vi alla intuitivt känner igen och uppskattar som särskilt socialt och kulturellt och ekonomiskt dynamiska, det vill säga genuint urbana, i de stadsmiljöerna visar sig u-talet alltid ligga en bit över 1,0.

Ett besök på plats

Mitt allra första besök på plats äger rum i juni 2019. Jag beger mig då ut till Norra Djurgårdsstaden av en enda anledning, nämligen att stilla min nyfikenhet kring hur långt man kommit med de märkliga enfamiljsradhus som jag hittills bara hört talas om ryktesvägen. Väl framme vid radhusbygget kan jag konstatera att ingen ännu har hunnit flytta in, men exteriört är dock det mesta redan klart.

Jag noterar att det ena av de två flankerande höga lägenhetshusen (svart fasadtegel) har hål för fönster i den gavelvägg/brandmur som delar tomtgräns med ett av radhusen. Det andra höga bostadshuset (vit fasadbetong) har också hål i den gavelvägg/brandmur som delar tomtgräns med ett av radhusen, närmare bestämt hål i mur för indragna balkonger. Från alla dessa hål för fönster respektive balkonger i de flankerande, högre flerbostadshusens gavelväggar/brandmurar har man därför direkt utsikt över de båda radhusens tak, deras takterrasser, samt deras generösa ljusintag/glasade taklanterniner. Vilket naturligtvis måste påverka privatlivet inomhus, inne i själva radhusen: jag gissar att det klarglas som de båda radhusens taklanterniner enligt uppgift kommer att förses med tämligen omgående kommer att bytas ut av respektive radhusägare till förmån för något slags insynsskydd – kanske ljusgenomsläppligt men icke genomsynligt, mjölkvitt eller frostat glas.

Märk! att detta inte är husarkitektens ”fel”, det är i så fall planförfattarens, som insisterat på varierande hushöjder längs en och samma gata (fullständigt irrationellt), och samtidigt tillåtit fönsterhål-i-tomtgräns-mot-granne. Om det varit fråga om brandmur-i-fastighetsgräns ”på riktigt”, då hade inga balkong- eller fönsterhål i gavelväggarna tillåtits. Fastigheterna Backåkra 5 och 6 (de båda radhusens fastigheter) hade sluppit direkt insyn snett ovanifrån.

Dessutom, som läget är nu, om någon av radhusens ägare i framtiden skulle få för sig att bygga på sitt fyra meter breda hus med en eller två eller tre våningar, då skulle denna radhusägare få problem, och problem inte bara med detaljplanens hushöjdsregler: grannfastigheternas ägare skulle med allra största säkerhet bjuda motstånd och överklaga varje detaljplaneändring, de vill ju inte gärna se sina fönster eller indragna balkonger i gavelvägg förbyggda/motbyggda av högre hus på granntomten.

Och titta där, en annan okonventionell lösning vad gäller gavelvägg-i-tomtgräns: se hur det åtta våningar höga lägenhetshuset (svart fasadtegel) liksom kragar ut ett litet stycke, ut över det närmaste radhuset, inkräktar (med fasadtegel och värmeisolering, en 30 centimeter eller så) på det närmaste radhusets tomt. Det var oväntat! (Jämför det andra flankerande lägenhetshuset, klätt i vit fasadbetong, dess yttervägg i tomgräns är helt vertikal, inkräktar inte alls på närmaste radhusets luftrum, håller sig bakom den egna tomtgränsen, inte bara närmast nere vid marken utan hela vägen upp till takfot. Så brukar det se ut, så brukar man göra.)

Men detta med det utkragande svarta fasadteglet är en lösning som tillkommit med radhusarkitektens goda minne, är en pragmatisk lösning som förhandlats fram, som radhusens arkitekt själv skrivit under på och inte har något principiellt emot, får jag senare veta. Och på sitt sätt är det väl en fullt rationell lösning: bärande vägg kan ställas precis i tomtgräns, och den del av den bärande väggen som inte är direkt motbyggd, och därför utsätts för väder och vind, den kläs – med grannens tillåtelse – med utkragande (och inkräktande) värmeisolering och fasadtegel.

Men denna byggnadstekniskt pragmatiska lösning förutsätter samarbete och förhandling över tomtgränsen i fråga, fastighetsägare emellan. Och ibland kommer nära grannar faktiskt ganska dåligt överens, inte sällan motarbetar nära grannar varandra.3 Därför utgör detta ”inkräktande” på grannens tomt – om än aldrig så rationellt rent byggnadstekniskt, om än aldrig så litet som 30 centimeter – till syvende og sidst ett hinder för en verkligt smidig, friktionsfri och dynamisk fastighetsutveckling i framtiden. Det utkragande fasadteglet plus fönsterhålen i tomtgräns mot granne utgör visserligen ett par icke alls oöverstigliga hinder, men som hinder betraktade är de båda två likväl onödigt dyra och omständliga att ta sig förbi den dag man vill börja förnya/förädla/förtäta i kvarteret. Ity byggnadsbeståndet i ”riktiga” städer ständigt förändras. Ity ”riktiga” städer aldrig är helt statiska företeelser.

Appendix 1 av 2. Foto: Lars Marcus

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Lars Marcus till Johan Johansson och mig (som del i Lars Marcus, Johan Johanssons och min ständigt pågående informella sms- och mejlkonversation) mejlat en bild som han själv tagit, i Rom 2015, samt författat följande kommentar. Så här skriver Lars Marcus i ett mejl den 12 september 2019, om tomtgränser och fastighetsbildningar i ett historiskt perspektiv:

Extorquere possessoribus proximas domos

Ett talande uttryck för kraften i fastighetsgränser går än idag att besöka bland ruinerna av det antika Rom. När staden växte tog Julius Caesar initiativ till att utöka Forum Romanum, det republikanska Roms centrala mötesplats, med ett nytt forum döpt efter honom själv, vilket tydligt visar det skifte från republik till kejsardöme som Rom genomgick vid tiden. När Caesars adoptivson Augustus efter mordet på Caesar tillsammans med Marcus Antonius tog makten genom slaget vid Filippi, lovade han att ge staden ytterligare ett forum. Augustus satt dock ännu inte säker och han hade tidigt förstått vikten av att gå försiktigt fram. När han inte lyckades komma över de tomter som behövdes för att fullt ut förverkliga de storslagna planerna för sitt forum lät han sig därför nöja.

Effekten är synlig än idag om man promenerar nedför via Tor de’ Conti. Där reser sig en hög brandmur som skyddar Augustus forum från stadsdelarna i nordost, vilka under antiken var kända som Subura. Ursprungligen var muren 36 meter hög så här rådde ingen brist på resurser. Trots det viker den av ett par gånger där Augustus inte ägde marken och inkräktar därmed på forum-anläggningens ideala rektangulära form. Det är snyggt gjort, så man lär inte ha märkt något inifrån forumet, men faktum kvarstår: inte ens kejsaren av Rom kunde fara fram hur som helst utan behövde respektera sina grannars tomtgränser.

Den viktiga källan till vår kunskap om detta är Suetonius Kejsarbiografier, där denne skriver om Augustus: Forum augustius fecit non ausus extorquere possessoribus proximas domos, eller på svenska: ”Sitt torg gjorde han ganska litet, emedan han inte vågade ta de närliggande husen från deras ägare”.4

Appendix 2 av 2. Foto: Johan Johansson

Som en direkt följd av, och som en direkt reaktion på alla mina artiklar om begreppet ”urbanitetstal” de senaste åren har Johan Johansson, sedan 2016, till Lars Marcus och mig (som del i Johan Johanssons, Lars Marcus och min ständigt pågående informella sms- och mejlkonversation) då och då mejlat och mms:at bilder från sina många resor, bilder från stadsmiljöer med iögonenfallande höga u-tal, bilder som jag med Johans tillåtelse sammanställt för detta appendix.

Urbanitetstalet u har förresten med tiden blivit ett begrepp som Johan använder sig av mycket ofta i sina mejl till Lars Marcus och mig, i sin vardagliga sakprosa, i sina spontana beskrivningar av specifika stadsmiljöer – som i följande kommentar, i ett mejl till Lars Marcus och mig den 10 juli 2019, om u-talet i den nordtyska staden Wismar, apropå några av de bilder som ingår i mitt urval för detta appendix:

Den lilla välmående staden Wismar är intressant på flera sätt, inte minst för att u-talet förmodligen är bland de högsta i Europa, trots tolv års nazism, fyra års sovjetisk ockupation och fyrtio år av kommunistisk diktatur. I den gamla stadskärnan finns det enligt uppgift över 1700 enskilda fastigheter idag, trots flera sammanläggningar för administrationsbyggnader, storhotell och varuhus m.m. Även bostadshus från kommunisttiden är byggda med brandmur i tomtgräns, och det finns flera relativt nybyggda bostadshus som ligger på små fastigheter med en fasadlängd på mellan sex och tjugo meter, se bifogade foton.

Vi ser i denna helt korta kommentar till Johans egna bilder hur begreppet urbanitetstal sparat tid och kraft och utrymme för skribenten: beskrivningen hade utan direkt anspelning på u-tal behövt vara mycket, mycket längre, och Johans resonemang hade dessutom förmodligen framstått som inexakt. Begreppet urbanitetstal sätter genast fingret på vad Johan anser vara det verkligt väsentliga i sammanhanget.

Nedan följer 25 av Johan Johanssons exempel (från fyra världsdelar) på stadsmiljöer med iögonenfallande höga u-tal:


’s-Hertogenbosch, Nederländerna, Markt (2019)


Frankfurt am Main, Hessen, Philipp-Fleck-Straße (2017)


Göteborg, Otterhällegatan (2016)


Hamburg, Kornträgergang (2015)


Hong Kong, Lung Kong Road (2018)


Hong Kong, South Wall Road (2018)


Karlstad, Åttkantsgatan (2018)


Karlstad, Eneströmsgatan (2018)


Karlstad, Garvaregatan (2018)


Karlstad, Pihlgrensgatan (2018)


Lyon, Frankrike, avenue du Maréchal-de-Saxe (2018)


Manhattan, New York, Lafayette Street (2014)


Manhattan, New York, W 29th Street (2014)


Nancy, Frankrike, rue Raymond-Poincaré (2019)


Paris, Frankrike, avenue Laumière (2016)


Paris, Frankrike, rue Rampon (2016)


Santa Maria, Kap Verde, gata utan namn (2013)


Santa Maria, Kap Verde, gata utan namn (2016)


Santa Maria, Kap Verde, Rua das Salinas (2016)


Trieste, Italien, corso Italia (2019)


Ventspils, Lettland, Sofijas iela (2018)


Wismar, Mecklenburg-Vorpommern, ABC-Straße (2019)


Wismar, Mecklenburg-Vorpommern, Altböterstraße (2019)


Wismar, Mecklenburg-Vorpommern, Böttcherstraße (2019)


Wismar, Mecklenburg-Vorpommern, Frische Grube (2019)


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken ”Happy Accident”) tillsammans med ovanstående appendix i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 42/43-november 2019.

Mer av Mikael Askergren om urbanitetstal:
Urbanitet, vad är det?
Fråga efter Kenneth
Ideologiteater
Good Fences Make Good Neighbors

Illustrationer

• Nybyggen vid Bobergsgatan, kvarteret Backåkra, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Foto & montage: Mikael Askergren 2019.
• Gällande detaljplan (från 2015) för kvarteret Backåkra och kvarteret Koppånger, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Bildkälla: Stockholms stad. Montage: Mikael Askergren 2019.
• Fastighetsgränskarta med u-talsuträkning för kvarteret Backåkra, Norra Djugårdsstaden, Stockholm. Montage: Mikael Askergren 2019.
• Rom, via Tor de’ Conti. Foto: Lars Marcus 2015.
• 25 exempel från fyra världsdelar på stadsmiljöer med iögonenfallande höga u-tal. Foto: Johan Johansson 2013-2019.

Fotnoter

1 Stort tack till arkitekt Ola Andersson, min huvudsakliga källa i mitt ärliga försök ovan att rekonstruera den rad av tillfälligheter som ledde till att kvarteret Backåkra fick en så udda och intressant och, för ett nybygge i de centrala delarna av Stockholm, rentav unik fastighetsindelning.

2 Jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016; Fråga efter Kenneth, Kritik, nr 37-juli 2018.

3 Jämför av Mikael Askergren: Ideologiteater, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 38/39-december 2018; Good Fences Make Good Neighbors, Kritik nr 41-augusti 2019.

4 Suetonius: Kejsarbiografier, Augustus 56.2 (sv. övers. Ingemar Lagerström), Wahlström & Widstrand, 2001.

<<