Overkill

Mikael Askergren © 2022

I en tid när svenska bostadslägenheter blir trängre och trängre med sämre och sämre planlösningar (något som jag redan avhandlat utförligt på annan plats1) tycks det mig som att samma bostadslägenheters balkonger de senaste åren kommit att bli allt fler och allt mer utrymmeskrävande.

Ja hur förklara den fullkomliga balkongmani som råder bland samtida svenska arkitekter: hur förklara den stora generositeten när det gäller att förse lägenheter (även små lägenheter, ettor, tvåor...) med såpass mycket balkong när alla arkitekter samtidigt är såpass snåla när det gäller samma bostadslägenheternas funktionalitet, rumsstorlekar, rumsgestaltning och gammal hederlig möblerbarhet? Nog skulle man kunna förvänta sig av dem som ritar våra dagars nybyggen att de skulle prioritera en interiör bestående av rymliga och väl lösta bostadslägenheter innan de börjar förse exteriören med extravagant många och extravagant långa balkonger? Vem går med på att betala för alla dessa exteriöra balkongexcesser, samtidigt som man snålar och är så ovillig att betala för rimlig funktionalitet när det gäller interiörerna?

Och vad med funktionaliteten för själva balkongerna? Vad med alla dessa balkongdörrar som irriterande nog går utåt istället för inåt? Vad med alla dessa balkongers köldbryggor rätt in i byggnadsstommen? Och vad med det faktum att det numera inte sällan byggs bostadshus med balkonger som löper längs lägenhetens alla fasader, inte bara i söder, öster och väster (vilket man väl kan förvänta sig), utan även norr (!). Balkonger i alla fyra väderstreck: är det inte det något av en balcony overkill liksom? Och varför görs dessa ofta nog jättelååånga balkonger inte tillräckligt breda för att vara genuint möblerbara? De liknar ofta nog glorifierade vädrings- eller piskbalkonger. Vilken är dessa extravagant långa men samtidigt smala, trånga och föga möblerbara balkongers egentliga raison d’être?

Det är förstås de som flyttar in i husen som i slutänden betalar för denna balkongmani – och betalar inte så litet heller. Och de samtida arkitekternas mani att förse bostadshus med balkonger i alla väderstreck, oavsett om dessa balkonger är solbelysta eller möblerbara, denna balcony overkill, den kan förstås endast förstås som motiverad av helt andra saker än funktionalitet.

Det handlar helt enkelt inte om balkonger som är tänkta att komma att brukas och befolkas av dem som bor i husen i fråga: det kan göra detsamma vem som faktiskt bebor husen och om de faktiskt kommer att ha någon praktisk användning av sina balkonger, balkongerna finns där för att skapa en viss grafisk, arkitektonisk 3D-effekt. Balkongerna finns där för sin djupverkan, för det levande spel av ljus och skuggor som de skapar, precis – med reservation för skillnaden i verkshöjd – som i fallet med Louvrens östfasad, den så kallade kolonnaden, La Colonnade du Louvre (Claude Perrault, 1667-74), tvivelsutan ett av arkitekturhistoriens mest praktfulla exempel på avsiktligen storslagen och monumentaliserande arkitektur:

Det gamla medeltida Louvrens nya, hisnande fransk-klassicistiska entréfasad kom på sin tid att genast och en gång för alla slå fast att från och med nu var Frankrike (alltså inte längre Italien) Europas ledande kulturnation. Men vad var det egentligen som gjorde just denna fasadarkitektur så beundrad och uppskattad av sin samtid? Utöver en lång rad med kopplade kolonner, två och två, på en våningshög sockel består ju denna mäktiga fasadkomposition ärligt talat av nästan ingenting alls: vad gäller fasadbyggets bruksvärde och rent praktiska funktionalitet kom Perraults design att tillföra slottsanläggningen som helhet endast en enda grej som Louvren dittills saknat, nämligen en – balkong. Visserligen en sjuherrans balkong, en balkong med visst jäklaranamma, en jääättelååång balkong längs heeela östfasaden – men inte bred och luftig och flanörvänlig på det sätt man förväntar sig av en magnifik loggia, utan anmärkningsvärt smal och trång och kyffig, mer som en glorifierad vädrings-, pisk- eller bakgårdsbalkong. En balkong som helt uppenbart inte kommit till för att fylla en praktiskt funktion – exempelvis för att brukas av kungen och drottningen som utsiktsplats eller flanörstråk – utan tillkommit enbart för att skänka djup och relief åt fasaden, för att skapa ett ständigt skiftande skuggspel över murytorna bakom kolonnparen. Den eftersträvade effekten krävde ett inte alltför stort avstånd mellan kolonnad och innanförliggande muryta; krävde en ganska smal och trång balkong: helt utan balkong (fasad helt utan skuggverkan) eller med en alltför djup loggia (den inre murytan i ständig skugga) hade fasaden förlorat den tredimensionella effekt som gjort fasaden så beundrad och uppskattad. Det är inte balkongens funktion som balkong, det är den roll som balkongen spelar i att skapa en viss arkitektonisk reliefverkan som utgör Louvrens kolonnads hela raison d’être.

Alltnog. Tillbaka till vår egen tid och våra egna tassemarker: arkitekter i vår egen tid är uppenbarligen mycket förtjusta i att förse nya bostadshus med långa, smäckra band av balkonger som löper längs husens hela fasader i alla fyra väderstreck. Balkongerna får gärna vara riktigt smala, mer likt spänger än egentliga balkonger, för att skapa en estetiskt tilltalande tredimensionell skuggverkan (precis som – med reservation för skillnaden i verkshöjd – Louvrens östfasad). Att såpass smala balkonger inte går att använda till något bekymrar nog inte arkitekterna i fråga, de (arkitekterna) vill nog helst slippa se de boende flytta ut på och verkligen vistas ute på de där balkongerna, det skulle ju störa den arkitektoniska effekten – inte undra på att man gärna ser till att balkongerna ofta nog är såpass grunda att de inte kan möbleras.

Så även om Stockholms samtida balcony overkill och balkongmani vad verkshöjden anbelangar knappast smäller lika högt som Louvrens östfasad så är det fråga om samma ambition att med hjälp av en tredimensionell, estetiskt särpräglad fasadarkitektur utan egentlig praktisk funktion som placeras framför och mer eller mindre döljer den egentliga byggnadsmassan och dess egentliga funktion skapa arkitektoniskt mervärde på bekostnad av funktionellt mervärde.

Nästa steg i utvecklingen kan bara bli detta: efter att ha klätt en rad i sig intetsägande, insignifikanta byggnader med en yttre tröja bestående av arkitektoniskt intressanta (?) balkonger, kommer nästa steg i utvecklingen naturligtvis bestå i att helt och hållet eliminera den insignifikanta byggnad som gömts inne i tröjan och istället lägga allt arkitektoniskt krut och all arkitektonisk möda på själva tröjan bestående av balkonger. Det är så jag tror att man bäst förstår Stockholms två nya bostadstorn i S:t Eriksgatans fond vid gränsen till Solna stad, de så kallade Norra tornen (OMA/Tengbom, 2016-20).

Istället för en löst påhängd skärm med balkonger tjänar själva bostadslägenheternas i sicksackmönster utskjutande rumsmoduler som var för sig separata konsoler för var för sig separata balkonger: hela arkitekturen blir till ett system enbart bestående av sicksackstaplade balkongkonsoler – det vill säga enbart bestående av balkonger. De som bebor de båda tornens lägenheter bebor inte egentligen ett hus, utan bebor istället de sicksackande, utskjutande, geometriskt väl avgränsade byggnadsmoduler som utgör konsoler för balkonger. De som bebor husen har visserligen tillgång till egna balkonger, men deras egna lägenheter utgör egentligen ingenting mer än modulära konsoler som skapar ännu fler balkonger en trappa upp. Arkitekturen har reducerats till bara balkonger; till (a) en hel massa balkonger och (b) till de rätblocksformade konsoler som alla dessa balkonger i sin tur vilar på, och egentligen ingenting annat. Allt annat är tillfälligt, godtyckligt. Inte minst är planlösningarna helt godtyckliga, helt underkastade det geometriska pusslet av sicksackande balkongkonsoler travade på varandra.

De båda tornens arkitekter har därmed lyckats ersätta all egentlig bostadsarkitektur med företeelsen balkong, har ersatt inte minst all planlösningskonst och alla rumsgestaltningsambitioner: lägenheternas planer är trånga, kyffiga, och inte särdeles väl lösta vad gäller boendefunktionalitet. Planlösningarna är helt underordnade den geometriska tvångströja som den för fasaden avgörande principen med utkragande konsolmoduler med balkonger ovanpå varje utskjutande modul utgör. Balkongerna är inte längre ett mer eller mindre godtyckligt tillägg utanpå huset, utanför själva husets perimeter, balkongerna är huset, balkonger ersätter huset.

Men egentligen inte så konstigt att arkitekter intresserar sig mer och mer för arkitektoniskt utanverk (i detta fall: balkonger) och allt mindre för att förse allmänheten med goda bostäder, det ligger i professionens natur, och arkitekter har förresten aldrig (!) varit särskilt bra på att förse samhället med det slags bostäder som den stora allmänheten verkligen behöver: ju högre verkshöjd, ju större arkitektoniska kvaliteter, desto obeboeligare boende. Ja, jag vet, jag har ju sagt det förr, men jag säger det igen: bostaden är ingen arkitektuppgift, housing is not architecture.2


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Overkill) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 50-september 2022.

Illustrationer

Gåshaga pirar, Lidingö (White Arkitekter, 2001), ett relativt tidigt exempel på balkongmani – än så länge utan att kompromissa med bostädernas planlösningskvaliteter och möblerbarhet. Vy från söder, foto: Mikael Askergren (2021). Typiskt våningsplan, ritning: Lidingö stad.
Tuletorget, Sundbyberg (Vera Arkitekter, 2014), ett senare exempel på balkongmani, nu en trend och tendens i full blom – men nog är väl de båda enrummarna väl trånga, kyffiga och svårmöblerade? Vy från söder, foto: Mikael Askergren (2022). Typiskt våningsplan, ritning: Sundbybergs stad.
La Colonnade du Louvre, Paris (Louvrens östfasad & kolonnad, Claude Perrault, 1667-74). Exteriör vy från sydost, anonym fotograf (cirka 1900), bildkälla: Wikimedia Commons. Den fasad- & planritning av Louvrens Colonnade som publicerades i Diderots Encyclopédie (1762), bildkälla: Wikimedia Commons. En bild tagen inifrån kolonnadens (med tanke på omständigheterna) anmärkningsvärt prosaiska och oglamorösa balkong (loggia), foto: Tangopaso (2015). Bildkälla: Wikimedia Commons.
Norra tornen, Stockholm (OMA/Tengbom Arkitekter, 2016-2020), ett verkligt extremfall av balkongmani – ett stort överskott av balkonger parat med ett lika stort underskott av vettiga, förnuftiga och möblerbara bostäder. Västra tornet under uppförande, foto: Holger Ellgaard (2020), bildkälla: Wikimedia Commons. Typiskt våningsplan i västra tornet, ritning: Stockholms stad.

Fotnoter

1 Jämför av Mikael Askergren: Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 29-mars 2016.

2 Jämför av Mikael Askergren: Lethal Architecture, artikel första gången publicerad på engelska i Art-Land International Magazine, Köpenhamn, nr 2-1997; på engelska tillsammans med en svensk översättning (av Tage Wiklund) även i MAMA (Magasin för Modern Arkitektur), Stockholm, nr 19-1998; endast i svensk översättning (en nedkortad version) i Svenska Dagbladet, den 22 februari 1998 samt i tidskriften Presens, Göteborg, nr 17-1998.


Föregående | Hem | Nästa