Ideologiteater

Måndagen den 12 november 2018 rapporterar flera riksmedier i unison att en bostadsrättsförening i Kviberg, Göteborg satt upp ett 2,5 meter högt stängsel för att skydda föreningens egendom från de närmaste grannarna i samma kvarter. Och inte nog med att stängslet är så högt, det sitter taggtråd (!) på stängslet.

Bostadsförening skyddar sig mot grannarna – med taggtråd
Rubrik i GT (Göteborgs-Tidningen) den 12 november 2018.

Stängslet har i själva verket redan ett par år på nacken, dock har det alldeles nyligen, nu i år försetts med flera rader taggtråd högst upp, och det är detta för svenska förhållanden helt unika (?) tilltag att förse ett stängsel i bostadsmiljö med taggtråd minsann som fått medierna att vakna och yrvaket skynda sig att rapportera.

Bostadsrättsföreningens ordförande säger till GT (Göteborgs-Tidningen) att grannarna som bor i hyreshus är gangsters som förstör, medan distriktschefen för det allmännyttiga bostadsbolaget Poseidon, de utpekade hyreshusens ägare och förvaltare, uttrycker sig mer diplomatiskt och säger till GT att taggtråden skapar en känsla av vi och dem i kvarteret, vilket är tråkigt och olyckligt.¹

Minns du hur du reagerade när du först såg gangsters som förstör-citatet i tidningen? Var det med indignation? Så får man minsann inte behandla människor. Eller tänkte du att det där var minsann ett ord i rättan tid? Eller överrumplades du av det slags paffa häpenhet som får en att skamset men likväl förtjust fnissa till när någon säger precis det där som alla vet att man inte får säga?

Vilka politiska signaler skickar artiklarna om taggtråden i Kviberg? Vilka signaler skickar du själv när du med dina vänner diskuterar taggtrådens vara eller icke vara?

Om det ursprungligen främst användes av sociologer för att beskriva hur man inom religiösa samfund och församlingar i ord och handling, i klädsel och livsstilsval inför varandra ständigt signalerar sin fromhet (piety) och sin dygd (virtue), har begreppet

virtue signaling

så småningom istället främst kommit att förknippas med begrepp som identity politics och political correctness.² I sin moderna och dagsaktuella, mycket snäva (och nedsättande, pejorativa) betydelse syftar virtue signaling på ett beteende typiskt för politiska aktivister som högljutt och aggressivt kritiserar sina meningsmotståndare offentligt, men utan några som helst ambitioner att faktiskt övertyga sina motståndare, eftersom de högljudda protesterna i själva verket bara är ett sätt att visa upp sig för alla dem i det egna politiska lägret och inför dem ivrigt signalera att man minsann är lika rättänkande som de.

Alltnog. Jag avser att i det nedanstående använda detta begrepp, virtue signaling, i ett helt annat sammanhang, ett sammanhang där begreppet mig veterligt aldrig använts tidigare, jag avser använda det till att tala om arkitektur och om stadsplanering och om de ideal och ideologier som arkitekter och stadsplanerare signalerar när de ritar och bygger. Virtue signaling – eller låt oss kalla det

ideologiteater

på svenska (mitt eget förslag till svensk översättning/tolkning till svenska av det engelska begreppet) – har ju, framförallt i 1900-talets arkitektur och stadsplanering, inte sällan tagit sig uttryck i mycket dubiösa metaforer: muren förtrycker medan tomrummet befriar, glasfasaden är transparent och därför demokratisk, osv. Förenklat uttryckt: jag-är-en-god-människa-om-jag-bygger-ett-hus-av-glas-i-ett-landskap-utan-stängsel (jfr Appendix 1 av 3 nedan). Det svenska 1900-talets arkitektur och stadsplanering är full av dylika, föga sakliga, sociologiskt illa underbyggda stycken ideologiteater – som dock för den enskilde arkitekten eller planeraren måste ha haft en stor pay-off rent psykologiskt då när det begav sig, i form av erkännande och erkänsla bland kollegerna i den egna kåren, förutsatt att de hus man ritade och de bostadsområden man planerade skickade rätt sorts signaler, signalerade altruism, progressivitet och världsförbättraranda.³

Men denna det progressiva 1900-talets arkitektoniska ideologiteaters karaktär av slutet, internt, närsynt, myopiskt signalsystem uteslutande för inbördes kommunikation arkitektkårens medlemmar emellan innebar att det i slutändan blev tämligen oviktigt om de hus som byggdes där ute i den verkliga verkligheten verkligen levde upp till de metaforiska signaler som de skickade. Det var mindre viktigt om dessa nya hus verkligen förbättrade världen, eller om de som flyttade in verkligen levde friare och lyckligare liv där i dessa nya hus och förorter än de skulle ha gjort någon annanstans.

Därmed inte sagt att alla de som i offentligheten ständigt signalerar altruism, progressivitet och världsförbättraranda i själva verket alltid agerar egennyttigt, kortsiktigt och närsynt – men även i de fall då altruismen och världsförbättrarivern signaleras av individer med stor konstnärlig och intellektuell integritet bör man alltid vara på sin vakt:

I en berömd dikt av den amerikanske poeten Robert Frost (Mending Wall från 1914, dikten återges i sin helhet i Appendix 2 av 3 nedan) gör diktens jag sin granne en försynt fråga: vore det inte bäst att helt enkelt riva och schakta bort den mur som löper mellan våra ägor, en stenmur som far illa varje vinter av tjälskott och som vi båda varje vår måste hjälpas åt att laga och reparera? Den surmulne och fåordige grannen svarar lakoniskt att

good fences make good neighbors

och fortsätter sedan med sitt reparationsarbete utan att låta sig störa. Grannens lakoniska replik har med åren har kommit att bli ett välkänt talesätt i den engelskspråkiga världen – och detta trots att författaren och diktens jag snarast tycks anse att det allra bästa vore att verkligen kunna riva denna mur och inte ständigt behöva mura upp den på nytt. Och förresten inte bara riva just denna mur, man tycker sig kunna läsa mellan raderna att författaren, precis som diktens jag, önskar att man kunde riva ned även många andra murar som rests mellan människor – även murar i överförd bemärkelse.

Men jag står helt klart på den surmulne grannens sida i den dispyten. Murar befriar (nu talar vi om fysiska murar, vi talar inte om muren-som-metafor, inte om murar i överförd bemärkelse), murar och väggar gör det möjligt för människor att leva nära inpå varandra utan att störa varandra i onödan. Familjens två tonåringar som ständigt blir osams i det rum som de båda måste dela blir strax vänner igen när föräldrarna låtit sätta upp en duktig vägg som delar deras rum i tu så att de båda får varsitt rum, så att de båda får tillgång till något mycket värdefullt i ett civiliserat samhälle, nämligen

a room of one’s own

som Virginia Woolf skulle ha uttryckt saken. Den bland utopister så vanliga fantasin om en värld utan murar och utan gränser, den fantasi som inte bara Robert Frost utan också många, många andra närt, och fortsätter att nära, den fantasin leder som bekant i slutändan alltid till tyranni och förtryck – något som alla våra gemensamma, mycket dyrköpta erfarenheter av 1900-talets plågsamma marxism-, socialism- och kommunismförsök en gång för alla har lärt oss, inte sant. Om de inte hade den där muren mellan sig, Frosts diktjag och diktjagets surmulne granne, då hade det förmodligen ofta utspelat sig desto fler och desto häftigare bråk och strider dem emellan kors och tvärs över tomtgränsen. Att riva deras mur skulle inte förbättra världen, och diktens jag och diktjagets granne skulle inte leva friare och lyckligare liv utan en mur. Akta dig därför, Robert Frost,

be careful what you wish for

ity ett samhälle helt utan väggar, murar eller stängsel är helvetet på jorden. Livet är ju långt och svårt, och särskilt svårt är livet när där inte finns stängsel eller murar, när där inte finns dörrar man kan stänga om sig, när du tvingas dela ditt liv med människor som du inte sympatiserar med, och då i synnerhet om du tvingas dela ditt liv med dem helt på deras villkor istället för på dina egna villkor – avskyvärda människor som förresten smaskar när de äter, som lyssnar till dålig musik på hög volym, som varken begriper sig på bilkörning eller barnuppfostran eller politik. Jean-Paul Sartre konstaterade mycket riktigt att

l’enfer, c’est les autres

eller, som det brukar heta när hans berömda aforism översätts till engelska, hell is other people. Så det faktum att en bostadsrättsförening i Kviberg sätter upp staket eller stängsel kring den egna tomten är i sig hur som helst inget att vare sig förvånas eller uppröras över. Med eller utan taggtråd.

Jag har förresten tagit fram ett ritningsunderlag med kvarterets alla fastighetsgränser, för att kunna räkna ut kvarterets urbanitetstal u. Och denna min uträkning (jfr Appendix 3 av 3 nedan) visar att vårt taggtrådskvarter i Kviberg har ett riktigt högt u-tal (u = 0,9) – förvånande högt, eftersom kvarterets bebyggelse planerades och uppfördes i en tid när nästan allt som byggdes hade mycket låga u-tal. För ett såpass storskaligt husbygge i det sena 1900-talet hade man ju förväntat sig ett i det närmaste obefintligt urbanitetstal (u ≈ 0).

Men vårt taggtrådskvarter kännetecknas händelsevis av ett för tidsepoken och arkitekturstilen ovanligt finmaskigt nät av fastighetsgränser, gränser som delar vårt 1960-talskvarter (som man hade förväntat sig skulle bestå av en enda stor fastighet) i hela nio mindre fastigheter. Vilket i sin tur gjort det juridiskt möjligt för Brf Kvibergs Park att alls sätta upp sitt taggtrådsstängsel, eftersom det ända sedan huset byggdes hela tiden funnits en tomtgräns där runt huset, en tomtgräns som man naturligtvis som bostadsrättsförening är i sin fulla rätt, såväl juridiskt som moraliskt, att resa ett stängsel längsmed.

Vilket även förklarar varför det bland alla 1960-talets svenska förortskvarter är i just det här kvarteret som det för allra första gången i Sverige (?) dyker upp taggtrådsstängsel grannar emellan: för att där alls finns tomtgränser att bygga staket längsmed, helt enkelt. Att det i andra 1960-talskvarter, i alla dem med obefintligt urbanitetstal (u = 0) inte dykt upp någon taggtråd behöver alltså inte alls betyda att man i dessa kvarter nödvändigtvis tycker så mycket bättre om sina grannar. (Eller att man där är mindre intresserade av att köpa loss något av kvarterets lägenhetshus och bilda en egen liten bostadsrättsförening.) Ett u = 0 betyder i dessa fall enbart att det juridiskt helt enkelt inte går att resa dylika stängsel, att det genom dessa kvarter aldrig dragits några tomtgränser som nya bostadsrättsföreningar kan göra till sina och resa stängsel längsmed när de anser att stängsel faktiskt behövs.

Man kan tycka vad man vill om taggtrådsstängsel kring lekplatser för små barn, men i förlängningen ger möjligheten att i en miljö med högt u-tal alls kunna sätta upp sådana stängsel många fördelar framför en miljö med lågt u-tal. Ett lågt u-tal möjliggör endast en (säger en) framtid för dem som bebygger och bebor kvarterets enda (säger enda) fastighet:

Fastighetsekonomisk tröghet och avsaknad av mångfald i utbudet av näringar, nöjen och service. Men massor av tillfällen till ideologiteater och virtue signaling arkitekter, planerare och politiker emellan.

Ett högt u för med sig en större social, kulturell och ekonomisk dynamik i staden än vad ett lågt u gör – något jag kunnat konstatera redan så många gånger genom åren, var jag än undersökt saken.⁴ Ett högt u-tal erbjuder till att börja med dem som bebygger och bebor ett visst kvarter det fria valet mellan åtminstone två möjliga framtider:

Ja faktiskt, det går att i ett hög-u-kvarter välja att ge sken av en låg-u-mässig framtid 2 om man så önskar – om man helt enkelt väljer att inte låtsas om de fastighetsgränser som faktiskt redan finns där och som faktiskt redan är dragna genom kvarteret, om man låtsas som om det inte finns några tydliga gränser dragna mellan ditt och mitt. Man vägrar då helt enkelt att resa stängsel eller murar längs de fastighetsgränser som rent juridiskt faktiskt redan delar kvartersmarken, och man vägrar med lika starkt eftertryck att resa stängsel eller murar längs kvarterets gräns mot allmän gata eller park – allt för att åtminstone skapa en illusion av det slags juridiskt och ekonomiskt gränslösa stadsrum som Robert Frost m.fl. utopister alltid drömt om.

Varför låtsas leva och verka i ett gränslöst stadslandskap? Varför låtsas, i en hög-u-miljö? För att den demonstrativa avsaknaden av synliga stängsel och murar erbjuder tröst, erbjuder ett för många utopister tacksamt och trösterikt stycke ideologiteater. Vilket förstås är att föredra framför ett lågt u på riktigt. Ett ytligt, kosmetiskt applicerat stycke låg-u-teater är att föredra framför alla försök att, som dubiös metafor för ett dubiöst samhällsideal, faktiskt förverkliga ett lågt u-tal.⁵

Och om man så småningom tröttnar på sin låtsaslek kan man ju i ett hög-u-område alltid ändra sig. Fördelen med ett högt u är ju att det finns utrymme för förändringar och förskjutningar i värdegemenskapens värderingar över tid. Om man i ett hög-u-område av en eller annan anledning gemensamt bestämt sig för framtid 2 (absolut inga staket) kan man i ett senare skede, i ett annat politiskt eller finansiellt läge helt sonika byta till framtid 1 (stängsel med taggtråd rentav om så skulle behövas). Och sedan tillbaka igen! Eller tvärt om! Och hela tiden med bibehållen fastighetsstruktur, vilket sparar både tid och pengar.

Eller (!) köra båda framtiderna parallellt, samtidigt. Välja framtid 1 i en del av kvarteret (jfr Brf Kvibergs Park med sitt redan berömda taggtrådsstängsel) och samtidigt välja framtid 2 i en annan del av samma kvarter (jfr hur Bostads AB Poseidon i vårt Kvibergsexempel har valt att frivilligt avstå från att resa staket eller stängsel mellan de fem sammanbyggda fastigheter man äger och förvaltar i kvarteret).

Så även om du personligen känner dig mer befryndad med Robert Frosts utopistiska diktjag (som drömmer om nedrivna murar) än med diktjagets surmulne granne good fences make good neighbors) borde du i slutändan – om du anser dig vara en sann altruist, och samtidigt rationell i din altruism – välja att som arkitekt och planerare rita och bygga (och föredra att som medborgare bo och verka i) en stad med högt u-tal, eftersom det höga u-talet ger inte bara dig utan även din surmulne granne, ger er båda – alla era meningsskiljaktigheter och skilda livsstilsval till trots – större frihet att var för sig, oberoende av varandra, individuellt, själva och efter eget huvud välja era respektive framtider.

Då när det begav sig, på 1960-talet, när taggtrådshuset i Kviberg byggdes, då signalerade kvarterets friliggande husvolymer i ett öppet landskap utan stängsel eller staket förstås helt rätt saker. Och för de arkitekter som på 1960-talet i Kviberg signalerade sin världsförbättrariver främst med denna öppna-landskap-är-demokratiskt-metafor, för dem skulle ett stängsel med taggtråd naturligtvis ha utgjort en skamlös provokation. Men låt oss här och nu, i vårt eget 2010-tal bestämma oss för att inte fastna i vad taggtråden signalerar utan istället fråga oss vad taggtråden gör, vad taggtråden faktiskt uträttar så att säga, vilket slags arbete i kvarteret taggtråden utför, rent sakligt, rent praktiskt.

Och ett 2,5 meter högt taggtrådsförsett stängsel, det förhindrar ett visst slags oönskad trafik över ett visst slags gräns i staden, det är vad stängslet gör. Det utför därmed ett arbete som annars socialtjänst, polis och rättsväsende skulle behöva utföra.

Men ett stängsel är inte bara något som skiljer människor och egendom åt. Stängsel gör också, faktiskt samtidigt att folk och ting i staden kommer varandra nära. Stängsel, murar och avspärrningar i staden gör det möjligt för människor och verksamheter som varken kan eller vill leva eller verka direkt med varandra (i ett-och-samma rum) att ändå dela livsrum i staden (dela det mellan sig) och leva och verka helt nära varandra. Stängsel, murar och avspärrningar gör det möjligt att korta ned de fysiska avstånden mellan verksamheter som annars, utan stängsel, murar eller avspärrningar skulle behöva hållas långt, långt isär. Stängsel, murar och avspärrningar är något som möjliggör. Stängsel, murar och avspärrningar gör staden möjlig.

Appendix 1 av 3. Metaforik (1995)

Två korta uppsatser av Mikael Askergren i form av uppslagsord för En stadens encyklopedi, ett temanummer av tidskriften MAMA (Magasin för Modern Arkitektur), Stockholm, nr 10-1995.

Uppslagsordet METAFORIK: muren som metafor

Makt är sexigt, oaktat den politik makten företräder, och det delade Berlin dallrade av kåthet. Två till varandra hatiskt inställda politiska system kunde i Berlin inte ta ögonen från varann och skalv vid varandras beröring. Med Västberlin, västerlandets ollon, djupt inborrat i östblockets anus, kunde Moskva inte mycket annat än att insistera på safe sex och på kondom, som skydd mot politisk smitta och massutvandring. Man byggde muren. Säkert sex – trodde man, men nu är det ju så att the only safe sex is no sex.

Murar, slutenhet, opacitet och massa är i modernistisk tradition metaforer för det onda. Berlinmuren var i decennier exemplet par excellence för permanent förtryck och kallt skyttegravskrig. Om järnridån istället för att klyva en världsstad och kosmopolitisk språkgemenskap kluvit obefolkade mellaneuropeiska skogar och med stora fysiska avstånd åtskiljt germaner och slaver, och kontakten mellan de två ekonomiska kulturernas befolkningar, och makthavarna i Washington och Moskva med för den delen, varit reducerad till pryd andrahandsinformation via Hollywood och Pravda, hade historien med största sannolikhet haft ett annat förlopp. Murars främsta egenskap är inte permanens och potens. Murars främsta egenskap är instabilitet och impotens. Förr eller senare raseras eller kollapsar en mur.

Uppslagsordet METAFORIK: tomrummet som metafor

Tomrummet, transparensen och den frånvarande substansen (tabula rasa) är i modernistisk tradition metaforer för öppenhet, godhet och demokrati; för ett från sociala hierarkier och klasskillnader befriat rum och samhälle; för oändliga möjligheter, begränsade enbart av det heroiska subjektets potens och kreativitet. Tomrummet kan fyllas med vad som helst utan hänsyn till begränsningar i rummet eller historien. Denna metaforik har även vunnit fotfäste hos överheten, eftersom de stora fysiska avstånd som blir den oundvikliga konsekvensen av hålrummen i strukturen snarare visat sig ha motsatt effekt: tomrummet och det stora fysiska avståndet är permanent i sin disciplinerande verkan. Då Bastiljen och Berlinmuren kan raseras en gång för alla, måste avstånden i Place de la Concorde, Broadacre City och La Ville Radieuse ständigt återerövras. Det sitter en prislapp på varje överskridandetillfälle och kommunikation. Mobilitet är resurskrävande. Man betalar med pengar, tid, arbete, planering och (själv-) disciplin.

Efter den friande domen i den första Rodney King-rättegången sticks den amerikanska västkustens största metropol i brand. Koreaner som anlänt till Kalifornien långt efter afroamerikanerna har redan hunnit avancera till högre pinnhål på samhällsstegen och får under upploppen smaka samma vrede som de vita. Smältdegeln existerar inte, en transparent, egalitär och ursprungligen revolutionär konstitution till trots. Osynligheter skiljer som alltid raser och klasser åt. De som kan, väljer att skydda sig från den i flera avseenden ohälsosamma staden, dock inte i första hand med murar och stängsel – som ju kan rivas ned – utan genom att lämna Los Angelesområdet och istället bosätta sig i Phoenix eller Santa Fe, genom att etablera ett stort fysiskt avstånd till de oönskade; fysiska avstånd försvinner inte. Mobilitet är resurskrävande.

Vid ett besök på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn är det i synnerhet en bild som jag lägger märke till: Den föreställer två klassicistiska byggnader som man, trots att de är beskurna av gatans perspektiv och bildens format, förstår är varandras pendanger. De är förbundna med varann av en portförsedd mur mot gatan. Kompositionen är symmetrisk med porten i centrum. Kompositionens symmetri, tillsammans med porten som motiv, drar uppmärksamheten från byggnaderna till rummet bortom muren och porten; till centralperspektivets gränspunkt, och skapar en förväntan av ett rumsligt och innehållsmässigt klimax. Istället finner man – ingenting; ett klimax av tomhet, transparens och substanslöshet.

Målningen jag beskrivit är av Vilhelm Hammershøi. Minnesbilden av tavlan kommer för mig långt efter museibesöket. Jag fantiserar om att korsa gatan, åtrår att träda in genom porten och träda in i detta ingenting-alls. Jag inser snart att min egen reaktion ingenting har att göra med tavlans eventuella konstnärliga kvaliteter. Min fascination, och den suggestion som bilden uppväckte i mig har andra bottnar. Jag har fått kontakt med utopisten inom mig.

Appendix 2 av 3. Mending Wall (1914)

Dikten Mending Wall av amerikanen Robert Frost (1874-1963) publicerades första gången 1914, i samlingen North of Boston. Dikten återges här nedanför i sin helhet.

Mending Wall

Something there is that doesn’t love a wall,

That sends the frozen-ground-swell under it,

And spills the upper boulders in the sun,

And makes gaps even two can pass abreast.

The work of hunters is another thing:

I have come after them and made repair

Where they have left not one stone on a stone,

But they would have the rabbit out of hiding,

To please the yelping dogs. The gaps I mean,

No one has seen them made or heard them made,

But at spring mending-time we find them there.

I let my neighbor know beyond the hill;

And on a day we meet to walk the line

And set the wall between us once again.

We keep the wall between us as we go.

To each the boulders that have fallen to each.

And some are loaves and some so nearly balls

We have to use a spell to make them balance:

‘Stay where you are until our backs are turned!’

We wear our fingers rough with handling them.

Oh, just another kind of out-door game,

One on a side. It comes to little more:

There where it is we do not need the wall:

He is all pine and I am apple orchard.

My apple trees will never get across

And eat the cones under his pines, I tell him.

He only says, ‘Good fences make good neighbors.’

Spring is the mischief in me, and I wonder

If I could put a notion in his head:

‘Why do they make good neighbors? Isn’t it

Where there are cows?

But here there are no cows.

Before I built a wall I’d ask to know

What I was walling in or walling out,

And to whom I was like to give offense.

Something there is that doesn’t love a wall,

That wants it down.’ I could say ‘Elves’ to him,

But it’s not elves exactly, and I’d rather

He said it for himself. I see him there

Bringing a stone grasped firmly by the top

In each hand, like an old-stone savage armed.

He moves in darkness as it seems to me,

Not of woods only and the shade of trees.

He will not go behind his father’s saying,

And he likes having thought of it so well

He says again, ‘Good fences make good neighbors.’

Appendix 3 av 3. Om urbanitetstalet u i Kviberg

För en utförlig redogörelse för hur och varför man använder sig av urbanitetstal, jfr Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016 respektive uppföljaren Fråga efter Kenneth i Kritik nr 37-juli 2018.

Det kvarter i Kviberg som vi intresserar oss för här består av totalt nio stycken inbördes oberoende fastigheter. Deras fastighetsbeteckningar är

Kviberg 22:1

Kviberg 22:6

Kviberg 22:7

Kviberg 22:8

Kviberg 22:9

Kviberg 22:10

Kviberg 22:12

Kviberg 22:55

Kviberg 22:56

Bostads AB Poseidons fem hyreshus (Kviberg 22:6-Kviberg 22:10) ritades 1958 av arkitekt Erik Friberger som ett enda jättehus, men förverkligades till slut som fem stycken visserligen sammanbyggda, men juridiskt helt oberoende fastigheter istället. (Varför det blev så, varför kvarteret och arkitekturen i just det här fallet delades upp i bitar när man på 1960-talet alltid helst ville undvika att göra dylika uppdelningar, det har jag i skrivande stund ännu icke lyckats utröna, det ber jag att få återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Ett stenkast därifrån ligger det friliggande höghus som tillhör bostadsrättsföreningen Riksbyggens Brf Kvibergs Park (Kviberg 22:12), ett hus som ritades 1961 av arkitekt Lennart Green.

Tre av fastigheterna i kvarterets norra ände (Kviberg 22:1, Kviberg 22:55-Kviberg 22:56) består i huvudsak av lövskogsbevuxna bergknallar, de har ej exploaterats.

Jag påbörjar min urbanitetstalsuträkning med att räkna ut summan av längderna i meter hos kvarterets inre tomtgränser (markerade med blå färg på illustrationen här bredvid) = 151m + 147m + 77m + 79m + 47m + 87m + 58m + 31m + 77m + 113m + 67m + 136m + 80m = 1150m

Jag räknar därefter ut summan av längderna i meter hos kvarterets yttre tomtgränser (markerade med rosa färg på illustrationen) = 47m + 47m + 382m + 141m + 14m + 240m + 14m + 48m + 48m + 42m + 282m = 1305m

Kvarterets urbanitetstal u får jag fram genom att dividera summan av kvarterets inre (blå) tomtgränser med summan av kvarterets yttre (rosa) tomtgränser:

∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre = 1150m / 1305m = 0,9

Alla u-tal över 0,5 får anses vara acceptabla i de fall man önskar en socialt, kulturellt och ekonomiskt dynamisk utveckling, dvs en genuint urban utveckling av ett byggnadsbestånd över tid. Och ju högre u-tal desto bättre: i de stadsmiljöer som vi alla intuitivt känner igen och uppskattar som särskilt socialt och kulturellt och ekonomiskt dynamiska, det vill sägas som genuint urbana, i de stadsmiljöerna visar sig u-talet alltid ligga en bit över 1,0.

Illustrationer

Fotnoter