Rundgång

Mikael Askergren © 2021

På förekommen anledning, apropå två aktuella förslag till omdaning av Stockholms Östermalmstorg (se illustrationerna här bredvid), och då särskilt apropå det faktum att de båda två händelsevis insisterar på att klämma in, för att inte säga tvinga in en cirkel pladask och slabang mitt på det rätvinkliga, i princip kvadratiska torget. Varför det i herrans namn, på vilket problem är cirkeln som form här en lösning?1 Vad är poängen med alla dessa konstiga vinklar och vrår som blir liksom över? Vilka kvaliteter tillförs staden av obrukbara refugslattar och impediment och döda baksidor kring förslagens många plottriga paviljonger?

Men ej enbart därför – jag skriver detta även apropå arkitekters relation och förhållande till cirklar i största allmänhet. Bland tyskspråkiga arkitekter lär det nämligen heta att

Wenn der Architekt nicht weiter weiß, dann macht er einen Kreis.

Just så! Genau! När arkitekter inte vet vad de håller på med, då börjar de rita cirklar, då börjar de göra husen runda och torgen runda och... Detta tyska talesätt (i alla sina varianter)2 sätter tummen på ett alltför vanliga fenomen: arkitekter – och då i synnerhet stadsplanearkitekter – som i tid och otid tar till cirklar för att (medvetet? omedvetet?) maskera en avsaknad av rationell analys, avsaknad av djup förståelse, avsaknad av genuint snille, avsaknad av arkitektonisk idé. Ja de arkitekter som ständigt insisterar på rundlar hit och dit, på rundelirunda platsbildningar och så vidare, de intalar sig nog inte sällan att en cirkel i sig faktiskt är en arkitektonisk idé.

Men så är det ju inte. En cirkel (eller en oval, eller en krökt båge) utgör inte i sig en arkitektonisk idé. Och två eller tre koncentriska cirklar gör på intet sätt idén starkare eller mer övertygande, snarare tvärtom.

Hur som helst, detta mitt sedan länge, så långt jag kan minnas, mycket hätska cirkel- och rundelirundförakt innebar att jag åren 1995-96 faktiskt genomgick något av en inre kris. Jag utkämpade just de åren i mitt inre en tärande, sönderslitande själslig moralisk strid med mig själv, om hur man bäst – eller om det är etiskt försvarbart att man alls – för en av arkitektur intresserad allmänheten lyfter fram och presenterar det helt runda sommarhus som den danske resebyråkungen Simon Spies lät bygga sig högt uppe på en kal och karg klippa i Stockholms södra skärgård, det så kallade Villa Fjolle, numera mer känt som Villa Spies.

Jag hade naturligtvis enbart mig själv att skylla för min förargliga Simon Spiesrelaterade cirkel-kris,

diese meine gottverdammte Spies-Kreis-Krise.

Ingen annan kunde klandras för mina plågor, det hade ju varit helt och hållet min egen idé att till en essätävling författa en ambitiös beskrivning och analys av detta (vid den tiden, 1990-tal, tämligen bortglömda men på sin tid, 1960-tal, desto mer ryktbara och omtalade) helt runda hus. Men inte nog med det, som om deltagandet i den där essätävlingen inte utgjort självplågeri nog, varför skulle jag prompt till råga på allt, utan någon som helst uppmuntran från någon annan, direkt efter det att tävlingen avgjorts3 förlänga plågan ytterligare genom att genast bestämma mig för att börja om och bearbeta och utöka min lilla tävlingsuppsats till en hel jäkla bok4 om villan: Vad i helsicke håller jag på med, villan är ju rund ju – jag hatar ju runda hus, runda hus är ju dålig arkitektur, runda hus ritas ju av dåliga arkitekter, varför i herrans namn lägga så mycket arbete på en bok om ett hus som är runt?! Etc. Ja så lät det då och då, ekade, skallrade, från och till, i huvet mitt, då 1995-96.

Men denna min antipati mot allt som är runt i arkitekturen och – inte minst – allt som är runt i stadsplaneringen (exempelvis när det blivit dags att iordningställa Östermalmstorg i Stockholm efter rivningen av den tillfälliga saluhallen på torget), på denna min mycket starka antipati lyckades jag för det mesta lägga band, jag lyckades då under åren 1995-96 för det mesta intala mig att inte reflexmässigt förfalla till att genast förkasta det arkitektoniska värdet hos ett runt hus, bara för husets rundelirundlars skull, visst måste man få bygga sig runda hus och krökta huskroppar ibland, utan att dessa byggnaders rundlar, rundtagningar och rundgångar automatisk måste förkastas av konsthistoriker och arkitekturkritiker. I fallet med Villa Spies fanns det ju – det visste jag ju med mig innerst inne redan från uppsatsförfattandets början – fullt godtagbara motiv till att göra huset alldeles runt:

För det första byggnadstekniska skäl, nämligen förverkligandet av den tekniskt mycket avancerade, märkvärdigt flacka, helt självbärande, mycket materialsnåla, äggskalstunna kupolen – rena trolleriet nästan. En byggnadsteknisk bedrift.

För det andra, och minst lika viktigt, den i princip helt öppna planlösningen. Man vill ju helst slippa dela in och stycka upp rummet, slippa mellanväggar och mezzaniner, slippa förta den speciella rumskänslan under en dylik kupol – och i fallet Villa Fjolle, aka Villa Spies har de flesta bi- och småutrymmen gömts undan, skuffats ned under det stora kupolrummets stora salsgolv, förpassats ned till den (i jämförelse med det mäktiga kupolrummet ovanför) mer prosaiska suterrängvåningen.

Man kan således absolut hävda att i just detta fall var valet av en cirkelrund planform både byggnadstekniskt och rumsupplevelsemässigt välmotiverat. En annan god, fullt rationell anledning till att börja kröka fasader och böja huskroppar uppstår med ens i mer storskaliga byggprojekt, uppstår genast i de fall man planerar för en massa inbördes (mer eller mindre) likadana, eller åtminstone likvärdiga rumsenheter (hotellrum, kontorsrum och liknande) längs en längre korridor som så att säga behöver ta sig runt ett (mer eller mindre) rätvinkligt hörn: om man eftersträvar att göra alla rumsenheter/moduler längs korridoren i fråga likstora och likvärdiga, då tillstöter omedelbart vissa planlösningsproblem just när korridoren viker av i rät vinkel, man får då genast problem med att se till att alla rumsenheter förblir verkligen likvärdiga och likstora och man måste inte sällan ta till blindtarmar, korta snuttar av extra korridor för att man skall nå ut till precis alla enheter längst ut i husets (och i förekommande fall kvarterets) ytterhörn. Det ser joxigt ut i plan och blir ofta inte heller särskilt snyggt i fasad, ofta nog slutar det med att stora delar av fasaden på moderna kontorshus och hotell precis i ytterhörnet helt saknar fönster.5

Om man av olika skäl inte vill ha några avstickande blindtarmar till korridorsnuttar här och där, om man vill undvika stora fasadavsnitt helt utan fönster, då är ju ett sätt att låta kröka korridoren förbi hus- och kvartershörnet, och låta rumsenheterna/modulerna som nås längs det krökta korridoravsnittet vara tårtbitsformade. Med litet enkel aritmetik kan man alltid få såväl de tårtbitsformade rumsenheterna längs den krökta korridorlängden som de rätvinkliga modulerna längs de helt raka bitarna av samma korridor att bli likvärdiga och likstora i golvyta, om än ej exakt likadana.

Som i fallet med kontorshuset i korsningen Sankt Eriksgatan och Hantverkargatan på Kungsholmen i centrala Stockholm (Bertil Karlén, Ralph Wikner 1961). Inga snopna och snöpta korridorblindtarmar längst ut i kvartershörnet, alla kontorsrum har fått lika mycket ljus från och utsikt över gatan, och alla kontorsrum längs den över hörn krökta korridoren kan göras likstora och likvärdiga om man så önskar. Som extra bonus: en riktigt maffig och mäktig exteriör effekt, en exteriör som man lägger märke till, men som förmodligen inte kostade mycket mer att bygga än ett hus med rätvinkligt hörn hade kostat, det vill säga: mycket arkitektur för inte alls mycket pengar.

Samma sak, planlösningsmässigt, gäller för MIT Baker House Dormitory (Alvar Aalto 1948). Framsidan kröker sig och böljar för att alla studentrum skall vara likvärdiga (om än inte allesammans exakt likadana): alla studentrum har på så vis fått sjöutsikt. Märk! att det på husets baksida, med alla trapphus och andra serviceutrymmen, för Aalto inte har varit ett självändamål att låta fasaden kröka sig på samma vis. De flesta arkitekter med åtminstone ett uns av formalism i blodet skulle ha låtit baksidan följa samma vågmönster som framsidan, för att huset på alla planritningar hade sett snyggare ut då, om inte annat. Det går således inte att avfärda Baker House som en formalistiskt krumelur.6 Att arkitekten låtit framsidans fasad bölja fram och tillbaka på detta vis är inte bara hittepå, det går absolut att hävda att en fram-och-tillbaka böljande fasad i den givna situationen utgjort en vettig, rationell organisationsprincip.

En logisk konsekvens av detta sätt att tänka kring hur man skall ta sig runt ett planlösningsmässigt besvärligt hus- och/eller kvartershörn är att göra mjuk hörnövergång av hela husplanen, låta all korridorsträckning kröka sig cirkelbågigt och låta precis alla lägenhets- eller rumsenheter bli tårtbitsformade – en på sitt sätt fullt rationell anledning att göra en byggnads planform helt cirkulär.

Som i fallet med de fem märkliga, cylindriska punkthusen med toppiga, spetsigt koniska tak i hörnet Bällstavägen/Spångavägen, Bromma (Stockholms stads fastighetskontor, husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå 1952). Alla fem hus består av ett stort antal tårtbitsformade, pyttesmå, men allihop inbördes likvärdiga enrummare (personalbostäder för Beckomberga sjukhus). Som extra bonus dock: det lyckliga infallet att kröna varje torncylinder/trumma med en högrest och spetsig kon, vilket har givit de fem bostadstornen (de upp-och-nedvända glasstrutarna som jag som riktigt liten brukade kalla dem) en mycket mer apart, intressantare exteriör effekt än hade varit fallet om husen försetts med, säg, helt platta tak.7

Samma rationella skäl att göra en byggnad helt rund i plan har ju förelegat även i fallet med de berömda majskolvarna i centrala Chicago, Marina City (Bertrand Goldberg 1967): de båda tornens kontinuerliga skruv- och helixformade ramper med plats för alla i tornen boende att parkera sina bilar, dessa rampskruvar som utgör de båda majskolvarnas nedersta delar motiverar även de en helt cirkulär planform: alla de som bor i tornen kan erbjudas helt likvärdiga, rentav likadana parkeringsplatser. Inte heller Marina City kan således avfärdas som en formalistisk krumelur, det har förelegat rationella skäl att organisera tornets alla bostadsenheter (och parkeringsmöjligheter, en viktig livskvalitetsaspekt för en amerikan) i cirkelform.

Eller, för att ta ett mer nutida exempel, ett allom bekant, vida berömt runt hus: Apple Park (Foster + Partners 2017), Cupertino, Kalifornien. Det går absolut att hävda att man inte heller i det fallet kan avfärda cirkeln som formalistiskt trams. Att böja och böja och böja hela byggnadsmassan till en enda lång, helt likformigt krökt huslamell som biter sig själv i svansen har förmodligen framstått för byggherren som en fullt rationell princip för en dylik anläggnings organisation.

Däremot har jag riktigt svårt (lika svårt nu, 2021, som svårt då, 1995) för Spiesvillans syskon och föregångare i Stockholms skärgård, kupolhuset Villa Engström (Ralph Erskine 1956): svårt för alla dess kyffiga kyffen och dess mezziga mezzanin som arkitekten med skohorn klämt in, för att inte säga tvingat in under en tryckande, tyngande kupol. All denna interiöra bråte intryckt under kupolskalet förtar varje chans till mäktig kupolupplevelse. Och om det inte är den alltid speciella rumsupplevelsen under en mäktig kupol som arkitekten eftersträvat, vad har arkitekten i så fall vunnit på den cirkelrunda planformen? Eller på sluttande kupoltakssidor istället för regelrätta ytterväggar? Även efterföljaren Villa Spies rymmer en massa småutrymmen, det är sant, men dessa har som sagt nästan allihop placerats i en sekundär undervåning, för sig, utan att störa rumsupplevelsen under själva kupolen – medan Villa Engströms hela kupol belamrats med en massa småutrymmen och trappor och spänger i en rumslig kakofoni som för en utomstående betraktare framstår som grottlik, obekväm och ogästvänligt trång. Ärligt talat, hur kul är det med så mycket snedtak inomhus? med inåt sluttande kupoltakssidor istället för konventionellt vertikala ytterväggar? Det tältlika konceptet, utan vertikala ytterväggar, gör Villa Engström lika meckig att inreda och möblera inomhus som det är meckigt och besvärligt att inreda alla dessa kyffiga vindsvåningar under hopplöst låga snedtak som vi svenskar sedan decennier insisterat på att mer eller mindre med skohorn klämma in, för att inte säga tvinga in i en hel massa gamla innerstadshus med kallvindar.8

Alltnog. Allt detta fundrande kring cirklar och rundlar har som sagt föranletts av vårt lands stadsplanerande arkitekters kritiklösa förtjusning i cirklar i största allmänhet, och av två aktuella (2021) förslag till iordningställandet av Östermalmstorg i synnerhet, föranletts av alla dessa jäkla cirklar överallt:

all diese gottverdammten Scheiß-Kreise!

Som sagt, på vilket problem är cirkeln som form här på Östermalmstorg en lösning? Det finns i fallet Östermalmstorg varken rationella eller estetiska skäl att belamra torget med cirklar och rundlar och krumelurer på det vis som föreslagits. Formalistiskt trams!

Det ena förslaget för Östermalmstorg – det med en staty9 föreställande den nyligen avlidne populärkulturikonen och artisten Tim Avicii Bergling mitt i hela kompositionen, mitt i den runda fontänen mitt på torget – det förslaget är anonymt, förslagställaren har avstått från att sätta sitt eget namn under förslaget, förslaget har offentliggjorts och spritts av ett av Stockholms fullmäktiges politiska partier, i partiets namn.

Det andra förslaget – som illustrerats med känsliga och konstnärliga akvareller (Varning för alla akvarellerande planarkitekter! Som om stadsplanering främst skulle handla om konstnärlighet! Pyttsan, så tusan heller.10) – det förslaget är inte alls anonymt, det har i allra högsta grad en personlig upphovsman, nämligen allas vår Aleksander Rubba-inte-mina-cirklar! Wolodarski, förstås.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (rikt illustrerad, under rubriken Rundgång) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 47-juli 2021.

Illustrationer

Villa Fjolle, numera mer känd som Villa Spies (Staffan Berglund 1968), Torö, Nynäshamn. Bygglovsritningar. Bildkälla: Nynäshamns kommun.

• Kontorshus (Bertil Karlén, Ralph Wikner 1961), hörnet Sankt Eriksgatan/Hantverkargatan, Kungsholmen, Stockholm. Bildkällor: Mikael Askergren (snapshot 2010) respektive Stockholms stad (bygglovsritning 1961).

• Punkthus med toppiga, koniska tak (Stockholms stads fastighetskontor, husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå 1952) i korsningen Bällstavägen/Spångavägen, Beckomberga (Bromma), Stockholm. Bildkällor: Mikael Askergren (snapshot 2009) respektive Stockholms stad (bygglovsritningar 1952).

Villa Engström (Ralph Erskine 1956), Sorunda, Nynäshamn. Vertikalsektion och bottenplan.

Fotnoter

1 Jämför Stadsbyggnad diskuteras av Mikael Askergren i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 5-1992, apropå Aleksander Wolodarskis då helt nya plan för S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm: på vilket problem är ovalen som form en lösning? Samma artikeltext återpublicerades i sin helhet (under rubriken Problemet med bostadsområdet S:t Erik) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 4/5-mars 2009.

2 Tack till Johan Johansson för tipset om just detta talesätt på tyska. Tack även till Tobias Nissen.

3 Jag vann inte. Texten tilldelades dock ett hedersomnämnande i tävlingen och publicerades strax av tävlingsarrangören i tryck, i den lilla skriften Sju essäer om arkitektur (Arkus förlag, Stockholm 1995).

4 Mikael Askergren: Villa Spies (Staffan Berglunds Villa Spies), Eriksson & Ronnefalk Förlag, Stockholm 1996. På förslag från villans arkitekt Staffan Berglund beslöt förläggarna (och jag) att genomgående i boken kalla huset för Villa Spies – istället för att, som den danske ägaren Simon Spies själv på sin tid, kalla huset för Villa Fjolle (på danska betyder fjolle ungefär tokig, galen, knäpp).

5 För mer om de ständiga problem som byggnaders inner- och ytterhörn förorsakar när arkitekter ritar hus, om arkitekters problem med hörn helt enkelt, jämför av Mikael Askergren: En pizza i Kärrtorp, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 21-oktober 2013.

6 För mer om arkitekter som mer än gärna ständigt och jämt ritar och bygger krumelurer, jämför av Mikael Askergren: Krumelur, arkitekturtidskriften, Kritik, Stockholm, nr nr 46-mars 2021.

7 Jämför Mikael Askergrens blogg den 12 mars 2009, Bromma Towers, ett blogginlägg (på engelska) med ett stort antal snapshots föreställande de fem cylindriska punkthusen med sina karaktäristiska upp-och-nedvända trattar som yttertak.

8 För mer om den stora klimattekniska vådan av att i våra stadskärnor, på gamla kallvindar (med kalla yttertak) inreda nya vindsvåningar (med varma yttertak), jämför av Mikael Askergren: Stenstadsekologi, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 19-februari 2013.

9 För mer om såväl nedrivandet av gamla statyer som resandet av nya, jämför av Mikael Askergren: Stå staty – 100 år av hallmanianism, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.

10 För mer om vådan av att betrakta planarkitektprofessionen som i första hand »konstnärlig», jämför av Mikael Askergren: Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-mars 2020.

<<