Stå staty

På förekommen anledning, apropå ett i media nyligen presenterat förslag – som redan är väl förankrat i åtminstone ett av Stockholms fullmäktiges politiska partier – att i en park på Kungsholmen i Stockholm resa en staty till P.O. Hallmans minne.

För en devot krets av specialintresserade arkitekter och planerare åtnjuter arkitekten och stadsplaneraren Per Olof (P.O.) Hallman visserligen sedan gott och väl 100 år en aldrig någonsin ifrågasatt stjärn- och hjältestatus¹ – men varför en staty?

En moraliskt och politiskt suspekt företeelse

Ja varför statyer överhuvudtaget? De flesta av oss förknippar gamla statyer med politiskt auktoritära styrelseskick och med en gammaldags och förlegad människosyn.

Nyare statyer förknippar vi dessutom med kitsch, pekoral och dålig konst, inte sant: jämför den gräsliga, exemplariskt fula Evert Taubestatyn på Riddarholmen mitt i Stockholm (Willy Gordon, 1990), eller den lika gräsliga och exemplariskt fula Astrid Lindgrenstatyn på Djurgården i Stockholm (Hertha Hillfon, 1996).

Eller som i fallet med August Strindbergs byst (Knut Jern, 1909) på Nybroplan i Stockholm, mitt framför Dramaten. Där bysten nu står fanns det ingen färdig sockel att placera skulpturer på, så man har improviserat fram en besynnerlig anordning i sågad och bockad plåt. Om jag förstått saken rätt var det hela ursprungligen tänkt som något av ett jippo, ett tillfälligt arrangemang under Strindbergsjubileet (2012).

Men bysten har fått stå kvar. Och vad värre är, bystens slarviga sockel är alldeles för låg: varje man och varje kvinna som råkar passera förbi kan knappast undgå att störa sig på att herr Strindbergs mun och läppar och tunga (på grund av den alltför låga sockeln) hamnat precis i nivå med, på exakt samma höjd över trottoaren som den förbipasserandes genitalier.

Vilket är smått besvärande för, och inger diffusa obehagskänslor hos var och en som råkar släntra förbi. Det är som när man oroar sig för att en främmande hund helt plötsligt skall rusa fram och helt oinbjudet börja sniffa en i skrevet. En högst besynnerligt kroppslig, lekamlig upplevelse av oönskad intimitet. En diffus upplevelse av integritetskränkning – som dock inte egentligen är bystens eller bildhuggarens fel, utan istället följer av ett ogenomtänkt och högst olyckligt sockelarrangemang. Ett arrangemang som olyckligtvis dessutom, till råga på allt, av allt att döma har permanentats.

En estetiskt och konstnärligt undermålig genre

Att åta sig att resa en ny staty är således ett vanskligt företag. Hur själva statyn ser ut har förstås sitt intresse, men utformning av sockel och kringarrangemang har minst lika stor betydelse för det samlade slutresultatet. Och som vi sett i alla tre ovanstående exempel slutar det tyvärr så gott som varje gång numera antingen med ett otympligt och oälskat åbäke som väcker löje, eller tvärtom, med en vanskapt monstruositet som upplevs som märkvärdigt besvärande, unheimlich, uncanny.

Det är därför inte särskilt förvånande att det inte bara är av politiska, moralfilosofiska skäl, det är nog lika mycket, kanske framförallt av estetiska, konstnärliga, artistiska skäl som det i dagsläget knappast går att tänka sig något så föga angeläget som att i en liten snuttpark på Kungsholmen till minne av P.O. Hallman – mannen, myten, legenden – resa en ny, med största sannolikhet pinsam och ful staty på en förmodligen lika olyckligt utformad som olyckligt placerad sockel. Okej. Men om vi bortser från alla dylika allmänt hållna moraliska och estetiska reservationer – finns det några med just det specifika fallet, specifikt med Hallmans professionella gärning, med själva stadsplanekonsten förknippade skäl för Stockholms stad och fullmäktige att, efter mycket om och men och moget övervägande, och trots Hallmans fortsatt mycket goda renommé i arkitektkretsar, tillslut ändå förkasta förslaget att resa en staty till P.O. Hallman minne?

Ja det finns det absolut. Den typiskt stockholmska (men även storsvenska), specifikt av P.O. Hallmans livsgärning inspirerade stadsplanekonsten – låt oss kalla den hallmanianismen – har med tiden, med åren nämligen visat sig vara en mycket urbanitets- och stadslivsfientlig sådan.²

En för svenska städers utveckling problematisk livsgärning

Alla de hallmanianer som alltid framhållit just P.O. Hallmans sätt att tänka och arbeta som särskilt föredömligt och förebildligt, de har i alla år – 100 år! – ansett sig vara konstnärer i första hand, inte planerare. De har velat ägna sig åt konst i första hand, inte planering. Och denna utstuderade konstnärsromantik som så starkt kännetecknar såväl P.O. Hallmans egna stadsplanekonst som hallmanianismen i P.O. Hallmans efterföljd, denna oerhört romantiska attityd till den egna yrkesrollen, den får under hela 1900-talet sitt mest påtagliga och konkreta uttryck i de enskilda planarkitekternas minst sagt skamlösa anspråk på att i såväl stort som i smått gestalta varje stadsmiljö som ett unikt och allra helst evigt, statiskt konstverk – ej enbart i plan utan även i elevation och volym, ej enbart i siluetter och konturer utan även i materialverkan och färgskala. Istället för att, förslagsvis, helt enkelt planera för, och bereda vägen för en fri, gestaltningsmässigt mer eller mindre oreglerad, allt annat än statisk, genuint urban dynamik.

Märk! att de senaste 100 årens hallmanianisering av svenska städer dock ej har favoriserat något specifikt stilideal: exakt samma konstnärliga gestaltningsanspråk (på den urbana dynamikens bekostnad), samma arkitektiga detaljstyrning (på stadslivets bekostnad) präglar såväl 1920-talets allra gulligaste, stilmässigt klassicerande och historiserande stadsbyggnadsexempel som 1970-talets mindre gulliga, högmodernistiska motsvarigheter. Den ofta nog storslagna och monumentalistiska (men för den urbana utvecklingen ödesdigra) strukturalism som kännetecknar 1970-talets miljonprogramsområden präglas minst lika mycket av hallmanianistisk konstnärsromantik som 1920-talets allra mest pittoreska miljöer.

Allt är ju egentligen P.O. Hallmans fel

De arkitekter som idag kritiserar 1970-talets förortsmiljöer som särskilt avskyvärda men samtidigt framhåller de pittoreska kvaliteterna i P.O. Hallmans 1920-talsprojekt som särskilt förebildliga (ett för övrigt mycket vanligt fenomen i arkitektkretsar), de kritikerna har således fått precis allt om bakfoten: allt är ju egentligen P.O. Hallmans fel. Om 1970-talets betongförorter är fel, då är felet P.O. Hallmans: 1970-talets problematiska betongförorter är i rakt nedstigande led den puttenuttiga 1920-talshallmanianismens avkomma och ättelägg. Allt det som såväl allmänhet som specialintresserade numera brukar beklaga sig över när det sena 1900-talets påstått människofientliga förortsbyggande kommer på tal, allt det har i själva verket sitt omedelbara ursprung i, och kan rent estetiskt direkt härledas till hallmanianismens allra mest pittoreska och småskaliga 1920-tal. Mycket litet skiljer i själva verket 1920-talets arkitekters sätt att tänka och känna från 1970-talets arkitekters sätt att tänka och känna. Redan 1920-talets planarkitekter tycks först och främst ha varit upptagna av att med stadsplanen som medel åstadkomma en (som sagt) allra helst helt statisk, av målerisk bildmässighet präglad stadsmiljö (underförstått: på den av oförutsägbart stökig föränderlighet präglade urbana dynamikens bekostnad) – ja faktiskt lika fixerade vid och lika upptagna av detta som 1970-talets planarkitekter skulle visa sig vara 50 år senare.

Efterkrigstidens ekonomiska under och rekordår kom visserligen att för branschen innebära mycket stora förändringar i byggprojektens skala och omfattning, men arkitektkårens grundläggande attityd till uppdraget att planera städer påverkades föga av denna explosiva samhällsutveckling, den (kårens attityd) var redan på 1920-talet urbanitets- och stadslivsfientlig – ja faktiskt lika urbanitets- och stadslivsfientlig som långt senare, efter kriget, exempelvis under 1970-talet.

Om man tillhör dem som ogillar rekordårens betongförorter men samtidigt faktiskt köper resonemanget alldeles här ovanför, i vilket 1920-talets pittoreska stadsbyggande påstås vara minst lika problematiskt i så fall – då måste förslaget att resa en staty till P.O. Hallmans minne med ens också te sig minst sagt problematiskt. Men betyder det, med automatik, att statyförslaget nödvändigtvis måste förkastas i fullmäktige? Eller – om majoriteten i Stockholms fullmäktige mot förmodan skulle få för sig att bifalla förslagsställarens hemställan och faktiskt resa en sådan staty på Kungsholmen – betyder det att P.O. Hallmans staty nödvändigtvis måste störtas, vältas, rivas ned?³

En förhoppningsvis lika didaktisk som retoriskt underfundig dekalog

Nej inte alls. Att störta statyer luktar illa. Att resa statyer luktar på sin höjd litet dävet, som av fukt och mögel – men att riva statyer luktar svavel och pimpsten, luktar av att bränna böcker. Att resa en staty föreställande stadsplaneraren P.O. Hallman, det är förstås en fånig och befängd idé, men om (säger om) statyn faktiskt skulle bli av, om förslagets författare faktiskt skulle få resa en sådan staty tillslut, då skulle ju statyn, när den väl kommit på plats, faktiskt kunna fylla en inte oviktig funktion även för oss som är mer skeptiskt inställda till P.O. Hallmans livsgärning och stadsbyggnadshistoriska inflytande – nämligen som något för oss skeptiker att ständigt störa oss på, en för oss kritiker ständig och nyttig påminnelse om hallmanianismens alla hiskliga faror och luriga fällor.

Och varför i så fall nöja sig med bara en staty? Varför inte hela 10 statyer, alla identiska, som tillsammans får bilda en förhoppningsvis lika didaktisk som retoriskt underfundig dekalog: 10 statyer utplacerade i 10 stycken olika stadsdelar, 1 staty och 1 särskilt utvald stadsdel för varje decennium under detta nyss gångna sekel – 100 år! – som hallmanianismen satt sin omisskännliga prägel på verkligen allt som byggts i Stockholm med omgivningar – på gott, men framförallt på ont.

100 år av hallmanianism

Den allra första Hallmanstatyn reser vi i så fall inte på Kungsholmen utan i Röda bergen förstås, hallmanianismens ground zero så att säga (1920-tal).

Röda bergen är ju den enklav, det område i Stockholms innerstad som kom att bilda skola för allt som byggdes nytt och för alla som byggde nytt i Stockholm med omgivningar under de hundra år som följde.⁴

Efter det reser vi förslagsvis 9 statyer till, alla likadana, i tur och ordning i följande stadsdelar, enklaver och områden:

Gärdet (1930-tal); Bagarmossen (1940-tal); Vällingby (1950-tal); Skärholmen (1960-tal); Tensta (1970-tal); Skarpnäck (1980-tal); S:t Eriksområdet (1990-tal); Hornsberg (2000-tal); Norra Djurgårdsstaden (2010-tal).

Se vidstående serie med illustrationer/fotomontage.

Appendix. Helt apropå. Input och feedback från mina läsare

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Johan Johansson och Lars Marcus (som del i Johan Johanssons, Lars Marcus och min ständigt pågående informella sms- och mejlkonversation) i januari 2021 mejlat följande kommentarer, apropå statyer.

Lars Marcus skriver i ett mejl till Johan Johansson och mig efter en första genomläsning av den färdiga versionen av ovanstående artikeltext:

Apropå statyer tycker jag att det är alldeles för lite uppmärksammat att familjen Bernadotte har passat på att konsolidera sin position (eller någon annan åt dem) genom att flytta Karl Johan från Slussen där han red in som vilken utböling som helst, till Slottsbacken – Stockholms och hela Sveriges historiska origo, mittpunkt, ground zero. En förändring i stadslandskapet som kan tyckas trivial, men som ändå måste anses ha realpolitiska, rentav konstitutionella övertoner – men ingen reagerar, ingen protesterar, trots att vi sällan sett ett sådant intresse kring statyers vara eller inte vara. Jag har redan nämnt denna statyrelaterade besynnerlighet i ett tidigare mejl, men mot bakgrund av Thomas Lyreviks bok Den kungliga korruptionen framstår det hela som ett led i en medveten plan: att vår kung sett till att stärka sin position och utvidga sin personliga förmögenhet på svenska folkets bekostnad.

Klart en sådan flytt betyder jättemycket och känns jätteviktig om man råkar heta Bernadotte i efternamn. Vem har betalat för flytten kan man undra? Knappast familjen Bernadotte väl? Förmodligen en bieffekt av de stora rivningarna kring Slussen. Men man hade ju kunnat välja att efter avslutad ombyggnad ställa tillbaka ryttarstatyn ungefär där den redan stod, låta ryttarstatyn ingå i den nya vattennära platsbildningen vid Slussen. Hmm, interesting... *kliar sig förstrött på hakan och lyfter samtidigt konspiratoriskt vänster ögonbryn*.

Alltnog. Johan Johansson skriver i ett mejl till Lars Marcus och mig efter en första genomläsning av den färdiga versionen av ovanstående artikeltext:

Apropå att låta statyer stå kvar istället för att riva dem: jag vet inte om någon av er har besökt min före detta hemstad Wien, men om ni har gjort det så har ni kanske lagt märke till en iögonfallande staty på Schwarzenbergplatz – en ungefär tjugo meter hög kolonn/sockel ovanpå vilken det står en stor staty av en sovjetisk soldat med förgylld hjälm, förgylld sköld och förgyllt allt möjligt, det var en gåva till staden Wien från det sovjetiska folket som började planeras redan i början av 1945, innan Röda Armén ens var i närheten av Wien. Monumentet började byggas så snart de hade intagit staden, i april 1945, och invigdes redan 19 augusti 1945. Statyn är sedan dess avskydd av de flesta i staden, och kallas i folkmun Denkmal der unbekannten Vergewaltiger (Monument över den okände våldtäktsmannen). När jag bodde i Wien på 1970-talet ställdes det krav på att riva eländet, men det ansvariga borgarrådet sade nej, bland annat för att han menade att så länge statyn får stå kvar så kommer ingenting liknande någonsin att kunna uppföras i Wien igen.

Det där wienska borgarrådet visade då när det begav sig, på 1970-talet, prov på imponerande sans och förnuft, inte sant. För en gångs skull ett fyndigt och intelligent (och inte alls romantiskt, inte alls apologetiskt) argument för bevarandet även av verkligt impopulära statyer och minnesmärken – ett argument väl värt att kontemplera i dessa politiskt oroliga tider då såväl det stillsamma nedmonterandet som det våldsamma störtandet av impopulära statyer och minnesmärken blivit legio.

Illustrationer

Fotnoter