45° över horisonten

Mikael Askergren © 2020

Vi har väl alla någongång sett – antingen ute i naturen, eller åtminstone som videoklipp på YouTube – stora flockar med starar som rör sig över himlen som vore de tillsammans en enda stor sammanhållen organism. Hur i helsicke bär de sig åt? Alla dessa pyttesmå individer, med alla sina pyttesmå hjärnor? Hur håller de koll på alla sina tusentals flockkamrater samtidigt?

Vetenskapsmän har naturligtvis länge studerat detta naturfenomen och kommit fram till att varje enskild individ i flocken inte alls behöver hålla uppsikt över precis alla andra individer i flocken, över hur hela flocken beter sig. Det räcker faktiskt för var och en i flocken att hålla koll på sina närmaste grannar. Genom att hela tiden anpassa den egna flyghastigheten och rörelseriktningen ser varje fågelindivid till att ständigt hålla ett givet genomsnittligt avstånd till en liten grupp särskilt utvalda flygarkompisar.

En ”flock” med starar kallas förresten på engelska för a “murmuration” (of starlings), på engelska ”sorlar” starar således – en vacker och poetisk ornitologisk term, inte sant.

Den ”sorlande” flocken, the murmuration, tycks vallas av en osynlig vallhund fram och tillbaka över himlen, flockens komplexa rörelser ger intryck av att ha regisserats av en demonregissör eller koreograferats av en konstnärligt mycket begåvad koreograf, av ett alla enskilda flockindivider överordnat geni – men vallandet är en illusion, flockens samlade gestalt formas inte av en på hela flocken utifrån verkande kraft utan av hundratals, tusentals enskilda flockindividers enskilda algoritmberäkningar.1

Från det ena till det andra. Städer har i alla tider – århundraden, årtusenden – uppstått på samma vis som flockar med starar bildas: en utanförstående betraktare häpnar över stadens enhetliga massverkan, som tycks formad av ett överhetens enastående geni, men skall vid ett närmare studium finna att överheten i förekommande fall må ha lagt fast en grundläggande geometri i horisontalplanet (”i plan”), i form av en en plankarta, men att samma överhet ofta nog efter det mer eller mindre har struntat i ”helhetsgestalten”, struntat i vad som i detalj tilldrar sig i vertikalplanet (i genomskärning, ”i sektion”, ”i elevation”). Man har från överhetens sida nöjt sig med en uppsättning enkla geometriska spelregler som (i likhet med motsvarande spelregler för de ”sorlande” stararna i skyn) gällt för varje enskild individ och aktör, varje enskilt gathörn, varje enskild fastighet i staden för sig. Så länge exakt samma spelregler gäller för precis alla stadens aktörer spelar det ju liten roll exakt vad som byggs flera kvarter bort, det räcker att hålla koll på vad ens närmaste grannar bygger. Och staden ”sorlar” med ens.

På Stockholms malmar – ett praktexempel på 1800-talets rutnätsstad och den ”sorlande” borgerliga liberalismens stad – har man exempelvis länge hållit benhårt på (inga som helst undantag har medgivits) att vinkeln från horisonten upp till fri sikt och fri himmel över grannens hus mittemot på andra sidan gatan aldrig får överstiga 45 grader. Det gäller alla siktlinjer som är möjliga att dra från alla fönster i alla rum på alla våningsplan, från 75 centimeter över gatans nivå (dvs. från en tänkt underkant fönsterkarm på markplanet/ bottenvåningen) och uppåt.

Samma princip gäller för att bestämma brantast möjliga takfall för huset mittemot: en absolut, oomkullrunkelig frisikts- och taklutningslinje dras från en punkt i tomtgräns exakt 75 cm över gatans nivå, dras tvärs över gatan, diagonalt, i en vinkel exakt 45° över horisonten, till grannhusets fasad tvärs över gatan – det vill säga, diagonalen hinner klättra lika högt upp för grannens fasad på andra sidan gatan som gatan är bred innan den (diagonalen) når grannens fasadliv. En typisk gata på Stockholms malmar är således (inte exakt, men i princip) kvadratisk i genomskärning (”i sektion”), husfasaderna längs en typisk stockholmsgata är (inte exakt, men i princip) lika höga som gatan är bred – eller, närmare bestämt, är 75 cm högre än gatan är bred. Längs en typiskt 18 m bred gata i Stockholms innerstad är gatans husfasader (upp till ”taklisthöjd”) 18 m höga plus 75 cm, totalt 18,75 m.

Och när alla fastigheter längs en sådan stockholmsgata väl har bebyggts så tätt och högt som det bara går, utan att överskrida vare sig fasadhöjds- eller takfallsgränsen, då har man samtidigt, per automatik, med ens fått två för stadslivet mycket värdefulla egenskaper på köpet: både en tillräckligt hög exploatering för att ett kundunderlag för lokal service skall uppstå och samtidigt tillräckligt mycket direkt solljus och fri himmelsvy för alla som bor och verkar längs dessa gator, oavsett om gatorna löper i nord-sydlig eller öst-västlig riktning. Både en spännande, komplex, myllrande täthet och samtidigt en känsla av luftighet.

Det bästa av två världar, med andra ord. Och tänk hur mycket tid och möda man sparar för plankontoret, och hur mycket pengar man sparar åt skattebetalarna. I praktiken blir ju såväl beräkningar av exploateringstal som solstudier överflödiga. Det krävs i det enskilda fallet heller ingen subjektiv input från, säg, en klåfingrig planarkitekt. Konstnärlighet blir i praktiken en överflödig egenskap hos en stadsplanerare, att ”gestalta” stadsrummet blir i praktiken överflödigt. När väl en otvetydig plankarta tagits fram föreligger redan allt som egentligen krävs för att stadens enskilda aktörer skall kunna bygga sig hus mer eller mindre helt efter eget huvud, för att ”stararna skall sorla”, för att staden skall leva. Stadsplanering blir mest en fråga om lantmäteri, om att hålla efter och hålla koll på geometrin, på frisikts- och takfallsvinkeln – om än stenhård koll, inga som helst undantag får medges.

De städer som i framtiden kommer att ”sorla” allra bäst och allra mest – såväl socialt och kulturellt som krasst ekonomiskt – är de städer som finner en väg bort från de senaste gott och väl hundra årens förhärskande stadsplaneideal, en väg bort från förhandlingsplanering, bort från planerares missriktade konstnärliga anspråk, bort från antagandet att man med varje ny stadsplan skall åstadkomma ett unikum, något mycket speciellt och specialanpassat. Än stadsarkitekterna då, vad med dem? Vad med planarkitekters konstnärliga integritet, vad med deras utrymme för fritt konstnärligt skapande i varje enskilt fall – om man globalt skulle återuppliva ett ”sorlande”, mer 1800-talsmässigt regelverk för stadsplanering?

Ja vad med dem, det kan man fråga sig. Förutom att tota ihop auktoritära och tendentiösa ”kvalitetsprogram” och annat fånigt verkar vår tids planarkitekter mest ägna sig åt att ta varje chans de får när de ”stadsplanerar” att stoppa in så mycket godtyckligt strunt i sina ”stadsplaner” som de bara kan.2 Om plankontorens arkitekter inte skulle accepterar avsevärda begränsningar för sitt ”konstnärskap” när de författar sina nya stadsplaner, om de därför skulle gå i strejk, i så fall finge väl lantmätare ta över den dagliga ruljansen – helt enkelt.

Jag förstår visserligen vad du menar, Lars, jag förstår din fråga till mig,3 det tror jag att jag gör, men jag bollar helt sonika, retoriskt, din fråga tillbaka till dig:

I den ”sorlande” staden – La Ville murmureuse (för att travestera Le Corbusiers Ville radieuse) – till vilket slags planarbete krävs det med nödvändighet en arkitektexamen? Vilken oersättlig arkitektonisk kvalitet kan en stadsplanearkitekt egentligen förväntas tillföra ett byggprojekt i staden, vilken är den oersättliga arkitektoniska kvalitet som det enskilda byggprojektets arkitekt inte kan tillföra? I den ”sorlande” staden – The City of Murmuration – vilket slags planarbete som idag utförs av arkitekter skulle en lantmätare inte kunna utföra?


Artikeltext av Mikael Askergren, ursprungligen publicerad (under rubriken ”45° över horisonten”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-juni 2020.

Illustration: en typisk innerstadsgata på Östermalm i Stockholm. Frisiktsvinkeln från en punkt i fasadliv 75 cm över gatans nivå är 45° över horisonten. Montage: Mikael Askergren, 2020.

Fotnoter

1 Jämför exempelvis: Hur undviker fåglar att kollidera?, nyhetsnotis signerad av tidskriftens redaktion, Illustrerad Vetenskap, Stockholm, nätupplagan illvet.se 2009-09-01.

2 Jämför, apropå ”godtyckligt strunt”, om bostadsområdet S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm, respektive bostadsområdet Husarviken på Norra Djurgården i Stockholm, av Mikael Askergren: Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-juni 2020; ”Happy Accident”, Kritik nr 42/43- november 2019.

3 Jämför av Lars Marcus: ”Vem skall bygga staden?”, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 45-juni 2020. Lars Marcus kommenterar i sin artikel Mikael Askergrens artikel om S:t Eriksområdet i samma nummer av Kritik, Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF, i vilken det på ett ställe står: ”Arkitektkåren borde inte ägna sig åt stadsplanering alls.” Men vem skall i så fall planera städer, om arkitekter inte gör det, frågar sig Lars Marcus: ”Jag inser att dagens arkitekter alls inte är rustade för detta men jag menar att det är ett arkitektoniskt problem, vad skulle det annars vara (öppen för förslag).”

<<