James Bond i Stockholm

November 1997. På MTV visar man den senaste videon med Moby: James Bond Theme (Moby’s Re-Version). En kostymklädd herre med rakat huvud (Moby själv) lubbar för fulla muggar genom diverse folktomma byggnader och modernistiska stadsmiljöer, ibland på egen hand, ibland med en blond bystdrottning i ena näven. Miljöerna är med andra ord typiska för videor idag, men just dessa interiörer och exteriörer känns mer bekanta än vanligt. Mycket riktigt: videon är inspelad i Stockholms city, på Sergels torg och i Kulturhuset. (Regi: Jonas Åkerlund.)

En stockholmare känner igen Kulturhusets takterrass, utsikten inifrån Kulturhuset med Hötorgsskraporna på andra sidan torget, och snyggast av allt, när kostymkillen i full karriär kutar varvet runt den superelliptiska fontänen nattetid: den helt svarta vattenspegeln och en ring med vita rundlar av ljus från lanterninerna under vattenytan.

Stockholm lär vara hippt. Uppenbarligen tillräckligt hippt för att en välkänd amerikansk skivartist skall förlägga inspelningen av en video till den här stan. Men observera att man inte väljer miljöer från (über)mysiga Söder eller Birkastan utan en av de platser som stockholmarna själva har mest blandade känslor inför. Och det är bara att konstatera att genom kameralinsen, på MTV är Sergels torg skitsnyggt. Är det kameran som ljuger?

Låt oss reflektera en stund kring snyggt och fult. Allt som är snyggt har också någon gång varit fult. På åttiotalet skrattade vi åt sjuttiotalet. Sjuttiotalsstajlade videor med Lenny Kravitz och Vanessa Paradis slog in en kil i mainstreamkulturens koncensus av nedlåtenhet. På nittiotalet klär vi oss åter slimmat. Nu är det snarare kavajer med uppkavlade ärmar och Lena Endres trikåtält med axelvaddar i repriserna av Varuhuset som får oss att kippa efter andan. Som folk såg ut på åttiotalet!

Samma sak med arkitektur och konst. Våra föräldrar, far- och morföräldrar fick på sin tid lära sig att jugend var depraverat och höjden av dålig smak (om ni inte tror mig, fråga dem). Stackars Ferdinand Boberg som var landets mest produktive jugendarkitekt (några stockholmsexempel: Centralposthuset, Rosenbad och LO-borgen) blev totalmobbad av alla yngre arkitekter när varuhuset NK på Hamngatan stod färdigt. Det ansågs gammaldags och helt omodernt. Kritiken var så häftig och avfärdande att Ferdinand valde att helt upphöra med arkitektyrket. Först med mainstreamversionen av det sena sextiotalets effeminerade hippiekultur började man åter intressera sig för sekelskifte, jugend och art nouveau. Aubrey Beardsleys teckningar ställdes ut i London och väckte sensation. Det nyväckta intresset sökte sig från Swinging London också till våra breddgrader. Idag är det attraktivt och exklusivt att bo i jugendhus, både i villaförorter och i innerstaden.

Men även om jugend blivit OK igen har Ferdinand – trots praktverket som gavs ut härom året – aldrig fått en ordentlig återupprättelse. För det krävs nog större originalitet och genialitet än hos Boberg, men framförallt krävs det hjälp från utlandet: Sveriges internationellt mest kände arkitekt hittills Gunnar Asplund (Stadsbiblioteket, Stockholmsutställningen 1930, Skogskyrkogården) som aldrig var klockren modernist, utan alltid lät romantiska övertoner klinga, var det ingen som brydde sig om under betongmodernismens 60- och 70-tal. Desto större blev hans renässans under postiga 80-talet, men först efter det att amerikanerna återupptäckt honom och hedrat honom med en retrospektiv på MoMA i New York (vem blir profet i sitt eget land?). Ryktet spred sig från Amerika, och snart var Asplund husgud också på svenska arkitektskolor.

Storhetstid; motreaktion; glömska; återupprättelse; snyggt; fult; snyggt,... men för fullt utslag och full återupprättelse hemmavid krävs det att stilen/arkitekten i fråga först skall röna intresse utomlands.

Att stockholmare under de senaste decennierna ogillat Sergels torg är inte förvånande. Att Moby i det sena nittiotalet väljer att spela in en ball video på Sergels torg är inte heller förvånande: det är bara inledningen av ett nyvaknat intresse hos omvärlden för nordisk brutalmodernism (samtidigt som intresset för Asplund tack och lov falnar). Snart kommer David Helldén (grafiskt program för markbeläggningen i city, första Hötorgsskrapan, Stockholms universitet) och Sune Lindström (Wenner-Gren Center, Radiohuset, generalplan för Täby) att börja uppmärksammas på allvar i internationella sammanhang, vänta bara. Och med tiden kommer den helt vanlige stockholmaren, även den mest rabiate antimodernist att, smickrad av uppmärksamheten utomlands, börja omvärdera detta arkitekturarv. MTV ljuger således inte. Sergels torg är fult, men det är också snyggt. Det beror på vem man är och vilket år det är. Men det behövs också någon utifrån som påpekar att man kan tycka att Sergels torg är snyggt för att stockholmare i gemen skall börja göra något så ansträngande som att ifrågasätta gamla invanda åsikter.

Det är således knappast soppteater eller det trista nya Moderna Museet som utländska kulturturister kommer att vara mest nyfikna på nästa år under Kulturhuvudstadsåret ’98, det är snarare Stockholms socialpolitiskt och kulturellt helgjutna arkitekturmanifestationer i stor skala, som Sergels torg. Helgjutna tills nu, vill säga. Tyvärr blir det en Disneyversion vi kommer att visa upp: så synd att stadens politiker och tjänstemän i den allmänna stressen kring Kulturhuvudstadsåret hann driva igenom den dilettantiska upprustning som redan är i full gång. Synd, eftersom det är pengar i sjön (mycket pengar!) alldeles i onödan. Om tio år kommer alla inblandade att skuldmedvetet sucka över att ha medverkat i sabbandet. Oops... Starkt jobbat, Kulturhuvudstadsåret.