Fult och snyggt

För inte alls länge sedan, närmare bestämt den 12 december 2001, fick jag ett överraskande samtal från redaktionen för det av SVT i Göteborg producerade och på onsdagskvällar direktsända programmet Debatt: jag har ju genom åren skrivit en hel del artiklar och texter om arkitektur och om städer, ville jag komma till Göteborg för att i direktsändning samma kväll debattera framtidens stad och stadens framtid? Utgångspunkten för diskussionen skulle vara ett par relativt färska förslag till bostadsskyskrapor i Stockholm med omnejd (Sergels torg, Solna centrum).

Jag tänkte först tacka nej. Jag ser aldrig på direktsända debattprogram på tv. Man kan säga att jag av princip är motståndare till programformen, därför att

I programformen direktsänd debatt har man således lyckats förena två av tv-världens sämsta koncept för förmedlandet av tankar och idéer.

Inte ens som underhållning fungerar direktsänd samhällsdebatt. De tv-mässiga och mediatränade debattdeltagarna representerar redan väletablerad intressegrupper, de intar en anmärkningsvärt defensiv attityd för att hålla ryggen fri, och tenderar att bara berätta och upprepa det man redan vet. Boring...

Men å andra sidan hade jag ju inget speciellt för mig just den kvällen. Och det är inte varje dag som någon ber en vikariera som åsiktsmaskin (Po Tidholm hade hoppat av i sista stund, fick jag veta), det kunde kanske vara intressant att testa livsstilen. En timme senare satt jag i en taxi på väg ut till Bromma flygfält.

Resan till Göteborg gav mig allt som allt ett par timmar att fundera igenom vad jag ville försöka hinna få sagt. Jag insåg att jag inte hade något val, jag var tvungen att anpassa mig till programformens förutsättningar. Det gällde att snabbt och kvickt uttrycka sig både provokativt och underhållande. Och jag skulle inte kunna räkna med att få utveckla några längre resonemang.

Väl i sändning var det i första hand den framgångsrike arkitekten Gert Wingårdh som talade sig varm för att bygga enstaka bostadsskyskrapor här och där i våra städer, som ett sätt att göra något åt bostadsbrist och det stora flertalets längtan att få bo centralt. När många andra inbjudna debattdeltagare bjöd honom motstånd, av exempelvis estetiska eller sociala skäl, gjorde han plötsligt helt om och lanserade en helt annorlunda strategi för att göra våra städer mer tätbebyggda, nämligen att – som alternativ till att bygga enstaka bostadstorn här och där – låta all bebyggelse överallt bli högre, till exempel sexton våningar överallt istället för det i Stockholms innerstad idag vanliga åtta våningar. Om man skall välja mellan Wingårdhs två strategiförslag är naturligtvis det senare intressantast. Inte så mycket av estetiska eller sociala skäl, utan för att man helt enkelt inte med enstaka arkitektoniska penisförlängare och höghuskrumelurer här och där löser svenska städers gleshetsproblem (i ett internationellt perspektiv är svenska städer glest bebyggda och lågt exploaterade).

Diskussionen varade i ungefär en halvtimme, och jag gjorde nog ganska bra ifrån mig. Jag hann ta upp två, tre saker som jag tyckte behövde sägas. Konstigt nog hann jag aldrig bli nervös. Det var nog mycket tack vare programledarens professionalism. Även som relativt orutinerad debattdeltagare fick jag nämligen flera gånger handgripligen hjälp av programledaren att komma in i diskussionen.

Men jag blev också, som väntat, lika ofta fallen i talet och avbruten. Detta de olika debattdeltagarnas bollande av antagonistiskt och spetsigt formulerade repliker fram och tillbaka gav mig mer en känsla av tennismatch än av ett intellektuellt fullfjädrat meeting of minds. Men som tennismatch betraktat var det tydligen underhållande: efter sändningen fick jag från flera håll beröm för att det för min del gått över förväntan! (Man hade väl inte några större förväntningar på mig, en relativt okänd åsiktsmaskinvikarie.) Inte nog med det, i ett mycket vänligt och välvilligt e-postbrev från redaktionen ett par dagar senare stod att läsa att jag minsann hade varit en av de bästa gästerna som hittills medverkat i programmet: underhållande, kvick, och provocerande. Studiopubliken hade både buat och applåderat under sändningen, och tittare hade hört av sig till redaktionen om just min medverkan. Inte illa.

Störst lycka som åsiktsmaskinvikarie hade jag tydligen gjort med mitt resonemang om skillnaden mellan fula och vackra städer. Stockholm anses vackert, varför bevarandeaspekten blir jätteviktig i politiken. Skönhetsrådet, Stockholmspartiet och stadsarkitekterna godkänner bara nybebyggelse som efterliknar sjuttonhundratalet. Fula städer som Malmö och Göteborg (det var här den vanligtvis så passiva göteborgska studiopubliken, till redaktörernas förtjusning, lokalpatriotiskt hade börjat bua) får därför så småningom ett kulturellt försprång. Fula städer diskriminerar mindre. Det finns i fula städer utrymme för både ful och vacker nybyggnation, samt – inte minst viktigt – för avantgardistiska experiment. Den fula staden är mer dynamisk än den vackra staden. I det vackra Stockholm har det gått så långt att bara arkitektoniskt dilettanteri är politiskt möjligt. En varning till alla stockholmare: med tiden kan huvudstaden komma att förlora sitt kulturella försprång till fulare städer.

Det vänliga e-postbrevet från redaktionen slutade med en förfrågan: kunde jag tänka mig ställa upp som debattdeltagare fler gånger i framtiden? Vad skulle jag svara. Bör man alls ställa upp i program som man i grunden inte tror på? Visserligen hade jag som åsiktsmaskinvikarie gjort succé (tyckte redaktörerna) för att jag, för en gångs skull, lyckats aktivera och engagera en vanligtvis passiv studiopublik bestående av mer eller mindre tvångsrekryterade gymnasieelever och ålderspensionärer från något närliggande äldreboende (eller lyckats skaka liv i apberget som redaktörerna smått vanvördigt uttryckte det efter sändningen), det vill säga: fått studiopubliken att bua. Men å andra sidan blev det fiasko (tycker jag själv) när jag något senare i sändningen ändå ville försöka vara en smula mer djupsinnig och tala om svårare saker. Ingen som såg programmet begrep nog vad jag menade med att arkitektkåren utgör det största hotet mot våra städers framtid (Stäng arkitektskolorna!), jag blev förstås avbruten nästan omedelbart. Det där med att tussa ihop antagonister i en tv-studio är som sagt problematiskt. Ingen får tala till punkt. Inte fick jag heller tillfälle att reda ut skillnaden mellan Gert Wingårdhs två strategier för att förtäta våra städer. När jag väl kommit på hur jag skulle förklara varför jag tyckte strategi nummer två var intressantast var sändningstiden redan slut. Ett typiskt exempel på varför direktsändningar är problematiska. Får man inte till det bums är det för sent.

Men tittarna hade ju tyckt att jag var underhållande, det är inte det sämsta. Och man kan ju inte var djupsinnig jämt. Om inte annat skulle min fortsatta medverkan reta gallfeber på alla bekanta och alla kolleger som tänker Varför får just han prata om arkitektur i tv och inte jag?!, he he. Och lussekatterna som redaktionen bjöd på var ju jättegoda.

I mitt svar till SVT Göteborg tackade jag naturligtvis ja.