Good Cop/Bad Cop

Det är dags för Polismässan igen, Polis 97 på Sollentunamässan, en smått bisarr företeelse som äger rum vartannat år. Den första Polismässan var Polis 91. Enligt uppgift hade nästa mässa, Polis 93, 38.000 besökare under 4 dagar – publikrekord för Sollentunamässan! All time high!

Det var först när man började göra reklam för Polis 95 i dagspressen som jag överhuvudtaget noterade polismässornas existens (det är så mycket man bläddrar förbi i mediabruset), och det var annonsernas bilder på glada barn utklädda i minipolisoveraller som fick mig att reagera, eller studsa rättare sagt. Jag provocerades av utnyttjandet av barn för detta syfte; näpna småttingar som kiknar av skratt för att fria till allmänheten, får man göra så? Förresten, vilken vettig människa skulle besöka en polismässa? Är det till mässjippon som polisen skall använda sina begränsade resurser? Polis 95 verkade vara den sista plats på jorden som man skulle vilja tillbringa en ledig söndag på. Just därför bestämde jag mig för att fara dit. Men detta tarvade en del självövervinnelse. Sittande ensam (ingen ville följa med) på pendeln ut till Sollentuna var jag flera gånger på väg att vända: tänk om jag blir upptäckt, hur skall jag förklara vad jag har där att göra, jag har ju inget annat uppdrag än det jag givit mig själv.

Polis 95

Morgondagens poliser värvas idag förklarar Lotta Eriksson, informationssekreterare vid Polisen i Stockholms län som vid mitt besök bemannar pressrummet. Man är inom kåren inte odelat positiv till evenemanget, får jag veta, men det anses viktigt att sprida kännedom om polisens nya problemorienterade, brottsförebyggande strategi. Polismässan är inte en fackmässa för poliser, utan är till för att avdramatisera och skapa förtroende för polisen hos allmänheten.

Man satsar mycket på barnen. Man kan på Polismässan klappa polishästar och narkotikahundar. Man kan ta fingeravtryck. Det finns en barnhörna med riktig radiobil som man kan sätta sig i. Barn kan pröva polisuniformer uppsydda i små storlekar, likadana overaller som pojkarna i annonsen har på sig.

Polis 95 har sin egen souvenirshop. Man säljer muggar, musmattor, nyckelringar, armbandsur, sjaletter och slipsar. Är det bara poliser som handlar? frågar jag. Nej, också allmänheten köper manschettknappar med polisens emblem. Vad säljer bäst? En liten ljusblå t-shirt i barnstorlek med tryck på magen som gör att det ser ut som om man bär polisskjorta, slips och poliskoppel. Många av barnen på mässan har en sådan tröja på sig.

På en vägg redovisas resultatet av tävlingen årets polisbild. En av bilderna föreställer barn i polisuniformer av kräppapper. Bilden har försetts med följande bildtext, av fotografen (Mikael Jacobsson) får man förmoda: 10:e maj. Rosengårdspolisen anordnade polisens dag. Förstärkning erhölls av mini-närpoliser från Ellenborgs förskola. Med dessa i styrkorna upprätthölls ordningen exemplariskt, trots massiv åskådartillströmning.

Länsnarkotikaroteln har inrett en knarkarkvart i sin utställningsmonter. På golvet halvligger två skyltdockor utklädda till knarkare. Flickdockan har röd akrylpolo och jeans med psykedeliskt mönstertryck. På ena byxbenet, ungefär vid knät, har någon prydligt och prudentligt med kulspetspenna textat ordet LOVE.

Tekniska roteln i Stockholm ställer i en barnförbjuden monter ut polisens egna färgfotografier av lik i olika stadier av förruttnelse, främst mordoffer. Bildtexter förklarar vad man ser och hur polisen arbetar på en brottsplats. Jag läser utställningens texter med intresse, men kisar besvärat mellan handens fingrar när jag skall jämföra de faktaspäckade texterna med bildillustrationerna. Jag hör en ung man besviket beklaga sig för sin flickvän: Det är ju samma bilder som för två år sedan.

Å ena sidan förstärks flera av mina fördomar och förväntningar av besöket: den morbide tonåringen som blir besviken på att det inte är några nya färgbilder av svartnande lik. Humorn i de käcka bildtexterna till fototävlingens bilder. Ordet LOVE på knarkarflickans byxben som skvallrar om hur alla andra dras över en kam (LOVE = flum = knark).

Å andra sidan har jag förväntat mig en snedare fördelning mellan män och kvinnor bland besökarna. Det finns gott om tjejer på Polismässan. När jag frågar yngre tjejer varför de är där visar det sig att de inte bara är flickvänner och syskon till killar som vill bli poliser, utan lika ofta tjejer som funderar på polisyrket för egen del. Flickvänner och syskon har inget emot pojkvänners eller bröders yrkesval. Vissa tjejer har gått dit med tjejkompisar, utan pojkar i sällskap.

Alla åldrar finns representerade; vuxna, ungdomar och barn. Många av ungdomarna har invandrarbakgrund, ungefär i samma proportioner som på gator och torg.

Men ändå är det något som inte stämmer. Det tar ett tag innan poletten trillar ned: precis när jag skall lämna Polis 95 får jag på håll syn på en ensam kvinna i päls. Hon står och väntar på någon. Det slår mig att hon är den enda besökaren som utstrålar en högre samhällsposition och/eller mer pengar än genomsnittet i Sverige. Till skillnad från samhället i stort är mässbesökarna en helt homogen grupp socialt sett: uteslutande vanligt folk – och neråt. Kvinnan i päls är det enda undantaget och står därför ut. Jag skall precis gå fram och fråga vem hon är och varför hon besöker Polismässan när polischefen Björn Ericsson sveper förbi och försvinner med den pälsklädda damen arm i arm.

Det sista jag hör när jag lämnar Sollentunamässan och Polis 95 är Martin Timells elförstärkta röst från stora scenen. Folkets jubel. Folkfest.

Habermas och Foucault

Habermas har någonstans (har jag för mig) skrivit om hur olika samhällsklasser – även i en egalitär stat – i praktiken lyder under olika rättskipningssystem. De lägre klasserna är, oavsett om brott begås emot dem eller inte, hänvisade till allmän åklagare och en polisiär makts närvaro för värnandet av ens medborgerliga rättigheter (rättigheter man erhållit därför att någon behagat stifta lagar som tillser detta. Lagen värnar den svages rätt, men bara så länge lagstiftaren uttryckligen bestämt att den enskilde skall ha den eller den rätten).

De övre klasserna lyder visserligen under samma strafflagar som alla andra i de fall brott begås, men reglerar sina mellanhavanden i första hand genom ömsesidiga kontrakt och avtal, civilrättsligt (Jag måste först rådfråga familjens advokat). Tvister regleras visserligen i domstol, men genom stämningsförfarande och inte via allmänt åtal. Ens sociala position som fri medborgare (med advokat) beror av ens kontrakt och avtal med andra fria medborgare (med advokater), och man är därigenom i hög grad oberoende av en filantropisk lagstiftares misskund eller polisväsendets närvaro. En poliskonstapel som kallas till en villa i Djursholm på grund av lägenhetsbråk är en social anomali, en krock mellan klasskulturer.

Grabben som tvekade att ens sätta sin fot ute på Polismässan har naturligtvis under sin sjuttiotalsuppväxt påverkats av tidsandan i medierna med animositet gentemot polisväsendet, samt under åttiotalet inte kunnat undgå att höra talas om Foucault och andra som beskrev samhällets institutioner som i första hand disciplinerande/förtryckande – och han har förmodat att det är därför han spontant känt främlingsskap inför Polismässan som företeelse. Väl i Sollentuna förvånas han av att det är den av polisen nedtryckta underklassen som på mässan med uppenbar förtjusning pillar på polishundar och polisbilar – samma underklass som han förmodat av födsel och ohejdad vana skulle vara fientligt inställd till förtryckarna.

Han känner sig rentav snopen när det går upp för honom att majoriteten av mässbesökarna inte är skjutglada desperados, utan som det verkar hyggligt folk, och att det bland vanligt hyggligt folk uppenbarligen finns många som inte tycker att poliser eller polisväsendet är något jobbigt. Han har med kanske illa dold förvåning intervjuat unga tjejer på mässan om vad de gör där, och han har förundrat noterat hur tjejerna i sin tur förundrats av hans undrande. Polisväsendet är ju til syvende og sidst den institution som underklassen lutar sig mot i en egalitär rättsstat. Den (underklassen) skulle inte ha råd att värna sina rättigheter på egen hand, förutan den med allmänna medel finansierade polisen. Man är i underklassen av allt att döma uppriktigt lojal med polisen, och många unga kan tänka sig att själva bli poliser.

Polisen som förtryckare istället för hjälpare – är det ett företrädesvis medelklassigt perspektiv, en ställföreträdande indignation å de andras, de svagares vägnar? Varför drar sig barn ur bättre bemedlade hem för att söka sig till polisyrket? Skulle den värdekonservativa medelklassens dubier inför polisväsendet bottna uti i grunden anarkistiska värderingar? Knappast.

Medelklassens intellektuellas förakt för polisen skvallrar om självförakt: föraktet för den egna oförmågan att, trots viss ställning i samhället och viss solvens, inte kunna agera helt oberoende av poliser. Man har ingen advokat. Man faller mellan två stolar. Man skulle gärna vilja slippa, men har inte råd att inte förlita sig på polismakten för beskydd. Polisens närvaro i radhusidyllen påminner medelklassen om dess sociala impotens.

Tankeställaren till trots; känslan att polismässor är en smått bisarr företeelse vill inte försvinna, men jag kan inte berömma mig av att känna genuin social eller politisk indignation. Det hela är mycket enklare än så. Barn utklädda till poliser väcker kanske moraliska eller politiska dubier, men det som verkligen provocerar är förtjusningen i att ge sig hän åt kommersiella folkfester och jippon med underklassikoner på stora scenen. Dylikt beteende är uttryck för underklassig smak, och därför med automatik uttryck för s.k. dålig smak. Om bättre bemedlade familjers barn drar sig för att söka till polishögskolan, beror det mindre av att man upplever poliser som förtryckare och mer av att polisyrket är underklassigt. Mycket mer var det nog inte bevänt med den där första självberömmande känslan vid anblicken av annonsen för Polismässan, den där självberömmande känslan av integritet och egen förträfflighet: det var bara en fråga om tycke och smak.