Hötorgsarkitektur

När arkitekturprojektet Noll-Noll debatterades på Kulturhuset för några år sedan tyckte Eva Eriksson att en denna konsthall i centrala Uppsala, gränsle över Fyrisån, var en förskräcklig idé: Kan man inte ställa Noll-Noll på Sergels torg istället; där är ju redan kaos.

Jag trodde länge att generationen Kallstenius klåfingriga pillande på Sergels torg var ett uttryck för en – visserligen tafflig, men dock – kritik av efterkrigstidens planeringsideologi. Men varför har i så fall alla (alla!) tillägg och ombyggnadsförslag bara blivit kluster av godtyckligheter, som saboterar vad vissa ändå anser vara kvaliteter, utan att någonsin komma i närheten av att adressera de verkliga problem som man kunde förvänta sig att en kritik skulle fokusera på? Eva Erikssons slarviga bisats blev uppenbarelsen som fick alla bitar att falla på plats.

Sergels torg är allt annat än ett formalt kaos. På Sergels torg är en anti-klassicerande, anti-pytagoreisk geometri helt genomförd: platsens sidor är inte parallella. Plattans trianglar är spetsiga och dynamiska, ej liksidiga och vilande. Trianglar återfinns dessutom endast projicerade i plan (Plattans triangelmönster, Kulturhusets avfasning), aldrig i elevation (jfr den förmoderna arkitekturens elevationer med ursprungligen konstruktivt och klimattekniskt motiverade trekanter uteslutande i elevation: tempelgavlar och tympanonfält). Varken superellipsen, viaduktens båge som sveper över plattan, eller den lägre nivåns krökta glaspartier beskriver rena cirkelbågar. De gator som strålar ut från superellipsen bildar inte ett dygdigt, vilande grekiskt kors, utan istället ett dynamiskt, hedniskt solhjul som – i opposition mot den traditionella stadsbyggnadskonsten – med avsikt motverkar rummets klassicerande och monumentalistiska tendenser (till axlar, symmetrier, osv).

Sergels torg är en anläggning så genomförd i alla sina delar att det visat sig att man inte kan gå in och peta i enskildheter ostraffat. Inga sentida tillägg och justeringar, som Tobias mutter, eller Kulturtorget, har fungerat. Och Eva Erikssons bisats uppdagade misslyckandenas rot: Kallstenius & Co. agerar inte kritiskt i egentlig mening. Motorn bakom pillandet är visserligen en genuin otillfredsställdhet och frustration, men man förmår ej sätta tummen på vad som felar.

Istället för att formulera en kritik mot det man iakttagit och det som tidigare tänkts (mot funktions- och nivåseparering, eller tanken att anti-klassicerande former och strukturer med automatik skulle fungera demokratiserande), sprattlar Kallstenius & Co. i ett från för dem begripliga koder befriat icke meningsbärande kulturellt vakuum där fienden, likt en Alien, gäckar i det fördolda och icke förklarade. Kallstenius & Co., femtioåringarna som under 80-talet förläste sig på Palladio och Sitte, är helt enkelt blinda för allt som inte kan avläsas i klassicerande, pytagoreiska geometrier; man ser inte det Sergels torg man pillar på, och oförmögna att i synfältet fokusera fienden fyrar Ripley/Kallstenius av artilleriet spasmodiskt, i blindo.

Det är inte Soppteater eller det trista nya Moderna Museet som Europa vill se Kulturhuvudstadsåret 1998, det är Sergels torg. Jean Nouvel (den franske stjärnarkitekten) lär vid ett Stockholmsbesök ha blivit begeistrad, viaduktens svepande båge är ju vacker, och på ett par hundra års sikt, när bank- och varuhus ersatts av nya och väldigare byggnadsmassor, kommer alla att vara ense – Sergels torg är en intim, måttfull och välstuderad anläggning, kulturhistoriskt lika intressant som Rockefeller Center eller Versailles.