Betongturism

Framtidens melodi för betongförorterna är arkitekturturism: det går inte att bo i miljonprogrammets områden, men det går att betrakta dem som konstverk.

I förordet till en bok om teaterbyggnaders historia (Simon Tidworth: Theatres – An Illustrated History, London 1973) noterar författaren förvånat följande fenomen: de perioder i Västerlandets historia då man byggt de märkvärdigaste teatrarna överensstämmer inte alls med de perioder då teaterlitteraturens storverk skrivits: grekernas mäktiga amfiteatrar byggdes när Aiskylos, Sofokles och Euripides redan varit döda i gott och väl hundra år (Aiskylos 525-456 f.kr., Sofokles 496-406 f.kr., Euripides 480-406 f.kr.; de stora grekiska amfiteatrarna började byggas först 300 f.kr.). Shakespeare framfördes ursprungligen på utomhusscen i en enkel träbyggnad. När man i Europa sedermera började bygga teaterpalats i sten var Shakespeare sedan länge död (Shakespeare 1564-1616; den stora boomen i europeiskt teaterbyggande inträffade långt senare, egentligen först på 1800-talet).

Det är som om Västerlandets märkvärdigaste teaterbyggen rests som monument – rent av som mausoleer – över en död dramatik; en dramatik vars författare varit döda sedan länge, och vars efterföljare aldrig lyckats leva upp till sina föregångares anseende och/eller konstnärliga kraft. Författaren till boken jag refererar till lyckas inte i sin bok förklara detta fenomen i teatertermer, vilket knappast förvånar – eftersom varje sådant försök (att förklara fenomenet som specifikt för just dramatikens historia) måste misslyckas: han har ju med sin iakttagelse snubblat över så mycket mer än bara en enstaka kuriös historisk egenhet hos teaterkonsten. Samma sak gäller för all slags arkitektur, inte bara teaterbyggnader: till arkitekturens själva natur hör att alltid komma för sent, att alltid vara en eftersläntrare. Den stora Arkitekturen med stort A manifesterar aldrig sin egen tids storverk. Arkitekter tenderar att skapa monument åt företeelser som redan peakat, som är på väg att självdö eller att upplösas.

Eller: när en företeelse börjar förlora livskraft, då börjar arkitekter bygga monument som ett sista försök att blåsa liv i företeelsen i fråga. Men alla sådana försök är dömda att misslyckas. Arkitekterna och arkitekturen kommer alltid att komma för sent.

Berg sjunken, djup stån opp

Efter andra världskriget beslöt lilliputkungariket Sverige att bygga en miljon bostäder på tio år. Miljonprogrammet är inte bara politiskt en monumental bedrift, de anläggningar som byggdes under programmets tio år står i svenska backar och hagar som kolossala monument också i den fysiska verkligheten. Berg sprängdes bort och sänkor fylldes ut för att åstadkomma de artificiella platåer på vilka huskropparna (lika geometriskt perfekta som den mystiska svarta stenstoden i Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey) placerades ut i exakta geometriska mönster. Som om husen vore spelpjäser i ett gigantiskt mahjongspel som spelas av jättar eller gudar.

Miljonprogrammet byggdes 1965-1975. Den bostadstyp som var vanligast i dess bostadsbestånd var normaltrean, det vill säga det som ansågs vara den ideala normalbostaden för normalkärnfamiljen: mamma, pappa, ett eller två barn. Men någonting hade redan börjat hända då riktlinjerna för miljonprogrammet slogs fast – något som skulle förändra samhällets utseende i sina grundvalar. Detta något blommade ut till fullo 1968 då hela Västerlandets efterkrigsgeneration revolterade, började ha fri sex, började skaffa sig barn utanför äktenskapet, började leva i kollektiv, osv. Kärnfamiljen var i upplösning. Idag är kollektivboendet visserligen inte lika à la mode som kring 1970, men kärnfamiljens upplösning fortsätter idag i samma takt som allt fler väljer att leva som singlar eller särboende kk, knull-kompisar. Många singlar väljer dessutom compact living i en 1:a med kokvrå på en central adress framför stor och rymlig normaltrea i förorten. Vem skall bo i alla dessa normalförortstreor som nationen fick lyfta sig i håret för att bygga på tio korta år?

Betongturism

I analogi med resonemanget ovan om teatrar kan man hävda att miljonprogrammet med alla dessa 3:or utgör ett slags gravmonument eller mausoleum över Kärnfamiljen (med stort K), tillkommet som det ironiskt nog är just när kärnfamiljen som företeelse redan peakat och är på väg att upplösas. Eller med andra ord: ett gravmonument och mausoleum över folkhemmets blinda tro på att sexualupplysning och annan social ingenjörskonst med automatik skulle leda till den neurosfria, rationella, solidariska, icke kriminella, nöjda kärnfamiljens hegemoni i framtidens lyckligare Sverige.

Det sägs att det nyttiga är det sköna, och frågan är om miljonprogrammet blev lika nyttigt som man hoppats. När folk säger att de tycker Skärholmen i södra Stockholm, eller Blåkulla (Hagalund) i Solna norr om Stockholm är fult, då menar de nog egentligen att Skärholmen och Blåkulla missade målet, byggdes för sent.

Så vad göra med våra miljonprogramsförorter? Vissa kan nog byggas om för att bättre passa ett verkligt behov. Andra får rivas, åter andra monteras ned och exporteras till Kaliningrad. De betongförorter som blir kvar kan bara betraktas som monumental konst: arkitekterna och arkitekturen kommer visserligen alltid för sent, men det betyder inte att det som byggs inte kan vara stor konst. Det går inte att bo i miljonprogrammets områden, men det går att betrakta dem (på avstånd) som konstverk.

Jag vill slå ett slag för vad jag tror kommer att bli framtidens melodi för betongförorter, nämligen turism. När man lyckas glömma miljonprogrammets missriktade intentioner (och, inte minst, lyckas glömma att många mot sin vilja framlever sina liv på sådana platser), då öppnar sig möjligheten att gå runt bland sjuttiotalets betonghus och reservationslöst betrakta dem som de storslagna skulpturala konstverk de faktiskt är.

I framtiden kommer de konstnärligt mest framstående betongförorterna – precis som blivit fallet med så många slott och palats och andra monumentalistiska konstverk från förr i tiden – att tömmas på boende, restaureras till originalskick, för att sedan besökas av en ständig ström av både charterturister och konstintresserade.

Appendix 2005. Ett miljonprogramsmuseum i Tensta

Förutsägelserna i artikeln Betongturism (ovan) från 2002 kommer att börja besannas på allvar redan 2006: enligt uppgift (Svenska Dagbladet den 4 oktober 2005) har Stockholms Stadsmuseum införskaffat en vanlig miljonprogramslägenhet i ett loftgångshus i betongförorten Tensta utanför Stockholm, med den uttalade intentionen att restaurera lägenheten till originalskick och förvandla den till museum. Miljonprogramsmuseet öppnar för allmänheten i Stadsmuseets regi i anslutning till Bostadsmässan i Tensta 2006.

Ingen kommer därefter någonsin mer att bo i lägenheten i fråga. En ideologisk helomvändning har därmed ägt rum i tidsandan: en påver och livsfientlig miljö som i första hand varit avsedd att vara bara nyttig förvandlas därmed (2006), i ett slag, till något helt annat; till en finkulturellt laddad artefakt och ett estetiserat objekt, plötsligt utan några som helst anspråk på den att fungera (som bostad); utan några som helst anspråk på ren nytta. Miljonprogrammets byggnationer har därmed (2006) ytterst konkret börjat tilldelas uppgiften att i den svenska offentligheten/i samtidskulturen fylla helt nya estetiska, rentav andliga, behov.