Tack, Sune!

1. Sverige är fantastiskt

Fantastiskt är inte bara ett adjektiv, det är också en vedertagen arkitekturgenrebeteckning. Dokumentationen av vad man internationellt menar med fantastisk arkitektur är dock prövande läsning för en sansad svensk. Gaudi, Taut, och Goff bjuder motstånd. Men även Paxton (Crystal Palace), Hilbersheimer och Buckminster Fuller får vara med på ett hörn, och det är väl mer i den senare gruppen man eventuellt skulle kunna finna paralleller till svenska och stockholmska heroer, om det finns några.

Och det finns det ju. Man kan t.o.m. hävda att fantasteriet (och övermodet) är något verkligt typiskt svenskt: endast Hitler, Napoleon och Karl XII har försökt sig på att anfalla Moskva, och få nationaliteter har lika stora pretentioner som svenskarna att självtillräckligt framställa sig själva, bland annat i FN, som freds- och välståndsskapare i hela världen (en självbild som får näring ur det anseende man, som tröst för den bristande uppmärksamheten i Väst, medelst bistånd kunnat köpa sig i Tredje världen). Stockholm har i alla tider varit en stad som ständigt, heroiskt och centralistiskt, reglerats och omreglerats. Hötorgscity och Sergels torg är varken Stockholms första eller enda fantastiska arkitektur- och stadsbyggnadsprojekt, och stockholmaren har genom historien alltid varit mycket osentimental vad gäller stadsbilden. Likt Trojas städer har åtminstone tre stycken Södra Klara avlöst varandra. En medeltida, morfologiskt organisk väv av gränder och brinkar utplånades så småningom för att ersättas av stormaktstidens rutnät. Efter andra världskriget var det dags igen. Kungsgatan med Kungstornen (Wallander), Slussen (William-Olsson) och Garnisonen (Hertzell), folkhemmet och miljonprogrammet är alla fantastiska arkitekturprojekt. Fantasteri är normen!

Undantagen som bekräftar regeln är perioder av, inte slätstrukenhet, utan snarare Backström-Reiniusifiering och ett fantastiskt anti-fantasteri. Pendeln svänger från purism och heroism till pekoral och kitsch. Denna tendens i svenskt byggande, att även de mest etablerade och aktade arkitekterna (särskilt då på äldre dar) förlorar sig i omsorgsfullt format krimskrams, kallas, enligt uppgift, av förbryllade och roade arkitektkolleger i Danmark för den svenska Reinius-mysticismen. Märk att både Backström-Reinius Åhlénsvaruhus med sin pråliga jätteguldklocka på fasaden, och PK-bankens huvudkontor vid Hamngatan, där den köttfärgade kalkstenen och den polerade mässingen aldrig vill ta slut (också det Backström-Reinius) av sakkunniga framhållits som huvudstadens främsta moderna byggnadsverk. Backström-Reinius hörde på sin tid till landets mest anlitade arkitekter, precis som Gunnar Asplund gjorde (Asplunds kitschiga interiör i Heliga korsets kapell står numera på världsarvslistan). Till vår tids mest anlitade arkitekter hör neomystikern Carl Nyrén. Och, ärligt talat, är det inte väl mycket stucco lustro, mönsterlagt kakel och annat krimskrams i Peter Celsings riksbankshus vid Brunkebergstorg?

De största fantasterierna bland arkitektur- och stadsbyggnadsprojekten för Stockholm är dock naturligtvis de grands projets som aldrig realiserats, som AOS nöjesgryta på Långholmen i Stockholm, eller Peter Celsings projekt för Stadsgårdskajen. Tack vare inbundna årgångar av tidskriften Arkitektur i bibliotek och på arkitektkontor är det möjligt för nya generationer intresserade att återupptäcka dessa och andra (visserligen aldrig förverkligade men) i ordets bästa bemärkelse fantastiska projekt. Fantasteri är normen för det verkligt svenska. Sverige är fantastiskt.

2. Det är rätt att bebygga

Nu ska det byggas fler bostäder i Stockholms city. Man vill i framtiden riva parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten i detta syfte. Det byggs dock redan bostäder i ett annat hörn av city. Det är ett projekt i blygsam skala, visserligen, men ändå: nära Kungstornen, på Oxtorget, som väl aldrig varit ett torg i traditionell mening, och som sedan cityregleringen i princip bestått av ett par ödsliga refuger, har man lyckats klämma in två nya bostadshus på ytor som förut inte användes till något särskilt. Arkitekt: Sune Malmquist.

I skrivande stund står byggnadsställningarna ännu kvar, men alla stockholmare vet redan sedan ett par år hur dessa hus kommer att se ut när de är färdiga. År 1993, då rikets telefonkataloger hade omslag utformade av arkitekter, pryddes en av huvudstadens katalogdelar (Stockholm Privatpersoner A-J 1993) av en akvarellerad perspektivteckning föreställande just dessa hus. Valv, festonger, och andra dekorationer känner vi igen från det, av en viss generation svenska nu levande arkitekter, så omhuldade svenska tjugotalet.

Denna generations förhoppningar om en det pittoreska tjugotalets revival kan man tycka vad man vill om, men svenskt tjugotal är hur som helst inte särskilt hippt. Varken i Paris eller New York – eller ens i Stockholm. Kalkonvarning alltså, då, 1993.

Två år senare, sommaren 1995, råkar jag passera Oxtorget av en händelse. Man har börjat bygga. Jag studsar: husen på Oxtorget (och ingen är mer förvånad över min egen reaktion än jag själv) känns helt rätt! Jag tror inte mina ögon, det fungerar! Besöket på plats övertygar mig – jag skulle nu aldrig drömma om att önska bort dessa hus till förmån för formalt och funktionellt intressantare hus. Tack, Sune!

Någonting har hänt. Jag trodde jag hade en mer humorfri och skeptisk inställning till tjugotalspastischer. Blir man mer tolerant med åren? Eller blasé?

Punkthusen på Oxtorget är effektiva som sentimental idyll (det märks redan nu), men, och det inser man strax, inte alls på det sätt arkitekten förmodligen avsett, utan kanske snarare på samma sätt som man kan känna ömhet inför det valhänta, och på samma sätt som kitsch kan vara pittoreskt. Jag tilltalas kanske av husen på Oxtorget på samma sätt som jag tilltalas av kalkonfilmer eller de sena nattrepriserna av Hulken på tv (Hulken som är så dålig att han är bra)?

OK, jämförelsen haltar. En kalkonrulle på tv behöver folk inte titta på om de inte vill, emedan folk tvingas att både bo och arbeta i arkitekturkalkoner. Hus är inget att skoja om, brukar jag ju tycka. Jag vet med mig att om punkthusen byggts någon annanstans, mitt ute på Årstafältet eller i en förort, skulle jag vara mer negativ.

Dessutom ter sig kontorshusen som omger bygget numera mindre bistra än förut och lättare att fördra, sin stora skala och banala arkitektur till trots. Kan det vara så att något i den nya situationen vid Oxtorget gör såväl nybyggets som omgivningarnas arkitektur likgiltig, rentav godtycklig?

Det är ett relativt sett litet och blygsamt bygge, men i sitt sammanhang, på Oxtorget, i det luft- och gaturum som står till buds, gör byggnadskropparna anspråk på all den luftvolym som de med någon slags rimlighet kan göra anspråk på. En av dem kragar t.o.m. på ett ställe ut så långt att den nästan snuddar vid huset på andra sidan gränden.

Man har inte förfallit till att, som arkitekter och planerare plägar, ägna sig åt hur man ska undvika att behöva bygga (genom att fasa av hörn, trappa ner volymer, spara ut små marksnuttar och kalla dem torg och platsbildningar, etc.). Nyckeln göms i att man inte avstått från att bebygga.

Tes (för att travestera en känd kinesisk partiordförande): Det är rätt att bebygga. Det är kategoriskt rätt att bebygga som man gjort på Oxtorget. Det är alltid rätt att bebygga, förutsatt att man bebygger tillräckligt mycket, förutsatt att man inte avstår. Arkitektur handlar, visar det sig, inte egentligen om att bebygga, inte egentligen om byggnadskonst. Arkitektur är att inte bebygga, är att avstå, är att helt eller delvis välja bort. Staden är inte arkitektur. Staden är bebyggande. Staden börjar där arkitektur slutar.¹

Jag prövar tesen för mig själv med fler exempel i Stockholm. Testet går inte i första hand ut på om husen i fråga är bra eller inte, utan om man i ett eller annat avseende valt att avstå från att bebygga, och om man i så fall därigenom gjort sig sårbara för formal och funktionell kritik på ett annat sätt än om man bebyggt, och om staden och dess invånare också blir mer lidande av formala och funktionella brister just därför att man valt att avstå:

1. Överdäckningen av Söderleden: det stora kontorshuset med den båtformade ljusgården (Landstingsförbundet, arkitekt: Mats Edblom) är inte mycket att säga om. Man har inte avstått från att producera en mängd lokaler i vilka stadens olika skeenden och verksamheter kan äga rum. Om det är ett bra eller dåligt hus blir då i hela stadens perspektiv relativt likgiltigt. Hotel Hilton Slussen som ingick i samma överdäckningsetapp (ursprungligen kallat Scandic Crown Hotel; samme arkitekt som landstingsförbundets hus: Mats Edblom) är dock svårare att förlika sig med. Stadsbyggnadskontoret önskade sig en fri siktlinje från Hornsgatan ut mot Riddarfjärden och Gamla stan; den grändliknande luftvolym som klyver projektet i tu (Guldgränd), vilket inte bara ställt till stora formala och funktionella problem inne i hotellbyggnaden, utan också i de märkliga grändslattarna som skär genom hotellets massa. Gränden är för övrigt en ny, konstruerad, icke historiskt motiverad uppfinning. Före Hotel Hilton (f.d. Scandic Crown) fanns här ingen gränd. Kontorsbygget på den del av överdäckningen som ännu inte (1995) bebyggts, på andra sidan Hornsgatan, kommer också att bli problematiskt. En linje i stadsplanen från Södermalmstorg till Maria kyrka gör att nybyggnaden inte får byggas i liv med Hornsgatan. Detta, samt förutsättningen att man skall avstå från att förändra situationen med ett befintligt, stadsplanemässigt mindre lyckat kontorshus vid Maria kyrkogård (Kommunförbundet) ställer till större problem än på- och avfartsramperna från Söderleden.²

2. Tjärhovsplan: det relativt nya bostadsprojektet nedanför Norska kyrkan på Södermalm, på den trånga, triangelformade parkeringsplats som kallades Tjärhovsplan (arkitekt: 5ARK) kännetecknas, mer än av byggets formala och funktionella förtjänster och brister, av att man inte bebyggt hela ytan fram till Renstiernas gata. En hög huskropp plus en lägre länga närmast platsbildningen. Effekten blir en volymmässig nertrappning. Formalt/skulpturalt är resultatet likgiltigt. Desto större irritation över att man avstått från att bebygga hela tomten och den möjliga byggnadsvolymen. Innerstadslägen är dyrbara! Lyxen att avstå har reducerat antalet möjliga lägenheter på tomten med kanske en tredjedel. Det är rätt att bebygga! Vad har man som fastighetsägare, bostadslös eller stadsflanör vunnit på att avstå, förutom en busstorgs-slatt och en korvmack? Sådana frågeställningar dyker sällan upp i samband med vanliga infillprojekt då man bygger ett hus mellan två brandmurar. Det är när man avstår från att följa mönstret som problem uppstår. Idé till studentprojekt på Teknis: ännu ett infill på samma plats, på den lilla stump av Tjärhovsplan närmast Renstiernas gata som fortfarande är obebyggd.

3. Sergels torg: Stefan Alenius och Jonas Åhlunds projekt för Sergels torg från förra året (1994) med bågformade bostadshus inne på torget övertygar inte. Projektets stora svaghet är inte det faktum att de föreslagna byggnaderna anses fula (staden är full av fula hus, och det hus någon tycker är fult tycker någon annan är snyggt, o.s.v.), utan att man i förslaget inte föreslår mer bebyggelse. Sergels torg har bara existerat några decennier. Visst är det möjligt att bebygga och rent av bygga bort hela torget om man nu tycker det (Det är rätt att bebygga!). Men när arkitekterna får i uppdrag att omarbeta förslaget avstår de från att gå vidare, och gör istället den föreslagna bebyggelsen – mindre.³

Jag har i det ovanstående försökt beskriva hur nybygget på Oxtorget i första hand tycks verka på en nivå bortom gott och ont och bortom bra eller dåligt, en nivå där det är rätt att bebygga, och, förvånande nog med tanke på arkitektens förmodade intentioner, där projektets form och funktion alltid förblir befriande godtycklig. Ett bebyggande kan uppenbarligen fungera på ett amoraliskt plan, samtidigt som det aldrig diskriminerar mot exempelvis moralismen i Sune Malmquists val av genre, och tanken på denna generositet och potentiellt gränslösa tolerans i staden är trösterik och befriande. Staden upplevs väl just så när den fungerar som allra bäst för en, och man själv fungerar som allra bäst i den; som något som befriar.

Två artikeltexter som ursprungligen publicerades (tillsammans, under rubriken Två texter om staden) i tidskriften Arkitektur, Stockholm nr 8-1995.

Den kortare artikeln av de tu (Sverige är fantastiskt) återpublicerades senare i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 4/5-mars 2009.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #4/5

Rubriken Sverige är fantastiskt alluderar naturligtvis på den välkända reklamkampanj med samma namn (Sverige är fantastiskt) för en del år sedan vars syfte var att locka svenskarna att om somrarna semestra (och göra av med sina semesterpengar) hemma i Sverige istället för utomlands. Den färgglada och påkostade gratistidning (Sverige är fantastiskt) som alla svenskar fick i brevlådan en gång om året var på sin tid lika spridd och lika läst som IKEA-katalogen.

I samma nummer av tidskriften Arkitektur, tillsammans med artikeln Sverige är fantastiskt, publicerades ett projekt av Mikael Askergren och Andreas Theve från 1995:
Berg-och-dalbana på Tegelbacken

Mer av Mikael Askergren om Sergels torg:
James Bond i Stockholm
Hötorgsarkitektur
Tallar på Sergels torg
3 Tableaux Inspired by the Film Last Year at Marienbad

Mer om motsatsparen urbanitet-arkitektur respektive addition-reduktion:
En stadens encyklopedi
De trötta stumpar som kallas flyglar

Illustrationer

• Skålformat nöjesfält på Långholmen i Stockholm, idéprojekt av arkitekterna Ahlgren Olsson Silow (AOS), presenterat i tidskriften Byggmästaren (heter numera Arkitektur), Stockholm, nr 10-1955. Nöjesgrytan förverkligades aldrig.
• Bostadshus vid Oxtorgsgatan, Stockholm av Sune Malmquist (1992-1996). Märk att artikeltexten skrevs och publicerades under byggnadstiden, något år innan husets färdigställande. Foto: Mikael Askergren (2007).

Fotnoter

¹ Mikael Askergren, Johan Johansson, Lars Marcus: En stadens encyklopedi: Ledare, tidskriften Magasin för Modern Arkitektur (MAMA) nr 10-1995, ett specialnummer om staden med Johan Johansson, Lars Marcus och undertecknad som gästredaktörer.

² Kommunförbundets vinkelformade hus (arkitekt: Arthur von Schmalensee) byggdes som ett av hörnen vid en framtida stor, öppen, planskild trafikplats i korsningen Söderleden/Hornsgatan. Man valde till slut att istället däcka över Söderleden helt. Som av en händelse bor Stig Dingertz (moderat politiker som drivit kampanjen för siktlinjen från Maria kyrka till Södermalmstorg) på Bellmansgatan 20 (hörnet Hornsgatan), d.v.s. ett hus vars innevånare får utsikten mot Slussen och Saltsjön reducerad av ett hus i gatans liv på den södra sidan av Hornsgatan.

³ Stora versionen: SvD 1994-03-25, DN 1994-04-06. Lilla versionen: SvD & DN 1995-02-24.

Föregående | Hem | Nästa