Tack, Sune!

1. Sverige är fantastiskt

Fantastiskt är inte bara ett adjektiv, det är också en vedertagen arkitekturgenrebeteckning. Dokumentationen av vad man internationellt menar med fantastisk arkitektur är dock prövande läsning för en sansad svensk. Gaudí, Taut och Goff bjuder motstånd. Men även Paxton (Crystal Palace), Hilberseimer och Buckminster Fuller får vara med på ett hörn, och det är väl mer i den senare gruppen man eventuellt skulle kunna finna paralleller till svenska och stockholmska heroer, om det finns några.

Och det finns det ju. Man kan t.o.m. hävda att fantasteriet (och övermodet) är något verkligt typiskt svenskt: endast Hitler, Napoleon och Karl XII har försökt sig på att anfalla Moskva, och få nationaliteter har lika stora pretentioner som svenskarna att självtillräckligt framställa sig själva, bland annat i FN, som freds- och välståndsskapare i hela världen (en självbild som får näring ur det anseende man, som tröst för den bristande uppmärksamheten i Väst, medelst bistånd kunnat köpa sig i Tredje världen). Stockholm har i alla tider varit en stad som ständigt, heroiskt och centralistiskt, reglerats och omreglerats. Hötorgscity och Sergels torg är varken Stockholms första eller enda fantastiska arkitektur- och stadsbyggnadsprojekt, och stockholmaren har genom historien alltid varit mycket osentimental vad gäller stadsbilden. Likt Trojas städer har åtminstone tre stycken Södra Klara avlöst varandra. En medeltida, morfologiskt organisk väv av gränder och brinkar utplånades så småningom för att ersättas av stormaktstidens rutnät. Efter andra världskriget var det dags igen. Kungsgatan med Kungstornen (Wallander), Slussen (William-Olsson) och Garnisonen (Hertzell), folkhemmet och miljonprogrammet är alla fantastiska arkitekturprojekt. Fantasteri är normen!

Undantagen som bekräftar regeln är perioder av, inte slätstrukenhet, utan snarare Backström-Reiniusifiering och ett fantastiskt anti-fantasteri. Pendeln svänger från purism och heroism till pekoral och kitsch. Denna tendens i svenskt byggande, att även de mest etablerade och aktade arkitekterna (särskilt då på äldre dar) förlorar sig i omsorgsfullt format krimskrams, kallas, enligt uppgift, av förbryllade och roade arkitektkolleger i Danmark för den svenska Reinius-mysticismen. Märk att både Backström-Reinius Åhlénsvaruhus med sin pråliga jätteguldklocka på fasaden, och PK-bankens huvudkontor vid Hamngatan, där den köttfärgade kalkstenen och den polerade mässingen aldrig vill ta slut (också det Backström-Reinius) av sakkunniga framhållits som huvudstadens främsta moderna byggnadsverk. Backström-Reinius hörde på sin tid till landets mest anlitade arkitekter, precis som Gunnar Asplund gjorde (Asplunds kitschiga interiör i Heliga korsets kapell står numera på världsarvslistan). Till vår tids mest anlitade arkitekter hör neomystikern Carl Nyrén. Och, ärligt talat, är det inte väl mycket stucco lustro, mönsterlagt kakel och annat krimskrams i Peter Celsings riksbankshus vid Brunkebergstorg?

De största fantasterierna bland arkitektur- och stadsbyggnadsprojekten för Stockholm är dock naturligtvis de grands projets som aldrig realiserats, som AOS nöjesgryta på Långholmen i Stockholm (se bildillustrationen högst upp på denna sida), eller Peter Celsings projekt för Stadsgårdskajen. Tack vare inbundna årgångar av tidskriften Arkitektur i bibliotek och på arkitektkontor är det möjligt för nya generationer intresserade att återupptäcka dessa och andra (visserligen aldrig förverkligade men) i ordets bästa bemärkelse fantastiska projekt. Fantasteri är normen för det verkligt svenska. Sverige är fantastiskt.

2. Det är rätt att bebygga

Nu ska det byggas fler bostäder i Stockholms city. Man vill i framtiden riva parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten i detta syfte. Det byggs dock redan bostäder i ett annat hörn av city. Det är ett projekt i blygsam skala, visserligen, men ändå: nära Kungstornen, på Oxtorget, som väl aldrig varit ett torg i traditionell mening, och som sedan cityregleringen i princip bestått av ett par ödsliga refuger, har man lyckats klämma in två nya bostadshus på ytor som förut inte användes till något särskilt. Arkitekt: Sune Malmquist.

I skrivande stund står byggnadsställningarna ännu kvar, men alla stockholmare vet redan sedan ett par år hur dessa hus kommer att se ut när de är färdiga. År 1993, då rikets telefonkataloger hade omslag utformade av arkitekter, pryddes en av huvudstadens katalogdelar (Stockholm Privatpersoner A-J 1993) av en akvarellerad perspektivteckning föreställande just dessa hus. Valv, festonger, och andra dekorationer känner vi igen från det, av en viss generation svenska nu levande arkitekter, så omhuldade svenska tjugotalet.

Denna generations förhoppningar om en det pittoreska tjugotalets revival kan man tycka vad man vill om, men svenskt tjugotal är hur som helst inte särskilt hippt. Varken i Paris eller New York – eller ens i Stockholm. Kalkonvarning alltså, då, 1993.

Två år senare, sommaren 1995, råkar jag passera Oxtorget av en händelse. Man har börjat bygga. Jag studsar: husen på Oxtorget (och ingen är mer förvånad över min egen reaktion än jag själv) känns helt rätt! Jag tror inte mina ögon, det fungerar! Besöket på plats övertygar mig – jag skulle nu aldrig drömma om att önska bort dessa hus till förmån för formalt och funktionellt intressantare hus. Tack, Sune!

Någonting har hänt. Jag trodde jag hade en mer humorfri och skeptisk inställning till tjugotalspastischer. Blir man mer tolerant med åren? Eller blasé?

Punkthusen på Oxtorget är effektiva som sentimental idyll (det märks redan nu), men, och det inser man strax, inte alls på det sätt arkitekten förmodligen avsett, utan kanske snarare på samma sätt som man kan känna ömhet inför det valhänta, och på samma sätt som kitsch kan vara pittoreskt. Jag tilltalas kanske av husen på Oxtorget på samma sätt som jag tilltalas av kalkonfilmer eller de sena nattrepriserna av Hulken på tv (Hulken som är så dålig att han är bra)?

OK, jämförelsen haltar. En kalkonrulle på tv behöver folk inte titta på om de inte vill, emedan folk tvingas att både bo och arbeta i arkitekturkalkoner. Hus är inget att skoja om, brukar jag ju tycka. Jag vet med mig att om punkthusen byggts någon annanstans, mitt ute på Årstafältet eller i en förort, skulle jag vara mer negativ.

Dessutom ter sig kontorshusen som omger bygget numera mindre bistra än förut och lättare att fördra, sin stora skala och banala arkitektur till trots. Kan det vara så att något i den nya situationen vid Oxtorget gör såväl nybyggets som omgivningarnas arkitektur likgiltig, rentav godtycklig?

Det är ett relativt sett litet och blygsamt bygge, men i sitt sammanhang, på Oxtorget, i det luft- och gaturum som står till buds, gör byggnadskropparna anspråk på all den luftvolym som de med någon slags rimlighet kan göra anspråk på. En av dem kragar t.o.m. på ett ställe ut så långt att den nästan snuddar vid huset på andra sidan gränden.

Man har inte förfallit till att, som arkitekter och planerare plägar, ägna sig åt hur man ska undvika att behöva bygga (genom att fasa av hörn, trappa ner volymer, spara ut små marksnuttar och kalla dem torg och platsbildningar, etc.). Nyckeln göms i att man inte avstått från att bebygga.

Tes (för att travestera en känd kinesisk partiordförande): Det är rätt att bebygga. Det är kategoriskt rätt att bebygga som man gjort på Oxtorget. Det är alltid rätt att bebygga, förutsatt att man bebygger tillräckligt mycket, förutsatt att man inte avstår. Arkitektur handlar, visar det sig, inte egentligen om att bebygga, inte egentligen om byggnadskonst. Arkitektur är att inte bebygga, är att avstå, är att helt eller delvis välja bort. Staden är inte arkitektur. Staden är bebyggande. Staden börjar där arkitektur slutar.¹

Jag prövar tesen för mig själv med fler exempel i Stockholm. Testet går inte i första hand ut på om husen i fråga är bra eller inte, utan om man i ett eller annat avseende valt att avstå från att bebygga, och om man i så fall därigenom gjort sig sårbara för formal och funktionell kritik på ett annat sätt än om man bebyggt, och om staden och dess invånare också blir mer lidande av formala och funktionella brister just därför att man valt att avstå:

Jag har i det ovanstående försökt beskriva hur nybygget på Oxtorget i första hand tycks verka på en nivå bortom gott och ont och bortom bra eller dåligt, en nivå där det är rätt att bebygga, och, förvånande nog med tanke på arkitektens förmodade intentioner, där projektets form och funktion alltid förblir befriande godtycklig. Ett bebyggande kan uppenbarligen fungera på ett amoraliskt plan, samtidigt som det aldrig diskriminerar mot exempelvis moralismen i Sune Malmquists val av genre, och tanken på denna generositet och potentiellt gränslösa tolerans i staden är trösterik och befriande. Staden upplevs väl just så när den fungerar som allra bäst för en, och man själv fungerar som allra bäst i den; som något som befriar.

Illustration fantasteri

Illustrationer Oxtorget

Fotnoter