Vit elefant

Nu har de förbjudit all genomfartstrafik på Sergels torg. Alldeles i början av Klarabergsgatan, precis vid fontänen på Sergels torg sitter det numera en förbudsskylt av typen C2 (Förbud mot trafik med fordon), en sån där rund skylt med bred röd bård kring ett tomt gult fält i mitten. En likadan förbudsskylt som stoppar all genomfartstrafik i motsatt riktning är uppsatt på Klarabergsgatan i höjd med Klara norra kyrkogata. Sergels torg har blivit bilfritt.

Det var värst, när hände det? Och hur sjutton gick det till? Vem bestämmer sånt? Och är det en särskilt bra idé egentligen?

Låt oss för jämförelsens skull försöka dra oss till minnes hur Sergels torg såg ut för länge sedan, när det ännu inte hade fallit någon in att begränsa genomfartstrafiken eller föreslå ett bilförbud. Förspelet till varför och hur Sergels torg kom att byggas har jag dock redan ägnat en hel del utrymme på annan plats.¹ Så låt oss denna gång börja med det nyss färdigbyggda Sergels torg.

Se här. Ett flygfoto från 1970-talet i Riksantikvarieämbetets samlingar.

Klarabergsgatan har hela sex filer, med tre körfiler i vardera riktningen. Lägg särskilt märke till att det inte finns någon trottoar som löper parallellt med biltrafiken längs med den båge som upplyft på pelare sveper över det nedsänkta gångtorget. Men det anses väl helt enkelt inte behövas så länge det finns ett nedsänkt gångtorg och en vidsträckt shoppingarkad under mark som gör att fotgängare kan röra sig fritt i alla riktningar även utan någon sådan trottoar.

Men tiden går. Se här. En bild i fågelperspektiv från 2002 i Riksantikvarieämbetets samlingar. Bilden är av allt att döma tagen från varuhuset Åhléns tak.

Klarabergsgatan har nu fyra körfiler istället för sex, och med ens finns det plats för en bred och generös trottoar parallellt med biltrafiken längs med viaduktens svepande båge. Man har även stängt av all biltrafik på Beridarebansgatan, den lilla gatstumpen som löper under Kulturhuset mellan Brunkebergstorg och fontänen på Sergels torg. Asfalten på Beridarebansgatan under Kulturhuset har rivits upp och ersatts med markbeläggning som tillsammans med anslutande trottoarer bildar en sammanhängande yta för fotgängare mellan Kulturhusets båda entréer.

Jag minns hur arg jag blev när man stängde av den lilla Beridarebansgatan – en fullkomligt onödig och poänglös åtgärd, som förresten irriterar mig lika mycket fortfarande! Den stora öde glorifierade trottoar som ersatte Beridarebansgatan tillförde ingenting av värde till miljön. Men vad värre var, man hade fört våld på den eleganta cirkulationsplasten (rondellen). En av dess ursprungligen fyra tillfartsgator eller armar var borta, fyra armar har blivit tre. Man hade hux flux utfört en klumpig och illa övertänkt amputation av en av fyra tillfartsgator, och det såg inte alls bra ut, det såg stympat och ombyggt ut. Det var fult helt enkelt.

Å andra sidan vill jag minnas att jag reagerade ganska positivt på den nya trottoar som löpte jämte biltrafiken längs med Sergelarkadens svepande båge, den trottoaren var rentav något av en aha-upplevelse när den var helt ny: att man gjort det möjligt för fotgängare att kunna ta sig fram också denna väg över Sergels torg, det var naturligtvis positivt. Med en trottoar längs viaduktens svepande båge behövde man ju som fotgängare inte längre det nedsänkta gångtorget eller den underjordiska Sergelarkaden för att kunna ta sig fram överallt där man kunde tänkas vilja ta sig fram. En inte oviktig förändring, i synnerhet när man betänker hur illa omtyckt den underjordiska Sergelarkaden var och hur många som alltid undvek den.

Jämför nu Riksantikvarieämbetets bilder av Sergels torg förr i tiden med några av mina egna snapshots tagna på plats helt nyligen.

Spårvagnsspåren är helt nya förstås. Förbudsskyltarna är också nya. Och se hur den mer eller mindre improviserade torghandeln med försäljning av krimskrams till turister breder ut sig alltmer, exempelvis på de trottoarer i korsningen Klarabergsgatan/Drottninggatan som vuxit sig bredare och generösare i takt med att utrymmet för bilar krympts.

Eftersom det är mitt i vintern står krimskramsförsäljarna och huttrar i kylan och fukten, de har inget annat val än att jobba utomhus i regnet och snögloppet, inget tak över huvudet har de, och de saknar egna toaletter. För dem är arbetsförhållandena – ironiskt nog – primitivare än de var på samma plats för hundra år sedan, primitivare än de var för de kontorister och hantverkare som för hundra år sedan arbetade i alla de hus som sedermera revs för att här behövde saneras.

Det saknades visserligen säkert centralvärme och vattenklosetter i många av de hus som revs. Men de som jobbade där fick åtminstone jobba inomhus, de slapp åtminstone stå utomhus och frysa, och de många hus som revs för trafikapparatens skull hade idag, om de fått stå kvar, efter att ha rustats upp till modern tillgänglighets- och hygienstandard, kunnat erbjuda massor av attraktiva lokaler för alla slags kommersiella, sociala och kulturella verksamheter, kunnat erbjuda lokaler även till våra stackars krimskramsförsäljare, kanske vägg i vägg med ett trendigt bageri som bakar surdegsbröd, och kanske med attraktiva bostäder högre upp i samma hus. Men dagens krimskramsförsäljare på Sergels torg är som vi kan se hänvisade till att stå och huttra i regnet och blåsten och kränga gods av tvivelaktig kvalitet.

Den sunkighet som både deras undermåliga krimskrams och deras primitiva arbetsförhållanden representerar, den sunkigheten är i sig ingenting nytt för Sergels torg. Vi som var med då när det begav sig minns ju att Sergels torg redan mycket tidigt började sjangsera, faktiskt redan när det fortfarande var helt nybyggt. Sergels torg med omgivningar har ju ända sedan färdigställandet på 1970-talet haft problem att attrahera, eh, rätt sorts människor. Och vad det verkar kommer det nya bilförbudet knappast att förändra den aspekten av livet på och kring Sergels torg. Snarare tvärtom. Tack vare de generösare trottoarer och torgytor som skapats i takt med att utrymmet för bilar reducerats finns det på Sergels torg numera ännu mer plats för ännu mer sunkighet.

Alltnog. Jag är inte övertygad om att detta nya bilfria Sergels torg kommer att bli så mycket mer omtyckt av stockholmarna än ett Sergels torg med bilar. Jag är inte övertygad om att allt genast blir jättemycket bättre då man i Stockholms citys socialt problematiska miljöer hux flux lyfter bilarna ur ekvationen. Problemen som sådana lär ju inte försvinna. Förmodligen upplevs problemen som ännu påtagligare utan den upprensande effekt som en stadig ström med förbipasserande fordon brukar ha. Folk kommer därför att sakna genomfartstrafiken på Sergels torg, i synnerhet nattetid. Om man som fotgängare korsar Sergels torg alldeles ensam mitt i natten, då vill man att det ändå skall vara litet trafik där, då vill man kunna hoppas på att det kan dyka upp en räddande bil i nöden om man skulle stöta på problem av ett eller annat slag. De äldre kommer inte att ensamma våga sig in på Sergels torg efter mörkrets inbrott om där aldrig kör några bilar. Och så vidare.

Nej ett bilfritt Sergels torg kommer inte att lyckliggöra stockholmarna. Nej, tyvärr, inte det heller. Det har ju genom åren redan gjorts så många försök att göra Sergels torg mysigare och trevligare, men inget av alla dessa försök har väl hittills blivit någon jättesuccé. Total bilfrihet har dock inte testats förut, det kanske kan vara värt att pröva? Men nej, tyvärr, inte heller bilfrihet kommer att få Sergels torg att kännas som ett trevligt och mysigt stadstorg. För man glömmer ofta bort att Sergels torg inte alls är ett torg i vanlig bemärkelse (i betydelsen platsbildning på offentlig gatumark), Sergels torg är anlagt på tomtmark, på fastighetsmark, närmare bestämt på bitar och flikar av samma hustomter som alla de hus som omger torget står på – hus som Femte höghuset, SE-bankens hus och Kulturhuset. Det finns nästan ingen offentlig gatu- eller torgmark kvar i Stockholms city, och det mesta av fastighetsmarken slogs på ett tidigt stadium i projektet samman till ett enda stort kolossalkvarter, kvarteret Beridarebanan, och Sergels torg ligger mitt i det kvarteret.²

När du eller jag besöker Sergels torg befinner vi oss således inte egentligen ute i offentligheten, vi är bara gäster hos kolossalkvarterets fastighetsägare, som när vi besöker en större kontorsanläggning eller ett köpcentrum, fast utomhus. Ja det är slående hur mycket av det som i Stockholms city kallas för gator och torg som i själva verket visar sig vara enskild fastighetsmark. Alla sina stora öppna ytor till trots råder det i Stockholms city ett påfallande underskott på offentlighet, ett underskott på offentliga rum, ett underskott på publik gatu- och torgmark. När man besöker Stockholms city befinner man sig för det mesta inte ute på stan utan på någon annans tomt. Vilket innebär att såväl det fria närings- som kultur- och nöjeslivet instinktivt söker sig därifrån, spontant och instinktivt söker sig till riktiga torg och riktiga gator, det vill säga till miljöer som präglas av genuin urbanitet³ – vilket är en stadslivskvalitet som egentligen inte kännetecknar Sergels torg med omgivningar, den täta bebyggelsen och den stora mängden människor i rörelse till trots.

Men vad skall vi då ta oss till? För något måste vi väl göra? Vi kan väl inte bara överge vårt Sergels torg? Vi måste väl göra något åt det? För allt är väl inte bra som det är?

Handen på hjärtat, de flesta av oss har i praktiken redan övergivit Sergels torg, vi undviker det aktivt och väljer alltid andra adresser när vi skall roa oss eller umgås, eller hur. Och undra på det, det verkar ju inte spela någon roll vad vi tar oss till, hur vi än bygger om, lägger till, drar ifrån, när det handlar om Sergels torg blir det liksom aldrig bättre. Sergels torg spjärnar emot och bjuder motstånd och beter sig illa.

Sergels torg är kort sagt en stor och tung och otymplig vit elefant⁴ som vi stockholmare aldrig egentligen velat ha eller egentligen behövt men som vi satts att sköta och ta hand om vare sig vi vill eller inte. Det är visserligen fråga om en i många avseenden mycket vacker vit elefant – tänk bara på superellipsens spänstiga kurvatur, markbeläggningarnas grafiskt distinkta mönster i svart och vitt, viaduktens svävande och graciöst svepande båge, Kulturhusets magnifika fasad –, men en vit elefant är det lik förbannat.

Och en vit elefant utgör ett ansvar man inte kan fly och en börda man inte kan kasta av sig, en börda som man därför gör bäst i att försöka bära med värdighet och ett stort mått av stoiskt lugn, om än aldrig så tillkämpat. Man larvar sig inte med spasmodiska hugskott, med illa genomförda upprustningar eller poänglös fastighetsutveckling.⁵ Man inser att den grandiosa trafikapparaten på Sergels torg aldrig någonsin haft något annat egentligt existensberättigande eller raison d’être än som konstverk,⁶ som kinetisk skulptur och som skådespel i vilket jätteskalbaggar i plåt och glas åker skalbaggekarusell runt fontänen, dansar med varandra i ständig ringdans runt obelisken.

Därför öppnar man Klarabergsgatan för genomfartstrafik igen. Och man öppnar naturligtvis även Beridarebansgatan för trafik igen. Man låter den superelliptiska fontänens stympade trafikkarusell äntligen få tillbaka sin alltför lättvindigt amputerade fjärde arm. Men inte egentligen för trafikens skull, utan för att trafikkarusellen då – och därmed även hela Sergels torg – blir snyggare, blir vackrare helt enkelt. Är kanske inte det tillräckligt?

Illustrationer

Fotnoter