Nya Brunkebergstorg: jag är fortsatt skeptisk

Det är de planskilda korsningarna och trafiksepareringen mer än något annat som gör City av idag till vad det är – och inte är. Tag Brunkebergstorg som exempel; en gång mitt i smeten, idag en ointressant utkant och ett ingenmansland mellan nedgrävda gator och upphöjda viadukter. Det är inte sjuttiotalsarkitekturens fel, det är stadsdelens förändrade topografi som förändrat torgets roll i stadsbilden.

Idag skall man tycka att arkitekturen runt Brunkebergstorg är av låg och oinspirerad kvalitet. Torgets arkitektur anses allmänt vara ett problem. Svenska arkitekter skall visserligen också samtidigt tycka att Riksbanken i torgets norra ända är ett av stans bästa moderna hus. Men Riksbanken är allt för belamrat med stucco lustro och annat krimskrams för att stå sig som mästerverk över tiden. Den mer opretentiösa sjuttiotalsarkitektur som flankerar Riksbankens affekterade svarta granitkub vinner i längden. Den mindre lyckade ombyggnaden av kvarteret Wahrenbergs parkeringshus till bostäder förtar inte effekten, eftersom ombyggnaden inte förändrat sjuttiotalsarkitekturen i den formsäkra kontorslänga som kvarteret Wahrenberg fortfarande vänder mot torget.

Brunkedoglio

Den enhetliga och kolossala arkitekturen kring Brunkebergstorg och det smått avsides läget, i ett slags splendid isolation, för tankarna till Michelangelos Capitolium/Campidoglio (latin/italienska) i Rom.

Både Brunkebergstorg och Capitolium/Campidoglio är långsträckta triangelformade rum med en monumentalbyggnad i fonden längs den sida som utgör triangelns kortaste ben. I båda fallen är arkitekturen på alla tre sidor enhetlig och i samma stil. I fallet Rom: såväl det tornförsedda Palazzo Senatorio som de flankerande museernas fasader har ritats av Michelangelo. I fallet Stockholm: Brunkebergstorg är en väl sammanhållen sammanställning av senmodernistiska byggnader i den abstrakta klassicism som är en av 1900-talets renaste arkitekturstilar; en stil från det sista decennium i vår omedelbara historia då arkitekter och planerare fortfarande åtnjuter ett samhälleligt och kulturellt förtroende samt, inte minst viktigt, visar ett professionellt självförtroende.

Båda torgen har händelsevis också en annan sak gemensamt. I båda fallen finns det bakom ryggen ett annat, större torgrum (bakom Michelangelos Palazzo Senatorio ligger Forum Romanum, bakom Riksbankens hus ligger Sergels torg). I båda fallen befinner sig dessa större stadsrum (Forum Romanum, Sergels torg) topografiskt på en lägre nivå. Campidoglio och Brunkebergstorg är båda upplyfta, i förnäm avskildhet, över stadsmassan i övrigt.

I fallet Campidoglio förklaras situationen av att anläggningen redan från början byggdes på krönet av en klippa. I fallet Brunkedoglio är det topografiska åtskiljandet dock inte alls naturligt: torget är före cityomdaningen en integrerad del av gatunätet integrerad inte bara i vedertagen mening utan även i den mer exakta betydelse som Bill Hillier ger begreppet i sin Space Syntax). I samband med omdaningen skiljs torget från stadslivet för gott därför att resten av staden sänks, grävs ned till en nivå långt under gatunivån i stormaktstidens Klarakvarter.

De som kritiserar Brunkebergstorg av idag och som saknar det Brunkebergstorg som en gång var tycks inte inse att det inte är sjuttiotalsarkitekturens utseende som förorsakat platsens dödhet. Det faktum att Brunkebergstorg av idag inte pulserar av trafik och torghandel har ingalunda med husens utseende att göra. Dödheten är istället en direkt konsekvens av att torget, till skillnad från före regleringen, inte längre utgör en integrerad del av ett gatunät. Det är inte när man bygger kvarteret Wahrenbergs parkeringshus som Brunkebergstorg dör. Platsbildningen framför Riksbanken dör när man sänker Hamngatan utan att samtidigt sänka ned Brunkebergstorg. Även om alla gamla hus kring torget sparats hade torget idag varit lika dött, helt enkelt därför att den integrerande fysiska och rumsliga kontakten med stadslivets rörelser och rörlighet skurits av.

Det stora argumentet för cityomdaningen var framkomlighet och kommunikation. Stormaktstidens gränder var för trånga och kvarteren överstora, Hamngatsbacken var för brant, Brunkebergsåsen för mycket av ett trafikhinder. Paradoxalt nog är det ökad segregering, motsatsen till framkomlighet man åstadkommit: de stora trafiklederna skär av mer än de förenar. Brunkebergstorg och trakten kring Malmskillnadsgatan kommunicerar inte alls med resten av staden utan är ödsligt avskurna, aborterade, bortopererade. Man hade kunnat välja att sänka ned också Brunkebergstorg och Malmskillnadsgatan till samma nivå som Hamngatan och Sergels torg. Alla stockholmare som är gamla nog att minnas den stora s.k. Riksgropen vet att rullstensåsen under Brunkebergstorg är helt och hållet bortschaktad och har ersatts av underjordiska garage, kulvertar och källare. Man hade lika gärna kunnat välja att sänka alla gator och torg i City till en och samma nivå och därmed sluppit planskilda korsningar och motorledsdiken, och sluppit Brunkebergstorg som rumslig propp mellan City och Norrström.

Den felande länken

Vår tids Brunkedoglio är alltså inte en autentisk plats i ett i övrigt söndersanerat Södra klara; vår tids Brunkedoglio är bara en teatral scenografi, ett slags potemkinkuliss – eftersom Brunkebergstorg egentligen grävdes bort helt och hållet i slutet av sextiotalet och försvann i Riksgropen som sagt. Om man accepterat verkligheten efter cityomdaningen och låtit Malmskillnadsgatan korsa Hamngatan i samma plan (istället för att höja Malmskillnadsgatan igen efter bortgrävandet och leda Malmskillnadsgatan på en viadukt över Hamngatan), då hade Brunkebergstorg varit integrerat på ett helt annat vis i Norrmalms gatunät än det är idag. Då hade Statens fastighetsverk (först, och sedan Stockholm stad) förmodligen aldrig känt något behov av att lansera idén om ett nytt Brunkebergstorg.

Jag hävdade i Den felande länken, mitt gaturegleringsförslag från 2008, att om man förlänger Klarabergsgatan västerut på Kungsholmen då kommer det med ens finnas förutsättningar för ett mer levande folkliv på Brunkebergstorg.¹ Det är nog en sanning med modifikation: den stora nivåskillnaden mellan Brunkebergstorg och Sergels torg finns ju kvar, och Malmskillnadsgatans viadukt över Hamngatan finns ju kvar också efter en förlängning av Klarabergsgatan. Brunkebergstorg måste nog undantas från de platser i stan som nämnvärt skulle påverkas av ett förverkligande av Den felande länken.

Så det kanske inte är för Brunkebergstorgs skull vi skall förlänga Klarabergsgatan till Norr Mälarstrand. Vi måste visserligen bygga Den felande länken och förlänga Klarabergsgatan om vi vill att Stockholms city i allmänhet (och nya Västra city i synnerhet) skall fungera någorlunda väl i framtiden. Men kanske vi också samtidigt måste acceptera att Brunkebergstorg är förlorat, att varken trottoarkaféer eller ens Den felande länken hjälper i fallet Brunkebergstorg.

Statens fastighetsverks och stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendals förhoppningar från 2010 om ett mer levande Brunkebergstorg² kommer alltså ofelbart att komma på skam. Brunkebergstorg kommer aldrig (inte så länge den nuvarande nivåskillnaden mellan Brunkebergstorg och City i övrigt består, vill säga) att utgöra ett spontant mål för stadens flanörer. Det kommer att förbli en från stadslivet i övrigt isolerad plats, ett Brunkedoglio som (likt Roms Campidoglio) höjer sig över omgivningen i ett slags splendid isolation och som har ett värde (i den mån det har ett värde) som sjuttiotalsmodernistisk stilstudie, som skulptur, som bild, snarare än som ett stockholmarnas vardagsrum. För att travestera en känd valaffischslogan: Gärna trottoarkaféer på Brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på att sänka Malmskillnadsgatan och Brunkebergstorg till Hamngatans och Sergels torgs nivå!

Illustrationer

Fotnoter