Illustration

Sikreno

Mikael Askergren © 2023

Uppflugna på krönet av en bergknalle i utkanten av Stocksund, alldeles där Norrtäljevägen E18 och Roslagsbanan via ett par klunsiga och föga eleganta betongbroar leds över det långsträckta Stocksundets bräckta vatten finner man det lilla högt belägna kluster med anspråkslösa punkthus i funkisstil som av lokalborna kallas Sikreno.

Illustration

Byggnadsplanen för bergknallens flacka platå författades av länsarkitektkontoret i Stockholms län och är undertecknad 1937 av den då ännu blott 25-årige men med tiden namnkunnige och inflytelserike planarkitekten Göran Sidenbladh tillsammans med dennes dåvarande chef länsarkitekten Gunnar Wetterling. De knubbiga, nästan kubiska punkthusen har inbördes helt olika fasadutformningar och planlösningslayouter, men är lika stora och lika höga, har samma slags flacka sadeltak och samma så gott som kvadratiska planform, har allihop tre hela bostadsvåningar plus källare/suterräng. I flera fall förekommer enbilsgarage med egna garageportar i husens botten- och/eller suterrängplan.1

Bergknallens platå kom att exploateras och bebyggas ungefär på samma vis som man vid samma tid hade valt att exploatera och bebygga ett område med friliggande villor: sju hustomter som styckats från en större äga såldes var för sig till olika byggherrar som sedan i sin tur uppdrog åt olika arkitektföretag att rita olika hus. Tre av de sju punkthusen ritades av Ancker Gate Lindegren (AGL), två stycken av Georg Lindberg, två av Dag Melin.

Illustration

Idag återstår emellertid endast sex av dessa ursprungligen sju funkishus. Ett av dem revs i samband med 1990-talets stora infrastrukturförändringar: den nya tunneln för Roslagsbanan kom visserligen inte att direkt påverka punkthusområdet rakt ovanför, men för att längre västerut, parallellt med järnvägsbron skapa utrymme för en bredare vägbro med motorvägsmässiga på- och avfarter sprängdes bergknallens hela västsluttning bort, och man valde i samband därmed att helt sonika riva det västligaste av de sju punkthusen, ett av de hus som AGL ritat – händelsevis just det punkthus vars arkitektoniska och planlösningsmässiga kvaliteter i samtiden väckt störst allmänt intresse, vars spektakulära maisonettelägenheter i två plan till och med presenterades med planlösningsritningar såväl i fackpress2 som i dagspress.3

Unikum

Vad jag vet har ingen hittills ägnat planen för punkthusområdet i Sikreno någon som helst uppmärksamhet i akademiska arkitektur- eller konsthistoriska sammanhang – ja det smått avsides Sikreno är förstås litet och oansenligt i jämförelse med många andra svenska stadsbyggnadsprojekt från tiden, men det förvånar mig ändå att 1937 års byggnadsplan för Sikreno inte är bättre känd bland fackfolk. Planen för Sikreno borde räknas till vårt lands intressantaste. I Sikreno uppfördes visserligen vart och ett av punkthusen, precis som överallt annars vid den tiden, i privat regi av enskilda byggherrar (en eftergift till de ekonomiska och politiska realiteterna i 1930-talets svenska byggnadsindustri), men – och detta är ett viktigt och avgörande men – de obebyggda gräsytorna mellan husen är inte alls privatägda, den sammanhängande obebyggda markytan består överallt i området av skattefinansierad parkmark i kommunens (tidigare köpingens), allmänhetens, kollektivets ägo. I Sikreno lyckades planarkitekterna således för första gången – kanske rentav enda gången?! – i vårt land förverkliga den tidens alla demokratiskt, modernistiskt, kollektivistiskt, anti-individualistiskt sinnade planarkitekters våta dröm om hus-i-park, om hus utspridda i ett helt öppet, helt kollektiviserat parklandskap. Rätta mig om jag har fel, men mig veterligt är Sikreno helt unikt i just detta avseende: överallt annars nöjde man sig på plankontoren med att bara göra så att det såg ut som om gräsmattorna och skogsbackarna mellan de nya bostadsområdenas glest utspridda byggnadskroppar inte tillhörde dem som bodde i husen utan tillsammans bildade en enda stor för alla medborgare gemensam park, i alla andra punkthusbebyggelser från samma tid – som de mer berömda exemplen Gärdet eller Fredhäll i Stockholm – omges alltid varje hus rent juridiskt av ett alldeles eget stycke mark, en egen tomt.4

Illustration

Planarkitekternas udda och unika idé med ett parklandskap i Sikreno som faktiskt är park, rent juridiskt, inte bara ser ut som om det vore park, den idén kommenterades rentav i dagspressen, närmare bestämt i Svenska Dagbladet den 11 juni 1938, s. 10, under rubriken Solstaden – en parkstad vid Stocksundsbron, på följande vis (min kursivering):

Platsen omkring husen är park, då tomten ej är större än själva huskroppen. Parkområdet iordningställes av säljaren, som även underhåller parken till dess området inkorporerats med Stocksunds köping. Genom denna anordning erhålles garanti för att platsen blir väl underhållen och att inga skräpiga gårdar förekomma.

Det vill säga: ifall en av fastigheterna i området efter en tid skulle komma att säljas vidare till en mer omdömeslös och föga public-spirited fastighetsägare som i sin tur inte skulle ha något emot att, säg, hyra ut ett av suterrängvåningens garage till (och nu tar jag med avsikt i ordentligt) en skrothandlare, då hade Sikrenoplanens författare Sidenbladh och Wetterling – inte med den arkitektoniska gestaltningen utan istället med fastighetsbildningen och tomtkartan som avgörande instrument – försäkrat sig om att ingen skrothandlare någonsin i framtiden skulle kunna förfula områdets öppna parklandskap med travar av gamla kylskåp eller uttjänta tvättmaskiner på den egna garageuppfarten – helt enkelt för att garageuppfarten ifråga inte tillhör fastigheten med garagelokalen. Om någon skulle ha börjat trava gamla tvättmaskiner och kylskåp utanför sin egen garageport, då skulle man bara ha behövt ringa till polisen och/eller till Stocksunds köping (numera Danderyds kommun) för att någon skulle komma och se till att skräpet och skrotet fraktades därifrån – på nedskräparens egen bekostnad förstå. Och den nedskräpande garagehyresgästen skulle förmodligen kunna sägas upp och vräkas.

Det sätt på vilket Sikreno är så unikt handlar således inte om fasadutformningen, planlösningskvaliteterna eller omsorgen om byggnadsdetaljer (Sverige är fullt av snarlika, knubbiga punkthus i funkisstil), det unika med Sikreno handlar om juridik och fastighetsekonomi, om hur området ter sig på det slags karta som av Stockholms plankontor kallas registerkarta – det vill säga en karta som enbart består av tomt- och fastighetsgränser utan vare sig huskroppar eller geografiska naturföreteelser inritade5 – eller på det slags ekonomiska tomtkarta som internationellt brukar kallas (som på franska) kadaster/cadastre.

Illustration

Jag föreslår ett tankeexperiment för att illustrera den avgörande betydelse fastighetsbildningen och tomtkartan – kadastern, le cadastre – har för hur livet levs och hur grannarna förhåller sig till varandra i ett visst bostadsområde: vad skulle hända om fastighetsägarna i Fredhäll eller på Gärdet plötsligt skulle få för sig att allihop börja resa höga stängsel runt de egna tomterna, börja låta en massa höga staket tydligt markera och för alla och envar klart redovisa hur naturtomtslandskapet mellan höghusen i själva verket, rent juridiskt, är indelat enskilda fastigheter? Vad skulle gärdeiten eller fredhällaren i gemen tycka om det?

Jag känner i ärlighetens namn inte till att det någonsin uppstått något problem med höga nya staket i Fredhäll eller på Gärdet, mig veterligt har alla fastighetsägare och hyresgäster i dessa båda funkisområden alltid i alla år varit public-spirited och lojala med planförfattarnas estetiska preferenser vad gränsmarkeringar anbelangar, men fenomenet med uppsättning av nya staket där det länge inte funnits/inte behövts staket är dock numera inte helt ovanligt i flera andra av Stockholms äldre, lummiga, väl inbodda närförorter: som så många stockholmare redan kunnat konstatera hemmavid, och som jag själv redan kommenterat på annan plats,6 rentav flera gånger,7 är det numera inte ovanligt i Stockholms lummiga närförorter från mellan- och efterkrigstiden att en och annan av det öppna landskapets hyresfastigheter ombildas till bostadsrättsförening, och när så sker är det inte heller ovanligt att den nybildade föreningen helt fräckt reser nya staket kring den egna tomten, för att klart markera för alla kringboende grannar var den juridiska, faktiska gränsen för den egna gårdsmarken går.

Dessa nya staket i gamla funkisområden är dock sällan särskilt höga eller svåra att ta sig förbi/ta sig över, de är av allt att döma inte i första hand till för att hålla inbrottstjuvar borta, utan tycks snarare mest ha kommit till för att slippa ofoget med förbipasserande hundägare som rastar sina hundar i föreningens minutiöst vårdade rabatter.

De stockholmare som stör sig på närförorternas alla nya hundrastningsstaket torde därför tilltalas och attraheras av det unika med parklandskapet i Sikreno: även om Sidenbladh och Wetterling då när det begav sig knappast kunde förutspå alla de nya staket i närförortsmiljö som bildandet av nya bostadsrättföreningar på senare år har givit upphov till kan man bara konstatera att punkthusområdet Sikreno har en automatisk, redan från början, redan i 1937 års byggnadsplan inbyggd hundraprocentisk spärr mot hundrastingsstaket – eftersom det öppna parklandskapet mellan huskropparna inte är uppstyckat i tomter, eftersom det helt enkelt inte finns några tomtgränser dragna mellan husen längs vilka en sådan förening skulle kunna resa staket, ens om den så önskade.

USP

Tillbaka till den beskrivande kommentar i Svenska Dagbladet som jag citerade nyss: den text som citatet är hämtat från är intressant nog inte signerad. Och mycket riktigt, när man verkligen ser efter upptäcker man att det i det övre vänstra hörnet på samma tidningssida står utskrivet Annonssida – visserligen med små, små bokstäver, inom parentes, nästan oläsligt, men dock. Det som vid första anblicken ser ut som redaktionellt material mitt på sidan är alltså i själva verket copy som en reklambyrå totat ihop, en annonstext bland många andra på en helsida vars annonser alla har det nybyggda Sikreno som gemensam nämnare: resten av utrymmet på helsidan upptas av annonser för byggföretag som varit involverade i projektet, samt för bostadsförmedlingsföretaget Stockholms Uthyrningsbyrå som man uppmanas vända sig till om man vill flytta ut till den så kallade Solstaden.

(Att det är fråga om en helsida med annonser förklarar även varför området i den jättestora rubriken högst upp på sidan kallas för just Solstaden: en marknadsföringsgimmick förstås, något som en reklambyrå hittat på. Namnet Solstaden kom hur som helst aldrig att fastna i det allmänna medvetandet, idag är området känt som Sikreno rätt och slätt.)

Den ovan citerade beskrivningen är således inte ett eller annat godtyckligt utvalt, ur sitt sammanhang lösryckt citat från en eller annan intervju med en eller annan ivrig planarkitekt vem som helst, den ovan citerade beskrivningen ingår i en marknadsföringskampanj i en rikstäckande dagstidning. Förverkligandet i Sikreno av konceptet hus-i-park för en gångs skull på riktigt, denna egenhet hos projektet kom att bli något som alla i projektet involverade parter – byggföretag, byggherrar, fastighetsägare, lägenhetsuthyrare – ansåg viktigt nog att särskilt framhålla och särskilt understryka på reklamplats. De måste allihop ha tagit för givet att det radikala genomförandet av konceptet ifråga skulle komma att gynna de egna affärerna, skulle komma att tilltala och locka framtida hyresgäster. Denna park på riktigt mellan hyreshusen framhölls därför i marknadsföringen som hela projektets särskilda USP, unique selling point.

Den uppfostrande, paternalistiska, auktoritära attityden hos planens båda författare (de framtida invånarna i Sikreno förmodas inte veta sitt eget bästa, anses inte kunna lämnas att helt själva avgöra hur de bäst nyttjar den obebyggda marken kring husen) är alltså något som i marknadsföringen applåderas och framhålls som en stor fördel med projektet. Projektets paternalistiska anstrykning förväntas attrahera – inte skrämma bort – framtida hyresgäster. Kollektivism och paternalism ingår således – är rentav marknadsföringsbart! – i det dåtida Sveriges allmänna socialpolitiska klimat, är förhärskande ej enbart i den retorik som starkt politiskt engagerade vänsterintellektuella svänger sig med, utan kännetecknar även stämningarna och preferenserna hos den välsituerade medelklass och bourgeoisie som har råd att flytta till Sikreno, rentav till en tjusig maisonette i två plan med egen takterrass och milsvid sjöutsikt.

De som författat stadsplanerna för Gärdet och Fredhäll var naturligtvis samma vänsterbetonade, kollektivistiska andas barn som Sikrenos båda upphovsmän – men på Gärdet och i Fredhäll tvingades alla vänstersympatiserande planarkitekter till fastighetsbildningsmässiga kompromisser, man fick på Gärdet och i Fredhäll nöja sig med ser-ut-som och som om. Mig veterligt var det endast i Sikreno som funkisens kår av planarkitekter lyckades med att renodla tidsandans vitt spridda paternalism så radikalt.

Men Sikrenoplanens författares attityd till hur man bäst organiserar markinnehavet i en stad är en attityd som stävjar, kväver, kväser, försämrar förutsättningarna för en genuint urban dynamik: jämför den idylliserande ambitionen hos Sikrenoplanen med det slags pragmatiska och föga idylliserande attityd som traditionellt, ända fram till modernismens och demokratismens genombrott kännetecknat all stadsplanering, med en överallt så långt möjligt nyttiggjord mark – nyttiggjord inte för ett heroiserat och idealiserat men illa definierat, abstrakt och konturlöst kollektivs förmodat stora behov av rekreation utan nyttiggjord för just dem som bor och just dem som är yrkesverksamma på platsen, nyttiggjord även när marken inte är bebyggd med hus, ofta nog med höga stängsel och murar mellan skilda fastighetsägares privata gårdar och gårdsbebyggelser för att hägna in och skydda den privata egendomen och de enskilda affärsverksamheternas materiella tillgångar, med en ofta nog påfallande osentimental inställning till företagsamhet av alla de slag – rentav med plats för en och annan skrothandlare här och där i en eller annan smutsig och stökig gårdsflygel. När frågan gäller valet av attityd till hur man bäst organiserar markinnehavet i en stad, då föredrar jag personligen den senare.

Tack till Per Stensmo.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Sikreno) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 54-oktober 2023.

Illustrationer

• Vy av det högt belägna Sikreno från Norrtäljevägen E18. Foto: M. Askergren (2023).
• Byggnadsplan (1937) för Sikreno i dåvarande Stocksunds köping (nuvarande Danderyds kommun) av länsarkitektkontoret i Stockholms län genom länsarkitekten Gunnar Wetterling samt dennes assistent Göran Sidenbladh. Danderyds kommun.
• Kv. Tofsmesen, Sikreno (rivet). Exteriörfoto samt planlösningsritningar. Lägg märke till maisonettelägenheterna i två plan med egna takterrasser. Arkitekt: Ancker Gate Lindegren (AGL, 1938). Foto: Sune Sundahl. Projektpresentation i boken Fyrtiotalets svenska bostad (1950), utgiven av Svenska arkitekters riksförbund med Sven Backström och Stig Ålund som redaktörer.
• Sikreno, flygfoto med gällande kvarters-, tomt- och fastighetsgränser inritade (2023). Lantmäteriet.
• Sikreno, flygfoto. Parallellt med Stocksundsbron över Stocksundet (Norrtäljevägen E18) löper en järnvägsbro för Roslagsbanan. Helikopterfoto: Jan Ainali (2012). Wikimedia Commons.

Fotnoter

1 Sikreno med sina kubiska byggnadskroppar utplacerade i ett geometriskt regelbundet rutmönster påminner förstås rent visuellt och skulpturalt om det kontorslandskap med kubiska moduler i ett lika regelbundet och strikt rutmönster som jag redan uppmärksammat på annan plats, i en text om filmen PlayTime av Jacques Tati. Jag minns inte längre om det var filmens kontorslandskap som fick mig att associera till Sikrenos parklandskap, eller om det var tvärtom, men dessa båda artikeltexter hör i vilket fall som helst tematiskt samman. Jämför av Mikael Askergren: Tativille, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 53-juli 2023.
2 Sven Backström, Stig Ålund (red.): Fyrtiotalets svenska bostad, Svenska arkitekters riksförbund (1950), s. 88.
3 Reportage från den nya bostadsbebyggelsen i Sikreno under rubriken Punkthus på ytterområdena. En bostadstyp med nya möjligheter, Svenska Dagbladet, Stockholm, den 1 december 1938, s. 18, artikeln signerad G. J—n.
4 Apropå Sikrenoplanens unikumstatus: länsarkitektkontoret uppdrogs ett antal år senare att upprätta en plan för ny bostadsbebyggelse i Gångssätra på Lidingö, och denna plan från 1942 för Oskarsvägen (mellan Trastvägen och Svalvägen) i Gångsätra påminner faktiskt om den redan förverkligade planen för Sikreno. Man känner från Sikreno bland annat igen punkthus med i princip kvadratisk planform på rad, inbördes lätt förskjutna i sidled/djupled, samt ett naturtomtslandskap mellan huskropparna som avsågs bli allmän, offentlig parkmark. Denna Sikrenolika plan för Gångsätra förverkligades emellertid aldrig, planförslaget förkastades av ett eller annat skäl. En mer konventionellt organiserad plan antogs 1944 (planarkitekt: AGL, händelsevis) och förverkligads sedermera, med lamellhus istället för punkthus, och med all mark mellan huskropparna uppstyckad, privatiserad, och därmed nyttiggjord för de boende själva, på samma vis som mellan husen på Gärdet eller i Fredhäll.
5 Jämför av Mikael Askergren: Formfaktor, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 47-juli 2021.
6 Jämför av Mikael Askergren: Ideologiteater, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 38/39-december 2018
7 Jämför av Mikael Askergren: Good Fences Make Good Neighbors, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 41-augusti 2019.

Föregående | Hem | Nästa