illustration

Pixelköping & Vektortuna

Mikael Askergren © 2009-2023

Det var den italienske arkitekten Ernesto Rogers, medlem av CIAM (Congrès International d’Architecture Moderne) och på sin tid tongivande redaktör för tidskriften Casabella, som i mitten av förra århundradet formulerade maximen Dal cucchiaio alla città (Från skeden till staden, eller kanske hellre ändå i pluralis på svenska, Från skedar till städer), en slogan som effektivt sammanfattar ett av högmodernisternas viktigaste credon, nämligen det att den nya tidens arkitekt kunde designa – och prestera lika väl! – i alla skalor: förväntades inte bara kunna designa hus utan även gå ned i skala och designa de möbler, textilier, knivar, gafflar – och skedar – med vilka dessa hus inreddes, samt även gå upp i skala och designa de hela kvarter, ja rentav de hela städer i vilka dessa med egna stolar och bord inredda egna hus skulle komma att byggas – ett minst sagt anspråksfullt credo.

Det var också så det kom att bli, precis så som CIAM & co ville ha det, inte sant: många av oss har ju valt (när vi har råd) att inreda våra hem med de bland finsmakare mycket omtyckta stolar, bord, tallrikar, glas, knivar, gafflar – och skedar – som designats av husritande arkitekter (fåtöljer av Le Corbusier och Mies, Myranstolar och bestick av Arne Jacobsen, glasvaser och trebenta pallar av Alvar Aalto, etc.). De sensuella kurvorna hos en glasvas av Alvar Aalto eller de spänstiga stålrörsbågarna hos en vilfåtölj av Le Corbusier skattas av möbeldesignproffs lika högt som arkitekturhistoriker skattar de kurviga linjer och lätt krökta bågar som ofta dyker upp i dessa båda arkitekters planlösningar när de ritar hus. Ett sinne för att designa byggnader går av allt att döma utan större problem att skala ned till att designa även inredningar.

Många av oss bebor dessutom kvarter – rentav hela stadsdelar – som under det CIAM-dominerade 1900-talet designades av samma generation husritande arkitekter som även designat de stilfulla inredningsdetaljer som vi ofta nog (när vi har råd) väljer att omge oss med hemmavid.

Och vi ser i dessa stadsbyggnadsexempel från 1900-talet förstås mycket ofta hur exakt samma formelement som präglar de husritande arkitekternas möbeldesign dyker upp även i samma husritande arkitekters stadsplaner:

illustration

På en gammal interiörbild från Alvar Aaltos bibliotek i Viborg (1935) präglas möblemanget i hörsalen av sträng maskinestetik, de massproducerade trebenta pallarna har placerats ut i en geometriskt mycket strikt formation. Aalto förstorar upp samma maskinestetik till att omfatta hela Stockholms city i ett samtida tävlingsförslag (Norrmalmstävlingen, 1933) med överallt precis likadana punkthus, som vore de massproducerade av en maskin, utplacerade i en lika sträng och strikt geometrisk formation som pallarna i bibliotekets hörsal. Och titta, den cirkelsegmentbåge av stålrör som kännetecknar Le Corbusiers välkända vilfåtölj (LC4, 1930) känner vi igen som cirkelsegmentformade huskroppar i kolossalformat på Södermalm i Stockholm i ett berömt förslag till ny plan för den svenska huvudstaden av samme arkitekt (också Norrmalmstävlingen, 1933).

illustration

Det är som att på den hårddisk som den typiske CIAM & co-arkitektens hjärna kan sägas ha utgjort, som att dokumentfilen för en vilfåtölj inne i den husritande arkitektens huvud tar upp lika mycket plats – eller lika litet plats – som motsvarande dokumentfil för en hel stadsdel. Samma upplösning i bägge fallen. Och att så drastiskt, att i ett enda jättesteg och jättekliv förstora upp dylika formelement till kolossalkrumelurer1 ute på sta’n, till något som man litet godtyckligt möblerar stadsgolvet med, det visar sig skapa problem: Le Corbusier, Aalto & co når aldrig samma oemotsagda framgångar med sina stadsplaner som med sina möbler. Att designa en tjusig vilfåtölj eller en enkel trebent pall som visar sig bli klassiker, det är en sak – att skapa goda och dessutom hållbara (sustainable) förutsättningar för ett rikt socialt, ekonomiskt och kulturellt liv staden, det är en annan femma.

De flesta av oss, såväl specialintresserade finsmakare som folk i gemen, kom visserligen under hela 1900-talet, i såväl nationella som lokala val att rösta på politiska partier som förde en bostadspolitik som gick ut på att fantasilösa civilingenjörer och lantmätare skulle fråntas ansvaret för stadsplanerandet och att den mer artistiska och ofta nog politiskt motiverade arkitektkåren i framtiden skulle åtnjuta ett absolut tolkningsföreträde i alla bostadsbyggnads- och stadsbyggnadsfrågor – men (och detta är ett viktigt men) med våra fötter och med våra plånböcker (läs: när vi köpte oss bostadsrätter) röstade vi, i kronor och ören röstade vi samtidigt för att bo kvar i den av den tongivande arkitektkåren så föraktade 1800-talsstaden.

Nå’nstans glappade det, nå’nstans fanns det en tydlig glipa mellan allt det vi så att säga trodde att vi trodde på å ena sidan, och våra faktiska livsval å den andra (Nej vet du vad, alldeles för lågt i tak i moderna hus). Utanför akademin och utanför de politiska partiernas seminarier om bostadspolitik visade det sig snart att bostadsmarknadens alla enskilda aktörer (såväl villa- och bostadsrättsköpare som de köande i bostadskön) inte alls uppskattade (efter förtjänst?) arkitektkårens planerargärning under 1900-talet. Såväl specialintresserade finsmakare som folk i gemen kom på den mer eller mindre fria bostads- och fastighetsmarknaden att agera på ett sätt som i praktiken innebar ett misstroendevotum och ett ifrågasättande av den tidens alla tongivande arkitekturteoretikers credo, det där med att en stad är något som bäst designas av en husarkitekt på samma vis som en husarkitekt designar ett hus, en fåtölj, pall eller kaffesked.

Staden som bitmap / vektorgrafik

Låt oss granska litet närmare denna attityd hos CIAM & co, att en arkitekt med självklarhet skall erbjudas, rentav uppmanas att arbeta i alla skalor, och låt oss ta en metafor till hjälp.

Min grundinställning till metaforer är visserligen skeptisk, jag har ofta varnat för de i branschen alltför vanligt förekommande biologiska, organiska metaforerna, som påståendet att staden-är-som-en-kropp (nej det är den inte) och även varnat för den ännu vanligare, kanske ännu vanskligare metaforen staden-är-som-ett-hus (urbanitet och arkitektur är i själva verket varandras absoluta motpoler, svurna antagonister – urbaniteten tar vid först där arkitekturen slutar),2 men det kan inte hjälpas, vi människor kan knappast undvika att ta till metaforer och liknelser när vi vill försöka förstå och dessutom för varandra försöka förklara vår omvärld, och därför ger jag mig här nedanför på nytt in i den vanskliga djungel (ytterligare en metafor förstås!) som alla dessa mer eller mindre haltande liknelser utgör: i nedanstående text – en kartläggning av diverse påtagliga skillnader mellan stadsplanerandet före respektive efter modernismens genombrott – kommer jag att använda mig av en metafor hämtad från datorns och informationsteknologins värld. Den utgår från skillnaden mellan hur datorer å ena sidan behandlar och hanterar pixlade/pixellerade bilder (rastergrafik, även kallat bitmap) och å andra sidan behandlar och hanterar vektoriserade bilder (vektorgrafik), en parallell dragen från ren abstraktion till konkret fysisk verklighet som jag finner klargörande och bestickande.

(Innan vi går vidare, låt mig som hastigast påminna om att när man i ett dataprogram för bildredigering, exempelvis Adobe Photoshop, bearbetar en bild som består av pixlar, exempelvis i det mycket vanliga formatet JPEG, då kan programmet utan större problem göra bilden mindre utan att bilden förlorar i upplevd kvalitet, snarare tvärtom, men om den förstoras får man snart problem med suddighet och pixlighet. Olika stora JPEG-bilder innehåller olika många pixlar, och antalet pixlar avgör hur mycket minne en viss bildfil tar upp på hårddisken. Å andra sidan kan vektoriserade bilder förstoras hur mycket som helst utan att den upplevda bildkvaliteten försämras, programmet räknar ju ut och tecknar alla linjer och kurvor på nytt var gång man ändrar bildstorlek. Bildfilen använder lika mycket minne på hårddisken oavsett bildens storlek på en bildskärm eller som utskrift på papper.)

Jag kommer i det nedanstående även att använda ett par tids- och utrymmesbesparande smeknamn: jag kommer genomgående att kalla Haussmanns och Lindhagens (1800-talets) rätvinkliga kvarters- och stenstad för Pixelköping och genomgående kalla CIAM:s (1900-talets) lummiga parkstad utan korridorgator för Vektortuna.

Rutor & streck

Skillnaderna mellan 1800-talets och 1900-talets stad handlar förstås mycket om utseende och visuella kännetecken avläsbara med blotta ögat ute på sta’n, men även de kartor som reglerar var och hur man får bygga skiljer sig visuellt och utseendemässigt åt:

Tomtkartan i Pixelköping är rutig, ter sig rastrerad (jämför rastergrafik) på grund av alla tomgränser som delar in den byggbara marken i enskilda, inbördes oberoende (för det mesta likstora, inte alltid kvadratiska men ofta nog rektangulära) fastigheter, likt rastret av pixlar i en JPEG-bild. De enskilda fastigheterna (pixlarna) köps och säljs på en öppen marknad.

illustration

Motsvarande tomtkarta i Vektortuna ter sig alls inte lika rutig, är nästan helt vit och tom, nästan helt befriad från dragna streck, saknar den finkorniga uppdelningen i köp- och säljbara fastigheter. All mark tillhör ibland en och samma jättefastighet med en ensam ägare – kanske ett kommunalt bostadsbolag – vilket ansetts göra alla tomtstyckningar överflödiga.

Frihet & tvång

Ser tomtkartan i din stadsdel rutig (pixlig) ut eller inte? Svaret på den frågan påverkar i allra högsta grad i vilken utsträckning dina grannar och du behärskar och tar stadslandskapet i besittning för era egna syften, eller i vilken utsträckning stadslandskapet tvärtom i era dagliga liv disciplinerar, uppfostrar, tvingar er alla, dina grannar och dig till resignerad underkastelse:

Invånarna i Pixelköping tvingas av tomtkartas rutighet (pixlighet), av stängsel, murar och husmassor i tomtgräns att via smala fåror i byggnadsmassan (korridorgator) sicksacka sig fram i sta’n – men åtnjuter samtidigt friheten att slippa slösa tid och energi, inte minst slippa slösa pengar på långa resor och transporter över verkligt stora avstånd, tack vare närheten och de fågelvägen alltid mycket korta avstånden till allt och alla. Man är fri att själv planera sin tid, man måste inte anpassa sitt liv till en busstidtabell.

illustration

En promenad genom Vektortuna kännetecknas av en underförstådd servitutsrätt, av friheten att välja vilken väg som helst genom det öppna parklandskapet, i vilken riktning som helst, likt de vektorer som din gamla fysikmagister i skolan lät spreta hit och dit på den svarta (eller vita) tavlan – men kännetecknas samtidigt av tvånget att slösa tid, energi och pengar på långa resor och transporter mellan parklandskapets glest utplacerade huskroppar. I de fall man inte äger någon bil tvingas man ständigt underkasta sig och anpassa sitt vardagsliv efter tidtabeller, tvingas länge bara stå och vänta på att nästa buss kommer (om den alls kommer), osv.

Ihop & isär

En frihet-till att röra sig hur man vill, utan hinder, utan gränsdragningar, utan stängsel eller murar i ett vektoriserat landskap utan pixlar, innebär även en frihet-från att behöva ha med andra människor att göra:

Naturliga knutpunkter för socialt, kulturellt och ekonomiskt utbyte uppstår i Pixelköping spontant eftersom invånarna, vare sig de vill eller inte, av rutnätet med trånga korridorgator tvingas att ständigt råkas, de kan egentligen inte undvika att interagera på gator och torg.

Naturliga knutpunkter för socialt, kulturellt eller ekonomiskt utbyte uppstår knappast spontant i Vektortuna eftersom invånarna alltid är fria att välja en annan väg än alla andra, kan välja att i det öppna parklandskapet undvika att interagera med andra invånare.

Kronor & ören

Pixelköping kännetecknas av en känsla för ekonomiska realiteter, av ett pragmatiskt förnuft, av en känsla för pengars värde. Man får vad man betalar för. Och man betalar själv.

Vektortuna å andra sidan kännetecknas av upphovspersonernas illa dolda förakt för den fria marknaden och för det slags bebyggelse som denna marknad favoriserar. De ekonomiska, krasst finansiella aspekterna av att bygga utglesade parkstäder bekymrar emellertid inte planförfattarna, man designar som om pengar inte spelar nå’n roll, som om man helt gratis kan vektorisera upp alla fysiska, absoluta avståndsmått, som om det inte kostar mer att bygga glest och utspritt än att bygga tätt, som om det inte spelar någon roll att det kostar invånarna mer tid och större ansträngning att transportera sig själva i ett glest stadslandskap.

illustration
illustration

Detta sätt att designa (som om) har blivit politiskt möjligt eftersom de arkitekter som satts att ge parkstaden form åtnjuter ett mandat att finansiera sina artistiskt komponerade landskapsparker med other people’s money, med alla skattebetalares till skattmasen lojalt inbetalade lönekronor, om inte annat.

En vektorbaserad bild kan förminskas eller förstoras helt gratis så att säga, utan att det går åt mer minne på datorns hårddisk till att spara ned filerna, och utan att det går åt mer el och datorkraft till att räkna ut hur bildens grafiska figurer skall tecknas i en viss skala, och när en arkitekt inne i sitt huvud förstorar en cirkelsegmentformad konstruktionsdetalj i en möbel till segmentformad byggnadskroppskrumelur i kolossalformat, då åstadkoms denna förstoring också helt gratis, utan att idén med en stor husbåge behöver ta upp mer plats i hjärnan än idén med en liten möbelbåge – men (och detta är ett viktigt men) det går inte att på samma vis helt gratis, skallöst (utan skala) och steglöst vektorisera upp och förstora de absoluta måtten i en stad utan att någon någonstans på något vis kommer att behöva betala för detta tilltag, kommer att behöva betala dyrt (i kronor och ören) för den ökade mängd betong och asfalt som i det fallet går åt när man bygger, eller betala dyrt med den tid och den energi som förbrukas av invånarna när de pendlar till jobbet. Arkitekters gestaltningsidéer har inte sällan karaktär av skallös (utan skala) vektorgrafik medan den fysiska, byggda staden med nödvändighet är beroende av sina absoluta mått, är bitmap.

Kort sagt: arkitekter är vektoriga, städer är pixliga.

Tid & energi

Glöm ej heller att tid och energi är dyrbara valutor.

Eftersom Pixelköping kännetecknas av stor koncentration av byggnadsmassan sparar invånarna mycket egen tid och många egna kalorier. Man bor nästan alltid tätt, tätt inpå sina grannar i flerbostadshus, helt nära de grannar i samma trappuppgång som inte sällan beter sig illa och stör nattsömnen (och som sprider ohyra och smittsamma sjukdomar om det vill sig illa) men man har å andra sidan nära till sin arbetsplats och till all service, man kan ofta nog promenera till och från jobbet, och livsmedelsbutik finns runt hörnet. Man får tid och energi över till att umgås med vänner, till att ägna sig åt favorithobbyn eller kanske rentav tid och energi över till att förverkliga drömmen om att skriva en roman eller att engagera sig politiskt eller att arbeta ideellt för en eller annan välgörenhetsorganisation eller NGO.

De flesta hus som byggs i Vektortuna är också flerbostadshus, och det stora flertalet av invånarna bor därför i parkstaden lika tätt inpå en massa potentiellt irriterande och störande grannar som fordomdags i den förslummade stadskärnan, i detta avseende innebär parkstaden ingen som helst livskvalitetsförbättring mot förr i tiden. Man försöker dock från ansvarigt håll att kompensera för detta tillkortakommande genom att åtminstone mellan huskropparna åstadkomma det slags luftiga parklandskap som man tror sig veta invånarna behöver för att må bra. De flerbostadshus som under 1900-talet byggs i parkstaden står därför tämligen glest, annars blir det ju inte mycket till hälsobringande parklandskap mellan husen.

illustration
illustration

Men man tycks dock från ansvarigt håll inte ha insett, eller ha velat inse, att parkstadens invånarna därigenom visserligen erbjuds friheten att ströva fritt i skog och mark kring husen, men att de inte har tid med det, de är hela tiden upptagna av annat som måste göras, flängande som skottspolar hit och dit, eller slösar bort sin dyrbara tid i jordelivet på att nå’nstans i obygden vid en väderbiten busshållplatsstolpe förgäves stå och vänta på en buss som aldrig kommer.

Parkstadens invånare har inte tid eller energi över för vänner, nöjen eller romanskrivande, eller för samhällsengagemang heller för den delen, de mer eller mindre tvingas av stadens form och design att – i extremfallet – resignerat nöja sig med att njuta frukterna av andras medborgerliga samhällsengagemang, att resignerat nöja sig med att bli mottagare av andras välgörenhet.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Pixelköping och Vektortuna) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 55-december 2023.

Illustrationer

• Vägen till Pixelköping & Vektortuna (vänstersväng), vägmärke i samma stil som typiska svenska vägvisningsmärken. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga vägmärke: Transportstyrelsen.

• Alvar Aalto-möbler i Alvar Aalto-hus, Alvar Aalto-hus i Alvar Aalto-stad. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga plan för Stockholm (Norrmalmstävlingen, 1933): Alvar Aalto. The Complete Catalogue of Architecture, Design and Art (Göran Schildt, 1994). Fotoförlaga interiör (biblioteket i Viborg, 1935): Alvar Aalto Foundation.

• Le Corbusier-möbler i Le Corbusier-hus, Le Corbusier-hus i Le Corbusier-stad. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga planförslag för Stockholm (Norrmalmstävlingen, 1933): Le Corbusier och Stockholm, utställningskatalog, red. Karin Winter (Arkitekturmuseet, 1987). Fotoförlaga interiör (Villa Savoye, Poissy, 1931): Menu Khas Palembang.

• Vägen till Pixelköping & Vektortuna (vänstersväng), miljöbild med vägmärke i samma stil som typiska svenska vägvisningsmärken. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga miljöbild (Trångsund, Vidjavägen): Apple Maps. Förlaga vägmärke: Transportstyrelsen.

• Vägen till Pixelköping & Vektortuna (högersväng), miljöbild med vägmärke i samma stil som typiska svenska vägvisningsmärken. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga miljöbild (Solna, Enköpingsvägen): Apple Maps. Förlaga vägmärke: Transportstyrelsen.

Pixelköping från luften, staden som bitmap. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga handkolorerat flygfoto (Stora torget, Linköping, ca 1955): Bild Linköping.

Vektortuna från luften, staden som vektorgrafik. Montage: M. Askergren (2023). Förlaga handkolorerat flygfoto (Åbylund, Linköping, ca 1955): Bild Linköping.

Fotnoter

1 Jämför av Mikael Askergren: Krumelur, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 46-mars 2021.

2 Jämför av Mikael Askergren: Sjukdom som metafor, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 25/26-juni 2015; En metafor är en metafor är en metafor, Kritik, nr 45-juni 2020.


Föregående | Hem | Nästa