Sjukdom som metafor

To look at the cross-section of any plan of a big city is to look at the section of a fibrous tumor.
—Frank Lloyd Wright: The Living City (1958).

När vi talar om städer använder vi inte sällan organiska metaforer (stadens pulserande hjärta, stadens gröna lungor, stadstrafikens viktiga artärer,...). Och att på detta vis likna stadens enskildheter var för sig vid kroppsliga organ (hjärta, lungor,...), det må vara hänt, sådana metaforer sätter färg, sådant språkbruk tar ingen skada av.

Men att trycka ihop och klämma in alla dessa enskilda organ i en enda stor, allomfattande metafor för staden – att likna en stad vid en människokropp, till exempel – det är vanskligare. Kroppsmetaforen blir genast ett hinder för vår förståelse för hur städer faktiskt fungerar:

Vi säger ofta att städer växer organiskt. Och, visst, städer växer och utvecklas ju – men inte såsom människokroppen växer och utvecklas: en människa blir sällan längre än ett par meter och lever sällan ens i 100 år. Städer som växer organiskt växer snarare såsom virus- och bakteriestammar och cancersvulster växer – det vill säga: de kan växa sig hur stora som helst, och leva hur länge som helst, så länge de får tillräckligt med näring.

Därför: om man prompt skall tvinga in staden i en allomfattande organisk metafor, då passar begreppet sjukdom mycket bättre än vad kropp gör. Staden är ingen självständig varelse eller biologisk individ, är ingen kropp vars sjukdomar politiker och planerare och arkitekter kan bota – exempelvis genom att försöka läka alla (fula) sår i gatubilden.

Det är snarare staden som sådan som är ett sår (ett sår på samhälls-kroppen). Staden är redan själva sjukdomen. Urbanitet är en sjuka. Städer är sjukdomar.

Och om man ändå håller på med att likna staden vid någonting sjukt i samhället, då måste en opportunistisk infektion vara den mest ändamålsenliga och bäst passande sjukdomsmetaforen. Det framstår förstås som både smaklöst och plumpt av mig att här dra sådana paralleller, men – i analogi med hur AIDS-sjuka patienter drabbas av lunginflammation eller av cancer på grund av ett utslaget immunförsvar kan man likna det sätt på vilket en stad växer organiskt vid hur en opportunistisk sjukdom växer och frodas i en AIDS-drabbad patient. Urbanitet kan sägas vara en opportunistisk infektion i ett samhällssystem som saknar ett väl fungerande immunförsvar.

När är ett samhällssystems immunförsvar i så fall inte tillräckligt starkt? Nästan alltid, visar det sig. Exempel ur historien på samhällssystem med dåligt immunförsvar mot urbanitet:

Det finns visserligen hos alla dessa samhällssystem fläckar här och där på samhällskroppen som en auktoritär monark eller biskop kan styra och ställa med helt efter eget huvud (kloster och katedraler, borgar och palatsanläggningar). Men väl utanför klostermurarna eller utanför slottsparkens grindar växer städerna fram organiskt på ett sätt som centralmakten inte förmår kontrollera till hundra procent – eftersom centralmakten (i tider då respekten för den privata äganderätten förmodligen var samhällets viktigaste juridiska princip?) helt enkelt inte äger all mark eller alla hus: eftersom biskopen eller monarken inte själv har de ekonomiska muskler som krävs för att hävda äganderätt över (och därmed rätt att styra över) precis allt och alla.

Eller uttryckt i mer konkreta termer: monarkers och biskopars självtillräckliga, väl avgränsade anläggningar kännetecknas av storskalighet och saknar underindelning i mindre fastigheter. Den organiska stadsbebyggelsen utanför kloster- och slottsmurarna kännetecknas istället tvärtom av fastighetsjuridisk småskalighet och av en underindelning i sammansatta horder av mindre celler – fastigheter som är tillräckligt små för att kunna ägas, bebyggas, köpas och säljas av stadens enskilda (självägande) borgare utan biskopens eller monarkens ägarinflytande på detaljnivå.

En verkligt urban utveckling kännetecknas därför först som sist av en brist och en oförmåga hos centralmakten att – sina arméer och milisstyrkor till trots – styra över precis allt och alla i staden.

Men det finns bot mot denna brist och mot denna sjuka: om staden kan liknas vid en opportunistisk infektion i samhällskroppen, då består medicinen av ekonomisk demokrati. Med 1900-talets högt utvecklade demokratiska välfärdsstat får centralmakten med ens tillräckligt starka ekonomiska muskler för att styra över precis allt och alla. Makten över hela samhällets totala ekonomiska resurser samlas ju (idealt) på ett och samma ställe: i den gemensamma folkviljan.

(Förresten: också i 1900-talets auktoritära diktaturer – fascism, totalitär kommunism – koncentreras den ekonomiska makten till ett och samma ställe. Under 1900-talets högmodernism är det därför påtagligt hur lik stadsplaneringen öster om järnridån är stadsplaneringen väster om järnridån: det handlar både i öst och i väst om mycket stora ekonomiska muskler hos centralmakten. Men min egen erfarenhet av svensk välfärdsdemokrati som uppväxtmiljö intresserar mig mer, och förbryllar mig på sätt och vis mer än fascismens och den totalitära kommunismens 1900-talsmiljöer. I fortsättningen av denna utläggning begränsar jag därför mitt resonemang till det demokratiserade västerlandet.)

I de flesta avseenden har det demokratiska styrelseskicket rentav visat sig vara ett mycket effektivare sätt att utöva makt och inflytande än auktoritärt våld (eller hot om våld). I en demokratisk beslutsprocess som (idealt) präglas av vars-och-ens-makt-och-inflytande-över-såväl-sin-egen-som-över-alla-andras-egendom kan alla medborgare gemensamt, genom majoritetsbeslut faktiskt välja att styra och ställa med vilket byggprojekt som helst ned i minsta detalj på ett sätt som varken absoluta monarker eller feodalherrar någonsin lyckades med på sin tid. Det är därför med allmän rösträtt, egalitär välfärdspolitik och ekonomisk demokrati som man allra effektivast vaccinerar ett samhälle mot urban smitta.

Eller uttryckt i mer konkreta termer: den egalitära välfärdsdemokratins helt genomplanerade, starkt kontrollerade, oorganiska stadsbyggande kännetecknas av samma storskalighet och självtillräcklighet som forna tiders feodalherrars och absoluta monarkers borgar och slottsanläggningar. När alla medborgare gemensamt tillerkänns ekonomisk makt och finansiellt inflytande över inte bara det som är ens eget, utan också över det som andra äger, då behöver enskilda byggprojekt inte längre indelas i många mindre fastigheter för att kunna förverkligas, då kan fastigheterna och byggprojekten göras minst lika stora som monarkers och biskopars slotts- och klosteranläggningar förr i tiden – ja rentav ännu större: medborgarmajoriteten i en demokrati har ju enorma ekonomiska och finansiella muskler att tillgå. Och man vill ju som självägande, självstyrande medborgare i en välfärdsdemokrati inte gärna självmant avstå från möjligheten och rätten att utöva makt och inflytande över såväl ens egna som över andras privata egendom. Därför väljer man i 1900-talets välfärdsdemokratier alltid helst bort en genuint organisk stadstillväxt när man skall till att bygga. Därför väljer man i 1900-talets välfärdsdemokratier alltid helst bort en uppdelning av fastighetsmarken i småbitar som det (om inte annat) vore alltför besvärligt för medborgarmajoriteten att i detalj hålla uppsikt över och bevaka sina intressen i.

Läpparnas bekännelse är en sak – Jag älskar städer! Jag älskar den här stan! –, men när det verkligen gäller, när medborgarna i en modern välfärdsdemokrati ställs inför valet mellan att främja och att stävja urbanitet, då föredrar de alltid til syvende og sidst att vaccinera sig mot och att medicinera bort en verkligt urban, organisk stadsutveckling. Innerst inne föredrar de (föga förvånande) jämlikhet-och-demokrati framför ojämlikhet-och-urbanitet. Om de måste välja mellan de tu. Och det måste de ju. Vilket gör den egalitära välfärdsdemokratin i allt väsentligt helt immun mot organiskt framvuxna stadsmiljöer:

Efter modernitetens kris i slutet av 1900-talet har ju många arkitekter och planerare visserligen haft en uttalad ambition att vända modernismens stil- och planideal ryggen och bygga stadsmässigt och urbant istället, som det heter. Gärna med en känsla av att det man bygger har vuxit fram organiskt. Men dessa så kallade nyurbanistiska bostadsprojekt, de gör oss alltid besvikna när de väl står där, inte sant?

Vilket inte är ett dugg förvånande egentligen. Organisk stadsutveckling och modern välfärdsdemokrati är ju faktiskt i allt väsentligt ömsesidigt uteslutande företeelser (mutually exclusive). Städer i högt utvecklade demokratier växer och utvecklas helt enkelt inte organiskt – inte ens när man säger sig ha haft en äldre, historisk, organiskt framvuxen stadsmiljö som förebild när man stadsplanerat. Den organiska staden är att betrakta som en historisk företeelse, ett passerat stadium i samhällsutvecklingen. Den organiskt framvuxna staden har efter hand, i takt med västerlandets demokratisering, blivit ekonomiskt och politiskt omöjlig.