Berg-och-dalbana på Tegelbacken

Bygg en berg-och-dalbana längs med Klara Mälarstrand, vid Tegelbacken mitt i Stockholm. Kajen vid Tegelbacken mellan Stadshuset och Sheraton får en ny skyline. Centralbron och järnvägsspår går rakt igenom berg-och-dalbanans konstruktion. Drottningholms- och Mariefredsbåtar behöver inte flytta på sig, och ingenting behöver byggas om i den komplicerade trafikknuten.

Då kontinentens tåg sakta rullar fram över broarna mellan Söder och Norrmalm möts och välkomnas turister och hemvändande stockholmare av anblicken av en gigantisk stålkonstruktion mot den blå himlen. Pendlande bilister som spottas ut ur Klaratunneln måste passera genom den nya Mälardrottningen i trä och stål för att av henne födas ut i Riddarfjärdens stora vattenrum. Nattetid är banans myriader av ljus och det upplysta skelettet som ristar vassa streck i mörkret ännu mäktigare att skåda.

En berg-och-dalbana är en gigantisk gravitationsskulptur där vagnarna åker från dess högsta punkt till den lägsta helt och hållet av egen kraft. Banan såsom presenterad i förslaget är 250 meter lång med en total spårlängd på 1279 meter. Under uppdraget till toppen av första backen har passagerarna Stadshuset bakom ryggen, Riddarholmen och Söder Mälarstrand till höger och Centralstation och Klara till vänster.

Åkturen börjar med en 27 meter lång backe, en störtdykning i 50 graders lutning rätt ner i kollektivtrafiken; mot tågen och bilarna på Centralbron. I sista stund räddar sig berg-och-dalbanetåget i en dramatisk stigning mot nästa bergkrön, för att sedan systematiskt arbeta sig närmare och närmare Centralpalatset, Sheraton och Carlssons ministär. Vid Centralpalatset vänder tåget i en solfjäderskurva, en s.k. fan curve, och undviker därmed att plöja rätt in i Centralpalatset och den japanska restaurangens sushi och sashimi. Strax är det Hulth och Stadshustornet som ligger i fonden för färden.

Det skakar och rasslar i rälsen och när de negativa g-krafterna lyfter passagerarna upp ur sätet tills skyddsstången tar emot, är de åkande ett med berg-och-dalbanan. Förväntan och psykologi är inbyggt i konstruktionen. En del av lockelsen ligger i den inbillade faran och det är därför folk börjar skrika innan åkturen ens startat. Under den minut åkturen varar efter det att tåget går över krönet på första backen hinner man uppleva fyra vändor fram och tillbaka utmed kajen genom totalt 14 backar och dalar. Banan är en permanent attraktion och igång året om. På vintern är vagnarna täckta.

Berg-och-dalbanan är en majestätisk katedral för Stockholm Water Festival, Stockholm Expo ’97 och Kulturhuvudstadsår 1998; en kurvig och bystig trash-drottning, tio resor värre än Anna Nicole Smith. Formerna och kurvorna upplevs inte bara med synen och intellektet. Det finns ingen distans mellan åskådaren och objekt. Man rör sig mot, omkring, genom och i henne. Man blir en del av henne, även om det så endast är för någon minut.

I USA finns flera exempel på berg-och-dalbanor som ligger vid vattnet på detta vis till glädje för turister och bosatta (t.ex. The Cyclone i New York och Giant Dipper i Santa Cruz och San Diego) kanske något av våra stål- eller träföretag skulle våga sig på att gå in i projektet? Kajen bara ligger där och väntar.