Myten om riddaren & draken

Mikael Askergren © 2022

Handlingen i Arne Mattssons Mannekäng i rött (1958) utspelar sig i modevärlden, i och kring det fiktiva modehuset La Femme. Allt i filmen är tipptopp och modernt – kläderna, bilarna, miljöerna. Exempelvis, i de scener som utspelar sig i den paranta direktrisens chefsrum ser man genom filmstudions falska panoramafönster ut över ett ambitiöst kulissbygge föreställande ett samtida, modernt stadslandskap med slanka, ljust putsade, glest utplacerade höghus.

De scener som istället utspelar sig utomhus filmades inte i studio utan on location, ute i verkligheten, och riktigt många av dessa utomhusscener filmades i en sprillans, modern miljö mitt i Uppsala, ett stenkast från Stora torget, vid Kooperativa Förbundets nya varuhus Forum i kvarteret Pantern. Eller egentligen bakom själva varuhuset, på gårdssidan, i en intim och småskalig utomhus fotgängarpassage med småbutiker.

Man valde förmodligen butikspassagen som inspelningsplats för att den inte ingick i stadens egentliga gatunät och därför vid behov lätt kunde spärras av för utomstående, men valet var förstås även estetiskt, promenadstråkets moderna look måste ha tilltalat filmskaparna. År 1958, filmens tillkomstår, hade folk i allmänhet således inte ännu börjat misstro modern arkitektur eller börjat associera modernistisk stadsplanering med förortsmisär. I Mattssons Mannekäng förknippas modernitet och modernism istället med lyx och flärd, såväl i de scener som filmats i studio med falska höghuskulisser i bakgrunden som i de scener som filmats utomhus i kvarteret Pantern.

Varuhus tillsammans med småskalig butikspassage hade invigts år 1953. Arkitekt hade Dag Ribbing på KF:s arkitektkontor varit. Två av kvarterets mindre hustomter hade för varuhusets och promenadstråkets skull slagits samman till en större fastighet. Den färdiga anläggningen kom att uppta kvarterets hela kortsida längs den viktiga Kungsängsgatan och att inräkna litet drygt hälften av kvarterets tomtmark totalt.

All äldre bebyggelse på den hopslagna varuhustomten hade rivits år 1951. Innan dess hade här varit fullt av gårdshus och bakgårdsplank och kvarterets sidor hade kantats av långa rader av hus vid hus – med andra ord en gammal sluten innerstadsmiljö som inte tillät något planlöst släntrande hipp som happ genom kvarteret.

Idén med en passage genom kvarteret för fotgängare hade dock inte kläckts av varuhusets arkitekt Dag Ribbing utan av stadsarkitekten i Uppsala Gunnar Leche som redan i stadsplanen från 1948 hade försett projektet med en möjlighet för gångtrafiken på väg från järnvägsstationen till Stora torget att gena genom kvarteret – en kartskiss med genvägen inritad hade publicerats i tidskriften Plan (nr 1-1948).

Gångstråket bakom varuhuset kom när anläggningen stod klar år 1953 att i väster mynna i Forumtorget, en helt ny platsbildning i hörnet av Kungsängsgatan och Smedsgränd. Det var Gunnar Leche, igen, som i 1948 års plan hade bestämt att kvartershörnet skulle lämnas obebyggt till förmån för en ny öppen plats i direkt anslutning till varuhusets huvudentré.

Den nya platsbildningen gavs dock ett missvisande namn, Forumtorget var ju inget torg egentligen, inte något offentligt rum, inte någon publik plats på riktigt, tomtmarksbiten i kvartershörnet hade aldrig styckats av från varuhustomten, Forumtorget hade precis som gångstråket genom kvarteret anlagts på enskild tomtmark. Precis som alla de fotgängare som sågs indolent flanera i den bilfria butikspassagen kom alla de stadsbor som sågs slå dank på Forumtorget att göra så på nåder – det vill säga: inne på någon annans tomt. Marken under deras fötter hörde hela tiden till samma fastighet och tillhörde hela tiden samma fastighetsägare som de omgivande, inramande byggnaderna.

Gångstråket utomhus genom kvarteret finns förresten inte mer, det glasades så småningom över och kom att ingå i den inomhus butikspassage som idag kallas Forumgallerian. Idag har också alla mindre tomter i den östra halvan av kvarteret hunnit slås samman med varuhustomten i väster till en enda kvartersstor fastighet genom vilken gallerian slingrar sig, hela vägen från Dragarbrunnsgatan i öst till Forumtorget i väst.

En arkitekttävlan om upprustning av Forumtorget utlystes år 2011. Den vanns av White arkitekter med ett förslag som gick ut på att placera ut en nästan kvarterslång utomhus soffa (!) mitt i gatan längs Smedsgränd, samt utplacerandet av en skulptur (?) i form av en stor rund grön, eh, pluppeliplupp i betong på själva Forumtorget. Därutöver föreslog White en ny enhetlig markbeläggning i natursten som – till skillnad från 1950-talets mönsterlagda betongsten – skulle fortsätta ett bra stycke utanför själva Forumtorgets rektangel, ut längs Smedsgränd i en lång avstickare hela vägen bort till Dragarbrunnsgatan.

Förslaget blev också så småningom verklighet, år 2017 – men mången upp­saliensare håller säkert med mig om att upprustningen tillslut visat sig bli en (om inte totalt misslyckad så åtminstone) fullständigt likgiltig övning i stadsförnyelse. Hade man inte kunnat välja en annan, fruktbarare strategi för ansiktslyftning i kvarteret? Istället för det föga upphetsande tilltaget med jättelång utesoffa och grön pluppeliplupp?

Man hade förstås istället kunnat satsa på en restaurering av 1950-talets säregna utemiljö, komplett med intima småbutiker i ett utomhus gångstråk och så vidare, en idé som säkert skulle ha tilltalat en och annan arkitekturintresserad cineast som någon gång – i repris på tv? eller rentav på vita duken på sin tid? – sett Mattssons Mannekäng och tjusats av den i filmen så ofta förekommande folkhemsmodernismen i kvarteret Pantern. Men till alla de retrodesign- och Hillmandeckar-aficionados som då när det begav sig skulle ha röstat för en komplett restaurering av filmens utomhusmiljöer, till alla dem vill jag säga att ja jo kanske det men att det hade varit ännu mycket bättre om man år 2017 istället hade byggt hus i kvartershörnet.

Ett sådant nybygge hade förstås först och främst legat i fastighetsägares omedelbara (ekonomiska) intresse – men (och detta är ett viktigt men) precis just det som den enskilda fastighetsägaren i så fall hade tjänat en hel massa på (ekonomiskt), precis just det hade även de närmaste grannarna och den stora allmänheten tjänat en hel massa på (stadslivs- och livskvalitetsmässigt): ju mer hus det byggs i kvarteret, desto mer lokalyta finns det att hyra ut. Ju fler skilda verksamheter som ryms i lokalbeståndet, desto större utbud av varor och tjänster för såväl närmaste grannar som allmänhet att ha nytta och nöje av. Ju mer hus på tomten och ju mer enskild egendom som ansamlats där, desto bättre förutsättningar för en genuint dynamisk och vital urbanitet. Allt till stadsbornas fromma. Alla vinner på affären.1

Gallerians ägare har således gjort helt rätt som låtit glasa över utomhuspassagen och genom åren efterhand byggt till och byggt på in mot gården. Uppsala kommun borde för länge sedan ha givit gallerians ägare tillåtelse att gå ännu längre än så, borde ha givit ägaren rätt att bebygga själva Forumtorget. Allt som hade krävts av Uppsala kommun hade varit en enkel ändring i detaljplanen så att det åter hade blivit tillåtet att bygga hus på det stycke tomtmark i kvarterets nordvästra hörn som så länge, sedan rivningarna i kvarteret (1951) stått obebyggt.

Men det allra bästa för kvarteret Pantern hade förstås varit om det på 1950-talet aldrig hade blivit något Forumtorg eller något bilfritt promenadstråk med småbutiker.

Och planens författare Gunnar Leche hade förstås kunnat välja att låta KF bygga sig ett större varuhus på tomten redan från början. I så fall hade man på de övre våningsplanen i komplexet haft mer kontorsyta att hyra ut, och utan butikspassage utomhus hade den samlade butiksytan i markplanet kunnat göras större. Allt till stadsbornas fromma. Alla hade vunnit på affären.

(Och det hade på 2010-talet inte behövts någon arkitekttävlan eller ansiktslyftning, eftersom det inte hade funnits någon privatägd torgyta i kvartershörnet som sjangserat och blivit litet sjaskig med åren.)

Men att bygga så stort och så mycket på tomten, det kunde stadsarkitekten tydligen inte tillåta då när det begav sig. Varför inte det?

Leche hävdade att platsbildningen i kvartershörnet kommit till för att rädda ett stort fullvuxet träd. Varuhusets arkitekt Dag Ribbing hade också ritat in det stora trädet på en perspektivskiss som publicerats i tidskriften Plan (nr 1-1948). Men trädet syns inte till på tidiga fotografier av det färdigställda torget. Det syns inte heller till i någon av de scener i Mattssons Mannekäng som filmades i kvarteret. Jag gissar att trädet snart hade visat sig vara i alltför dåligt skick för att sparas och att det i själva verket sågats ned, av säkerhetsskäl, långt innan varuhuset ens börjat byggas. Efter nedsågningen av trädet hade planen förstås kunnat revideras och anpassas till den nya situationen och den nya verkligheten, men så skedde inte. Platsbildning i kvartershörnet blev det iallafall, trots att det inte längre fanns något stort träd på tomten.

Och man hade förresten inte behövt riva den bastanta mur i tomtgräns mot gata som så länge, förmodligen sedan generationer åtskilt det stycke skyddad bakgård där trädet stod från trafiken på Smedsgränd alldeles intill. För att rädda trädet hade det inte alls varit nödvändigt att omvandla den skyddade bakgården till publik platsbildning, man hade helt enkelt kunnat välja att låta tomtbiten med det stora trädet få fortsätta att vara skyddad bakgård bakom hög mur i tomtgräns, precis som förut.

Med andra ord: det där med att rädda ett stort träd tycks bara ha varit ett svepskäl.

Och vad med det bilfria butiksstråket, det var aldrig särskilt många steg eller särskilt många sekunder som stadsborna kunde spara på den genvägen, den knappa tidsvinsten för fotgängare stod förstås inte i någon som helst rimlig proportion till de stora kostnader (det inkomstbortfall) som kravet på öppet butiksstråk innebar för byggherren i fråga (kravet på byggherren att avstå från att bebygga hela gårdsytan med värdefulla butikslokaler i markplanet), så det där med att för gångtrafikens skull göra promenaden mellan tågstationen och Stora torget genare, det låter också mest som ett svepskäl.

Men svepskäl för vad i så fall, svepskäl för att som planarkitekt få göra vadå? Om de motiv som Gunnar Leche tillstod offentligt nu i efterskott klingar falskt, vilka kan hans egentliga motiv för platsbildning och butikspassage ha varit? Om planen varken tillvaratog byggherren KF:s omedelbara ekonomiska intressen eller ens egentligen slog vakt om de närmaste grannarnas och den stora allmänhetens stadslivsintressen, vem hade i så fall någon som helst fördel av 1948 års plan för ett såpass glest bebyggt kvarteret Pantern? Med andra ord: för vem ritade Gunnar Leche egentligen sin plan?

Frågan

Ja för vem ritar planarkitekter förresten överhuvudtaget egentligen sina planer?

Resten av denna text ägnar jag åt att så gott jag kan försöka besvara denna stora fråga, med den förhoppningen att mitt försök att besvara en allmänt hållen fråga även kommer att kasta ljus över mysteriet med vad det kan ha varit som egentligen motiverade stadsarkitekten Gunnar Leche i arbetet med 1948 års plan för kvarteret Pantern i Uppsala.

Min utredning kommer dessvärre att kräva visst utrymme för utvikningar och historiska jämförelser, och jag börjar redan här med en liten tidsresa, till en tid då det ännu inte fallit några husritande arkitekter in att de skulle kunna planera hela städer:

Stadsplanering har ju inte alltid varit ett jobb för arkitekter. Städer planerades förr i tiden av lantmätare och ingenjörer (sådana ingenjörer som tjänstgjorde i militären, inte civilingenjörer) vars icke-arkitektiga stadsplaner egentligen bara handlade om en sak, om vilka absoluta gränser som det besuttna borgerskap som byggde sig egna hus i staden måste hålla sig innanför. En stadsplan behövde därför inte bestå av särskilt mycket mer än de streck på tomtkartan som delade in den tillgängliga marken i enskilda hustomter. De som köpt tomt och byggt hus var dessutom i sin fulla rätt att resa murar eller plank längs den tomtgräns som de delade med närmaste grannarna i kvarteret.

Detta strikt plutokratiska, borgerligt liberala förhållningssätt till hur man planerar städer kom att helt kastas om och vändas uppochner för sisådär hundra år sedan, parallellt med de stora och omvälvande demokratiseringarna av samhället i stort: med stöd av en majoritet av de folkvalda ledamöterna i den ena eller andra politiska församlingen kunde alla de som inte själva hade råd att bygga sig egna hus i staden – det vill säga den stora majoriteten stadsbor – nu med ens börja styra och ställa över hus och egendomar som de inte själva ägde. Vad gällde det konkreta bruket och användandet av den i staden ansamlade enskilda egendomen – stadens hustomter samt de hus som byggts på dessa tomter – var det i en modern representativ demokrati således inte längre, som i äldre tider, de som ägde dessa stadens alla tomter och hus utan istället de som inte ägde något av husen i fråga som trots allt hade sista ordet.

(Det kunde exempelvis tas demokratiskt majoritetsbeslut om att allmänheten minsann skulle erbjudas ständigt tillträde, dygnet runt, till en viss butikspassage utomhus anlagd på privatägd tomtmark i ett visst stadskvarter i Uppsala.)

Samtidigt, parallellt med denna politiska utveckling hade arkitektkåren helt fräckt passat på att från sansade lantmätare och oromantiska ingenjörer roffa åt sig uppdraget att utföra den nya tidens moderna, demokratiska stadsplanering. Arkitektkåren kunde för sin försörjning inte längre lita till verkligt exklusiva uppdrag, som att rita slott och palats åt furstar. Kåren måste söka sig nya uppdrag och ett nytt raison d’être. Och sitt nya existensberättigande fann arkitektkåren i att helt sonika vända furstarna ryggen och att helt och hållet gå in för att arbeta åt majoriteten, åt den stora massan istället:

Om den egendomslösa folkmajoriteten i varje enskilt byggprojekt börjat utöva mer makt över slutresultatet än byggherren själv rentav, hur skulle denna majoritets folkvalda representanter – samt de av majoriteten utsedda tjänstemännen i städernas förvaltningar (stadsplanerarna) – förhålla sig till och förvalta all denna nya makt hos de egendomslösa? Varken lantmätare eller ingenjörer kunde förväntas leverera några praktikabla svar på dessa för dem helt nya, starkt politiserade frågor, medan den i jämförelse med dem mycket mer samhällstillvända arkitektkåren strax såg till att flytta fram sina positioner och erbjuda sig att i lantmätares och ingenjörers ställe försöka besvara alla frågor av detta nya slag – i form av konkreta arkitektur- och stadsplaneprojekt. Sedan dess, i ganska precis hundra år vid det här laget, har stadsplaneringens disciplin kännetecknats av en arkitektighetens hegemoni och dominans.

Och arkitektkårens konkreta, praktikabla svar på alla dessa nya frågor om markägande och makt har sedan dess nästan alltid bestått i stadsplaner som präglats av så stor öppenhet som möjligt: att kunna ströva fritt bland huskroppar utan en massa murar och stängsel i vägen för ens promenad har ansetts viktigt, ingen skall känna sig utestängd någonstans ifrån, alla skall känna sig demokratiskt inkluderade överallt, när valet har stått mellan öppet och slutet visar det sig att arkitektkåren alltid väljer olåst och staketlöst.

(Tag Forumgallerian i kvarteret Pantern till exempel, den låser förstås alltid sina portar efter kontorstid, jättesynd eller hur tycker man om man är arkitekt. Jämför detta med hur butikspassagen i det fria innan överglasningen alltid stod öppen för vemsomhelst närsomhelst, jättefint inte sant tycker man om man är arkitekt.)

Och för att i sina planer åstadkomma en så stor öppenhet som möjligt kom den nya tidens planarkitekter att alltid lägga sig vinn om att slå samman fastigheter, samt att undvika alla nya tomtstyckningar, eftersom man då kunde räkna med färre staket och färre murar och mindre av slutenhet i landskapet. I de fall man ändå tvingades dra nya fastighetsgränser såg man gärna till att göra dessa gränser helt ovidkommande åtminstone för den visuella upplevelsen av stadsmiljön, det vill säga allra helst helt osynliga i gatubilden.

Med andra ord: att planera städer handlade ej längre om att rita streck och markera gränser på en tomtkarta, det handlade nu istället om att sudda ut streck och radera gränser på en tomtkarta.

Denna modernismens alla planarkitekters mycket avoga inställning till varje fastighetsgräns, den fick för övrigt konsekvenser även för vilka slags hus som alls kunde tillåtas på planlagd mark. Det räckte inte med att i öppenhetens namn slå samman fastigheter och eliminera tomtgränser om den färdigbyggda fysiska miljön kom att proppas alldeles full med hus, om det när man byggt klart överallt stod hus i vägen för siktlinjer och genvägar och bebyggelsen därför fortfarande upplevdes som sluten. De husvolymer som ritades in i planen kunde således inte tillåtas vara för stora eller för många. Det blev fint att exploatera en tomt så litet som möjligt, med hus som hade så få våningar som möjligt, som stod så glest det bara gick, och så vidare. Ju mindre bebyggelse, desto större chans att tilldelas dunkar i ryggen av såväl kollegerna i arkitektkåren som av etablerade arkitekturkritiker.

(Jag behöver knappast påpeka att det helt omvända förhållandet förstås rådde för de allra flesta icke-arkitekter i bygg- och fastighetsbranschen: för dem gällde ju fortfarande, precis som förr i tiden, att ju mer det byggdes, desto bättre.)

Det är således inte ett dugg konstigt att stadsarkitekten, när det skulle till att byggas stort varuhus åt KF mitt i den täta och slutna kvartersstaden Uppsala, passade på att tvinga byggherren att öppna upp i kvarteret genom att anlägga en platsbildning med tillhörande fotgängarpassage på den egna tomtmarken. Det ansågs ju i samtiden särskilt ädelt och fint gjort av en planarkitekt att ha tvingat/pressat/övertygat en byggherre att, i demokratins och öppenhetens namn, avstå från att bebygga en viss tomt fullt ut. Och med detta krav på platsbildning och butiksstråk hade man på kommunen försäkrat sig om att tomten, det centrala läget i staden till trots, ändå skulle komma att bli relativt glest bebyggd, att den inte skulle komma att bebyggas med för mycket hus.

Men utöver en som vi redan sett typiskt arkitektig ovilja och underlåtenhet att faktiskt låta tomtmarken bebyggas med hus (!) visade 1948 års plan för kvarteret Pantern även prov på ett typiskt arkitektigt förhållningssätt till alla fastighetsgränser. Det vill säga sättet på vilket man i planen förhöll sig till såväl kvarterets yttre tomtgräns (mellan allmän gatumark och den samlade enskilda tomtmarken) som till dess inre tomtgränser (mellan kvarterets separata, inbördes självständiga fastigheter):

Den typiskt arkitektiga inställningen till stadens alla tomt- och fastighetsgränser är att tomtgränser-är-dumma, och tack vare en tomtsammanslagning i kvarteret hade den inre tomtgräns som promenadstråket annars hade behövt korsa tack och lov i ett slag försvunnit, raderats. (Poff! Borta! Åh, så skönt!)

Men kvar fanns ändå varuhustomtens yttre tomtgräns, den längs gatan, som på tomtkartan fortfarande rent juridiskt delade in och styckade upp Forumtorgets rektangel i en offentlig och en privatägd del – en orenhet i tomtkartan som planarkitekterna på kommunen i alla år storligen måste ha stört sig på. Vad kunde man månne göra åt den saken? Ja man kunde ju alltid låtsas att den (tomtgränsen) inte fanns, låtsas att den inte hade någon praktisk betydelse alls. Man kunde exempelvis med hjälp av markbeläggningens utformning dölja var gränsen faktiskt gick mellan gatumark och enskild tomtmark – en typiskt arkitektig metod. Och mycket riktigt, på flygbilder av Forumtorget syns hur man så småningom (på 1980-talet?) utvidgade 1950-talets markbeklädnad och lät dess med betongsten lagda grafiska mönster fortsätta ut över den angränsande gatumarken, tvärs över Smedsgränd, ända fram till kvarteret Lejonet (varuhuset Åhléns). Kvartershörnsgränsen fick alltså vara kvar på alla tomkartor, men för alla dem som vistades på platsen hade gränsen gjorts helt osynlig minsann.

Och, vidare, i samband med upprustningen år 2017 lät man som sagt Forumtorgets nya markbeklädnad i natursten fortsätta att breda ut sig ännu längre än så, längs Smedsgränd hela vägen bort till Dragarbrunnsgatan i öster. Alla visuella spår i stadsbilden av vilka ägandeförhållanden som i själva verket rådde i och kring Forumkvarteret var därmed helt översmetade och osynliggjorda. En verkligen mycket arkitektig utveckling av trakten kring Forumtorget över tid.

Det sätt på vilket den arkitektritade markbeklädnaden ständigt expanderat och utvidgats i och kring kvarteret Pantern är förövrigt ett typiskt exempel på hur girig denna företeelse är: erbjud arkitektigheten ett finger så sväljer den snart hela handen...

Än se’n, vad är det för fel på arkitektighet nu då? Alla de där så kallade arkitektigheterna i den lilla platsbildningens tillkomsthistoria måste väl ändå ha bottnat i en hos upphovsmännen i fråga välmenande och altruistisk ambition att öppna upp och därmed verkligen demokratisera bebyggelsen i den centrala staden?

Nej tyvärr, någon sådan slutsats kan man inte dra utan vidare, det vore förhastat:

Det låter bra, det låter demokratiskt när någon plötsligt utbrister Bygg inte fler murar mellan människor, riv istället ned alla gamla murar! – nedrivna murar (och nedrivna gårdshus och nedrivna bakgårdsplank), precis som öppenhet och transparens, är starka och kraftfulla metaforer för frihet och demokrati. Och arkitektkåren har i sitt förhållandet till uppdraget att planera städer visserligen alltid använt sig av retoriska och bildmässiga metaforer och allegorier som alla är avsedda att uttrycka, gestalta, avbilda de båda företeelserna öppenhet och transparens (mycket glas blir det i fasaderna).2 Men (och detta är ett viktigt men) det är på intet vis självklart att detta sätt att uttrycka sig – i ord och i val av byggmaterial och i hur man drar eller inte drar streck på en tomtkarta – nödvändigtvis bottnar i och direkt sprungit ur ett genuint och brinnande demokratiseringspatos hos kåren. Correlation is not causation.

Att arkitekter stör sig på murar och stängsel och gränser, det är ju inte ett helt nytt fenomen som plötsligt uppstår när arkitekter för sisådär hundra år sedan med ens börjar planera hela städer. Arkitekter har nämligen i alla tider stört sig på gränsmarkeringar (främst fastighetsgränser) – för att de irriterande nog alltid utgör hinder för varje romantiskt konstnärsego att få skapa helt fritt och kompromisslöst. (Det står på tomtkartan att så nära grannen får man inte bygga, attans, om bara den där jäkla tomtgränsen inte fanns vore jag fri att skapa fantastisk arkitektur! och så vidare.) Att störa sig på tomtgränser hör således till jobbet, it comes with the territory, det är något som bestämmer hur arkitekter tänker och känner by default, vare sig de vill eller inte, vare sig de är självmedvetna nog att inse detta eller inte:

Med ett helt öppet markområde att planera – det vill säga ett markområde med en tomtkarta utan underindelning i mindre fastigheter, ett slags tabula rasa – känner sig planarkitekten fri att hämningslöst ägna sig åt alla slags formexperiment med volymsbehandlingen (trappa upp volymer, trappa ned volymer, fasa av volymer) och fri att laborera med fondmotiv, landmärken, vertikala accenter, n’importe quoi. Och man får inte glömma att en av de verkligt stora friheterna som en sådan helt tom spelplan erbjuder naturligtvis är friheten att på stora ytor avstå från att bebygga, att i kompositionen glesa ut, att laborera med negativa volymer, rumsligheter och tomrum (exempelvis i form av platsbildningar och utomhus butiksstråk) – också det skänker tillfredsställelse, också det är något som planarkitektens inre konstnärsego egoistiskt njuter av.

Correlation is not causation som sagt, och samhällets demokratisering i stort kan helt enkelt inte ha varit det egentliga upphovet till, inte ha varit själva orsaken till planarkitekternas gränsfobi, till deras horror limitis,3 eftersom denna fobi redan fanns, was a thing långt innan alla arkitekter blev modernister och demokrater, långt innan de började planera hela städer.

Det är i så fall bra mycket mer sannolikt – Ockhams rakkniv! – att det motsatta orsakssambandet råder, att denna redan existerande fobi var det egentliga upphovet och den egentliga orsaken till att modernismens alla (alla!) arkitekter när de satte igång att planera hela städer genast började störa sig på städers befintliga fastighetsindelningar, genast började föra krig mot uråldriga tomstyckningar och otvetydiga fastighetsgränser. De hade ju redan vanan inne, så att säga.

Därmed inte sagt att arkitekter inte kan vara sanna demokrater, det kan de såklart, till och med de arkitekter som ritar verkligt arkitektiga planer, som exempelvis 1948 års plan för kvarteret Pantern i Uppsala: Gunnar Leche kan absolut ha varit en sann demokrat i själ och hjärta, allt i hans biografi tyder på det, men (och detta är ett viktigt men) alla arkitektigheter i planen för kvarteret Pantern hade i så fall ingenting med denna hans personliga politiska övertygelse att göra, de arkitektigheterna kan egentligen bara ha uppstått i och sprungit ur Leches lägre drifter och egoistiska aptiter.

(Och jag behöver väl knappast heller påpeka att alla de icke-arkitekter i bygg- och fastighetsbranschen som hela tiden ansett att det är bättre ju mer det byggs, att de också i själ och hjärta kan vara sanna demokrater, att deras ambition att faktiskt bygga, att inte avstå från att bebygga inte gör dem till mindre av sanna demokrater än, säg, arkitektkollegerna deras.)

Svaret

Tillbaka till frågan Ja för vem ritar planarkitekter förresten överhuvudtaget egentligen sina planer? och mitt sammanfattande, tämligen krassa svar lyder: varken för dig eller mig, varken för byggherren eller närmaste grannen eller ens för den i alla demokratier så allsmäktiga stora massan. Til syvende og sidst är det för inga andra än sig själva som de ritar sina planer – för den egna lustupplevelsens och driftsutlevelsens skull.

Jaha, än se’n då? Spelar det någon roll om arkitekter verkligen är, eller endast utger sig för att vara demokrater? Glest eller tätt ihop, vidöppet eller slutet, det är väl bara en fråga om tycke och smak. Golv som golv, tak som tak, hus som hus – huvudsaken är väl att det byggs hus med plana golv, vertikala väggar och täta fönster, hus som det går att bo i. Vore det inte bäst att lämna alla arkitekter ifred och bara låta dem hålla på?

Nej tyvärr, det vore inte bäst att bara låta dem hålla på, i synnerhet inte om man är den typ av stadsbo som månar om sin stad och månar om hur vi alla lever våra liv i städer.

Utan tydligt dragna gränser mellan ditt och mitt och det som tillhör alla, utan murar, utan staket hamnar olika egenintressen ständigt i tidsödande och resursslukande konflikter med varandra. I en stad som helt saknar ett finmaskigt rutnät av tomtgränser som delar in den byggbara marken i inbördes oberoende enskilda fastigheter blir det med tiden omöjligt för skilda intressen att ens tolerera varandra i vardagen, den staden blir förr eller senare en intolerant plats där det bara går att leva på ett sätt, att tänka på ett sätt, att agera på ett sätt.4

Av detta följer att om alla arkitekter som i sin yrkesutövning ritar stadsplaner har en såpass avog, för att inte säga direkt fientlig inställning till det här med att stycka av nya tomter och att dra nya fastighetsgränser, och om de allihop allra helst slår samman alla tomter som går att slå samman och allra helst raderar alla tomtgränser som går att radera, då kommer stadslivets mångfald och diversifiering att bli lidande, då kommer alla de egenskaper hos staden som vi med ett samlande begrepp kallar för urbanitet att allteftersom förtvina, förklinga och dö ut.5

Arkitektighetens triumf

Hur som helst, avslutningsvis, efter allt detta tal om arkitektighet hit och dit, dags att sammanfatta – arkitektighet, vad är alltså det?

Det är en samlande term för allt möjligt som i byggbranschen ter sig konstigt och svårförklarligt för icke-arkitekter, som när planarkitekter insisterar på ett och annat som helt uppenbart krockar med allt (ekonomiskt) sunt förnuft, eller – vilket jag personligen finner särskilt sorgligt – frontalkrockar med alla förutsättningar för en genuint urban stadsmiljö.

Ja det mesta som den modernistiska, demokratiska stadsplaneringen lyckats så dåligt med de senaste hundra åren är i själva verket arkitektighetens fel.

Eller – arkitektighet är motsatsen, ja själva antitesen till urbanitet.

Eller – varför inte försöka förklara begreppet på ett riktigt arkitektigt vis, på ett sätt som särskilt arkitekter kan förstå (?), nämligen med hjälp av bild, metafor, liknelse och allegori:

Man skulle i så fall förstås, på allegoriers typiska vis, till att börja med se till att skänka fysisk gestalt åt vad som egentligen är svårfångade abstraktioner – och då skulle det naturligtvis ligga nära till hands att låta företeelsen arkitektighet personifieras av en tapper riddare och låta företeelsen urbanitet förkroppsligas av en eldsprutande drake.

Och det skulle ligga lika nära till hands att döpa allegoriseringen med riddare & drake till Arkitektighetens triumf (eller utförligare En allegori över arkitektighetens triumf över urbaniteten i slaget om makten över den fysiska miljöns form och innehåll eller något sådant) – ja de ofta besynnerliga allegoriska bilder som vi alla minns från konsthistorien döptes ju ofta till just ett eller annats triumf: Kärlekens triumf eller Rättvisans triumf eller något i den stilen.

Och jag föreställer mig att om en diktare med känsla för saga och mytologi händelsevis skulle få för sig att författa ett helt hjälteepos i ämnet minsann, då skulle åtminstone ett av dess (eposets) många kapitel absolut kunna utspela sig i Uppsala, en stad i vilken den eldsprutande draken Urbanitet belägrar en hiskelig borg, det dystra kvarteret Pantern, bakom vars bastanta höga murar (i tomtgräns mot gata) draken ruvar på och vakar över en dyrbar skatt, en skatt som förstås består av fastighetsbeståndets samlade enskilda egendom (det värde som byggnaderna och tomtmarken har på fastighetsmarknaden). Utan enskild egendom, och utan ett starkt skydd i lagen för denna enskild egendom – ingen vital urbanitet! som draken själv uttrycker det.

Sagans hjälte, den tappre Riddar Arkitektigheten, gränslar sin stolta springare – hästen heter Självtillräckligheten – och med svärdet sitt i högsta hugg – svärdet heter Ideologi – galopperar han dödsföraktande rätt in i det av draken Urbanitet belägrade Uppsala, frenetiskt svingande svärdet sitt likt en machete.

Allra först svingar han svärdet sitt i korsningen av Kungsängsgatan och Smedsgränd, och med ens (Swish! Swosh!) har han ur stadsmassan huggit ut och skulpterat fram en riktigt stilig liten piazza minsann (Forumtorget). Och inte bekommer det Riddar Arkitektigheten det minsta att ett torg som anlagts på enskild kvartersmark innebär avsevärda begränsningar i vad markbitens egentliga ägare får och inte får göra på den egna tomten: att designa arkitektoniskt unika och speciella platsbildningar är spännande medan banala gatukorsningar är bara tråkiga, tänker riddaren – en typiskt arkitektig åsikt.

Men skapandet av en konstnärligt och arkitektoniskt spännande platsbildning i kvartershörnet har inte helt tillfredsställt riddaren: draken är visserligen sårad, men ännu inte helt oskadliggjord. Riddaren fortsätter därför att svinga sitt svärd och hugger sig nu (Swish! Swosh!) från platsbildningen vidare in i kvarteret, på diagonalen, från den ena långsidan av kvarteret till den andra. Här skall folk få röra sig fritt genom kvarteret längs ett tjusigt promenadstråk minsann, vare sig man har något egentligt ärende till fastigheten i fråga eller inte, alla är välkomna, dygnet runt! heter det i pressreleasen. Inte bekommer det Riddar Arkitektigheten det minsta att fastighetsägaren därmed mister all makt och all kontroll över vilka som vistas på den egna tomten, eller när de vistas där: att inte behöva bry sig om stadens fastighetsgränser, att kunna röra sig fritt över dem som i ett öppet landskap, det är någonting bra, medan ett stadslandskap som präglas av att väggar, murar och stängsel tydligt markerar var gränsen mellan ditt och mitt och det som tillhör alla går, det är bara dåligt. Kvarterets nya öppenhet är någonting fint medan dess forna slutenhet var någonting fult, menar riddaren – varpå denne, med kraft och stor fröjd i hjärtat, tilldelar draken själva dödsstöten.

Sedan flyttar riddaren in och bosätter sig permanent i det nu helt förändrade, helt öppna och arkitektoniskt mycket mer spännande kvarteret Pantern. Där i det omformade och omvandlade kvarteret håller han sedan ständigt hov för stadens alla trubadurer, poeter, samhällsdebattörer och andra förståsigpåare, som i sin tur ägnar åratal, rentav decennier åt att i sina lovsånger hylla den oförskräckte drakdödarens stora bedrift.

Alla de som på detta vis sjunger hans lov är dock, ärligt talat, inte helt säkra på om dräpandet av draken Urbanitet faktiskt har gjort livet bevisligen bättre för stadens invånare, men de är alla så imponerade av riddarens självsäkerhet att det aldrig skulle falla någon av dem in att ifrågasätta den gängse uppfattningen att Riddar Arkitektigheten minsann är en sann hjälte.

Och där hade sagan kunna sluta. Men många år senare – kanske med anledning av ett eller annat drakdödarjubileum? – beslutar sig stadsborna för skicka en delegation till att uppvakta riddaren, och väl hemma hos drakdödaren tar delegationens förman mod till sig och ställer en personlig fråga. Ack tappre riddare, hur blev du en så stor demokrat?

Vadå? Va’ menar’u? svarar riddaren förstrött. Han låter oengagerad och ointresserad och verkar distraherad och mer intresserad av helt andra saker.

Den uppvaktande delegationens medlemmar inser då med ens att de allihop i alla år låtit sig bedras, eller rättare sagt att de i alla år bedragit sig själva att tro att riddaren dräpt draken för deras skull minsann. Riddaren har förstås inte alls dräpt draken av politiska skäl. Riddaren har i själva verket i åratal ridit kring och dräpt drakar för att han helt enkelt tycker att det är kul och spännande att rida kring och att svinga sitt svärd och att dräpa, dräpa, dräpa!

En rasande och ursinnig delegation omringar en förbryllad och paff riddare, sliter ned honom från hästryggen, sliter svärdet ur hans grepp och jagar honom gnyende och haltande ut ur staden för gott. Senare bestämmer sig samma delegation för att med gemensamma krafter, sten för sten, återuppbygga drakens hiskeliga borg, men nu med ännu högre och ännu hiskeligare murar än tidigare minsann.

Sedan lever de alla lyckliga i alla sina dagar därinne i den återuppbyggda borgen. Snipp snapp snut, så var denna sagan slut.

Heja Uppsala

Alltnog. Att arkitekter för hundra år sedan tog över allt planarbete från lantmätare och ingenjörer, i Uppsala precis som i alla andra städer, det utgjorde inget naturligt steg i en organisk utveckling, tvärtom, detta övertagande kom att innebära ett drastiskt och abrupt brott mot all tradition och kultur, det var inget mindre än en kupp, ett slags hostile takeover – likt en plötslig invasion, som från ingenstans, av barbariska och vildsint stirrande hunner.

För Uppsalas del kom detta nya slags regim att under efterkrigstiden först och främst leda till en brutal och destruktiv rivningsvåg. Men jag vill påstå att det inte var rivningarna i sig, utan att det istället var de nya stadsplanernas och nybyggnadsprojektens arkitektighet som i slutänden gjorde mest skada, en självtillräcklig och obarmhärtig arkitektighet som – genom att överallt i den centrala staden slå samman tomter och radera fastighetsgränser – med tiden lyckades ta kål på nästan alla av den centrala stadens genuint urbana kvaliteter.

En sak tycks man dock i Uppsala ha förstått att göra rätt idag, i 2000-talet: man har av allt att döma börjat sätta hårt mot hårt när det gäller cyklandet. Jag tänker på dekalerna med uppmaningen Cykla gärna, men inte här! fastklistrade direkt på den numera bilfria Kungsängsgatans stenläggning.

Heja! Mera så’nt! Heja gränser! Det finns gränser för vad som är acceptabelt beteende i en stad. Det måste sättas tydliga gränser även för cyklister. Dekalerna är en utmärkt idé, sådana dekaler borde även vi stockholmare använda oss av i vår än så länge tyvärr föga framgångsrika kamp mot elsparkcykelplågan och cyklistbuset.6


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Myten om riddaren & draken) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 51-december 2022.

Källor

• Per Holm: Vandalisering – rationalisering?, tidskriften Plan nr 2-1947, s. 60-64.
• Dag Ribbing: Vandalisering – rationalisering: replik, tidskriften Plan nr 1-1948, s. 34-36.
• Carl Erik Bergold: Uppsala stads historia VI:9. Uppsala. Stadsbyggande 1900-1960, s. 226-230, Uppsala stadsarkivs förlag (1989).
• Gunilla Lindberg: Profiler i mitt Uppsala, s. 104-115, Lars-Åke Winberg förlag (1998).

• Lars Lambert (red.): Gunnar Leche, stadsarkitekt, s. 163-164, Kornhuset förlag (2004).

• Sveriges Arkitekters sajt, juryutlåtande m.m. från 2011 års tävlan: Forumtorget i Uppsala

Illustrationer

• Stillbilder från den svenska filmen Mannekäng i rött av Arne Mattsson (1958). På ett par av bilderna skymtar, inringade, de höghuskulisser som omnämns i artikeltextens inledning. Montage: Mikael Askergren (2022). Bildkälla: SF Anytime

• Uppsala, historisk stadskarta (1932), Nohldén. Den framtida varuhustomten i kvarteret Pantern vid Kungsängsgatan (i själva verket två mindre hörntomter hopslagna till en) har markerats med konturer i kontrasterande färg. Montage: Mikael Askergren (2022). Digitaliserad förlaga (beskuren): Uppsala stadsarkiv.

• Uppsala, kartskiss av stadens centrum (1948) med ny smitväg på diagonalen rakt genom kvarteret Pantern för fotgängare på väg från tågstationen till Stora torget. Bildkälla: tidskriften Plan nr 1-1948, s. 34.

• Nybyggnadskarta (1951) för fastigheten Dragarbrunn 27:2 i kvarteret Pantern, Uppsala. Detaljplan för det framtida varuhuset Forum. Bildkälla: Uppsala stadsarkiv. Montage (inslag av text med mera): Mikael Askergren (2022).

• Plan (1975) av bottenvåningen i varuhuset Domus (f.d. Forum) i kvarteret Pantern, Uppsala. Det korta bilfria butiksstråket på snedden genom kvarteret har ännu ej glasats över och byggts in, men de många ursprungligen relativt små butikerna på ömse sidor av stråket har redan slagits samman till större butiksytor. Bildkälla: Uppsala kommun.

• Forumtorgets och Smedsgränds nya inredning. Arkitekt: White (2011-2017). Foto: Mikael Askergren (2022).
1 av 3. Forumtorget. Stor rund platt grön betongskulptur.
2 av 3. Smedsgränd. Utomhus soffa. Vy från Forumtorget.
3 av 3. Smedsgränd. Utomhus soffa. Vy från Dragarbrunnsgatan.

• Korsningen Kungsängsgatan/Smedsgränd utan platsbildning. Bakom de Geerska gårdens långa låga länga skymtar det stora träd som stadsarkitekten ville slippa såga ned, men som tillslut fälldes iallafall. Trädet står som synes inne på skyddad gårdsmark, bakom en hög och bastant mur i tomtgräns mot gata. Foto: Alfred Dahlgren (1901-1902). Bildkälla: Upplandsmuseet

• Arkitektens vision av det framtida Forumtorget. Enligt uppgift var det ett stort fullvuxet träd som utgjorde inspirationen till en platsbildning i kvartershörnet. Man påstod sig vilja rädda det ståtliga trädet, slippa såga ned det. Perspektivskiss av arkitekt Dag Ribbing vid KF:s arkitektkontor, publicerad i tidskriften Plan nr 1-1948, s. 36. Bildkälla (skannad blåkopia): Uppsala stadsarkiv.

• En serie historiska fotografier och illustrationer.

1 av 8. Hörnet Kungsängsgatan/Smedsgränd, de Geerska gården, Uppsala. Foto: Anton Andersson (1945-1950). Bildkälla: Upplandsmuseet

2 av 8. Varuhuset Forum, vy från korsningen Kungsängsgatan/Smedsgränd. Arkitekt: Dag Ribbing för KF:s arkitektkontor. Okänd fotograf (1961). Bildkälla: Uppsala stadsarkiv.

3 av 8. Varuhuset Forum vid Forumtorget, kvarteret Pantern, stadsdelen Dragarbrunn, Uppsala. Foto: Uppsala-Bild (1953). Bildkälla: Upplandsmuseet

4 av 8. Julhandel och julbrådska, Forumtorget, Uppsala. Foto: Uppsala-Bild (1958). Bildkälla: Upplandsmuseet

5 av 8. Forumtorget och varuhuset Forum, vy bort mot butikspassagen genom kvarteret. Foto: Ulla Hansen (1955). Bildkälla: Uppsala stadsarkiv.

6 av 8. Forumtorget, vy bort mot butikspassagen genom kvarteret. Foto: Ulla Hansen (1955). Bildkälla: Uppsala stadsarkiv.

7 av 8. Vy från den bilfria butikspassagen bort mot Forumtorget, stadsdelen Dragarbrunn, Uppsala. Foto: Uppsala-Bild (1958). Bildkälla: Upplandsmuseet

8 av 8. Butiksstråket i kvarteret Pantern med Forums skivaffär och Bellis blomsterhandel, stadsdelen Dragarbrunn, Uppsala. Foto: Gunnar Sundgren (efter 1953). Bildkälla: Upplandsmuseet

Öppen och demokratisk stadsplanering i folkhemmets Uppsala: stora tomma ytor, friliggande volymer hipp som happ, vinklar och bågar hit och dit, n’importe quoi. Flygfoto: AB Flygtrafik (1966).
1 av 3. Sala backe. Bildkälla: Upplandsmuseet
2 av 3. Studentvägen, Kåbo. Bildkälla: Upplandsmuseet
3 av 3. Kv. Blodstenen, Eriksberg. Bildkälla: Upplandsmuseet

• En sagobetonad allegori betitlad Arkitektighetens triumf eller utförligare En allegori över arkitektighetens triumf över urbaniteten i slaget om makten över den fysiska miljöns form och innehåll (Sigurd Fafnesbane & draken). Montage: Mikael Askergren (2022). Förlaga: stillbild från Die Nibelungen. Teil 1. Siegfried av Fritz Lang (1924). Bildkälla: Pinterest

Cykla gärna, men inte här! Dekal med uppmaning till Uppsalas allmänhet fastklistrad direkt på den bilfria Kungsängsgatans stenläggning. Foto: Mikael Askergren (2022).

Övrigt

Mer om Uppsala på denna sajt:
Uppsala Konsert & Kongress

Fotnoter

1 Tes (för att travestera en känd kinesisk partiordförande): Det är rätt att bebygga. [...] Det är alltid rätt att bebygga, förutsatt att man bebygger tillräckligt mycket, förutsatt att man inte avstår. – Mikael Askergren: Två texter om staden. 2. Det är rätt att bebygga, tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-1995.

2 Tomrummet, transparensen och den frånvarande substansen (tabula rasa) är i modernistisk tradition metaforer för öppenhet, godhet och demokrati; för ett från sociala hierarkier och klasskillnader befriat rum och samhälle; för oändliga möjligheter, begränsade enbart av det heroiska subjektets potens och kreativitet. [...] – Mikael Askergren: uppslagsordet metaforik, En stadens encyklopedi, tidskriften MAMA (Magasin för Modern Arkitektur), Stockholm, nr 10-1995.

3 Efter latinets horror (skräck) och limes (gräns). Jämför av Mikael Askergren: Horror limitis, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 24-januari 2015.

4 Den bland utopister så vanliga fantasin om en värld utan murar och utan gränser [...] leder som bekant i slutändan alltid till tyranni och förtryck – något som alla våra gemensamma, mycket dyrköpta erfarenheter av 1900-talets plågsamma marxism-, socialism- och kommunismförsök en gång för alla har lärt oss, inte sant. – Mikael Askergren: Ideologiteater, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 38/39-december 2018.

5 Jag har på annan plats presenterat ett konkret förslag på vad man skulle kunna göra åt det fastighetsgränsproblem som denna artikeltext främst handlar om. Förslaget går ut på att i samband med nybyggnation kräva en indelning av varje stadskvarter i ett flertal mindre fastigheter, det vill säga lagstifta om det så kallade urbanitetstalet (u-talet): Om det skulle krävas, säg, ett u ≥ 1 när man bygger nytt, i analogi med hur man sedan länge med självklarhet kräver hissar och brandsäkerhet, då skulle det snart visa sig att de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med ett fastighetsdelningstvång vore absolut jämförbara med de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med hiss- och brandsäkerhetskrav. Jämför: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

6 Cyklisten är av naturen benägen att systematiskt strunta i trafikregler, att cykla mot enkelriktat, på trottoarer och så vidare. Cyklisten i gemen är en nyckfull trafikant, och därför mycket farligare i trafiken än busschauffören eller privatbilisten. Precis som i fallet med arkitekten handlar problemet med cyklisten om hur vi människor är funtade innerst inne, om hur vi fungerar och agerar helt omedvetet, hur vi tänker och känner rent instinktivt, vare sig vi vill eller inte: såväl i fallet med arkitekten-som-planerar-städer som i fallet med cyklisten-som-trafikant kan vi se hur människans lägre drifter och egoistiska aptiter ställer till ständigt ofog. – Jämför av Mikael Askergren: Nej till cykelstaden, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 35-december 2017.


Föregående | Hem