Det kategoriska imperativet

Jag har många gånger tänkt att jag någon gång innan jag dör borde besöka de trädgårdar som anlades av Le Nôtre vid slottet i Chantilly norr om Paris. I boken The Landscape of Man (Geoffrey & Susan Jellicoe, 1995) finns ett särskilt fint svartvitt flygfotografi som redan tidigt väckte min reslust: se den suggestiva grafiska effekt som motljuset skapar i bilden! Allt detta vatten! Och så oerhört begåvat av André Le Nôtre (1613-1700) att låta själva le château de Chantilly inta en sidoordnad roll i kompositionen, att inte (på konventionellt vis) placera det befintliga gamla medeltida slottet i fonden av en huvudaxel. Så originellt! Rentav genialt! En fantastisk bild helt enkelt.

Men någon sådan utflykt till Chantilly har hittills aldrig blivit av, och det av flera skäl: jag vet ju med mig att det egentligen bara är från ett flygplan, eller betraktandes ett i en bok återgivet attraktivt flygfotografi taget från ovan i fågelperspektiv och i motljus som alla de kvaliteter som intresserar mig hos parkanläggningen i fråga verkligen kan avnjutas, som man som utomstående har någon egentlig behållning av anläggningens intrikata geometri. Väl på plats, med fötterna på marken, med mina ögon knappt två meter över havet skulle trädgårdarnas intrikata geometri ej längre vara synlig och avläsbar för mig, jag föreställer mig att den visuella upplevelsen av trädgårdarna i Chantilly betraktade ur en grodas perspektiv i praktiken skulle bli en stor besvikelse.

Dessutom är anläggningens mått så kolossala, det skulle ta en evighet att ta sig runt parken till fots, jag blir matt av bara tanken på att i Chantilly behöva trava kilometervis från punkt A till punkt B bara för att vara säker på att jag fått se och uppleva verkligen allt som finns att se. Nej monumentalanläggningar som den av Le Nôtre i Chantilly avnjuts bäst i en bok på en bild tagen från flygmaskin på hög höjd i motljus.

Se Sundbyberg och sedan dö

Och hur kul är det förresten att behöva resa hela vägen till Frankrike och till Chantilly bara för att bli trött och less och dammig och upplevelsemässigt besviken på kuppen? Klimatkris och flygskam har nog gjort sitt till (jodå, man skall skämmas om man flyger till hela vägen till Thailand – 12 timmar!! – bara för att få smutta paraplydrinkar och sedan indolent och improduktivt lägga sig att veckovis dåsa och jäsa på en strand), men för mig personligen handlar det framförallt om en med åren kraftigt tilltagande avsmak för långa resor överhuvudtaget (det skall mycket till för att jag skall resa så långt att jag måste övernatta hemifrån). Jag är därför numera mer benägen att lockas av något av de klassiska, men onekligen mer anspråkslösa resmålstipsen i Ulf Peder Olrogs visa Se Sundbyberg och sedan dö (1958), vars refräng som bekant lyder:

Se Sundbyberg och sedan dö,

Möt våren i Södertälje.

Glöm Reymersholm med slask och tö,

Möt våren i Södertälje.

Olrogs vistitel och refräng travesterar och anspelar förstås på det gamla talesättet Se Neapel och sedan dö – underförstått: Neapel är så vackert att man med frid i sinnet kan lägga sig ned att dö när man väl upplevt staden Neapels och Neapelbuktens och berget Vesuvius skönhet. Ett talesätt som redan Johann Wolfgang von Goethe citerade och åberopade i sin Italienische Reise (1816):

Von der Lage der Stadt und ihren Herrlichkeiten, die so oft beschrieben und belobt sind, kein Wort. Vedi Napoli e poi muori! sagen sie hier. Siehe Neapel und stirb!

Naturligtvis är Olrogs sundbybergska restips ironiskt menat, han tar för givet att hans åhörare i totalt samförstånd med honom själv skall tycka att det lilla Sundbyberg förstås helt måste sakna alla pittoreska kvaliteter. Men på den punkten är jag faktiskt absolut oense med Olrog: det lilla självstyrande Sundbyberg – händelsevis liksom inpressat och inklämt med skohorn mellan storebror Solna och storebror Stockholm – är faktiskt (åtminstone när det gäller den centrala, relativt tätt bebyggda stadskärnan) en tilltalande plats, ja på sitt sätt rentav pittoresk tack vare sina överraskande stora urbana kvaliteter.¹

Arkitekturhistoriskt och verkhöjdsmässigt smäller en utflykt till Sundbyberg kanske inte lika högt som en utflykt till Chantilly skulle ha gjort, det förstås, men jag vill hävda att det förhållningsvis anspråkslösa Sundbyberg i många avseenden – i synnerhet för den arkitektur- och stadsbyggnadsintresserade besökaren – utgör ett mycket intressantare, mer lärorikt resmål än många storslagna monumentalanläggningar av det slag som man finner i Chantilly. Resten av denna text ägnas (med undantag för en och annan flashback tillbaka till resonemanget om monumentalanläggningen i Chantilly) åt en utflykt till just Sundbyberg:

Det kategoriska imperativet

Utöver en förvånansvärt pittoresk, relativt tätt bebyggd och kommersiellt livaktig stadskärna finns det i Sundbyberg stora idylliska områden med enbart friliggande villor i lummiga trädgårdar, men dessutom finns det – precis som hos jättegrannen Stockholm – utanför den egentliga stadskärnan (men fortfarande innanför den egna stadsgränsen) ett antal perifera, glest utspridda, tyvärr fumligt feltänkta förortsenklaver och sovstäder. Hallonbergen är en sådan, vida känd förortsenklav från 1960-talets rekordår, och den senaste tiden har det sprillans nya bostadsområdet Stora Ursvik ofta figurerat i media (apropå kontroverserna kring vägbron över till de båda närbelägna Stockholmsförorterna Rinkeby och Tensta), men vi kommer i det följande att istället bege oss till 1980-talsområdet Rissne.

Jag tog tunnelbanan ut till Rissne – av särskild nyfikenhet och i uttalat studiesyfte – för allra första gången redan som mycket ung, det måste ha varit som student, på 1980-talet (tunnelbanestationen i Rissne invigdes 1985). Men det blev bara ett enda besök, efter det besöket hade jag fått nog av det Rissne som sedan dess i alla år utgjort det förortsbygge i Storstockholm för vilket jag personligen hyst starkast antipati, ja rentav genuin avsky.

(Parentes: det låter kanske överdrivet, men det är faktiskt ingen överdrift att beskriva min inställning till Rissne i termer av avsky, det är med avsikt som jag uttrycker mig såpass koleriskt, blotta tanken på mitt första besök i Rissne kan få blodet i mig att koka av ren indignation.)

Här, innan vi fortsätter vidare, måste jag stanna upp ett ögonblick för att bli litet kantsk. Och med kantsk syftar jag förstås på Immanuel Kant (1724-1804) och på dennes kategoriska imperativ, i synnerhet på hans välbekanta resonemang om det moraliskt berömvärda – rentav kategoriskt nödvändiga! – i att behandla ens medmänniskor som mål-i-sig-själva, respektive det lika moraliskt förkastliga – rentav kategoriskt förbjudna! – i att reducera sina medmänniskor till medel, i att använda och bruka människor (ofta nog av egenintresse) som själlösa verktyg eller instrument för att uppnå ett eller annat (ofta nog egoistiskt) mål som ligger helt utanför och långt bortanför de liv som ens medmänniskor faktiskt lever. Eller så som Kant själv uttryckte det i förstlingsverket Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (1785):

Handle so, daß du die Menschheit sowohl in deiner Person, als in der Person eines jeden andern jederzeit zugleich als Zweck, niemals bloß als Mittel brauchst.

Det som nämligen genast slog mig då den gången, någon gång i mitten av 1980-talet, och som så djupt provocerade mig och väckte min omedelbara harm redan vid första anblicken och ögonkastet genast då jag klev ut på torget framför tunnelbanestationens biljetthall (som ligger i markplanet), det var den omtumlande, omedelbara insikten att i fallet Rissne hade varken stadsförvaltningens planförfattare eller bostadsbebyggelsens arkitekter haft framtidens Rissnebors välfärd och livskvalitet som mål-i-sig, att de istället helt fräckt använt sig av framtidens rissneiter enbart som medel i sin egenintresserade, egoistiska lek med former, med byggnadsvolymer, med siluetter, med arkitektoniska åtbörder och gester.

Tomma gester, tomma åtbörder

Det som mötte mig under mitt korta besök i det nybyggda Rissne (jag drog därifrån så fort jag bara kunde) var en gestikulerande arkitektur vars gester och åtbörder (vad Rissnebornas dagliga liv och övergripande livskvaliteter anbelangar) ej enbart var helt tomma och innehållslösa, dessa gester och åtbörder – det insåg jag genast – skulle komma att göra vardagslivet surt för alla dem som av en eller annan anledning flyttat ut till Rissne:

Från t-banestationens biljetthall i markplanet klev man rätt ut på den blåsiga och ödsliga sundbybergska intighet som helt missvisande döpts till Rissne torg.

(Parentes: det var förstås inte fråga om ett stadstorg i egentlig mening, beteckningen torg utgjorde just här i Rissne – som så ofta är fallet i svenska förortslandskap – plannerspeak för en större-hårdgjord-yta-utan-direkt-syfte-eller-konkret-funktion.)

Torgets markbeläggning tog slut några tiotal meter rakt fram. Där tog en stor, ödslig, blåsig jättegräsmatta vid. Och riktigt långt borta, på andra sidan gräsmattan, fjärran, far in the distance kunde man skymta en lång länga med bostadshus bildande en vid, lätt krökt båge som så att säga utförde (performed) en inramande, omfamnande gest och åtbörd. (Just så, med dylika klyschor, föreställer jag mig att den ansvariga planarkitekten uttryckte sig då när det begav sig: Titta så fint arkitekturen omfamnar torget och den stora gräsytan!)

De som bebodde bostadshusen långt därborta på andra sidan den stora tomma gräsmattan måste alltså trava flera hundra meter extra, tvärs över den stora öde gräsytan, var gång de behövde ta sig till fots mellan t-banan och hemmet. Och inte nog med det: eftersom planarkitekterna hade placerat den enda (!) matbutiken i området precis bredvid t-banestationens entré måste alla de som bodde långt därborta, bortom gräsmattans stora intighet, var gång de gick för att handla mat dessutom kånka hem kassar med tunga mjölkpaket flera hundra meter extra, tvärs över den stora öde gräsytan, till lika stort besvär varje gång (Åh, inte nu igen!), och till ännu större besvär var gång det behagade regna eller snöa.

Kring t-bana och matbutik hade planförfattarna med avsikt (!) sett till att skapa en vid och bred helt obebyggd zon med överstora avstånd, ödslig tomhet, blåsig torftighet och onödigt lång väg hem för alla kringboende. Mitt i denna tomhetens och den frånvarande servicens sjö placerade de visserligen en liten ö, en liten kal kobbe med nödvändig service (t-bana och livsmedel), men en liten kal service-kobbe som omflöts av en stor och vid sjö av – ingenting-alls; en sjö av ödsligt och blåsigt och regnigt och snöigt ingenting-alls som alla Rissnebor måste stappla, halka eller vada sig igenom var gång de behövde kånka hem ett antal liter filmjölk.

Allt det schleppande och kånkande av matkassar över onödigt stora avstånd som den stora tomma håligheten och ödsliga intighetssjön mitt i bebyggelsestrukturen tvingade de omkringboende till alldeles i onödan, alla de dagliga besvärligheter som planen och arkitekturen ställde till med för de kringboende, allt detta hade planens författare och bostadshusens arkitekter uppenbarligen varit fullständigt likgiltiga inför. Rissneborna hade för planförfattarna och arkitekterna inte alls utgjort ett mål-i-sig, för alla involverade planerare och arkitekter hade de (Rissneborna) enbart utgjort ett praktikabelt medel, ett verktyg och instrument som av planerarna och arkitekterna hade kunnat användas till att i eget intresse skapa en situation i vilken projektets planerare och arkitekter skulle få leka konstnärer, kunde få låtsas vara lika egenmäktiga i sitt skapande som väl Le Nôtre på sin tid minsann! (Låt oss skapa en monumental platsbildning! Med en omfamnande båge! Åh vad skoj vi har när vi får skapa helt fritt!)

Och – till råga på allt! som lök på laxen! som om den dagliga förödmjukelsen i att ständigt behöva kånka och schleppa inte vore nog! – det sätt på vilket Rissneborna rent tekniskt och politiskt och ekonomiskt allra främst fungerat som just medel och verktyg för andras egenintressen, det var ju som finansiärer (ja faktiskt): de var ju tvungna att ur egen ficka betala all den hyra och alla de avgifter som med tiden skulle komma att ha finansierat hela projektet. Så inte nog med att de medborgare i den moderna demokratiska välfärdsstaten Sverige som råkat bosätta sig i Rissne av stadsplan och arkitektur förslavats till att mer eller mindre varje dag kånka tunga mjölpaket flera hundra meter extra alldeles i onödan, till råga på allt tvingades de själva stå för hela notan, de förutsattes rentav själva betala räkningen för sitt eget förslavande!

Jag kan på rak arm inte komma på någon annan förortsanläggning i hela Stockholmsområdet där det påtagliga förakt som de ansvariga planerarna uppenbarligen hyst för de medborgare som de haft i uppdrag att planera för, där detta slags oförblommerade förakt är så direkt visuellt avläsbart i den fysiska gestaltningen.

Det konstnärliga värdet

Men det konstnärliga värdet då? Vad med den rumsliga upplevelsen och så vidare? Tyvärr, vad arkitektoniska gester och åtbörder anbelangar är den där vida, omfamnande bågen med bostadshus (how shall I put this, ähum) inte genial. Jag vill inte framstå som spydig, men det är ju faktiskt inte något konstnärligt geni som författat planen för Rissne. Det är inte heller något konstnärligt geni som ritat själva husen i Rissne.²

Märk! att vi nog alla, de flesta av oss, visserligen är benägna att ursäkta de verkliga genierna i konsthistorien både ett och annat personligt eller professionellt felsteg (Carlo Gesualdo och Caravaggio var bägge två mördare), men i fallet Rissne går det alltså inte att ursäkta den färdigställda bebyggelsens eventuella brister med upphovspersonernas uppenbarligen stora konstnärliga genialitet. Upphovspersonerna var ju i fallet Rissne inga konstnärliga genier. Men (och detta är ett viktigt men) även om arkitekturen i Rissne verkligen hade varit på sitt sätt genial, då hade dessa inslag av påtaglig genialitet ändå inte på minsta vis ursäktat planförfattarnas och arkitekternas minst sagt tarvliga yrkesmoral – det vill säga deras tendens att betrakta och behandla den allmänhet som man haft i uppdrag att planera och rita hus för som medel istället för som mål-i-sig.

För att ett ögonblick göra en direkt jämförelse med vår kontrollgrupp i Chantilly: André Le Nôtre var ett geni. Och det hade aldrig fallit honom in att (som hans sentida kolleger i Rissne) i praktiken såväl förslava allmogen och de lägre stånden i sina dagliga liv som att använda sig av samma allmoge och lägre stånd i och kring Chantilly till att agera finansiärer till sina egna autokratiska konstnärsdrömmar och sedan till råga på allt (det vore verkligen droppen!) hävda och/eller ge sken av att alltihop var för deras skull, att det minsann var för allmogens och de lägre ståndens egen skull som han skapat sin monumentala vattenpark. Le Nôtre utgav sig aldrig för att vara en politiskt korrekt demokrat i välfärdsstatens tjänst.

I arbetet med att ta fram en plan för Rissne gavs uppenbarligen (av vem? eller togs? rentav stals?) tillfälle till att på bästa (skattefinansierad) arbetstid sitta och leka och låtsas att man befann sig i Chantilly på 1600-talet (absolutism, feodalism), leka och låtsas att man som offentliganställd planerare (i en demokratisk välfärdsstat) i själva verket var moderna inkarnationer av Le Nôtre (autokratiska genier). Varför det? Varför och hur gavs (eller togs? eller stals?) tillfälle till sådant trams – på skattebetalarnas och de framtida Rissnebornas livskvalitets bekostnad?

Man brukar ju när man talar om André Le Nôtre och dennes livsverk alltid exemplifiera med slottsparkerna i Versailles och Vaux-le-Vicomte, men jag för min del föredrar trädgårdarna i Chantilly framför både Versailles och Vaux. För mig ter sig parklandskapet i Chantilly mycket mer sympatiskt än i de båda mer kända exemplen. Förmodligen för att det i Chantilly så att säga finns ett antal skorrande ackord i tonbilden: det sidoordnade slottet, allt är litet snett och vint i layouten, flera räta vinklar i planen visar sig vid ett närmare studium inte vara helt räta – saker som förmänskligar liksom.

Eller kanske inte förmänskligar egentligen, kanske är det snarare så att alla dessa skavanker i planen för Chantilly vittnar om hur Le Nôtre inte alls var fanatiker, att han minsann kunde anpassa sig efter givna förutsättningar, go with the flow mycket mer än man vanligtvis skulle förvänta sig av den absolutistiska, av gud instiftade enväldesmonarkins trädgårdsarkitekt par excellence. Detta överraskande (?) stora mått av sans och balans i planen för Chantilly, denna relativt stora ödmjukhet inför de givna fysiska, geografiska förutsättningarna i landskapet kring Chantilly, det är egenheter i den färdigställda anläggningens form och gestaltning som tyder på sann genialitet hos upphovsmannen: att man inte alltid och överallt fanatiskt insisterar, att man känner på sig when to stop.

Man skulle kunna hävda att de som planerade trädgårdarna i Rissne faktiskt var mer fanatiska, mer hänsynslösa mot de givna förutsättningarna än någonsin Le Nôtre i sitt projekt för Chantilly!

(Förtydligande: om de givna förutsättningarna i fallet Chantilly främst handlade om fysiska begränsningar i omlandets själva geografi så bestod istället de givna förutsättningarna i fallet Rissne främst av politiska förutsättningar, närmare bestämt uppdragsgivarnas – den demokratiska välfärdsstatens och skattebetalarnas – politiska krav på ny bostadsbebyggelse för de egna medborgarna, politiska krav på de till Rissnes sovstadsbebyggelse inflyttandes livskvalitet och välfärd.)

I så fall: till skillnad från sin stora förebild (?) Le Nôtre körde epigonerna i Rissne liksom bara på, som formalistiskt motiverade ångvältar med skygglappar, utan insikt om eller känsla för sina egna begränsningar som gestaltande konstnärer. Kort sagt, de saknade alla de sensibiliteter som kännetecknar sann genialitet. I fallet Rissne visade sig de offentligt anställda tjänstemännen och arkitekterna (i den demokratiska välfärdsstatens tjänst) långt mer hänsynslösa mot allmänhetens livsförutsättningar i den nya bostadsmiljön än Le Nôtre någonsin visade hänsynslöshet gentemot allt vatten, alla träd och ängar i landskapet kring slottet i Chantilly.

Jämför än en gång Kants kategoriska imperativ: om man skulle börja placera ut huskroppar i form av stora bågformade omfamnande krumelurer³ kring stora gapande hålrum bestående av ingenting-alls vid precis alla jäkla tunnelbanestationer, så att inte bara Rissneborna utan precis alla förortsbor i precis alla Storstockholmsförorter varje dag skulle behöva schleppa sig själva onödigt långa avstånd, det vore ju inte någon bra idé, så vill vi ju inte ha det. Det går alltså absolut inte att stifta en överallt gällande lag à la Kant om att – som i Rissne – skapa en monumental platsbildning samt en arkitektoniskt omfamnande gest och åtbörd vid varje nyöppnade tunnelbanestation. Och i så fall, om man inte är beredd att se sin arkitektoniska idé för Rissne torg omvandlad till universell lag för precis alla tunnelbanestationstorg, då är man som respektabel och demokratiskt sinnad planerare eller arkitekt – hade Kant menat – moraliskt skyldig att avstå från att göra verklighet av den bisarra idén med en stor, ekande öde och tom gräsmatta mitt i alltihopa.

Det är rätt att bebygga

Alltnog. Ganska snart efter färdigställandet av 1980-talets människofientliga plan för Rissne torg med omgivningar började man göra saker på platsen i polemik mot den ursprungliga planens intentioner, men som inneburit förbättringar vad livskvaliteten i området anbelangar. I början av 2000-talet, nära tunnelbana och matbutik (på en tomt som på 1980-talet bebyggts med ett prosaiskt parkeringshus i två plan) restes ett nytt ensamt höghus, vilket inneburit en relativt hög koncentration av bostäder med ens på rätt sida om det stora hålet (gräsmattan) mitt i anläggningen. De som sedan dess bebor höghusets bostadsrättsförenings lägenheter behöver inte älga över lerig eller isig jättegräsmatta varje gång de skall till jobbet eller behöver en liter filmjölk.⁴

Och förra året, år 2022, antogs en plan med ännu fler höghus i kluster alldeles nära t-bana och Rissnes livs, också dessa nya höghus på »rätt» sida om den människoföraktande gräsmattan.

Dessa nya höghus kommer förresten också att hamna på rätt sida av tvärbanans nya hållplats: tvärbanans förlängning till Helenelund kommer ju att löpa rätt igenom blåshålet mitt i Rissne, med en ny hållplats nära tunnelbanestationens entré, precis i skarven mellan den hårdgjorda ytan framför tunnelbanestationen och den stora ödsliga gräsmattan – och de som författat planen från 2022 för den nya centrum- och höghusbebyggelsen kring t-banan har klokt nog placerat alla nya höghus i en klunga på rätt sida om tvärbanans nya spår: de som flyttar in i de nya höghusen kommer inte att behöva vänta vid plingande järnvägsbommar (?) på att få korsa tvärbanan på sin väg till eller från matbutiken.

Man kan tycka vad man vill om höghus, men om man måste välja mellan att-bo-i-en-traditionalistiskt-låg-huskropp-utslängd-i-godtyckligt-disponerat-öppet-landskap på den bortre sidan om den stora gräsmattan (långt från t-bana och service) och att-bo-i-höghus på rätt sida om gräsmattan (i omedelbar anslutning till kollektivtrafik och butiker), då väljer man förstås det senare alternativet. Om man prompt insisterar på att bosätta sig i ett flerfamiljshus i någon av Sundbybergs förortsenklaver, då väljer man förstås i första hand det slags bostadsbebyggelse som åtminstone erbjuder närhet till kollektivtrafik och service, då väljer man väl en adress som inte med avsikt skapar onödigt stora avstånd mellan boendet i fråga och all slags daglig boendeservice.

I nästa våg av förtätning (om ytterligare tjugotalet år?) kommer man förhoppningsvis bebygga hela den där jäkla gräsmattan... Det är rätt att bebygga!⁵ Ju mer man i framtiden bebygger och bygger nytt på de vida öde ytor mitt i Rissne som på 1980-talet lämnades ekande tomma (varför??!!), desto bättre.

Illustrationer

Fotnoter