Kris

August Strindbergs Påsk (1901) är en pjäs i vilken blotta misstanken att den unga och oskuldsfulla Eleonora olovandes tagit sig in i en blomsterbutik för att stjäla en krukväxt – en påsklilja – försätter en liten borgerlig kärnfamilj i totalt paniktillstånd. Kommer den lilla familjen att förlora allt sitt sociala anseende?

Det upplägget – att en enkel påsklilja kan röra upp sådana känslostormar och sådan domedagsstämning – upplevs av en modern teaterpublik, idag, drygt hundra år senare, som minst sagt främmande och överdrivet, nästan hysteriskt. Idag skulle polis och domstolar förmodligen bara rycka på axlarna och avskriva ärendet omedelbart – påskliljan kostade trots allt bara en krona. Idag skulle en stulen krukväxt knappast vara en händelse värd besväret att – som i Strindbergs pjäs – rapportera om i dagstidningarna (!) dagen därpå.

Men minns då att en stöld inte betydde samma sak för Strindbergs samtida som för oss idag: 1900-talets rösträttsreformer och stora demokratiseringsprojekt har inneburit en stor omvälvning i allas vår syn på betydelsen av gränsdragningar – mellan offentligt och privat likaväl som mellan ditt och mitt, såväl i det sociala samspelet (var gränsen går för vad som utgör gott eller dåligt uppförande) som i juridiken (var gränsen går för vars och ens rätt att nyttja och bruka någon annans privata egendom).

Den demokratiska välfärdsstatens skattesystem som transfererar och omfördelar välstånd från de resursstarka och rika till de resurssvaga och fattiga har vant oss vid att inte betrakta äganderätten som alltid och överallt okränkbar, har vant oss vid att den stora egendomslösa majoriteten tar sig laglig rätt att besluta om och bestämma över egendom som den (majoriteten) inte själv äger, har vant oss vid att regelmässigt acceptera – rentav applådera! – de egendomsrelaterade gränsöverträdelser som finansierar allas vårt sociala skyddsnät, vilket i sin tur gör att vi som lever i samtidens liberala demokratier och välfärdsstater varken förstår eller sympatiserar med alla de strikta gränsdragningar, med alla de till privat egendom associerade dygder och ideal som präglade Strindbergs samtid.

Liberalism och/eller demokrati

Alltnog. Västerlandets liberala demokratier befinner sig i kris, heter det. Ett antal mäktiga auktoritära stater hotar liberalismens traditionellt demokratiska ideal på den utrikespolitiska arenan samtidigt som populistiska extremistpartier invalda i västerländska parlament hotar liberalismens traditionellt demokratiska ideal på den inrikespolitiska scenen, heter det.

Det är bara det att demokrati inte egentligen är ett traditionellt liberalt ideal. Den klassiska liberalismens guldålder, industrialismens 1800-tal, var till sin inre natur allt annat än demokratisk, allt annat än politiskt jämlik, var i själva verket hårdnackat plutokratisk: under 1800-talet hade en svensk stads egendomslösa proletärer inte någon rösträtt alls i fullmäktige medan samma stads besuttna, markägande borgare kunde ha flera tusen röster var. År 1863 röstade endast 1.900 personer och företag i Stockholms fullmäktigeval, men de avgav sammanlagt 145.000 röster.¹ Stockholms stad styrdes som vore stadsförvaltningen ett aktiebolag på börsen där olika medborgare och juridiska personer ägde olika många »aktier» (röster) beroende på hur rika de var, beroende på hur stort deras fastighets- och kapitalägande var, beroende på hur stor andel i aktiebolaget Stockholm de ägde = plutokrati.

Den moderna representativa demokrati som vi alla numera tar för givet är inte ursprungligen en den klassiska liberalismens andas barn, våra dagars moderna demokrati föddes inte ur en liberal ideologi utan ur arbetarrörelsens kritik mot den djupa sociala misär som man under 1800-talet i allt högre grad kom att förknippa med den klassiska liberalismens visserligen vitala och dynamiska, men ekonomiskt ack så hänsynslösa industrialisering av bondesamhället – det slags kritik som, som bekant, kännetecknar flera av Charles Dickens romaner, exempelvis Oliver Twist (1838) eller Hard Times (1854).

Den hänsynslösa klassiska 1800-talsliberalismens förespråkare har genom historien visserligen, steg för steg, försökt anpassa sig till de nya tidernas politiska krav, i synnerhet genom det helhjärtade accepterandet och anammandet av principen med en allmän rösträtt lika för alla, och därigenom försökt återuppfinna, rebranda sig själva som företrädare för 1900-talets snällare liberala demokrati. Men trots alla moderna liberalers fagra tal de senaste hundra åren om hur viktigt det är med demokrati har det, ironiskt nog, bara gått sämre och sämre för liberalerna: de liberala partierna har överallt, i alla nationer, gått från statsbärande under 1800-talet till marginaliserade under 1900- och 2000-talen. Eftersom demokratier per automatik (!) prioriterar den stora majoritetens och den mer eller mindre medellösa stora massans kollektivistiska (och ofta nog socialistiska) egenintressen över den resursstarka borgerlighetens (och liberalernas) dygder och ideal resulterar allmän rösträtt (universal suffrage) förr eller senare i att den stora massan i eget intresse ser till att – kort sagt – städa ut, skuffa undan, avskaffa liberalismen.

De författare och skribenter som just nu, i det begynnande 2000-talet, i böcker och debattartiklar beklagar och begråter liberalismens kris² begår därför ett stort tankefel när de allihop, utan undantag tycks det som, tar för givet att våra dagars liberala demokratier vilar på samma värdegrund som tidigare seklers plutokratiska, klassiska liberalism. De sätter likhetstecken, så gott som, och tycks inte vilja se någon konflikt eller något motsättningsförhållande mellan den individualistiska klassiska liberalismen och den kollektivistiska liberala demokratin. De tycks inte vilja inse att det varit 1900-talets demokratisering av det politiska livet som kommit att ställa till det för alla liberala partier i alla västerländska parlament. Det är ju företeelsen demokrati, alltså demokratin som sådan som gjort att liberalismen efter hand förlorat fotfäste i alla valmanskårer: Liberalerna (f.d. Folkpartiet) – det vill säga det enda egentliga idépartiet i den svenska riksdagen, det enda svenska riksdagsparti som inte i första hand är ett intresseparti – har alltsedan den allmänna rösträttens införande förlorat mer och mer av sitt inflytande i rikspolitiken: klart Liberalerna åker ur Sveriges riksdag en gång för alla i höstens val. (Och om de inte åker ur riksdagen i år, 2022, lär de göra det i nästa eller nästnästa riksdagsval.)³ Partierna på den politiska skalans båda flanker, partierna som talar för de två stora kollektivens egenintressen (för såväl vänster- som högerkollektivets egenintressen) har ständigt vunnit i styrka medan de vittert altruistiska liberalernas lilla idéparti, där någonstans i mitten på höger-vänsterskalan, har marginaliserats alltmer – och det är ingenting konstigt med detta, det hör till demokratins natur. Förlusten av den klassiska liberalismens dygder och ideal är ett pris vi måst betala för vår demokrati.

Ja jag säger det igen, den där sista meningen tål att upprepas: förlusten av den klassiska liberalismens dygder och ideal är ett pris vi måst betala för vår demokrati.

Liberalismens kris är urbanitetens kris

Låt mig vidare illustrera min position vad gäller liberalismens påstådda kris i samtiden med hjälp av en diskussion om den västerländska urbanitetens, och om den västerländska stadens kris i samtiden:

De flesta av våra dagars arkitekter och stadsplanerare skulle utan att tveka skriva under påståendet att vad staden anbelangar har 1900-talets demokratisering enbart varit av godo. De skulle allesammans vara komplett oförstående, rentav reagera med stor förfäran ifall någon på fullaste allvar påstod att demokratiseringen av västvärlden inneburit problem, hinder och försämringar för stadsplanerardisciplinen: Demokrati är ju nå’nting bra, eller hur. Men det går faktiskt att politiskt och etiskt anföra ett fullkomligt respektabelt resonemang som går ut på att 1900-talets demokratisering på det hela taget skadat våra städers tillväxt och utveckling:

Baron Haussmanns 1800-talsplan för Paris – med överallt ett finmaskigt rutnät av inte bara kvarter utan också en än mer finmaskig underindelning av kvartersmarken i mindre fastigheter – hade på sin tid genast resulterat i en veritabel explosion av vital urbanitet. Och det var samma klassiskt liberala, plutokratiska och därför i grunden odemokratiska 1800-talstänk som vi hade haft Stockholms innerstads superbt urbana stadsplan och geniala fastighetsstruktur att tacka för. De städer och stadsavsnitt som än idag upplevs som genuint urbana hade utan undantag anlagts innan de senaste hundra årens stora demokratisering, hade förverkligats i den plutokratiska, klassiska liberalismens tidevarv, det vill säga innan vi hade någon allmän rösträtt.

Detta hänsynslösa, gränsdragningsbaserade sätt att planera städer hade dock, i radikalare kretsar, kommit att förknippas med stora sociala klyftor och smärtsam misär. Man krävde förändring. Och drygt hundra år senare, ett stycke in på 1900-talet, hade stadsplaneringsprocessen också mycket riktigt totaldemokratiserats. En ny era för stadsplanerandet hade tagit vid. Den kännetecknades av en starkt fientlighet riktad mot all den vitala urbanitet som slagit rot och blommat upp i alla större västerländska metropoler under det föregående seklet (läs: fientlighet mot tydliga gränsdragningar och fastighetsgränser). Under hela 1900-talet betraktades genuin urbanitet (läs: tydlig indelning av kvartersmark i mindre privata fastigheter) med stor misstänksamhet och ansågs – med viss rätt – vara odemokratiskt, helt enkelt. Den stora mer eller mindre resurssvaga majoritet som inte hade de privata medel som krävdes för att själva bygga sig egna hus i staden, den majoriteten prioriterade mycket annat framför äkta, vital, ekonomiskt hänsynslös urbanitet. Alla hade hunnit vänja sig vid ständiga juridiska gränsöverträdelser (välfärdsstatens transfereringar, etc.), vänja sig vid det ständiga glorifierandet av öppna (stads-)landskap präglade av gränslöshet. Genuin urbanitet låg inte i den stora massans omedelbara intresse. Det saknades i den nya demokratiska planprocessen vilja att låta nya fastighetsgränser dras, att låta befintliga fastighetsgränser bero. Vilket i sin tur kom att innebära att städer inte längre byggdes, att det bara byggdes på förortsvis överallt, att urbanitet inte längre var politiskt möjligt.

Eller något spetsigare formulerat: min egentliga poäng är att företeelsen urbanitet inte kan produceras av demokratier. Så utöver förlusten av den klassiska liberalismens dygder och ideal är även förlusten av genuin, dynamisk och kulturellt vital urbanitet ett pris som vi måst betala för vår moderna demokrati.

Ett finmaskigt rutnät av fastighetsgränser har ett värde i sig

Jag har därför tyvärr med tiden insett – en jobbig insikt, en nedslående insikt – att urbanitetens starka anknytning till klassisk liberalism ställer till problem för alla dem (alla oss) som i detta den liberala demokratins tidevarv vurmar för genuin urbanitet – ställer till problem för alla dem (alla oss) som anser att ett finmaskigt rutnät av fastighetsgränser har ett värde i sig. Vad genuin och levande och dynamisk urbanitet anbelangar är loppet tyvärr kört, så är det bara, vare sig vi vill eller inte, och alltihop är demokratins och välfärdsstatens fel. Urbanitet och demokrati är inkompatibla företeelser.

Avslutningsvis, ifall någon undrar: ja, jo, det går faktiskt att mäta, att kvantifiera företeelsen urbanitet, och måttet på urbanitet är urbanitetstalet u – ett begrepp som jag, som bekant, redan diskuterat och förklarat utförligt på annan plats.⁴ För en levande och genuint urban upplevelse i våra städer är ett högt urbanitetstal ett absolut måste: det förslår inte med gestaltningsmaskerader av det slag som arkitekter och planerare brukar ta till nuförtiden för att försöka motverka förortsmässighet och försöka åstadkomma mer av stadsmässighet med hjälp av ett tafatt bruk av varierade fasader och varierade byggnadshöjder – inte så länge alla u-tal är fortsatt låga (det vill säga: inte så länge kvartersmarken inte delats in i ett flertal mindre fastigheter).

Möjligen skulle det kunna gå att, med viss framgång, på mer eller mindre artificiellt vis konstruera en någorlunda vital och välfungerande urbanitet med hjälp av en lag om högt urbanitetstal u i all nybebyggelse: om det skulle krävas, säg, ett urbanitetstal u ≥ 1 när man bygger nytt, i analogi med hur man sedan länge med självklarhet kräver hissar och brandsäkerhet, då skulle det snart visa sig att de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med ett fastighetsgränstvång vore absolut jämförbara med de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med hiss- och brandsäkerhetskrav. En sådan u-talslag skulle kanske kunna stävja många västerländska städers mest akuta urbanitetskris.

Men lagen vore ingen panacea: den skulle mildra symptomen, den skulle dock inte kunna göra så mycket åt själva grundproblemet. Men det vore kanske vackert så. Mycket mer kan vi urbanitetsvurmare ändå inte hoppas på numera.

Illustrationer

Fotnoter