Motilitet, vad är det?
eller
Om sociala konflikter i urbana miljöer: ett utkast till kvantifierad fallstudie

Mikael Askergren © 2019

Det var i det viktorianska England som det för första gången någonsin i Europa blev möjligt för borgerskapets kvinnor att ensamma röra sig fritt på stadens gator och torg, att ensamma bege sig ut på resor och så vidare, det vill säga utan att ledsagas av vare sig manliga förmyndare (fäder, bröder, makar) eller kvinnliga förkläden (mödrar, systrar, väninnor).

Märk! att den respektfulla distans viktorianerna förväntades hålla till allt och alla ute på stan i mången skildring av 1800-talets umgängeskultur visserligen mycket ofta framstår som ”pryd”, som en konsekvens av undertryckt sexualitet – men så är inte fallet, det är ett missförstånd. För viktorianerna handlade det framförallt om respekt för gränser. Och den vederbörliga respekten och hänsynen för varje individ, oaktat ursprung eller bakgrund, visade viktorianerna framförallt genom att hålla distans, att lämna folk i fred, att inte vara påflugna, att inte i onödan närma sig eller antasta individer som man inte redan av en gemensam bekant blivit presenterad för, och så vidare.

Viktorianerna låste naturligtvis ytterdörren när de gick hemifrån, det vore ju ohållbart att låta vem som helst komma och gå hemma hos sig, man släppte inte vem som helst in i sin privata sfär. Hemmavid (i privatlivet) särbehandlade, prioriterade, favoriserade man förstås alltid sina närmaste och sina vänner. Men väl ute på stan (i offentligheten) gjorde samma viktorianer å andra sidan en dygd av att inte bete sig som man gjorde hemmavid, gjorde de en dygd av att inte ständigt särbehandla, prioritera, favorisera sina närmaste och sina vänner. Där, ute på stan, ute i den stora vida världen ansågs blod inte tjockare än vatten, där förtjänade alla individer respekt och hänsyn (även icke beledsagade kvinnor), och förtjänade dessutom lika stor hänsyn och respekt som vi alla av naturen redan visar våra närmaste.

Med sitt insisterande på respekt för den enskilda individens integritet, med sitt insisterande på att inte särbehandla individer efter blodsband, nationalitet eller religion bröt viktorianerna sig ut ur forna, förmoderna tiders sociala fängelser, beredde viktorianerna väg för alla de personliga och sociala friheter som vi moderna människor kommit att ta för givet.

Lyckligtvis har många av viktorianernas sociala dygder överlevt övergången från kapitalistisk plutokrati till blandekonomisk demokrati. Eller rättare sagt, har än så länge, hittills överlevt: även om de flesta föräldrar fortfarande långt in i det 1900-tal som präglades av överskridandet av gränser uppfostrade sina barn till att ute på stan visa alla främlingar i det närmaste 1800-talsmässig och viktoriansk hänsyn och respekt, uppfostrar 2000-talets föräldrar av allt att döma sina barn tvärtom till att inte behandla alla lika, till att i allt, alltid och överallt särbehandla, prioritera, favorisera sina närmaste och sina vänner, ej endast hemmavid utan även ute på stan.

Borta bra men (som) hemma bäst: välfärdsstatens demokrater (post-viktorianerna) tycks ta för givet att man på allmän plats, på gator och torg inte bara kan utan rentav bör bete sig ”som-hemma”, som om man fortfarande vore hemma. Vilket inte utgör något särskilt kultiverat förhållningssätt till alla andra, alla främmande människor.

Men vad nu? Hur hamnade jag här? Med blöta strumpor i lika blöta lågskor, klafsande i snömodden, i rännstenen, i stället för uppe på den relativt torra och snöfria trottoaren? Utan att någon tvingat mig, utan att någon uttryckligen uppmanat mig, utan att jag själv har tagit något aktivt, medvetet beslut att i mina lågskor kliva rätt ut i snöslasket?

Begreppet motilitet

Inom naturvetenskaperna talar man om olika biologiska organismers ”motilitet”, det vill säga de sätt på vilka de förflyttar sig från en punkt till en annan. Med fenor eller flimmerhår, exempelvis. Inom medicinen används samma begrepp även till att beteckna icke-viljestyrda muskelrörelser som, exempelvis, mag- och tarmkanalens så kallade peristaltik.1

Vi människor har förstås våra båda ben till att förflytta oss med, men vi är – precis som i fallet med vår mag- och tarmkanals peristaltik – för det mesta inte egentligen medvetna om exakt hur vi ”gör” för att ta oss fram här i världen, utan att kollidera med något eller någon, utan att skada vare sig oss själva eller någon annan, och – inte minst viktigt – utan att ständigt hamna i slagsmål och konflikter.

Jag föreslår härmed en utvidgning av begreppet motilitet – utöver det strikt fysiologiska konstaterandet att vi människor rör oss genom världen på två ben – till att inrymma alla de sätt på vilka vi människor för det mesta lyckas ta oss fram helskinnade till fots bland hinder av alla de slag utan att medvetet behöva reflektera över hur detta egentligen går till.

Natur & kultur

Jag föreslår i så fall dessutom en underindelning av denna utvidgade innebörd av begreppet, en indelning i två underkategorier, ”natur” & ”kultur”. Eller, utförligare:

Du förväntar dig ju inte att ett träd eller en lyktstolpe skall flytta på sig när du kommer gående, du blir ju inte arg eller irriterad på ett träd som står i vägen, du är så van vid att lyktstolpar inte flyttar på sig för din skull att du spontant gör en undanmanöver och passerar förbi litet vid sidan av. Till detta slags motilitet krävs varken civilisation eller ”kultur”, också en vilde som fostrats av vargar lär sig snart att det inte lönar sig att stå och vänta på att ett visst träd i urskogen skall maka på sig. Denna vår medfödda förmåga att effektivt ta oss fram bland döda/orörliga ting, låt oss kalla den vår ”naturmotilitet” (nat/mot).

För att utan missöden kunna ta sig fram bland levande varelser som inte står stilla utan ständigt rör på sig krävs dock ett annat slags färdighet, det krävs uppfostran och ”kultur” till att lyckas interagera framgångsrikt med andra människor, med individer som alla utrustats med svårförutsägbar egen vilja. Denna socialt betingade, förvärvade färdighet att, exempelvis, effektivt förhandla (negotiate) en bana (trajectory) genom en folksamling, låt oss kalla den vår ”kulturmotilitet” (kult/mot).2

Märk! att vår medfödda motilitet (nat/mot) visserligen kräver ett visst mått av lärande, genom trial and error, så att hjärnan lär sig koordinera syn- och känselintryck med lemmarnas rörelser, men den får likväl anses utgöra en del av allas vår biologiska ”natur”.

Märk! att vår socialt betingade, förvärvade motilitet (kult/mot) visserligen förutsätter föräldrars fostran och regelrätt undervisning, och således är en renodlat ”kulturell” företeelse, men att den med tiden nöts in i oss och blir en ”andra natur”, becomes second nature.

Märk! vidare att vi alla kan slå på och slå av och helt sömlöst växla mellan nat/mot och kult/mot utan att medvetet reflektera över hur vi ”gör” när vi skiftar motilitet. Detta ständiga växlande, detta blixtsnabba pendlande mellan två väsensskilda motiliteter blir tidigt i livet lika mycket second nature som vår kult/mot som sådan. Vi behöver i vardagen lika litet reflektera medvetet över hur vi skall undvika kollisioner med andra levande människor som vi behöver reflektera medvetet över hur vi skall undvika att kollidera med döda föremål.

En typisk trottoarkonflikt

Låt mig exemplifiera. Antag att du och jag kommer gående mot varandra, på kollisionskurs, på en ganska smal trottoar. Du och jag känner inte varandra. Du är inte ensam, en av dina goda vänner går vid din sida. När jag fått syn på er båda börjar jag genast – utan att medvetet reflektera över att det är det jag faktiskt gör – signalera, helt ordlöst, med mitt kroppsspråk, att jag är villig att byta rörelseriktning (kult/mot): om jag anpassar mig till er båda genom att röra mig i sidled litet åt det här hållet kan ni två förslagsvis maka på er något i sidled åt motsatt håll. Efter det förväntar jag mig (omedvetet) att ni båda i er tur signalerar, lika ordlöst, med kroppsspråk och en lätt korrigering av rörelseriktning, att vi är överens om hur vi tillsammans kan se till att undvika en onödig och otrevlig konflikt.

Antag vidare att du och din vän händelsevis råkar vara vildar som fostrats av vargar, att ni båda helt saknar ”kult/mot-o-meter”, att du precis som din vän i en social konfliktsituation helt och hållet litar till din medfödda ”nat/mot-o-meter” i stället. Det innebär i klartext att ni båda, i umgänget med främlingar, litar till en medfödd instinkt (nat/mot) att i allt, alltid och överallt särbehandla – och instinktivt förväntar er att i allt, alltid och överallt bli särbehandlade av – ert eget kött och blod, era närmaste, era vänner. Det sitter ju i generna, det tillhör ju allas vår ”natur” att favorisera den egna familjen, klanen, nationen, dem vi känner och tycker mycket om, dem som delar våra politiska värderingar och/eller religiösa tro. Vi är alla biologiskt programmerade att ty oss till dem som står oss närmast – i unga år för värme och skydd om inte annat, men denna instinkt tjänar vars och ens syften även senare i livet, i en inte sällan fientlig omvärld där djungelns lag råder.

Mina ordlösa signaler uppfattas förstås av er båda, de snappas naturligtvis genast upp (om än omedvetet, oreflekterat) av era medfödda nat/mot-o-metrar – men eftersom du och din vän händelsevis råkar vara vildar som fostrats av vargar kommer varken du eller din vän att besvara mina ordlösa signaler på det sätt som jag (fortfarande omedvetet) förväntar mig. Varken din vän eller du kommer att ta något initiativ till att avbryta ert pågående samtal eller till att själva instigera en egen undanmanöver. Om en främling (jag) redan har signalerat (det har jag ju) att främlingen är villig att flytta på sig, utmärkt, à la bonne heure, låt gå för det, låt främlingen flytta på sig, det är ju det främlingen verkar vilja göra, det är ju det som främlingens ordlösa signaler tyder på. Då kan du och din vän – utan reciprocitet, utan motprestation (nat/mot) – fortsätta ert samtal och fortsätta trottoaren fram sida vid sida som om ingenting hänt. Ni båda favoriserar per automatik (nat/mot) er pågående inbördes interaktion (ert samtal) framför varje interaktion med en för er båda främmande person (mig) som skulle innebära ett avbrott i samtalet. Det faller dig inte ens in att tillfälligt avbryta ert samtal, stanna upp, ta ett litet steg åt sidan, slinka in bakom din vän (eller skynda på stegen och slinka in framför din vän) och på så vis bereda väg för mig att passera förbi så att ingen av oss tre behöver kliva ut i rännstenen. Din instinkt (nat/mot) att särbehandla vännen kickar in: att avbryta samtalet vore ju att uppträda ”oförskämt” och ”okamratligt” gentemot din vän!

Jag i min tur – fortfarande utan att medvetet reflektera över att det är det jag gör – trappar upp mitt ordlösa signalerande till dig, mina (fortsatt omedvetna) sidledes rörelser blir allt yvigare, jag rör mig rentav kanske från trottoarens ena kant hela vägen över till trottoarens andra kant, med förhoppning om att du förr eller senare skall börja reagera på mina allt starkare signaler. Men jag får aldrig från dig eller från din vän någon signal som bekräftar vår inbördes tysta överenskommelse om en ömsesidigt fördelaktig motilitetsstrategi. Till slut, utan att egentligen ha haft för faktisk (medveten, resonerad) avsikt att göra detta, kliver jag av hänsyn till din vän och dig (kult/mot) rakt ut i rännstenen, rakt ut i snömodden. Din vän och du passerar förbi mig uppe på trottoaren, fortfarande ivrigt diskuterande, utan att ta någon notis om vad som just skett. Själv står jag där i rännstenens slask med blöta strumpor och skor, lika förbryllad och förvirrad som en sömngångare som nyss väckts ur sin sömngångardvala: Hur i helsicke hamnade jag här?

Jag spelar död

Men (och detta är ett oerhört intressant ”men”) om jag i stället tvärstannar där på trottoaren, om jag står helt orörlig som en staty tills du och din vän passerat förbi, då kommer du – utan att du själv reflekterar medvetet över detta, per automatik, på autopilot så att säga (nat/mot) – med ens anpassa ditt beteende till det faktum att det plötsligt befinner sig ett orörligt fysiskt hinder i din väg. Som vore jag inte längre en livs levande människa utan i stället ”bara” ett träd eller en lyktstolpe. Du anpassar dig utan att knorra, utan att låta dig provoceras av att någon med avsikt ställt sig i vägen för dig – du blir ju inte heller arg på träd eller gatlyktor för att de står där de står!

I samma stund som jag stannar upp och ”spelar död” registrerar din instinktiva nat/mot-o-meter inte längre ”ett hinder, kategori: främmande människa” i din väg utan i stället ”ett hinder, kategori: dött föremål” – som du snällt anpassar dig efter och viker undan för. Du kan förstås få mig att flytta på mig om du absolut vill, under pistolhot om inte annat (Ur vägen!), men eftersom du inte i första hand är ute efter att mucka gräl gör du (oreflekterat, omedvetet) i stället något slags spontan undanmanöver förbi mig. Den av vargar fostrade vilden i dig anpassar sig menlöst, per automatik. Du kliver snällt åt sidan.

Du kliver kanske rentav själv rakt ut i rännstenen! Och om det i stället verkligen blir du som tar ett kliv ut i snöslasket, för att ta dig förbi mig där jag ”står staty”, då kan jag förstås hävda att det är jag som har gått segrande ur striden om det begränsade utrymmet. Jag står ju ensam torrskodd kvar uppe på trottoaren. Men jag måste i så fall betala ett högt pris för min seger, jag måste nämligen betala med min medmänsklighet i dina ögon: ”som-död” ger min person ett större utslag på din nat/mot-o-meter än jag gör som ”levande varelse”, din instinktiva nat/mot-o-meter klassar (avfärdar) en stillastående, ”som-död” fotgängare som vore fotgängaren ”bara” ett träd. Min existens (det faktum att jag existerar) påverkar med ens ditt motoriska beteende lika mycket som lyktstolpar brukar göra. Min person värderas med ens i praktiken, i din praktik högre som ”död” än som ”levande”.

Märk! att en väluppfostrad medmänniska med högt utvecklad kult/mot-o-meter förstås reagerar på precis samma vis i mötet med någon som ”står staty” på trottoaren: nat/mot-o-metern kickar in/tar över. Pröva själv ute på stan: stanna upp, ”spela död” och se hur folk omkring dig beter sig. Det fungerar varje gång. Då du ”spelar död” kliver alla per automatik snällt åt sidan utan att knorra, såväl änglar som busar, utan att ens medvetet reflektera över att det är det de gör:

Förr i tiden brukade mina egna trottoarkonflikter, främst med hela klungor av fotgängare som vägrade dela på sig, inte sällan sluta med att det plötsligt slog mig att jag, utan att egentligen ha tagit något medvetet beslut om att så göra, hade klivit rakt ut i rännstenen för att låta hela klungan passera uppe på själva trottoaren. Hur i helsicke hamnade jag här? undrade jag ofta vid de tillfällena. Numera, efter att ha lärt mig att stanna upp och ”stå staty”, slutar det i stället inte sällan med att hela klungan tillsammans, utan att dela sig, i klump gör en vid undanmanöver ut i gatan och rännstenen förbi mig där jag står helt stilla kvar uppe på trottoaren. Ingen av dem hade förstås behövt kliva ut i gatan alls – om klungan bara delat sig. Jag slutar aldrig att förundras över detta motoriskt osofistikerade och föga effektiva, men av allt att döma numera allmänt favoriserade beteende i grupp.

Alltnog. Trottoarkonflikter tål helt uppenbart att studeras och kontempleras av såväl filosofer och antropologer som psykologer och sociologer. Vi kan från ett närstudium av hur helt vanliga människor beter sig på en helt vanlig trottoar uppenbarligen dra långtgående slutsatser om den kultur och den tid vi lever i. Men i väntan på universitetsvärldens och akademiens bidrag till kunskapsinhämtandet om fenomenet ”motilitet” – i den utvidgade betydelse som begreppet definieras här – har vi tack vare det ovanstående exemplet redan kunnat bilda oss en klar uppfattning om och förståelse för hur ett utpräglat kult/mot-beteende skiljer sig från ett utpräglat nat/mot-beteende, inte sant.

Härnäst: ett utkast till kvantifierad fallstudie (i siffror) av hur kult/mot-mässigt kompatibla fotgängare (det vill säga allesammans väluppfostrade, välartade, artiga människor) kan förväntas hantera samma slags trottoarkonfliktssituation som i det minst sagt olyckliga exemplet ovan.

Ett utkast till kvantifierad fallstudie

Jämför diagrammet/den grafiska illustrationen här bredvid. Antag att du själv plus två andra fotgängare kommer gående mot varandra på en trottoar. Du känner inte någon av de andra två, som dock känner varandra och promenerar tillsammans, kanske samtalande, de är nog vänner. Ni är inga vildar, ni är alla tre mycket väluppfostrade. Trottoaren rymmer tre personer i bredd och är således är 3p bred (där lilla p står för ”personbredd”).

Du rör dig längs en tänkt rät linje mitt på trottoaren (en tänkt mittlinje som löper parallellt med och 1½p från husfasad respektive parallellt med och 1½p från trottoarkant/rännsten). Det finns således utrymme för mötande fotgängare att passera dig både på din vänstra och din högra sida: 1p fritt utrymme på vardera sidan om dig.

De båda vännerna rör sig längs, och på ömse sidor om samma tänkta mittlinje på trottoaren (1½p från husfasad respektive 1½p från trottoarkant/rännsten). De promenerar dock tätt ihop, skuldra vid skuldra, vilket innebär att ni snart kommer att krocka om ni fortsätter rakt fram alla tre utan att väja för varandra.

Så länge de båda vännerna fortsätter rakt fram skuldra vid skuldra tar de tillsammans upp 1p + 1p = 2p i mitten av trottoaren, med ½p fritt utrymme till höger respektive ½p fritt utrymme till vänster om dem båda. Det finns således inte utrymme för dig att passera förbi, vare sig till höger eller till vänster om dem. Att du själv, ensam gör en undanmanöver räcker inte: för att ni alla tre skall kunna passera varandra uppe på själva trottoaren utan att krocka måste de båda vännerna på ett eller annat vis bjuda till och se till att maka på sig och bereda väg för dig. Hur undvika direkt konflikt?

Exempel I. De båda vänner som tar upp 2p av trottoarens totala bredd förflyttar sig ½p var i sidled, båda två åt samma håll, så att de kan passera förbi dig tillsammans, sida vid sida. För att undvika kollision förflyttar du dig i din tur 1p i sidled åt motsatt håll. Summa extra motorisk ansträngning (sidoförflyttning): ½p + ½p + 1p = 2p totalt.

Exempel II. De båda vännerna passerar dig i gåsmarsch, efter varandra, ”i fil”. En av dem förflyttar sig inte alls i sidled (0p) medan promenadsällskapet dröjer något på stegen och förflyttar sig 1p i sidled strax därpå, faller in bakom sin vän. Du själv förflyttar dig ½p i sidled, ur vägen för de båda vännerna. Summa: 0p + 1p + ½p = 1½p totalt.

Exempel III. De båda vännerna delar på sig tillfälligt och passerar på ömse sidor om dig. De rör sig i sidled åt motsatta håll, ½p var. Du själv fortsätter rakt fram mellan dem båda (sidoförflyttning 0p). Summa: ½p + ½p + 0p = 1p totalt.

Märk! att i alla tre ovanstående exempel (I, II & III) är den sammanlagda, totala mängden extra motorisk ansträngning (sidoförflyttning) för de båda vännerna exakt densamma, nämligen 1p:

Exempel I. ½p + ½p (åt samma håll) = 1p totalt
Exempel II. 0p + 1p (i gåsmarsch, i fil) = 1p totalt
Exempel III. ½p + ½p (åt olika håll) = 1p totalt

För de båda vännerna finns det således inget renodlat egoistiskt skäl att välja någon av de tre strategierna framför de andra två, eftersom ingen av de tre strategierna ”kostar” dem tillsammans mer energi och extra motorisk ansträngning än någon av de andra två.

Märk! att den sammanlagda, totala mängden extra motorisk ansträngning (sidoförflyttning) för alla tre fotgängare dock inte är densamma för de tre strategierna. Den ”billigaste” strategin (exempel III) ”kostar” sammanlagt 1p extra medan den ”dyraste” (exempel I) ”kostar” dem alla tre gemensamt 2p extra totalt.

Utan att någon av våra tre fotgängare egentligen medvetet beräknat eller kalkylerat de motoriska ”kostnaderna” för respektive strategi (det hinns knappast med) kommer de spontant att intuitivt favorisera (känna för, föredra) den för alla tre fotgängare sammanlagt ”billigaste” strategin. Ambitionen att i liknande situationer alltid favorisera den för alla inblandade sammanlagt ”billigaste” strategin har ju redan tidigt i livet nötts in och blivit second nature (kult/mot) hos våra tre fotgängare. De två vännerna kommer därför – sin personliga bindning till trots, sitt pågående samtal till trots – att tillfälligt göra ett avbrott i sitt samtal, kommer tillfälligt att sära på sig något för att släppa fram främlingen, den mötande personen mellan sig (exempel III).

I just detta exempel ”kostar” den sammanlagt ”billigaste” strategin visserligen olika mycket för var och en av våra tre fotgängare, men den kollektiva vinsten, den globala samhällsnyttan övertrumfar det snävt egoistiska egenintresset. Konfliktlösningsstrategin i exempel III är helt enkelt ”samhällsekonomiskt” effektivast och rationellast – och anses därför dessutom vara den artigaste och den mest kultiverade.

Exempel IV. Antag att du är tillbaka på den 3p breda trottoar som vi redan använt i exemplen ovan. Framför dig på trottoaren befinner sig två stillastående personer som står och pratar med varandra, förmodligen vänner som råkats ute på stan av en ren händelse och därför stannat upp för att samtala en stund.

Om de samtalande vännerna är kultiverade och väluppfostrade (kult/mot) har de genast, och oreflekterat, mer eller mindre omedvetet noterat att de som stillastående kan komma att utgöra ett fysiskt hinder för andra fotgängare. De placerar sig därför på trottoaren så att de tillsammans tar upp så litet av trottoarens totala bredd som möjligt, nämligen efter varandra i trottoarens längsriktning, parallellt med trottoarens tänkta mittlinje (”i fil”). De tar då upp totalt 1p i bredd, vilket lämnar 2p fritt för andra fotgängare som vill passera – antingen 1p på vardera sidan om de två vännerna som står och pratar, eller hela 2p på ena sidan om dem, om de av förekommande hänsyn dessutom tar ett kliv bort från trottoarens tänkta mittlinje och ställer sig nära husvägg eller trottoarkant.

Det första alternativet, att helt enkelt stanna upp rakt framför varandra, mitt på trottoaren, mitt på trottoarens tänkte mittlinje innebär ingen som helst ansträngning för de båda samtalande, sammanlagt 0p i sidoförflyttning för dem båda, en för dem båda motoriskt ”billig” strategi. Men en tredje person som skall ta sig förbi behöver förflytta sig desto större sträcka i sidled, närmare bestämt 1p – antingen ”innanför” paret, närmast husväggen eller ”utanför” paret, närmast rännstenen. Och ju fler personer som behöver ta sig förbi, desto fler sidoförflyttningar blir det fråga om. Det kan rent teoretiskt bli fråga om en summa sidoförflyttningar som uppgår till allt från 0p till 1p, 10p, 100p eller ännu mer, beroende på hur många som hinner passera förbi medan samtalet pågår.

Om det stillastående, samtalande paret i stället, av hänsyn till andra fotgängare (kult/mot), båda två förflyttar sig 1p var i sidled, förflyttar sig antingen närmare husfasaden eller närmare rännstenen, då lämnar de inte bara ett bredare utrymme för andra att använda sig av, ett 2p brett utrymme på ena sidan om dem (i stället för 1p på ena sidan om dem och 1p på den andra sidan om dem), deras förflyttning i sidled får dessutom som effekt att ingen av alla dem som passerar det stillastående, samtalande paret själva behöver förflytta sig i sidled alls, eftersom den tänkta mittlinje som löper 1½p från både husvägg och rännsten inte längre blockeras av det stillastående paret, vilket i sin tur innebär att den totala summan av nödvändiga sidoförflyttningar aldrig blir större än 1p + 1p = 2p, oavsett hur stort antalet förbipasserande är. Det kvittar i det fallet om antalet förbipasserande = 0 eller om antalet förbipasserande = 100, den summa extra sidoförflyttning som krävs av alla inblandade blir totalt sett aldrig större än 2p. Ett par verkligt kultiverade, hövliga och förekommande vänner (kult/mot) kommer därför att göra sig det extra besväret att tillsammans förflytta sig 1p var i sidled och därigenom möjliggöra för alla dem som under samtalets gång eventuellt passerar förbi att fortsätta rakt fram längs trottoarens tänkte mittlinje utan att behöva förflytta sig i sidled alls. Denna strategi är helt enkelt ”samhällsekonomiskt” effektivast och rationellast – och anses därför dessutom vara den artigaste och den mest kultiverade.

Om det stillastående paret däremot inte är alls förekommande, om de fostrats av vargar så att säga och därför aldrig fått lära sig att visa främmande människor vederbörlig hänsyn (nat/mot), då kommer de inte att ställa sig ”i fil” (inte att ställa sig på en tänkt linje som sammanfaller med, eller åtminstone löper parallellt med trottoarens tänkta mittlinje). De ställer sig med allra största säkerhet i stället ”på tvären”, så att de blockerar största möjliga bredd på trottoaren. De kommer nämligen att instinktivt (således utan att reflektera medvetet över att det är det de gör) att stanna upp halvvägs förbi varandra, beredda att fortsätta vidare förbi varandra så fort samtalet är slut. De tar därför tillsammans upp 1p + 1p = 2p av trottoarens bredd, vilket lämnar endast ½p fritt för andra fotgängare till höger respektive vänster om paret. Alla för dem främmande och okända fotgängare (som dessutom är alltför väluppfostrade för att ta sig ton och säga åt vilt främmande människor hur de skall gå och var de skall stå) kommer allihop att behöva ta ett kliv ut i rännstens snömodd för att kunna ta sig förbi.

En gåva till mänskligheten

Den hänsyn och respekt som vi visar våra närmaste är alls icke något bevis på god uppfostran, det tillhör vår biologiska natur att hålla oss väl med vår egen sort. Den kärlek vi visar våra närmaste, om än aldrig så ömsint, är aldrig en ursäkt för buffligt beteende gentemot en främling. Det är först när vi lärt oss att visa också dem vi inte redan känner samma vördnad och respekt som vi instinktivt visar våra närmaste, det är först då som vi uppför oss kultiverat.

Umgängeskulturer som sätter särbehandlandet och segregerandet i system, som systematiskt klassar och särbehandlar människor efter börd, nationalitet och religion, som låter personliga lojaliteter och bindningar avgöra vem som förtjänar (respektive inte förtjänar) hänsyn och respekt, dessa samhällen kännetecknas av nationalism, rasism, klanvälde, blodshämnder, hedersförtryck, religionsmotsättningar, korruption, politiskt tyranni, och så vidare.

Den västerländska liberala demokratin kommer att gå under (jämför Platon om tyranniet). Dess sofistikerade umgängeskultur kommer att utplånas (kult/mot kaputt). Västerlandets sociala och kulturella sönderfall och kollaps har redan inletts – på trottoaren.

Eftersom den liberala demokratins umgängeskultur kännetecknas av subtiliteter i umgänget människor emellan som inte är direkt avläsbara i vare sig arkeologiska artefakter, i politiska texter eller manifest, i bildkonst eller litteratur, eller ens på film eller teve (!) låter sig denna liberalismens sofistikerade umgängeskultur inte rekonstrueras efter en dylik katastrof, inte rekonstrueras i efterskott – inte om det saknas dokumentation av umgängeskulturens regler, koder och dygder för efterkommande generationer att studera.

Därför, om det någonstans, någongång, i en fjärran framtid uppstår ett behov av, och en längtan efter att i görligaste mån rekonstruera och återuppliva den vid det laget sedan länge förlorade umgängeskulturen, då krävs det att någon redan nu, innan det är för sent, samlar och sammanställer information om, samt nedtecknar en grundlig analys av företeelsen i fråga – det vore väl en storartad kulturgärning, inte sant. Sagt och gjort: min ambition med ovanstående utkast till kvantifierad fallstudie har varit att utföra just precis en sådan kulturgärning. Den ovanstående skissen till fallstudie utgör – med all vederbörlig ödmjukhet förstås – min allrasom dyrbaraste och allrasom heligaste gåva till hela den övriga mänskligheten.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken ”Motilitet, vad är det? eller Om sociala konflikter i urbana miljöer: ett utkast till kvantifierad fallstudie”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 42/43-november 2019.

Den text som trycktes i tidskriften Kritik saknade inledningens resonemang om viktorianer och om post-viktorianer (från ”Det var i det viktorianska England...” till och med ”...alla andra, alla främmande människor.”), det resonemanget var fortfarande inte helt färdigformulerat när tidningen gick i tryck, och har lagts till i efterskott här i artikelversionen för denna sajt.

Illustration: ett utkast till kvantifierad fallstudie. Konfliktlösningsstrategier för en tänkt trottoar som i bredd rymmer tre fotgängare. Fyra exempel. Montage: Mikael Askergren 2019.

Mer av Mikael Askergren om det offentliga rummets förfall:
Jag är inte din kompis
Jag är Vanessa Redgrave

Mer av Mikael Askergren om hur man uppför sig på stan:
En fotonovell
This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us

Fotnoter

1 På engelska: motility; franska: motilité (f); tyska: Motilität (f).

2 Förslag till översättning av ”förvärvad motilitet” till engelska: received motility (jfr. received pronunciation); till franska: motilité reçue (jfr. idée reçue); till tyska: erlernte Motilität.

<<