This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us

Mikael Askergren © 2009

Stockholm har blivit mindre, trängre. Jag menar inte att gator och torg faktiskt har krympt, men att de mått som Stockholms gator och torg har inte längre räcker till. Och det är inte för att bilarna tar upp mer plats än tidigare, det är människorna, stockholmarna, fotgängarna och cyklisterna.

När jag själv var i, säg, 25-årsåldern föll det mig aldrig in att Stockholms gator och torg skulle vara underdimensionerade liksom. Det fanns tillräckligt med utrymme inte bara för mig själv utan också för mig att dela med mig av till alla andra som vistades i min stad. Men nu när jag själv närmar mig de 50 har det blivit som om det inte finns plats för både mig och för den nya generationen 25-åringar som är på väg att växa upp.

This town ain’t big enough for the both of us, det vill säga inte stor nog för både min generation och den nya generationen stockholmare. Rent fysiskt är trottoarerna för snålt tilltagna med ens. Vi skulle idag behöva dubbelt så breda trottoarer än de trottoarer som var fullt tillräckliga för såväl oss 25-åringar som för 50-åringarna och alla andra också för den delen då på 1980-talet.

Bara det här med monsterbarnvagnar med två eller tre ungar i bredd. Det fanns inte för 25 år sedan, inte vad jag kan minnas. Eller det här med att cyklisterna numera inte nöjer sig med utrymmet på själv gatan utan cyklar på trottoaren lika gärna. Men inte ens när det inte finns några monsterbarnvagnar eller cyklister så långt ögat kan se är utrymmet trångt:

Vår tids 25-åringar står gärna på gatan och pratar med varandra, och generar sig inte att ställa sig så att andra fotgängare hindras komma fram. Man måste säga till för att de skall uppmärksamma att någon behöver komma förbi. Såvida man inte nöjer sig med att göra omvägen att kliva ut i gatan och rännstenen för att ta sig förbi dessa klungor av unga som så skamlöst och utan tillstymmelse till att försöka vara förekommande tar åt sig av det begränsade utrymme som skall räcka inte bara till dem utan också till oss andra.

Är det bara jag? Eller är det alla vi snart 50-åringar som har blivit griniga gamla gubbar och gummor, som alla generationer förr eller senare blir? Nej – jag tror att det föreligger något mer än bara en generationsmotsättning i största allmänhet här. Det är dagisgenerationens och curlinggenerationens barn som börjar bli gamla nog att röra sig på stan som vuxna. Och om det är något jag märkt med dessa curlinggenerationsungdomar är det deras brist på förmåga att vara förekommande.

I min generation uppfostrades vi att i varje avseende undvika att placera någon annan i den besvärande situation som det innebär att behöva säga till någon annan vad den personen skulle göra. Det ansågs vara oangenämt inte bara för den som blev tillsagd vad han eller hon skulle göra (Vill du vara snäll och flytta på dig.) utan även om möjligt ännu jobbigare för den som behövde säga till. Om jag slipper säga till – om folk är förekommande och flyttar sig utan anmodan när det kommer någon som behöver ta sig förbi – då slipper den som behöver ta sig förbi känna ängslan för att, säg, provocera någon till fysiskt våld och handgemäng med sin tillsägelse.

Stockholms gator och torg har blivit trängre – inte för att det vistas mer folk på gatorna nuförtiden, det är nog inte det som det handlar om, utan för att de människor som idag vistas på gator och torg inte längre läser av omgivningen, inte längre är förekommande, inte längre anpassar sitt sätt att göra anspråk på det tillgängliga utrymmet efter andra medstockholmares och andra medfotgängares och medcyklisters behov.

Till min stora förvåning har jag funnit att de 25-åringar som jag känner mig tvingad att upplysa om min existens och påtala mitt behov att röra mig förbi på en trottoar som de tar upp hela bredden av – dessa 25-åringar blir inte alls blir sura på mig (som jag skulle bli om någon sa åt mig vad jag skulle göra eller var jag kan stå). De flyttar sig snällt. Det är som om de förväntar sig att bli tillsagda var de skall stå någonstans.

Det är här curlandet från deras föräldrar får ett uttryck. Det märks inte bara på högskolor (där professorer, lektorer och lärare förvånat noterar att om en student är missnöjd med ett betyg eller med något annat låter föräldrarna ringa till skolan och klaga, istället för att som myndiga vuxna själva ta itu med sina problem) och på arbetsplatser (där arbetsgivare häpet noterar att de unga vuxna de ämnar anställa inte själva löneförhandlar, utan att det istället är föräldrarna som sköter detta åt sina myndiga barn). Allt detta curlande kommer numera till uttryck även på gator och torg. Vi äldre generationers stockholmare måste agera som dessa 25-åringars ställföreträdande föräldrar och säga åt dem var de skall stå och hur och var de skall gå. De är så vana vid att curlas fram i livet att de inte ens kan röra sig på offentlig plats utan att curlas där också.

Detta kommer ju att förr eller senare få konsekvenser för stadsplanerandet. Antagligen kommer det att krävas allt bredare trottoarer för att rymma alla dessa nya uppväxande curlingstockholmare som inte kan dela på det begränsade utrymmet på egen hand om inte vi ställföreträdande föräldrar i de äldre generationerna hela tiden säger åt dem var och hur de skall gå och stå. Och vi äldre stockholmare kommer ju att dö ut med tiden. Med tiden kommer det bara finnas curlingfotgängare kvar. Vem hade trott en sådan sak för 20 eller 30 år sedan när gröna vågengenerationen började arbeta för färre bilar i Stockholms innerstad: ja, bilarna kommer att tvingas bort, men inte av ideologiska skäl, eller av ekologiska skäl, utan för att det inte kommer att finnas plats för bilar. Allt det utrymme som finns att tillgå i Stockholms innerstad kommer att uppslukas av horder av lattepimplande typer med cykelhjälmar och monstertruckbarnvagnar.

Krönika av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 6-juni 2009.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #6

Mer av Mikael Askergren om det offentliga rummets förfall:
Jag är inte din kompis
Jag är Vanessa Redgrave

Mer av Mikael Askergren om hur man uppför sig på stan:
En fotonovell
Motilitet, vad är det?

Föregående | Hem | Nästa