Lyckans arkitektur

I Sverige brukar den så kallade Almstriden i Kungsträdgården anges som det ögonblick i historien då allt vände, då allmänheten på allvar inledde sin revolt mot arkitekter och samhällsplanerare. Året var 1971. Utanför Sveriges gränser brukar man istället ofta ange 1972 som historisk vändpunkt (rent av slutpunkt) för moderniteten i arkitekturen: året då bostadsområdet Pruitt-Igoe i St. Louis, USA, sprängdes i luften med dynamit.

(Sprängningen av Pruitt-Igoe gjordes världskänd några år senare, 1977, av Charles Jencks i The Language of Post-Modern Architecture. Sprängningen av Pruitt-Igoe kunde man också se på bio så småningom, 1982, i Godfrey Reggios Koyaanisqatsi, ackompanjerad av Philip Glass pampiga musik.)

Javisst, revolten må ha inletts i det begynnande 1970-talet, men den kulminerade inte i vårt land förrän drygt tio, nästan tjugo år senare. Först då hade ju allt egentligt motstånd hunnit röjas undan; först då hade protester av Almstridens typ blivit överflödiga.

Året var 1986

Jag vill härmed lansera 1986 som det årtal då gungbrädet och opinionen i Sverige till slut tippar en gång för alla; som det år då ingen strid om tolkningsföreträdet egentligen längre förekommer; som året då Sveriges arkitektkår i praktiken helt har accepterat att fortsättningsvis vara en snöpt, globalt missförstådd yrkeskår. Det är nämligen 1986 som Byggförlaget i samarbete med Arkitekturmuseet ger ut Svensk arkitektur: ritningar 1640-1970 (eller Swedish Architecture: Drawings 1640-1970) av Henrik O Andersson och Fredric Bedoire.

Boken består av presentationer i ord och bild av representativa byggnadsverk som alla tilldelats varsitt uppslag. På uppslagets högersida en (sällan fler än en) ritning; oftast en (vacker, bildmässig) fasadelevation, eller ett (vackert, bildmässigt) exteriörperspektiv. På uppslagets vänstersida en kortare text om byggnadens arkitekt, samt kanske en eller ett par mindre svartvita fotografier. Men bokens huvudnummer är högersidornas färgplanscher. Det är ett planschverk.

Boken är alltså inte någon komplett svensk arkitekturhistoria. Det är ju till att börja med inte alls egentligen en bok om hus. Det är, precis som undertiteln anger, istället en bok om arkitekters ritningar. Men inte heller i det avseendet är boken komplett: bara en ritning och en byggnad per arkitekt. Och dessutom lyser de arbetsritningar som man verkligen bygger hus efter med sin frånvaro. Fasadelevationer och exteriörperspektiv är ju inte något som behövs för att bygga hus. De är bara till för att den beställare eller den allmänhet som inte är van att läsa arbetsritningar skall kunna bilda sig en uppfattning om hur huset kommer att te sig (som vacker bild, som bildmässig vy) när det står färdigt. Det vore således en mer korrekt beskrivning av innehållet om man i titeln skrivit arkitekters bilder istället för ritningar – och om man i den engelska översättningen av titeln använt termen renderings istället för drawings.

Alltnog. En av arkitekterna som föräras ett uppslag är Sven Markelius (fattas bara annat), och den byggnad av Markelius man valt att visa ritningar från (i hans fall är det faktiskt fler än en) är det berömda kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm.

Ett bra val, kan tyckas. Kollektivhuset, som stod färdigt 1936, är ju inte bara snyggt att titta på. Det är ju ett projekt som är så rikt på stoff, så rikt på allt det som i början av 1900-talet kom att ersätta tidigare epokers eklektiska upptagenhet med (bildmässiga) stilelement i arkitekturen: Markelius hade ju, som så många av hans samtida, långtgående sociala och politiska pretentioner. Det innebär i sin tur att byggnadens mest intressanta aspekter inte syns på en fasadritning eller i ett exteriörperspektiv.

Detta faktum har bokens författare av allt att döma åtminstone anat, och därför presenteras på uppslagets högersida – utöver den obligatoriska fasadelevationen (tyvärr har man valt en projektion rakt framifrån som inte alls visar hur plastisk fasaden med alla sina snedställda murskivor och böljande balkonger egentligen är) – faktiskt även några exempel på husets intrikata och fiffiga lägenhetslösningar. Det tackar vi för. Om det är något som vi som är vana att läsa ritningar gärna skulle sett mer av i en så stor och påkostad bok om ritningar är det ju – ritningar: planer, sektioner, och så vidare. Så dessa tre små lägenhetsplaner är minst sagt välkomna i sammanhanget.

Detta bokens enda genuina försök att presentera en byggnad med fler ritningar än en har dock – intressant nog – blivit helt galet: ritningsläsandet har sin egen disciplin och sin egen logik, och den stora svenska boken om arkitekters ritningar bryter här mot alla upptänkliga regler för hur man presenterar – arkitekters ritningar: Markelius lägenhetsplaner ligger (för oss som är vana att läsa ritningar) helt fel i förhållande till varandra på boksidan. Inte nog med att de inte sitter ihop (som de sitter ihop i verkligheten), de har kastats om och förskjutits inbördes i både sid- och djupled (som brickorna i ett femtonspel, liksom) så att deras placering på boksidan inte alls motsvarar deras inbördes ordning och lägen i verkligheten.

Vi som är vana att läsa ritningar tycker spontant att presentationen i boken blivit fel, helt enkelt. Det finns faktiskt ett sätt som är rätt, som vi ser det. Bokens författare rör till det för dem som vill försöka läsa ihop informationen på sidan till en helhet. Vi retar oss på detta. Vi tycker att ritningar skall placeras på en boksida efter vissa regler, i en viss ordning.

Hur kunde det gå så fel? (Jag har med avsikt hittills satt glosorna galet och fel mellan citattecken; jag återkommer senare i denna text till varför jag gjort det.) Kollektivhusets komplexa, rumsliga och filosofiska pussel har helt förvanskats – tycker vi som är vana att läsa ritningar. Vi tycker att denna vårdslöshet med materialet, och (som vi som är vana att läsa ritningar ser det) denna uppenbara likgiltighet inför en komplex arkitektonisk helhet som författarna visat prov på är minst sagt förvånande i en påkostad bok om svensk arkitektur utgiven av självaste Arkitekturmuseet.

Kulturkrock – kulturchock

Fram till den dag då jag för första gången bläddrade i Andersson och Bedoires bok levde jag nog själv (precis som förmodligen alla andra som pluggade arkitektur eller yrkesarbetade som arkitekter vid den tiden) i vanföreställningen att baksmällan efter Miljonprogrammet visserligen skadat arkitektkårens anseende i de breda folklagren, men att arkitektkåren trots det fortfarande självklart innehade det slutgiltiga initiativet och tolkningsföreträdet vad gällde kårens yrkesutövning och problemformulering.

Planschverket från Arkitekturmuseet visade att så ingalunda längre var fallet: revolten mot arkitekterna hade uppenbarligen redan kulminerat. Slaget var 1986 de facto redan förlorat. Till och med Arkitekturmuseet hade 1986 gått över till fiendesidan, så att säga, i och med publiceringen av detta stora planschverk i vilket det inte längre var arkitekters erfarenhet av att lösa komplicerade rumsliga och juridiska och finansiella och sociala pussel som varit tongivande för hur det svenska arkitekturarvet offentligt skulle presenteras och värderas. Till och med en sådan central institution i den svenska arkitekturvärlden som Arkitekturmuseet avstod helt sonika från att engagera någon med vana att läsa ritningar för att sätta samman det stora planschverket om – ritningar. Tolkningsföreträdet och initiativet överlämnades istället av Arkitekturmuseet med varm hand till konsthistoriker. Det vill säga till Andersson och Bedoire. Hädanefter skulle istället lekmannens, brukarens fragmenterade utifrånperspektiv, utan överblick, med betoningen på lösryckta enskildheter råda när det gällde att beskriva arkitekturen omkring oss – också på Arkitekturmuseet.

Arkitekter eller konsthistoriker, skall det verkligen behöva spela någon roll? Ja faktiskt. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet när jag strax efter bokens publicering fick tillfälle att öga mot öga konfrontera Fredric Bedoire, den ena halvan i teamet som presenterat kollektivhuset så fel: (Och nu börjar vi närma oss förklaringen till varför jag systematiskt sätter glosan fel mellan citattecken.)

Jag frågade honom rent ut varför man hade gjort sig besväret att inte bara lyfta ut och rycka loss de tre lägenhetsplanerna ur sitt sammanhang (ut ur en ritning av hela våningsplanet), utan dessutom gjort sig besväret att krångla till alltihop genom att sedan placera ut dem godtyckligt på boksidan, i fel ordning? Han svarade något i stil med: Vi fann de tre lägenhetsplanerna i Markelius efterlämnade papper precis som du ser dem i boken. Möblerade och renritade var för sig. Det är en antikvariskt korrekt presentation, eftersom Markelius själv ritade igenom lägenheterna var för sig.

Jaha, tänkte jag för mig själv, man hade med andra ord inte (som jag först tagit för självklart) utgått från någon färdig helhet som man sedan klåfingrigt pillat sönder. Man hade gått motsatt väg: man hade grävt fram en serie lösryckta enskildheter i Arkitekturmuseets arkiv, och sedan placerat dem bredvid varandra visserligen, på en och samma boksida – men man hade aldrig ens haft som ambition att layouten på boksidan i sig skulle representera dessa lösryckta enskildheters inbördes relationer i verkligheten. Man hade dragit samman istället för att pilla isär, men sammanställandet hade aldrig handlat om att sammanföra enskildheter till ett helt. I sammanställningen på boksidan var enskildheterna fortfarande enskildheter, i ett på boksidan fullkomligt arbiträrt och godtyckligt komponerat kluster av ritningsinformation. Den arkitektoniska helhet som, för oss som är vana att läsa ritningar, nästan är helig när det gäller att presentera en byggnad, hade uppenbarligen inte alls något som helst intresse för icke-arkitekter som Andersson och Bedoire.

Lekmannen upplever ju aldrig en byggnad som en arkitekt gör. Man får i normalfallet som vanlig hyresgäst/arkitekturkonsument bara uppleva insidan av en enda lägenhet i ett hyreshus. Man har inte tillgång till alla ritningar. Och hade man det skulle man ändå inte se hela huset i all sin sammansatta komplexitet för sin inre syn – så som vi som är vana att läsa ritningar gör.

Lekmannen upplever inte på plats det som arkitekter ser i ritningar eller för sin inre syn. Huvudsaken för brukaren är att byggnader i sina enskildheter fungerar. Att den egna lägenheten är trivsam, till exempel. Hur den egna lägenheten planlösningsmässigt flätats samman med andra lägenheter i samma hus är faktiskt inte av intresse, och är kanske inte ens möjligt att hysa något intresse för om man inte har arkitektens vana (efter år av träning) att tänka i sammansatta, rymdgeometriska komplex. Precis som lekmannen inte är intresserad av att förstå människokroppen som läkaren förstår människokroppen – så länge som den behandling som läkaren ordinerar fungerar. Precis som lekmannen inte ens har förutsättningar att förstå människokroppen som läkaren förstår den – utan år av medicinstudier och sjukhuspraktik. Precis som jag i denna text måste sätta glosorna galet och fel mellan citattecken – eftersom upplevelsen av vad som är fel och galet i detta sammanhang måste relativiseras.

Upplevelsen av boksidans layout som fel måste relativiseras, måste förstås utifrån såväl läsarens bakrund som det egentliga syfte bokens författare faktiskt haft: för bokens författare hade ju antikvarisk korrekthet varit den främsta ledstjärnan (de tre planerna hade ju faktiskt ritats igenom av Markelius var för sig). Författarnas syfte hade inte varit att göra byggnadens sammansatthet åskådlig. Snarare tvärtom! Författarnas syfte med att visa upp en massa vackra arkitektritningar i sin bok hade varit helt andra än de syften som arkitekter har när de ritar sina ritningar.

Att på boksidan presentera de enskilda lägenhetsplanerna hopsittande hade kanske rent av inneburit att bokens presentation av kollektivhuset blivit för lekmän tämligen obegriplig (och till lekmännens skara måste, vad gäller vanan att läsa och förstå ritningar, per definition också räknas även så pass erkända och erfarna arkitekturhistoriker som Andersson och Bedoire): alla enskildheter hade gått förlorade i det förvirrande töcken som helheten utgör för det otränade ögat. Det är bara arkitekter som bryr sig om arbetsritningar på det viset, sa Fredric.

Snacka om kulturkrock. Och snacka om aha-upplevelse.

Vi skildes inte som ovänner den gången, Fredric och jag. Han tog som jag minns det inte alls illa vid sig av mina petimäterinvändningar. Han verkade faktiskt fullständigt ointresserad av mina förslag till korrigeringar. Vilket i sig gav mig mycket att tänka på den kvällen. Men det sjönk inte in alltihop med detsamma: jag vill minnas att jag långt efter det att han försvunnit ur syn- och hörhåll fortfarande stod och stammade för mig själv: Men ... eh ... det är ju fel att göra så! Ni ... ni har ju gjort fel!

Nu var det 2006

I den engelskspråkiga världen inleddes som sagt revolten mot arkitektkårens initiativ och tolkningsföreträde av allt att döma ungefär samtidigt som hos oss (Almstriden 1971 respektive Pruitt-Igoe 1972). Men det tog sedan i vårt land bara ett drygt decennium för striden att nå sin absoluta kulmen: i och med Arkitekturmuseets stora satsning på planschverket Svensk arkitektur (1986) var den nya samhällsordningen redan helt etablerad. Kanske juridiska faktorer (som arkitektkårens skyddade yrkeslegitimation) har inneburit att arkitekter i USA och Storbritannien klarat sig längre från ett liknande öde. Men nu har det skett. Precis två årtionden efter Andersson och Bedoires påkostade planschverk har gungbrädet en gång för alla tippat också bland engelsmän och amerikaner:

Jag vill härmed lansera 2006, året då Alain de Bottons The Architecture of Happiness började säljas i stora upplagor över hela världen (med titeln Lyckans arkitektur på svenska), som det år då man också i fornstora arkitekturnationer som Storbritannien och USA nådde fram till samma punkt i utvecklingen som vi gjort redan 1986.

Allt som Alain de Botton rör vid tycks bli till guld, och mycket riktigt blev hans bok om arkitektur genast en lika stor internationell framgång som alla hans andra böcker (böcker om att läsa Proust, om statusstress, om resande, om ditt och om datt). Hans bok om arkitektur har till och med legat som grund för en tv-serie (som redan har visats i Sverige).

Men jag har tråkigt när jag läser de Botton. Allt han beskriver och allt han pekar på är redan bekant om man redan kan sin arkitekturhistoria någorlunda. Inte en enda genuint originell tanke någonstans. Han har visserligen koll när det gäller att välja byggnader att resonera kring, och jag har inga invändningar mot något enda av alla hans åskådningsexempel, husen han väljer att illustrera boken med är fina hus. Men jag har tråkigt. Jag har hört allt och sett allt förut. (Jag hade i själva verket aldrig läst klart om jag inte redan lovat att skriva en artikel om de Bottons bok – nämligen den här artikeln.) Jag kommer på mig själv med att mest sitta och räkna de Bottons referenser till svensk arkitekturhistoria för att överhuvudtaget orka igenom. (Jag räknar till sex sådana referenser i den engelska fackpocketupplagan från 2007.)

När jag så läst ut den, och (halvt motvilligt) skall försöka börja sätta ord på vad jag känner för de Bottons bok, då slår det mig: de Botton har faktiskt mycket gemensamt med Andersson och Bedoire!

de Bottons bok är jämförbar med det svenska 20 år äldre planschverket på fler sätt än man först kanske tror. Den är till att börja med precis som Andersson och Bedoires bok en ambitiös bok om arkitektur skriven för icke-arkitekter av en icke-arkitekt (av två icke-arkitekter i fallet Andersson och Bedoire). Om än rikligt illustrerad är de Bottons bok dock ej något planschverk. Men om han hade satsat på ett planschverk, då är jag övertygad om att det planschverket hade sett ut ungefär som Anderssons och Bedoires planschverk, det vill säga med samma slags fel i ritningspresentationerna.

de Botton gör i sin bok en stor affär av Villa Savoyes tillkomsthistoria (dock utan att meddela världen några nya insikter): till exempel tar ett exteriörfoto föreställande Le Corbusiers villa från 1929 upp ett helt uppslag i boken. Inga ritningar av villan, dock. Jag leker med tanken att de Botton istället för Villa Savoye hade använt Markelius kollektivhus som referens i sin bok. Då hade han, precis som Andersson och Bedoire 20 år tidigare, förmodligen letat fram ett par tre av kollektivhusets lägenhetsplaner att presentera tillsammans med en exteriörbild av något slag, men dessutom absolut separerat lägenheterna från varandra som hos Andersson och Bedoire, samt ofelbart också ha placerat lägenhetsplanerna fel på boksidan.

Men nu gör de Botton alltså inga sådana fel i sin bok. de Botton har valt alla illustrationer i boken på ett sådant säkert och riskfritt sätt (bara fotografier, inga ritningar) att man aldrig genom att bläddra sig igenom för att bara titta på bilderna skulle kunna avslöja de Botton som (likt Andersson eller Bedoire) en av arkitektur helt ointresserad person, som någon som så i grunden totalt missförstår arkitektur. (Jag sätter ointresserad och missförstår mellan citattecken av samma skäl som jag tidigare satt galet och fel mellan citattecken.)

Så hur avslöjar sig de Botton, om inte med felpresenterade ritningar? Det tar ett tag innan jag själv kommer på svaret på den frågan, men så med ens slår det mig. Det handlar främst om en stor underlåtenhetssynd i hans skildring av boendets arkitekturhistoria: i de Bottons bok lyser nämligen alla flerbostadshus med sin frånvaro.

Märkligt egentligen, eftersom arkitekturen allt mer kommit att handla om att förse den stora massan med dugliga bostäder. Det finns ju inte så många kungar och furstar att bygga privata palats åt längre. Men så är det alltså: när de Botton skriver boendets arkitekturhistoria handlar det utan undantag om villan och om den helst fristående enfamiljsbostaden (som Le Corbusiers Villa Savoye, för att bara nämna ett med Markelius någorlunda samtida exempel i de Bottons bok).

Säkerligen inte för att flerbostadshuset som sådant och som företeelse ogillas av de Botton: han beskriver ju i ett av tv-seriens avsnitt sin uppväxt i Zürich i ett modernistiskt bostadsområde av glas och betong som idyllisk, och det extremt modernistiska barndomshemmet som avgörande för hans tidiga, om än fortsatt lekmannamässiga, upptagenhet med arkitektur. Men när de Botton i tv-serien stolt visar upp sin barndoms uppväxtmiljö (onekligen en mycket fin modernistvåning) visar han inget som helst intresse för hur den egna enfamiljsvåningens intrikata planlösning (med finesser som atrier, egen trädgård utan insyn från grannar, etc.) är sammanflätad med komplexets övriga lägenheter – trots att detta pussel måste ha varit den svåraste nöten att knäcka för bostadsområdets (anonyme) arkitekt. de Botton refererar visserligen i sin bok som hastigast till Le Corbusiers radikala plan med höga, korsformade bostadsskyskrapor i Paris innerstad (1922). Men den enda någorlunda tätbebyggda stadsmiljö som han både i boken och i tv-serien faktiskt verkar genuint intressera sig för, och därför ständigt återkommer till, och dessutom ständigt framhåller som förebildlig, är – Bath. Vilket ju är en stad som på engelskt vis uteslutande består av enfamiljshus, om än stående tätt ihop.

Så varför berättar de Botton inte, helt eller delvis, 1900-talets hyreskaserners och storskaliga betongförorters arkitekturhistoria i sin bok? Av samma skäl som Andersson och Bedoire misslyckas när de för en gångs skull försöker sig på en sådan sak: för att varken de Botton eller Andersson eller Bedoire är arkitekter med egen erfarenhet av att i åratal sitta vid ett ritbord och lösa det avancerade och sammansatte, rumsliga och byggnadstekniska, men också sociala och politiska och filosofiska pussel som husritandet innebär numera. Erfarenheten av att i åratal syssla med sådant sätter sig nämligen med tiden i kroppen. Det formaterar om hjärnans hårddisk, så att säga. Och efter en sådan omformatering ser man och förstår man inte längre världen som alla andra ser eller förstår (missförstår) den.

Alain de Bottons blick (precis som alla icke-arkitekters blick) liksom halkar av de mer komplexa arkitekturverken, ser dem inte ens. Och det handlar inte om storleken per se: det är troligare att ett jättestort gammalt slott eller gigantiskt privatpalats uppmärksammas och förstås av Alain de Botton och Henrik O Andersson och Fredric Bedoire och andra icke-arkitekter än att ett i jämförelse ganska litet kontors- eller flerbostadshus förstås och ses av dem. Versailles eller Stockholms slott är ju fortfarande bara ett slags enfamiljsbostäder, trots allt – och därför, sina gigantiska mått till trots, möjliga för icke-arkitekten att förstå. Markelius kollektivhus måste som jämförelse te sig nästan oöverstigligt att förstå i alla sina finmekaniska delar – om man inte kan läsa ritningar. Det relativt nätta kollektivhuset måste för en icke-arkitekt te sig mycket mer sammansatt och svåröverskådligt än det monstruösa Stockholms slott, trots att kollektivhuset faktiskt är så pass mycket mindre. (Jämför: Fem myror är fler än fyra elefanter.)

Således: endast enfamiljsbostaden/enbostadshuset kan analyseras och illustreras av icke-arkitekten utan att författaren genast avslöjar sig som oförmögen att processa större mängder arkitektonisk information.

Jag leker med tanken att Andersson och Bedoire som exempel på Sven Markelius arkitektur istället för kollektivhuset valt att presentera någon av hans villor, exempelvis Gunnar och Alvas Myrdals berömda funkisvilla i Äppelviken (samtida med kollektivhuset, från 1937). Då hade planschverkets författare aldrig avslöjat sig som de gjorde med kollektivhuset. Det hade ju bara funnits en enda planlösning att redovisa. Ingen risk för att placera den fel i förhållande till andra lägenhetsplaner.

Och, i analogi, om de Botton istället för enfamiljspalatset Villa Savoye hade valt att i detalj skriva om och förklara (och illustrera sin bok med ritningar från) något av Le Corbusiers riktigt stora och komplexa mastodonter, till exempel hans jättehärbärge för Frälsningsarmén i Paris, Cité de Refuge (från 1929, precis som Villa Savoye, och i arkitektvärlden minst lika känt som någon av hans villor) – då hade de Botton förmodligen genast avslöjat sig som inget mer än Storbritanniens svar på Andersson och Bedoire.

Den blinda fläcken

Sammanfattningsvis: man måste inte vara arkitekt för att uppskatta arkitektur. Med lite träning och god vilja kan lekmannen tillägna sig ett riktigt sofistikerat öga för god byggnadskonst. Vilket Alain de Botton uppenbarligen gjort.

Men det tar år av studier och träning att lära sig se komplexa byggnader i tre dimensioner för sin inre syn. Lekmannen som aldrig delat arkitektens erfarenhet vid ritbordet saknar därför alla förutsättningar för att genuint förstå arkitektur på samma vis som arkitekter förstår den. Lekmannen kan på sin höjd förväntas uppskatta arkitektur på bild (planschverk), eller arkitektur i dess banalaste, monofunktionella typologier (enbostadshuset, enfamiljsbostaden, palatset, villan). Om så hela Sveriges befolkning skickades på kurs i arkitekturhistoria skulle det inte räcka – ingen folkbildningsinsats i världen kan överbrygga gapet: lekmannens upplevelse av arkitektur är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att vara densamma som arkitektens.

(Märk: därmed inte sagt att arkitektens upplevelse av arkitekturen är sannare eller bättre, eller att lekmannens upplevelse är falskare eller sämre. Bara att lekmannens upplevelse faktiskt inte är densamma som arkitektens, och att arkitektens upplevelse faktiskt inte är densamma som lekmannens.)

Den kallas blinda fläcken – punkten på näthinnan där alla nervtrådar sammanstrålar i den grova synnerven, som i sin tur leder syninformationen från ögonglobens alla synceller in i hjärnan. Blinda fläcken har inga tappar eller stavar, just där är vi alla helt blinda. Hjärnan kompenserar dock ständigt, och skickligt, för att det finns en fläck i synfältet som det inte finns någon information om. Hjärnan fyller i, hittar på rent av, och vi märker aldrig själva att vi går omkring i livet totalt blinda – fläckvis.

När Andersson och Bedoire och de Botton och andra icke-arkitekter betraktar arkitektur, då handlar deras blinda fläck om arkitekters begåvning och fallenhet för att se och erfara komplexa strukturer tredimensionellt för sin inre syn. En fläckvis blindhet som i många fall leder till ett uttalat arkitektförakt hos icke-arkitekter, som när icke-arkitekterna fnyser: Bara arkitekter bryr sig om arbetsritningar på det viset.

Arkitekters blinda fläck handlar i sin tur om att inte kunna föreställa sig att det faktiskt på jorden går omkring folk som inte ser omvärlden som arkitekter ser den. En fläckvis blindhet som verkar göra det skvatt omöjligt för arkitekter att, än idag, mer än 30 år efter Miljonprogrammet, innerst inne acceptera att allmänheten inte uttrycker en större tacksamhet och förståelse för arkitektkårens vision för helheten; för arkitekternas ambitiösa och storslagna, rent av monumentala stadsplanerarvisioner i vilka varje enskild lekmannaupplevelse av trist förortsboende bara utgör en lösryckt enskildhet av underordnad betydelse. (Jämför klichén Min fru förstår mig inte.)

Detta faktum – att arkitekten är dömd att missförstås av omgivningen – borde inte innebära något problem i och för sig, varken för arkitekter eller för lekmän. Jämför: en läkare kräver ju inte bekräftelse eller förståelse från sina patienter på det viset. Läkaren är nöjd om han får ut blindtarmen i tid. Patienten avkrävs inte förståelse för eller insikt i läkarens arbetssituation eller yrkeserfarenhet.

Men svenska arkitekter upplever bristen på förståelse från omvärlden som ett stort problem. Svenska arkitekter blir sura, gnälliga, och inte sällan nedlåtande, och känner sig rent av som kollektiv hotade i sin yrkesroll så fort någon utomstående (som de Botton eller Andersson och Bedoire) har mage att tro att man som icke-arkitekt kan ha något att säga om arkitektur. Varför det, i all sin dar? Varför törstar just svenska arkitekter så efter att bli förstådda?