Size Matters

Vi trodde Bordeaux skulle vara sydfranskt och milt under vinterhalvåret. Men det bara regnade. När vi tröttnat på fukten och kylan tog vi bilen upp till kullarna utanför stan, till hotellet och trestjärniga lyxrestaurangen Saint-James. Det var ett fantastiskt ställe i alla avseenden. Vi återvände flera gånger, men för att slippa gräva ett jättehål i våra plånböcker varje gång nöjde vi oss för det mesta med att dinera i restaurangens anspråkslösare bakficka, Le Bistroy.

Vi trivdes mycket bra på Saint-James, men vanligt folk, det vill säga folk utan specialintresse för samtida arkitektur och formgivning, brukar tycka att hotellrummen och de båda restaurangerna ger ett allt för kalt intryck. De är inte mysiga. Konstig materialbehandling (rostande järngaller i fasaderna), konstiga rumsformer (inte ett enda hotellrum med väggar i räta vinklar), och de för hotellkomplexet specialbeställda stoppade möblerna är bisarra i sin barnsliga, Kalle Anka-aktigt överdrivna bullighet. Den vanlige hotellkonsumenten kan känna sig alienerad. Men för en hotellgäst med exklusiv smak är Saint-James en fullträff. Hotellet med sina båda restauranger är ritat 1987-1989 av franske stjärnarkitekten Jean Nouvel.

I fallet lyxhotell-och-lyxrestaurang-bland-vingårdarna-utanför-Bordeaux är det naturligtvis ganska problemfritt att arkitektens arkitektiga smak är exklusiv. Den miljonär som känner sig obekväm i denna allt för moderna miljö kan alltid hitta någon annan restaurang eller ett annat hotell som är snyggt på ett mer konventionellt, icke-arkitektigt vis. Har man pengar har man valfrihet.

Arkitekturdebatten

Men när arkitekter planerar och ritar bostadsområden och hela städer uttryckligen för vanligt folk, då uppstår genast problem: också den mest socialt engagerade arkitekt har alltid til syvende og sidst arkitektig smak; har alltid annan smak än vanligt folk. En socialt engagerad arkitekt rår inte för det, han ritar arkitektiga hus och bostadsområden, vare sig han vill eller inte. Underklassen, å sin sida, har liten eller ingen valfrihet vad gäller val av bostadsort, bostadstyp och arkitekturstil. Underklassen kan inte (som miljonären) ta sitt pick och pack och helt enkelt flytta till en trevligare boendemiljö om man så skulle vilja – det har man inte pengar till. Underklassen är hänvisad till de bostäder som arkitekterna (på politikernas uppdrag) ritat åt dem. Glappet mellan hur, å ena sidan, vanligt folk helst skulle vilja ha det och, å andra sidan, vad arkitekter tycker är snyggt blir därför ett demokratiproblem.

Sveriges regering utnämnde år 2001 till Arkitekturens år och sade sig vilja arbeta för vackrare arkitektur för alla. Underförstått: efterkrigstidens förorter anses vara fula. Men vem skall bestämma vad som är vackert, arkitekter och vanligt folk tycker ju alltid olika? Finns det verkligen en demokratisk skönhet som alla, fattig som rik, arkitekt som icke-arkitekt kan enas om är vackert?

Demokratiska Némausus

För att få svar på den frågan skall vi studera ett magnifikt, internationellt uppmärksammat undantag till regeln att vanligt folk inte gillar samma hus som arkitekter gillar. I den franska staden Nîmes finns bostadsområdet som bevisar att arkitekter kan rita spännande arkitektur som platsar i arkitektiga arkitekturtidskrifter, och som vanliga människor, hör och häpna, gillar att bo i. Bostadsområdet i fråga, som fått namnet Némausus efter romarrikets latinska namn på staden, är ritat 1985-1987 av samme Jean Nouvel som något år senare ritade lyxhotellet Saint-James utanför Bordeaux.

När Nouvel väl fått uppdraget i Nîmes satte han sig ned och funderade på vad han ville åstadkomma åt den underklass som skulle komma att bebo husen (överallt i världen utom i Sverige bygger man ju särskilda bostäder för de fattiga: social housing, eller som i det här franska exemplet: logements sociaux). Han kom fram till att han ville erbjuda hyresgästerna så vackra lägenheter som möjligt. Så hur överbrygga glappet mellan arkitekters smak och vanligt folks smak?

Den geniale Jean Nouvel

Jean Nouvels bärande idé för Némausus är genial: det finns något som faktiskt alla anser göra en lägenhet vacker, nämligen att den är STOR. När vi kommer hem till folk låter vi oss inte alltid imponeras av tapeter eller möbler. Vi imponeras dock alltid om det är högt i tak, och om våningen är stor, i synnerhet om den är ovanligt stor för sitt pris. Hur många kvadrat? Och hur mycket betalar ni i hyra? Inte mer?! Wow! Och så vidare.

Lägenheterna i de sex våningar höga husen i Némausus är i två plan och av radhusliknande typ, det vill säga de nås från loftgångar på varannan våning på ena långsidan, och varje bostadslägenhet har en balkong/terrass med dubbel takhöjd på den andra långsidan. Allt krut har i enlighet med den bärande idén lagts på att göra varje radhuslägenhets golvyta och rumsvolym så stor som möjligt.

För att få råd med fler kvadratmeter golv och fler kubikmeter luft bestämde sig Jean Nouvel för strunta i all konventionell estetisk hänsyn och spara in på allt som annars brukar anses viktigt för att en lägenhet skall anses vara fin: betongväggarna har lämnats obehandlade (det står i hyreskontrakten att de inte får tapetseras eller målas av hyresgästen). I varje radhuslägenhet består trappan mellan entrévåning och sovrumsvåning av en simpel massproducerad utrymningstrappa i galvaniserat stål, avsedd att användas i industrier eller utomhus. Ingenstans finns parkettgolv, istället är golven belagda med ett slags industrigolv. Och så vidare.

Hur stor är din?

Nå, vad tycker vanliga, icke arkitekturintresserade hyresgäster om att bo med nakna betongväggar, och med industrigarageportar istället för balkongdörrar? Man kunde ju förvänta sig att vanligt folk skulle revoltera mot ett så pass arkitektigt bostadsområde (Némausus publicerades flitigt i arkitektiga arkitekturtidskrifter och årsböcker när det begav sig), i synnerhet när hyresgästerna tillhör den underklass som har mycket liten valfrihet vad gäller val av bostad.

Intervjuer och enkäter visar dock att invånarna trivs, alla har ju fått så STORA lägenheter för den låga hyra de betalar, mycket större än de skulle få för samma pengar någon annanstans, mycket större än tjocka släktens. Alla vänner som kommer på besök är jätteimponerade, rapporterar man nöjt.

Jean Nouvel fick alltså rätt. De flesta av oss tror, i synnerhet alla arkitekter som inte heter Jean Nouvel, att en vacker bostad handlar om utseendet och om kvaliteten i material och om omsorgen i utförandet, när det i själva verket är storleken som är det enda som egentligen betyder något!

Monumentalt är demokratiskt

Svensk bostadsarkitekturdebatt tycks bara handla om hur man skall kunna krympa mått och sänka hyrorna genom att sänka (yt-)standarden. Men att bygga litet är inte att bygga demokratiskt. Att bygga stort, att bygga monumentalt är demokratiskt! (Om det är demokratisk arkitektur man vill åstadkomma, vill säga.) Upplevelsen av storslagenhet, och av väldighet är den enda arkitektoniska upplevelse som är tillgänglig för alla: när det gäller upplevelsen av det stora och monumentala är varken de fattiga eller de obildade diskriminerade. Fattig som rik kan förenas i upplevelsen Wow, vad stort! De katedraler och palats som vi alla upplever som monumentala är de mest demokratiska byggnadsverken, eftersom ingen är exkluderad från upplevelsen av arkitekturen i fråga som just monumental.

Glöm vad den politiskt korrekthetens förespråkare vill få dig att tro: demokrati handlar inte om det lilla, demokrati handlar om det stora, storleken betyder allt!