Bula knöl utväxt svulst

Det är något speciellt och särskilt fint med Sturehovs slotts fasad, det har jag tyckt ända sedan jag första gången såg Spader, Madame! på tv, någon gång på 1970-talet.¹

Alldeles i början ser man Hasse Alfredsson och Tage Danielsson närma sig slottet till fots, längs grusgången i anläggningens symmetriaxel, med slottets entréfasad i fonden, mitt i bild.

(Parentes: lägg märke till att denna scen har filmats en tidig morgon, vid just den tidpunkt då det utskjutande mittpartiet fortfarande fångar solljuset medan resten av slottets nordostfasad redan vilar i skugga.)

Sedan får man tålmodigt vänta ända till slutet för fler bilder av samma fasad, närmare bestämt under den klingande finalen med hela den sjungande ensemblen, inklusive dåtida revykungligheter som Birgitta Andersson och Monica Zetterlund uppflugna på fönsterblecken i flera av övervåningens, den fina våningens många öppna fönster.

Men dessa båda relativt korta sekvenser alldeles i början respektive alldeles i slutet av tv-filmen räckte för att Sturehovs exteriör, redan då på 1970-talet skulle komma att för gott etsas in i mitt minne.

Det som fick mig att alls ta notis, att haja till framför tv:n och tänka att det där! minsann, det var entréfasadens bula (knöl, utväxt, svulst, bulge) som liksom putar och buktar ut. Inte egentligen en risalit (it. risalto, avancorpo, fr. avant-corps) utan mer som en, ähum, böld eller abscess fylld med något slags kladdig massa eller vätska med hög viskositet som liksom utövar ett starkt tryck inifrån på delar av både fasaden och yttertaket. Denna metaforiskt sprängfyllda, övermogna finne mitt i plytet har det, ähum, kliat i fingrarna på mig att klämma och klämma hårt ända sedan 1970-talet.

En mer sedvanligt utformad risalit (typ det framskjutande mittpartiet på, säg, antingen Kungliga slottet i Oslo eller Buckingham Palace i London) hade utgjort en självständigare byggnadsdel, en nästan löst tillagd addition, en gestaltningsmässigt rentav helt fristående portik eller ädikula (la. aedicula) placerad framför byggnadsvolymen i övrigt.

I fallet Sturehov går det inte att enkelt skilja och separera bulan mitt på entréfasaden från resten av byggnadskroppen, övergången mellan bula och slät fasad i övrigt är alldeles för omärkbar, det finns inget hårt rätvinkligt 90 graders innerhörn som drastiskt markerar var den släta huvudfasaden slutar och det framskjutande partiet begynner, samma metaforiska hud som spänts över resten av byggnadskroppen är spänd – riktigt tajt! – även över och förbi den utbuktning som hyser slottets huvudentré. Utbuktningen går därför inte att lösgöra från slottets rätblock utan att föra våld på fasadens spända trumskinnshud, såpass mycket våld att skinnet brister, spricker i det man klämmer på den metaforiska finnen tills den i en förlösande explosion med ens töms på all sin tröga gegga därinne – sprut! skvätt! squirt!

Och om vi fortsätter att (sorry) likna denna utbuktning i fasaden vid en mogen finne, då är det för den arkitektoniska upplevelsen – och för uppkomsten av mitt personliga intresse för byggnaden i fråga – av största betydelse att den finnen så att säga aldrig har spruckit, att fasadens hud fortfarande upplevs som lika hårt spänd över och förbi huvudentréns bula som den var redan på 1780-talet. Som om Adelcrantz ägt en sådan där fotpump som man pumpar upp gummimadrasser med, och han med den pumpen pumpat sin byggnad full med arkitektoniskt övertryck, ett ständigt pockande förhöjt arkitektoniskt tryck som aldrig sjunkit, som fortfarande trycker på inifrån med lika många metaforiska pascal (Pa) eller newton per kvadratmeter (N/m²) som detta övertryck alltid har gjort, ända in i våra dagar. Aldrig något tryckfall, aldrig någon pyspunka, Sturehovs slott utgör metaforiskt en hermetiskt tillsluten behållare för bevarandet – långtidsförvaring! – av arkitektonisk kraft över tid.

Så skulle mitt gamla jag av idag förklara varför Sturehovs slott väckte mitt intresse så helt spontant och intuitivt redan när jag var helt liten och fortfarande såpass ung att jag då den gången för länge sedan, parkerad framför familjens nya färg-tv, förstås aldrig hade kunnat på detta vis uttrycka i ord vad det faktiskt var som fick mig att alls ta notis.

Detta mitt genuina intresse för ett litet rokokoslott som nästan ingen annan vad jag vet bryr sig om, det tål att jämföras med det kompletta och totala ointresse som jag genom åren känt inför så mycket av den arkitektur som av de flesta förståsigpåare framhålls som särskilt uttrycksfull och spännande:

Besviken på MAXXI. Besviken på Guggenheim Bilbao. Rentav besviken på Quattro Fontane och Vierzehnheiligen.²

(Parentes: jag har visserligen aldrig besökt Vierzehnheiligen men man har ju sett bilder, och något säger mig att även denna vallfartskyrkas överdådiga, maximalistiska, utochinvända gräddtårta till barockinteriör faktiskt skulle göra mig besviken.)

Jag vet ju att man skall tycka att byggnader med linjer som ormar sig och väggar som bågnar är intressanta och spännande – men när jag väl besöker dylika arkitekturverk på plats reagerar jag spontant så gott som varje gång med ett indifferent och likgiltigt Jaha, och?

Apropå MAXXI med sina undertak som beter sig och Guggenheim Bilbao med sina bågnande väggar: man kan finna förebilder för dessa båda starchitect-museers alla ormande konturer och dubbelkrökta ytor långt tillbaka i västerlandets arkitekturhistoria, med barockens Quattro Fontane (framförallt exteriören) och Vierzehnheiligen (i första hand interiören) som välkända typexempel, men jag finner varken barockens eller senmodernismens ormande och bågnande arkitektur särskilt rik eller spännande – snarare spänningslös än spännande, snarare laddningslös än laddad, snarare statisk och odynamisk än dynamisk.

Jag menar, de där ormande undertaken i Rom och de där bågnande titanklädda ytterväggarna i Bilbao är ju faktiskt helt statiska, de rör ju faktiskt inte på sig, de är ju til syvende og sidst, rent faktiskt – stillastående. Som jag ser det uttrycker de i själva verket inte alls dynamik eller rörelse. För mig framstår alla dessa krökningar hit och dit som stela och kraftlösa och allt annat än levande, framstår som fåfänga försök att på artificiell väg skapa mer spänning, mer liv och rörelse än byggnaderna i fråga egentligen besitter, framstår som tröttsam och föga övertygande maskerad.

Det betyder inte att en byggnad måste vara knastertorrt fyrkantig och lådformad för att jag skall tilltalas av den. En byggnads alla vinklar måste inte vara räta och alla dess väggytor måste inte vara helt plana för att väcka mitt genuina intresse, det anser jag mitt genuina intresse för det buliga Sturehovs slott bevisar. Men någonstans går det uppenbarligen en gräns för hur vild och otyglad arkitektur kan vara innan jag helt förlorar intresset.

Och när jag jämför den starka formala behärskningen i fallet Sturehov med den helt otyglade formutlevelsen i de fyra byggnader av Neumann, Borromini, Gehry och Hadid som redan nämnts erfar jag att all den arkitektoniska energi som de fyra motexemplens arkitekter försökt ladda sina byggnader med liksom pyser och läcker. Man hade förmodligen som avsikt att med alla dessa bulor och bullar och böjar och krökar ingjuta estetisk kraft och pumpa byggnaderna fulla med spännande uttrycksfullhet, men det har inte i något enda av dessa fyra fall resulterat i genuin expressivitet.

De fyra motexemplens arkitekter hade gjort klokt i att förhålla sig så att säga mer tantriskt till sitt arkitekturskapande. Hur mycket mer intressanta hade inte dessa fyra arkitekturverk tett sig om deras arkitekter i stundens hetta inte hade förlorat självbehärskningen, inte hade förlorat sig själva i ett upphetsat, frenetiskt manipulerande – ejakulerande! – av bulor, bullar och böjar. Ity när väl den ljuvliga extas som skapandeprocessens explosiva klimax erbjuder väl har lagt sig och klingat av och all kreativ energi sedan länge spillts, ötts och förslösats återstår inte mycket mer än en kvartett med sorgliga exempel på urkramad arkitektur i det slappa, förslappade tillstånd av flaccid, limp deflatedness som vi alla erfarit post coitum.

Märk! att i fallet Sturehov är alla fasadytor helt plana och fasadens alla linjer helt raka. Ändå upplevs fasaden som buktande, som ansvällande, som utsatt för ett starkt inre tryck. Adelcrantz åstadkommer med så mycket mindre och subtilare och stillsammare medel så mycket mer av bågnande dynamik än man lyckats åstadkomma i något enda av de fyra motexemplen. Jag blir mer imponerad av någon som åstadkommer en stark upplevelse av anspänning och ansvällning med hjälp av helt plana ytor arrangerade i facetter än jag blir imponerad av väggar som verkligen bågnar och kröker sig hit och dit. Jag blir imponerade av den känsla Adelcrantz visar för effektekonomi.

Alltnog. Det efterfrågas – och levereras! – mycket variation när arkitekter ritar hus/ritar stadsplaner nuförtiden. Och våra datorer har som bekant gjort det lättare att relativt kostnadseffektivt förverkliga alltmer komplexa former och siluetter. Vi ser därför också, föga förvånande, alltfler krökta linjer och krökta ytor – alltfler krumelurer!³ – omkring oss när det byggs nytt. Men allt detta krökande och böjande har inte gjort arkitekturen mer levande eller egentligen mer expressiv. Snarare lider all denna friformarkitektur för det mesta av upplevelsemässig pyspunka: Jaha, och?

Till dig som ritar hus: håll på dig! Var inte så himla lättfotad! Avstå från att tvångsmässigt försöka förföra! Låt dig inte heller förföras så lätt! Träna upp din förmåga att i ditt arbete faktiskt avstå från omedelbar behovstillfredsställelse (utlösning, extas). Fråga dig själv om du klarar det viktiga marshmallow test som består i att i arbetet med det arkitektoniska uttrycket kunna vila på hanen, att i det egna arbetet stå ut med, ja rentav eftersträva delayed satisfaction.⁴

Illustrationer

Fotnoter