Det inexaktistiska manifestet

Den före detta turbinhallen har delats i tre salar. I mitten en riktigt stor sal (den vi sett på alla pressbilder), i den före detta turbinhallens båda kortändar två mindre salar (till golvytan mycket mindre, men med lika högt i tak som den största salen). Man rör sig mellan dessa tre rum i fil genom stora glasade döbattangdörrar i den gamla turbinhallens symmetri- och längdaxel. Dessutom är de två mindre salarna i gamla turbinhallens båda ändar precis lika stora. Och trapporna mellan utställningsvåningarna är symmetriskt inkomponerade i helheten. En dubbel- eller rentav trippelsymmetrisk planorganisation således.

Så långt låter det som om det nya Moderna Museet i Malmö, som ju öppnade alldeles nyligen för allmänheten, i december 2009, är en anläggning som präglas av mycket stor konceptuell exakthet och formal precision, inte sant?

A Lawsuit Waiting to Happen

Det är bara det att det vid foten av de båda trappor som från gamla turbinhallen leder upp till mindre övre utställningsgalleriet uppstår logistikproblem av samma slag som i en illa planerad köksinredning (skåpluckor längst inne i hörnet som slår mot varandra och i värsta fall kolliderar och fastnar i varandra om de öppnas samtidigt): glasdörrarna vid trapporna sitter alldeles för nära de glasdörrar som leder in till de båda mindre turbinhallssalarna. Och dörrparen vetter olyckligt nog mot varandra innerst inne i ett innerhörn.

Man har visserligen sett till att glasdörrarna slår så att de uppslagna eller uppställda faktiskt rent tekniskt inte kan krocka med eller fastna i varandra. Men denna dörrslagningsåtgärd till trots uppstår ständigt logistiska kollisioner mellan besökare på väg genom olika dörrpar i olika riktningar: en i både upplevelsemässig och logistisk mening inexakt och oprecis lösning.

Om man har riktig otur och om man inte ser upp öppnar en besökare som kommer ned för en av trapporna ett av dörrparen så oväntat och med sådan kraft att en annan besökare på väg från en av de mindre turbinhallssalarna ut i den största salen får en av det oväntat och med stor kraft öppnade dörrparets glasdörrar smack i fejset – KA-POW! – i värsta fall med ett brutet näsben och en tripp till akuten som följd. Med andra ord: a lawsuit waiting to happen, som man säger på engelska. Min gissning är att man inom en snar framtid kommer att behöva bygga om museet (igen!) för att publiken skall kunna röra sig genom byggnaden på ett smidigare vis.

I den ena av den gamla turbinhallens två mindre salar har man sparat den stora traverskranen väl synlig högt, högt uppe i luften. Varför det? Man kan ju inte längre använda den till att transportera saker mellan de olika salarna. Men den är åtminstone inte i vägen för någon. Då är det värre med den stora turbinen i den andra av de två mindre salarna. Turbinen är så skrymmande att den gör hela salen i det närmaste oanvändbar för utställningsändamål. Salen med den skrymmande turbinen kallas visserligen för Verkstan – men jag har svårt att se hur man skall kunna bedriva pedagogisk verksamhet för barn här, med turbinen i vägen hela tiden. Personalen kommer inte att kunna hålla uppsikt över alla barn: över barn som leker kurragömma bakom turbinen, barn som klättrar upp på turbinen innan någon av de vuxna hinner ingripa, barn som ramlar ned från den höga turbinen och slår sig, som börjar blöda och måste transporteras till sjukhus – med andra ord: another lawsuit just waiting to happen.

En påfallande konceptuell tvehågsenhet (Vi både vill och inte vill förhålla oss antikvariskt till byggnadens historia.) resulterar i ett oprecist arkitektoniskt uttryck, och – vad värre är – resulterar i en verkstad med blödande och gallskrikande barn, ursinniga föräldrar, samt i förlängningen dessa föräldrars skadeståndsanspråk. Min gissning är att man inom en snar framtid kommer att behöva bygga om museet (igen!) och göra sig av med turbinen.

Men det är faktiskt inte dessa praktiska missar som jag retar mig mest på när jag besöker museet. Inga av de problem som jag räknat upp hittills är ju olösliga rent tekniskt. Alla de problem jag räknat upp hittills går ju att bygga bort. Då finns det annat som jag stör mig på mer än den där rent praktiska missen med turbinen:

De båda mindre salarna i turbinhallens kortändar har kvar den gamla industriarkitekturens stora dekorerade fönsterpartier i sten. Varför det? Varför har inte de stora fönsterpartierna i turbinhallens kortändar satts igen? Det blir nästan ingen användbar väggyta kvar alls i dessa båda mindre turbinhallssalar. Det stör jag mig på. Fönster behövs inte i konstmuseer. Dagsljus ställer för det mesta bara till besvär för utställarna. Många andra fönster i byggnaden har ju satts igen – i det mindre utställningsgalleriet en trappa upp har nästan alla (alla utom ett) fönster satts igen, för att frigöra mer väggyta att visa konst mot naturligtvis. Så skulle man ha gjort också nere i gamla turbinhallen.

Förresten, varför satte man inte igen alla fönster uppe i det övre galleriet? Det stör jag mig också på. När jag i december 2009 såg öppningsutställningen med 1960-talskonst ur Moderna Museets samlingar hade Louise Nevelsons stora svarta väggskulptur placerats alldeles bredvid just detta det enda fönstret i övre galleriet som inte satts igen. Jag fick god lust att i ren protest och utan lov knuffa Nevelsons svartmålade schabrak ett par tre meter sidledes åt höger så att man skulle slippa se detta lilla uschliga fönster som inte gör någon glad (ett konceptuellt slarvigt litet fönster; bara en pytteliten detalj i sammanhanget kan tyckas, men i själva verket en viktig nyckel till den tvehågsenhet och den benägenhet till godtyckliga lösningar som arkitekten kanske är helt omedveten om hos sig själv, ett slags arkitektonisk Freudian slip?).

Det fanns tydligen inga antikvariska reservationer mot att sätta igen fönster i byggnaden per se eftersom så många fönster i det övre galleriet verkligen är igensatta. Så varför spara ett fönster? Vad vann man på det? Och varför just det fönstret i så fall, varför inte fönstret bredvid? Eller nästa? (I den nya boken om Tham & Videgård, Arvinius förlag 2009, finns förresten ritningar/väggelevationer som visar att man ursprungligen tänkt sig spara två fönster i det övre galleriet. Varför det? undrar man. Men det blev till slut bara ett fönster. Varför det? osv.) Visserligen är det här med att sätta igen eller inte sätta igen fönster mest en smaksak. Men den lösning man valt (att sätta igen ibland och att inte sätta igen ibland, utan vare sig konceptuell eller funktionell eller estetisk klarhet i varför vissa fönster satts igen och andra inte) är godtycklig och oprecis. Det stör jag mig på.

Jag sammanfattar mina intryck av Moderna Museet i Malmö så långt: konceptuell inexakthet har i ombyggnadsarbetet lett till tvehågsenhet i förhållandet till den existerande arkitekturen, vilket i förlängningen har lett till godtyckliga lösningar, vilket i sin tur resulterar i en byggnad med ett – dubbel- och trippelsymmetrier till trots! – formalt synnerligen oprecist arkitektoniskt uttryck.

En inexakthetens arkitektur

Men Moderna Museet i Malmö (låt oss hädanefter kalla det MMM) är inte alls unikt eller ensamt om att i vår samtid utgöra exempel på inexakt och tvehågsen och godtycklig och oprecis arkitektur. (Istället för långa haranger som det inexakta och tvehågsna och godtyckliga och oprecisa kommer jag dock i det följande istället ofta använda de sammanfattande och avsevärt mycket lätthanterligare termerna inexakticitet och inexaktism.)

Se bara på all den nya kontors- och bostadsbebyggelsen i vårt land, till exempel i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Vad jag vet har inte något av husen i Södra Hammarbyhamnen ritats av MMM:s arkitekter. Trots det präglas all kontors- och bostadsbebyggelse i Södra Hammarbyhamnen av precis samma inexakticitet (samma slags inexakthet och tvehågsenhet i konceptet, och samma slags godtycklighet och bristande precision i utförandet) som MMM präglas av.

Inexakticitet är således ett verkligt globalt fenomen i den samtida arkitekturen. Det är bara det att man i fallet Södra Hammarbyhamnen inte finner några enskilda exempel på samma stränga dubbel- och trippelsymmetriexercis som präglar MMM. Inexakticiteten blir så mycket mer iögonenfallande i fallet med Malmöbornas senaste konstmuseum än i fallet med Stockholmarnas Hammarby Sjöstad. Inexakticiteten blir så mycket mer iögonenfallande när en byggnads arkitekter har den uttalade ambitionen (som i fallet MMM) att åstadkomma verkligt stränga dubbel- eller trippelsymmetrier.

Märk att av inexakticitet präglade byggnader i vår samtid inga särfall är, och att inexaktism ingen sidoströmning är. Inexaktismen utgör själva huvudfåran. Inexaktismen är lika kännetecknande för allt som byggs nu i det begynnande 2000-talet som, säg, den sparsmakade och avskalade modernismen en gång var under 1900-talets folkhemsbyggande, eller den överlastade och teatrala barocken under den sydeuropeiska motreformationen.

Man har visserligen ända sedan revolten mot modernismen på 1970-talet talat om hur äldre arkitekturstilar kommit tillbaka under den postmoderna eran: först var det 1980-talets uttalade vurm för historisk klassicism i alla dess former, nuförtiden talar man mer om nyenkelhet och nyfunkis. Men jag har alltid, intuitivt, känt att en sådan historieskrivning inte är alls övertygande. Tack vare besöket på det nya museet i Malmö nyligen (Tack, Bolle & Martin! Tack, MMM!) har jag äntligen kommit underfund med vad det är som inte riktigt stämmer när man, säg, beskriver den nya bebyggelsen i Södra Hammarbyhamnen som nyfunkis: exaktheten är helt borta i vår tids valhänta upplaga av detta (då när det begav sig) verkligt precist formulerade stilideal.

Det går inte ens att kalla vår tids arkitektur för eklektisk: 1800-talets eklekticism blandade glatt klassicism och gotik och bondekulturromantik, men inte utan precision. Eklekticismens högborg, fransmännens Beaux-Arts de Paris (egentligen École nationale supérieure des beaux-arts de Paris) gav glasklara besked om hur man lånar och varifrån man lånar och för vilket syfte man lånar från olika stilar. Eklekticismen formulerade sig även mycket exakt kring byggnadsteknik och logistik: man behöver aldrig oroa sig för att trampa andra besökare på tårna i 1800-talets visserligen ofta för moderna människor med modern smak oskönt gestaltade men aldrig logistiskt underdimensionerade eller på annat vis logistiskt prövande offentliga byggnader.

Märk även att de inexakticiteter som jag (i vissa fall bokstavligen) snubblade över under mitt museibesök i Malmö inga som helst likheter har med det slags komplexitet och det slags motsägelsefullhet i arkitekturen som Robert Venturi i sin berömda bok skrev att han var så förtjust i. Boken utkom första gången 1966, och anses vara förelöpare till postmodernismen. Men den är alltså författad långt före den faktiska revolten mot modernismen ägde rum i arkitekturen, och präglas därför fortfarande av exakthet som kriterium för god arkitektur, också i fallet komplex och självmotsägande arkitektur. Bland de många arkitekturexempel som listas i hans bok ryms inte vad som helst, bara det som enligt Venturi passerar ett stilkritiskt nålsöga.

För att jämföra den i huvudsak engelsk-fransk-italienska katalog av byggnadsverk som Venturis bok består av med ett par oss svenskar geografiskt mer närliggande exempel: det slags självmotsägelse och den arkitektoniska komplexitet som präglar Kalmar domkyrka av Nicodemus Tessin d.ä. (interiörens östvästlighet, exteriörens nordsydlighet) har naturligtvis inget som helst med inexakticitet att göra. Kalmar domkyrka skulle absolut ha platsat i Venturis bok, om Venturi bara känt till Tessins byggnad då när det begav sig på 1960-talet. Men Moderna Museet i Malmö präglas i alltför hög grad av konceptuell tvehågsenhet och formalt godtycke för att ha platsat i Venturis bok.

En inexakthetens triumf

Mycket har förändrats sedan Venturis 1960-tal. Nu i det begynnande 2000-talet är inexakticitet inget hinder alls längre för att nå hur stora framgångar som helst som arkitekt. (MMM:s båda arkitekter har redan fått ett Kasper Salinpris, 2008, för Kalmars nya konstmuseum.) And maybe that’s a good thing. Inexaktismens många triumfer de senaste decennierna skall sammantaget kanske främst tolkas som en triumf för ett alltmer demokratiserat arkitekturbegrepp. Inexaktister i allmänhet, och inexaktistiska arkitekter i synnerhet, kan ju per definition förhålla sig oerhört mycket friare till färg och form och logistik och funktion när ingen längre ställer absoluta krav på exakticitet hos den färdiga arkitekturen, vare sig lekmannabrukare eller medlemmarna i prisjuryer och elitistiska akademier. Det innebär i så fall att vi alla med inexaktismen vunnit oss en ny sorts nyttig och produktiv frihet som vi alla i längden tjänar på. Frihet är ju bra, inte sant.

Men samtidsarkitekturens viktigaste frihet är kanske i så fall bara en negativ frihet, friheten från någonting: friheten från exakthet. Och om det varken finns ett exakt och allmänt vedertaget stilistiskt regelverk (som Vitruvius och andra traktatförfattares skrifter som studerades flitigt av klassicismens arkitekter) eller ett exakt och allmänt vedertaget ideologiskt regelverk (som de mycket entydiga svenska byggnormer som var lag under 1900-talets folkhemsbyggande) för arkitekter eller arkitekturkritiker eller beställare eller lekmän av idag att orientera sig efter, då är allas åsikter lika mycket (eller lika litet) värda: inte undra på därför att det till exempel i Stockholm inte finns något sätt för kritikerna att sätta stopp för Tors Torn – Aleksander Wolodarskis senaste stadsplaneringsprojekt som av allt att döma inom en snar framtid kommer att byggas uppe vid Norra station: det haglar av protester mot dubbeltornbygget vid Norra station på dagstidningarnas kultursidor, men de som protesterar vinner inget gehör i beslutande församlingar. För vem har sagt att just åsikten att Tors torn är dåliga skulle vara mer giltig och väga tyngre än åsikten att Tors torn är bra? I detta inexaktismens tidevarv kan ingen säga att Aleksander Wolodarskis torn är fel – eftersom det inte finns något exakt formulerad och allmänt vedertagen uppfattning om vad som är rätt.

Vem har rätt om Tors torn? Kritikerna förstås. Men också Aleksander Wolodarski själv har rätt. Alla kan ha rätt samtidigt trots att alla är oense, eftersom inexaktism innebär att det inte finns någon entydig och allmänt vedertagen överenskommelse om vilka värdesystem och vilka levnadsregler som väger tyngre än andra värdesystem och levnadsregler.

Okej, men om alla har rätt trots att alla är oense, vem kommer till slut att få rätt om Tors torn? Stadsarkitekten Aleksander Wolodarski respektive moderata stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal förstås, i kraft av sina mandat från de styrande i Stockholms stad. Eller som en klok person en gång uttryckte det: En sak är att ha rätt, en helt annan att få rätt. I detta inexakticitetens tidevarv räcker det aldrig med att anse sig ha det största förnuftet eller den godaste smaken eller den säkraste stilkänslan. I detta inexaktismens tidevarv räcker det aldrig att ha rätt för att få rätt.

Avslutning

Mina uppriktiga gratulationer till inexaktisterna Tham & Videgård för 2008 års Kasper Salin. Det tjänar inget till att knorra över bristande precision i det eller det arkitekturexemplet. Allt sådant knorrande hör det förflutna till. Alternativet (mycket höga krav på konceptuell och formal och ideologisk exakthet) vore trots allt värre att leva med, inte sant: nu när det äntligen är slut med alla de strikta – låt oss kalla dem exakta – politiska ideologier (såväl höger- som vänsterextrem totalitarism) vars företrädare mördat miljoner civila under det blodiga 1900-talet måste vi förstås också göra slut med de exakta stilideal och entydiga arkitekturideologier som i många fall gått hand i hand med totalitarismen. Vi skall vara glada att vi lever i detta inexakthetens och den inexakta arkitekturens tidevarv. Inexakticitet i allmänhet och inexaktistisk arkitektur (IA) i synnerhet har för oss alla totalt sett inneburet ingenting annat är större frihet och ingenting mindre än en stor demokratisk triumf. Eller?

Appendix

Slutligen, en listning av den i mångt och mycket helt nybildade terminologi som introducerats i texten ovan samt förslag till engelska översättningar av alla nybildningar:

inexakt, tvehågset, godtyckligt, oprecist: inexact, ambivalent, arbitrary, imprecise (adj.); inexactly, ambivalently, arbitrarily, imprecisely (adv.)
inexakthet: inexactness, inexactitude
inexakticitet: inexacticity
inexaktism: inexactism
inexaktist: inexactist
inexaktistisk, inexaktistiskt (adj.): inexactistic
inexaktistiskt (adv.): inexactistically
det inexaktistiska manifestet: the inexactist manifesto

Kommentar till ordlistan: Jag har i artikeltexten undvikit ordbildningarna inexaktianer och inexaktianism eftersom dessa förespeglar läsaren att det föreligger något slags lärjungeskap och en lära som man medvetet anslutit sig till (jämför freudianer och freudianism). Det är ju inte fallet. Utrymme för misstolkningar föreligger även med ordbildningar som inexakticism och inexakticistiskt, eftersom dessa ordbildningar (likt begreppen klassicism och klassicistiskt) gärna förstås som att det skulle vara fråga om utövandet/om utövare av en viss snävt formulerad estetik eller stil. Det är ju inte heller fallet. En snävt formulerad stil ger ju inte utrymme för tvehågsenhet eller godtyckligheter, varken medvetna eller omedvetna sådana. Bättre då med inexakticitet: det låter som en egenskap utan anknytning till ideologier eller läror (jämför begrepp som fakticitet eller plasticitet). Ordbildningarna inexaktism och inexaktist och inexaktistiskt (likt termerna aktivism och aktivist och aktivistiskt enkelt bildade av ett adjektiv plus ändelser) rullar tyvärr inte så lätt av tungan – men de är, hm, exakta och lämnar minsta möjliga utrymme för missförstånd kring vad dessa nya ordbildningar är avsedda att beteckna. Rubriken Det inexaktistiska manifestet (The Inexactist Manifesto) alluderar naturligtvis på Det kommunistiska manifestet (The Communist Manifesto).