Problemet med bostadsområdet Minneberg

Hon blev plötsligt akut dålig. Någon ringde efter en taxi. Jag erbjöd mig chevalereskt att i duggregnet och blåsten ledsaga den sjukliga. Problemet var bara det att det inte gick att beställa fram taxin till porten. Den stockholmsförort som vi befann oss i var förstås trafikseparerad efter konstens alla regler och tillgängligheten för motorfordon var starkt begränsad, bommar och grindar blockerade vägen för alla besökare som närmade sig med bil, för såväl främlingar som för dem som redan bodde i området, för såväl privatpersoner som för nyttotrafik. Taxibilar förväntades stanna och vänta ett stycke bort vid en vändplan i slutet av en säckgata, en av bostadsområdets få körbara vägar. Och det var så pass långt till den där vändplanen att man inte från vare sig lägenhetens fönster eller från balkongen eller från porten kunde se om det verkligen kommit en taxi som utlovat. Vi (sjuklingen och jag) hade inget annat val än att bege oss ut i mörkret och kylan och regnet på vinst och förlust.

Och det kom heller aldrig någon taxi till vändplanen där vi stod och huttrade. Vi väntade och väntade – förgäves. Hade taxibolaget struntat i att skicka en droska? Eller hade taxin åkt vilse och ställt sig att vänta vid fel vändplan? Eller var det vi, sjuklingen på min arm och jag, som hade gått vilse i mörkret och ställt oss att vänta på taxin på fel ställe?

Naturligtvis var inte en levande själ ute så dags på dygnet i den öde sovstaden och jag ville ogärna lämna sjuklingen ensam vid vändplanen medan jag gick tillbaka till mina goda vänners lägenhet för att ringa efter taxi på nytt (den här historien tilldrar sig på den tiden då folk i gemen ännu inte skaffat sig och börjat använda mobiltelefoner). Fanns bara en sak att göra: att i regnet och blåsten mer eller mindre bära min redan mycket medtagna sjukling hela vägen tillbaka igen, ringa taxi på nytt, och sedan i duggregnet mer eller mindre bära henne ut till vändplanen igen.

Jag kände mig inte så chevaleresk längre. Jag var blöt av regnet in på bara kroppen och sjuklingen vägde en hel del. Jag svor tyst för mig själv. Jag förbannade heligt den arkitekt som ritat en förort som – likt så många förorter i sitt slag – bestod av en samling huskroppar mer eller mindre godtyckligt utslängda på ett gärde, utan egentliga gatuadresser, utan något tydligt och lätt avläsbart rutnät av gator och vägar, utan något lättöverskådligt system för husens numrering att orientera sig efter, och med en jävla massa bommar och grindar som kraftigt begränsade tillgängligheten för såväl de boende själva som för alla deras besökare. Jävla planerare. Jävla arkitekter.

Postmodernism och nyurbanism

Historien jag just berättat utspelar sig för kanske tjugo år sedan i den då helt nybyggda stockholmsförorten Minneberg, en neopittoresk postmodernistisk och nyurbanistisk gräddbakelsearkitektur av typiskt 1980-talssnitt.

Historien utspelar sig alltså inte i någon högmodernistisk 1960- eller 70-talsförort. Min natt vid den tomma och ödsliga och regniga taxivändplanen med en sjukling på min arm tillbringades inte i Hallonbergen eller Hammarkullen eller Rosengård. Och det är ingen slump. Miljonprogrammets bostadsenklaver från 1960- och 70-talen är aldrig lika starkt trafikseparerade som postmodernismens nyurbanistiska förorter lika den i min berättelse: man kan i högmodernismens förortsområden så gott som alltid ändå ta sig fram var som helst med bil. Fram till sin egen port kan man alltid komma med taxi, med ambulans och med flyttlass – om än man får åka en liten omväg för att komma ända fram. Inte sällan kan man ta hissen i det egna trapphuset rakt ned till ett garage där den egna bilen står parkerad.

Det är egentligen som först i 1980-talets postmoderna och nyurbanistiska förortsplanering som man på allvar börjar kompromissa med det tidigare absoluta kravet på tillgänglighet med motorfordon. (Med termen postmodernism syftar jag i detta sammanhang inte på det postmoderna tillståndet generellt utan specifikt på den eklektiskt klassicerande gräddtårtsarkitekturstil som var vanlig på 1980-talet, och med termen nyurbanism syftar jag i det här sammanhanget inte på stadsplaner som präglas av urbana kvaliteter utan bara på den stadsplanestil som var förhärskande under 1980-talet och som i själva verket inte alls präglas av någon stadsmässighet eller urbanism i egentlig mening: för mer om Minnebergs planarkitekt Jan Inghe-Hagström som nyurbanist samt mer om skillnaden mellan faktisk urbanitet och den i allra högsta grad missvisande genre- och stilbeteckningen nyurbanism, jämför av Mikael Askergren: Ett Stockholm vid historiens slut, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 7-december 2009.)

Det är alltså egentligen som först i 1980-talets postmoderna och nyurbanistiska förortsplanering som det blir verkligt svårt att ta sig fram och verkligt svårt att orientera sig i förortslandskapet, och framförallt näst intill omöjligt att nå allt och alla med bil. Parkeringsgaragen i 1980-talets områden ligger nästan alltid långt från själva bostaden. Det är aldrig tal om att regniga nätter kunna ta sig torrskodd mellan egna bostaden och egna bilen. Efter 1970-talets oljekris föreligger med ens helt nya förutsättningar för stadsplanering och stadsplanerare. Man skaffar sig nya dygder, framför allt denna: Bilar Är Dumma. Om man prompt måste skaffa sig en bil, då skall man vara beredd på att lida för och straffas för detta.

Med andra ord: postmodernismens och nyurbanismens stadsplanerare visade sig strax vara lika snara till att ägna sig åt social ingenjörskonst som deras föregångare högmodernisterna. Postmodernismens och nyurbanismens neopittoreska kvasiidyller innebär inte alls att man avskaffat och tagit avstånd från den sociala ingenjörskonst som högmodernisterna så starkt kritiserats för av postmodernistiska tänkare, och som postmodernistiska arkitekter och nyurbanister påstått sig vilja undvika till varje pris. Postmodernisterna och nyurbanisterna har bara förskjutit och förändrat den sociala ingenjörskonstens mål och medel. Också postmodernisternas stadsplanering belönar vissa slags – och bestraffar andra slags – beteenden.