Horror vacui

Det jag minns starkast från mitt första besök 1998 i det då helt nybyggda och nyinvigda Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm var känslan av att befinna sig utomlands. Så brukar det inte vara när man besöker svenska kulturinstitutioner. Vad var det som ingav en sådan känsla just där och då?

Museets alla rum och funktioner är som bekant organiserade längs en stor, bred, spikrak, lång (rentav mycket lång) korridor – en korridor av episka mått: tvivelsutan hela byggets utan jämförelse enskilt största rum, med större rumsvolym och större sammanhängande golv- och större sammanhängande väggyta än någon av de egentliga utställningssalarna. Men trots att detta rum skulle rymma ansenliga mängder av museets konstsamlingar om man så ville var denna korridor 1998 vid mitt allra första besök helt – tom. Tom på bildkonst vill säga. Inga målningar på väggarna. Inga skulpturer på golvet.

Korridorens ena långvägg, fönsterväggen, är ju som bekant helt glasad, och det var väl inte så förvånande att man inte hängt tavlor på konventionellt vis mot en fönstervägg helt i glas. Men inte heller mot den motstående långväggen, den utan fönster, hängde det någon konst. Och man förstod genast att det varit arkitektens uttryckliga vilja att den fönsterlösa långväggen skulle hållas helt bildkonstfri. Den hade nämligen från golv till tak klätts med panel. Det var inte så att man vid invigningen 1998 inte hunnit hänga konst i den stora korridoren. Om den fönsterlösa långväggen hade varit neutralt vitmålad hade man säkert redan från början passat på att hänga tavlor här. Korridoren var tom för att det var meningen att den skulle vara helt tom.

Finns det en svensk nationalkaraktär? Det har ofta föreslagits att den i så fall kännetecknas av – kanske inte snålhet direkt, men väl ett sinne för ekonomiska realiteter. Nationens resurser har genom historien alltid varit knappa, dagar och somrar korta, nätter och vintrar långa och kalla. Man slösar inte. Man hushållar. Man effektiviserar. Man nyttiggör. Vi ser helst att allt omkring oss skall vara nyttigt och användbart och ha ett uttalat syfte och en praktisk funktion. Att inte hänga tavlor på en vägg i ett konstmuseum skulle aldrig falla någon av oss in. Det skall till en utlänning för att komma på något sådant! (Arkitekten Rafael Moneo är som bekant spanjor.) Och där har vi det: det som kändes så främmande/utländskt (foreign) i det nya museet var den stora korridorens relativa oanvändbarhet och dess programmatiska tomhet.

En dylik främmande/utländsk esprit överlever dock aldrig länge här uppe hos oss i Norden. Driften att alltid nyttiggöra och att alltid använda allt till något är alltför stark. Och mycket riktigt: tio år senare, när detta skrivs, är panelen borta och långväggen vitmålad. Längs långväggen hänger det numera tavlor. Fristående skulpturer har placerats ut på korridorgolvet. Dessutom finns det i korridoren nya specialdesignade möbler (att sitta på), specialdesignade tidskriftsställ (som erbjuder läsning för dem som väljer att slå sig ned på de specialdesignade sittmöblerna) och nya extravaganta läslampor som kragar ut över de specialdesignade möblerna (för att erbjuda läsljus åt alla dem som försett sig med något att läsa från de specialdesignade tidskriftsställen och slagit sig ned på de specialdesignade sittmöblerna för en läsupplevelse). Och detta nya möblemang återfinns inte på bara ett eller två ställen i korridoren utan hela vägen, som ett kontinuerligt band av skinn och lampor och tidskrifter i korridorens fulla längd. Det ser så funktionellt, så väldigt nyttiggjort och svenskt ut med ens alltihop. Idag, tio år senare, återstår ingenting av den där speciella känslan av utländsk ambassad som var en så påtaglig egenskap hos byggnaden när museet var helt nyinvigt.

Ironiskt nog är dessa specialritade sittmöbler mycket obekväma. Man blir inte sittande särskilt länge. Knappast länge nog för att i lugn och ro läsa en djupsinnig artikel i en djupsinnig konsttidskrift. Man ser då och då hur någon slår sig ned för att vila fötterna en stund. Men man ser aldrig (aldrig!) någon sitta och läsa. Möblerna används inte som avsett. De används knappt alls.

Men det faktum att möblerna står där oanvända verkar inte besvära museets ansvariga, eller museets besökare heller för den delen. Det nya möblemangets faktiska oanvändbarhet (!) verkar vara lättare för såväl museifolk som museibesökare att leva med än en tom och oanvänd korridor. Att få korridoren att verka användbar tycks ha varit viktigare än att faktiskt göra den mer använd. Det är som om all denna bråte, detta gytter av tavlor och skulpturer och skinnklädda sittgrupper och lampor och tidningsställ handlat mindre om att verkligen erbjuda museets besökare ett tillfälle att betrakta konst eller att slå sig ned en stund, och mer om att skydda museets besökare från provokationen i att behöva konfronteras med den besvärande lyx och det ofattbara slöseri som ett oanvänt rum innebär. Vi (svenskar) står inte ut med att vistas i sådana miljöer i längden.

Goddag yxskaft

Inte sällan skälls i vårt land oanvändbarheter (i arkitekturen, i konsten, i grundforskningen) för elitistiska. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Vilken elits syften är det i det här fallet som Moneos elitism i så fall tjänar? Vilken politiskt signifikant grupp eller elit i samhället gynnas av tilltaget med den tomma korridoren? Vilken elitistisk klicks maktanspråk spelar man i händerna med ett sådant arkitektoniskt uttryck? Och exakt hur gynnas denna politiskt och ekonomiskt särbehandlade elit i så fall av Moneos koncept? Goddag yxskaft!

Elitism har i dagligt tal blivit en term som används slarvigt. Jämför med hur barnen i Lukas Moodyssons filmkomedi Tillsammans (2000) skriker Jävla fascist! till varandra. När barn slarvar med de politiserade invektiven skrattar vi, det låter ju så tokroligt. Men när vuxna slarvar med politiserade begrepp blir det mindre kul. Jag tror att man inte sällan säger elitistisk när man egentligen bara menar snobbig. Och det är faktiskt inte samma sak. Jag tror att man inte sällan använder glosan elitist som allmänt avfärdande omdöme om en och annan som gjort andra prioriteringar i livet än man själv.