Urbanitet, vad är det?
eller
Hur man räknar ut urbanitetstalet u

Prolog

Titta här. René Magritte: Golconde (1953). Det är nåt som inte stämmer. Och då är det inte de tyngdlöst svävande herrarna i plommonstop jag syftar på. Vad kan det då vara för fel?

Det ser vid första anblicken ut som om konstnären avbildat en helt vanlig stadsgata, en typisk rue corridor, men ser man efter mer noggrant upptäcker man snart att husen sitter ihop allesammans, att det inte finns några vertikala skarvar eller fogar som skiljer husen (fastigheterna) längs gatan åt. Det där varierade taklandskapet har en kort stund lurat ögat. Det som vid första anblicken ser ut som olika hus med olika tak på varje hus är i själva verket ett-enda-tak på ett-och-samma hus. Så ser en gata i en äldre stadsdel inte ut egentligen. Det är helt enkelt – fel. Konstnären har inte förstått hur städer kommer till, hur de växer och hur de förändras över tiden. Han har inte förstått hur urbanitet fungerar.

Urbanitetstalet u

Det finns inget vetenskapligt stöd för att i akademiska eller professionella sammanhang använda termen urbanitet. Fackfolk har hittills aldrig lyckats komma överens om en definition. Trots det efterfrågas allt oftare ett mer urbant stadsbyggande. Med det menar man då att bygga tätare, helt enkelt. Men är denna nya täthet verkligen alltid också ett uttryck för en ny urbanitet? Vi behöver en professionell urbanitetsdefinition bums, pronto. Vi behöver en definition som gör urbaniteten mätbar, kvantifierbar. Vi behöver urbanitetstalet u. Detta mått utgår från en medveten uppdelning och särskiljande stratifiering av stadens tomt- och fastighetsgränser. Dessa kan förenklat indelas i två klasser eller kategorier:

Den sammanlagda längden av ett eller flera kvarters inre tomtgräns dividerad med den sammanlagda längden av samma kvarters yttre tomtgräns (∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre), den kvoten, det förhållandet kallar jag urbanitetstal – vilket jag förkortar till u.

Definition av urbanitet

Urbanitetstalet u (= ∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre) utgör ett mycket tillförlitligt mått på urbanitet. Urbanitet kan därför definieras som ett visst urbanitetstal u. Man må ha olika åsikter om exakt var man skall dra den undre gränsen för ett urbant u-tal, men jag föreslår att ett fastighetsbestånd skall klassas som urbant om kvoten ∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre är större än eller lika med ett (om urbanitetstalet u ≥ 1) för fastighetsbeståndet ifråga.¹

Åskådningsexempel

Se här ett bildmontage med fyra stycken historiska exempel på vanliga byggnadsskick i Stockholm. De sätt på vilka dessa fyra exempel förhåller sig till varandra, både i koordinatsystemets x-led (stenstad/hus-i-park) och i y-led (högt u/lågt u), föranleder följande iakttagelser och reflexioner:

Koordinatsystemets båda kvartersexempel från Östermalm och Skarpnäck är påfallande lika varandra vad gäller arkitektonisk form och byggnadssätt (stenstad), men Östermalm (högt u) upplevs som en mycket mer urban stadsdel än Skarpnäck (lågt u). Koordinatsystemets båda kvartersexempel från Gärdet och Skärholmen är också påfallande lika varandra vad gäller arkitektonisk form och byggnadssätt (hus-i-park), men Skärholmen (lågt u) upplevs som en inte alls lika urban stadsdel som Gärdet (högt u). Skillnaden i urbanitetstal mellan å ena sidan kvartersexemplen från Östermalm och Gärdet (högt u) och å andra sidan kvartersexemplen från Skärholmen och Skarpnäck (lågt u) överensstämmer väl med skillnaden i upplevelse av urbanitet. En indelning i stenstad och hus-i-park stämmer inte alls med en indelning efter urban upplevelse. Urbanitetstalet u säger oss således mer om dessa fyra stadsdelars urbana egenskaper än vad den arkitektoniska formen, stiluttrycket eller byggnadssättet gör.

På 1930-talet dominerades byggbranschen fortfarande av 1880-talsmässigt små produktionsenheter, vilket på Gärdet resulterade i lika små fastigheter som när man 50 år tidigare byggde hus längs korridorgator på Östermalm. Gärdet (hus-i-park) har därför ett lika högt u som Östermalm (stenstad). På 1980-talet dominerades byggbranschen fortfarande av 1960-talsmässigt stora produktionsenheter, vilket i Skarpnäck resulterade i lika stora fastigheter som när man 30 år tidigare byggde skivhus i Skärholmen. Skarpnäck (stenstad) har därför ett lika lågt u som Skärholmen (hus-i-park). En indelning av kvartersexemplen efter urbanitetstal, med Östermalm och Gärdet i den ena gruppen (högt u) och Skärholmen och Skarpnäck i den andra (lågt u), överensstämmer väl med en verkligt viktig socioekonomisk förändring i vår stadsbyggnadshistoria. Men eftersom alla fyra exempel är ungefär lika tätt befolkade och ungefär lika högt exploaterade kan exploateringstalet e inte användas för att göra en sådan indelning. Exploateringstalet e kan inte heller användas för att mäta skillnader mellan de olika exemplen i upplevelse av urbanitet, eftersom alla fyra exempel är ungefär lika tätt befolkade och exploateringstalet e därför är detsamma för alla fyra exempel. Urbanitetstalet u säger oss därför även mer om dessa fyra stadsdelars urbana egenskaper än vad exploateringstalet e gör.

Men är det då en ren tillfällighet att de båda låg-u-exemplen (Skärholmen och Skarpnäck) befinner sig i stadens utkant, medan de båda hög-u-exemplen (Östermalm och Gärdet) inte gör det? Handlar skillnaderna i upplevelse av urbanitet i dessa fyra exempel inte i själva verket om motsatsparet centrum-periferi?

Kontraintuitiva mätresultat

Inte egentligen. Det finns gott om fastighetsbestånd i stadens periferi med mycket höga u-tal och med mycket mer urbanitet än både Skärholmen och Skarpnäck. Då handlar det förstås oftast om villabebyggelse.

Men där är ju nästan folktomt, och det är långt mellan husen, inte finns det några butiker eller restauranger heller, bebyggelser av det slaget är ju så långt bort från företeelsen urbanitet som man överhuvudtaget kan komma! protesterar någon.

Vilket visar att urbanitetstalet u inte sällan ger mätresultat som vid första anblicken kan framstå som counterintuitive, som kontraintuitiva. Som när ett ödsligt, tomt, obebyggt gärde mitt ute i ingenstans i en u-talskalkyl klassas som en i allra högsta grad urban plats, långt innan man börjat anlägga några gator eller bygga några hus – så länge där finns en fastighetsindelning, så länge där finns en tomtkarta. Om man litar på u-talets tillförlitlighet som mått på urbanitet – och det bör man ju göra –, då har urbaniteten uppstått redan i samma ögonblick som fastighetsgränser finns. Att köpa och sälja ännu helt obebyggda tomter och fastigheter klassas då i förlängningen som en i allra högsta grad urban verksamhet. Vilket väl är fullt rimligt, inte sant, när man tänker efter.

Villor och innerstadsfastigheter ingår i samma ekonomi och köps och säljs på samma marknad. De inbördes olikheterna i livsstil till trots är både villastaden (med högt u) och stenstaden (med högt u) uttryck för en-och-samma urbanitet. Och ifall u-talet för den än så länge sömniga villaförorten är riktigt högt, då utgör detta höga u-tal faktiskt även en förutsägelse och ett halvt löfte om en möjlig hyperurban framtid, i vilken bebyggelsen efterhand förtätas och det utvecklas ett myllrande affärs-, kultur- och nöjesliv (vilket överensstämmer bättre med vår vanligaste intuitiva förståelse av begreppet urbanitet). Mången idag hektiskt myllrande hyperurban stadsdel har från början varit en lantlig faubourg i en storstads periferi.² Och det är troligare att en glest befolkad villaförort med högt u med tiden utvecklar dylik hyperurbanitet än att en redan tätt befolkad höghusförort med lågt u gör det.

Den avgörande skillnaden i upplevelse av urbanitet mellan koordinatsystemets två hög-u-exempel och dess två låg-u-exempel handlar alltså inte i första hand om motsatsparet centrum-periferi. Låg-u-områden tenderar att ansamlas i stadens periferi helt enkelt för att de är yngst, för att stadskärnan redan var färdigbyggd vid den tidpunkt i historien då man systematiskt började bygga bostadsområden med lågt u. Och dessa ytterstadsområden med lågt u förlorar inte bara i jämförelsen med innerstadskvarter med högt u, de förlorar även i jämförelsen med ytterstadskvarter med högt u. Urbanitetstalet u säger oss alltså mer om hur urbanitet uppstår och utvecklas, både i och kring våra städer, än vad till och med motsatsparet centrum–periferi gör.

Noll urbanitet

Urbanitetstalet är hur som helst extremt högt (u = 1,2) för kvartersexemplen från Östermalm och Gärdet, men enstaka större tomter här och var bland de mindre tomterna gör att u för Östermalm eller Gärdet som helhet blir något lägre (u ≈ 1,2). Urbanitetstalet är å andra sidan extremt lågt (u = 0) för kvartersexemplen från Skärholmen och Skarpnäck, men enstaka kvarter här och var som delats i minst två fastigheter gör att u för Skärholmen eller Skarpnäck som helhet inte blir riktigt noll (u ≈ 0). De flesta kvarter i koordinatsystemets båda förortsexempel med lågt u (Skärholmen och Skarpnäck) består dock av en enda fastighet. Och när fastigheterna är kvartersstora, när ett kvarter = en fastighet, då är u alltid noll (eftersom summan inre tomtgräns = 0). I specialfallet u = 0 föreligger således noll urbanitet – skulle man förenklat, retoriskt, polemiskt, didaktiskt kunna hävda.

Du bör – trots vissa mätresultat som vid första anblicken kan framstå som kontraintuitiva – vid det här laget ha insett att det finns ett verkligt starkt och tydligt samband mellan urbanitetstal och urban upplevelse. Fastighetsbestånd med högt u tenderar att fungera bättre såväl socialt som ekonomiskt och kulturellt, och upplevs som mer levande och dynamiska än fastighetsbestånd med lågt u. Den verkligt viktiga skiljelinjen i urban erfarenhet (socialt, ekonomiskt, kulturellt) går varken mellan stenstad och hus-i-park eller mellan lågexploaterat och högexploaterat eller ens mellan centrum och periferi, den verkligt viktiga skiljelinjen går mellan ett högt och ett lågt u. Och eftersom Urbanitetstalet u synliggör de verkligt viktiga socioekonomiska förändringarna i vår stadsbyggnadshistoria säger det oss mer om hur urbanitet fungerar än vad såväl den arkitektoniska formen eller exploateringsgraden eller motsatsparet centrum–periferi gör. Urbanitetstalet u utgör således ett i tillförlitlighet oöverträffat mått på urbanitet. Begreppet urbanitet kan därför i sin tur definieras som ett visst urbanitetstal u, förslagsvis ett u ≥ 1.

Tomt- och fastighetshybrider

Dags för dig att på egen hand börja räkna ut egna urbanitetstal, och det är enklare än du kanske tror: jag har inte funnit att andra mer eller mindre godtyckliga yttre omständigheter, som exempelvis en gatas bredd, behöver vägas in i mina uträkningar för att resultaten skall bli tillförlitliga och användbara. Hål i kvartersstrukturen (parker, skolor och andra större institutionsbyggen) brukar jag också bortse ifrån. Och jag har inte heller funnit att jag när jag räknar ut urbanitetstal måste ta hänsyn till eventuell urban smitta mellan fastighetsbestånd med olika stora u-tal som råkar befinna sig fysiskt nära varandra. Mina belägg för detta är anekdotiska, det tillstår jag, men ett kort fysiskt avstånd till ett kvarter med annat urbanitetstal än det egna kvarteret gör av allt att döma i det stora hela varken från eller till när det gäller hur ett visst kvarter utvecklas över tid. Ett hög-u-kvarter får i mina uträkningar därför behålla sitt höga u-tal även om det finns ett låg-u-område nära inpå, och ett låg-u-område får behålla sitt låga u-tal även om närmaste grannen har ett högt u.

Att avgränsa själva mätområdet behöver alltså inte alls vara komplicerat. Men sedan är det å andra sidan inte alltid helt självklart hur en viss tomtgräns innanför mätområdets avgränsningar skall klassas. Indelning av stadens tomt- och fastighetsgränser i endast två kategorier (inre/yttre) är som sagt en förenkling, och den som ägnar sig åt att mäta och räkna ut u-tal kommer ständigt att stöta på hybrider, särskilt i nyare bebyggelse. Det är numera vanligt med fastigheter vars tomtgränser varken går att klassificera som entydigt inre eller entydigt yttre. Hur gör man då? Hur räknar man ut urbanitetstal i tvetydiga fall?

Också i sådana fall har jag funnit att jag kan göra det hela mycket enkelt för mig. Jag räknar nämligen inte in tomt- och fastighetsgränshybrider alls när jag räknar ut ett u. Gräns mellan exempelvis två radhusfastigheter (radhusträdgårdar) kan ju inte rimligtvis räknas som entydig inre tomtgräns om de båda radhusägarna utöver den egna radhustomten äger andelar i gemensamhetsanläggningar (exempelvis omgivande gemensam mark) i samma område. Indelningen i enskilda radhusfastigheter framstår i sådana fall som flytande och inte alls så definitiv som man förväntar sig i en bebyggelse med högt u. Gräns mellan enskild radhusfastighet och gemensamhetsanläggning kan inte heller rimligtvis räknas som regelrätt yttre tomtgräns. Till slut är det bara yttre gräns kvar att räkna på, den yttre gränsen mot gatan, vilket för ett kvartersstort radhusområde med gemensamhetsanläggningar ger att u blir mycket lågt (u = 0).

De för u-talet ovidkommande gränserna mellan radhusträdgårdar i ett radhusområde med gemensamhetsanläggningar är för övrigt jämförbara med lägenhetsskiljande väggar mellan olika lägenheter i en bostadsrättsförening. Det är gränserna mellan fastigheter (mellan bostadsrättsföreningar) och inte gränserna mellan olika lägenhetsinnehav inom en och samma fastighet (inom en och samma bostadsrättsförening) som är av betydelse när du mäter u-tal.

Som i fallet med de många hyresrätter i Stockholms låg-u-förorter som på senare år har ombildats till bostadsrätter. Vissa stör sig på detta, och då inte minst på att de nybildade bostadsrättsföreningarna börjat sätta upp grindar och staket i det förortslandskap som länge varit helt öppet och staketlöst, nya staket och grindar som anses förfula och förvanska tidigare arkitektgenerationers vision om ett idylliskt förstadsboende i skir grönska och gränslös granngemenskap. Andra är mer positivt inställda till förändringen och ser i ombildningarna till bostadsrätter början till en mer dynamisk utveckling i låg-u-områden som det annars inte händer så mycket i. Avsaknaden av tydliga gränsmarkeringar har ju förresten alltid varit mer av ett irritationsmoment än en tillgång för alla dem som i dessa staketlösa förortslandskap ständigt hamnat i konflikt med de grannar som man måst dela en mängd halvprivata zoner med. Good fences make good neighbors. Klart din nybildade bostadsrättsförening skall få sätta upp förfulande staket. Klart att du inte vill att jag rastar min hund på din gård, i synnerhet inte om det numera verkligen är din gård. Men minns samtidigt att för en genuint urban utveckling förändrar dessa nya staket i sig, och dessa ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter i sig på sikt egentligen ingenting – inte så länge fastigheterna fortfarande är lika stora (kvartersstora!) och u-talen är lika låga.

Urbanitetens friheter som tvång

Jag leker med tanken på en lagstiftning om urbanitetstal. Om det skulle krävas, säg, ett u ≥ 1 när man bygger nytt, i analogi med hur man sedan länge med självklarhet kräver hissar och brandsäkerhet, då skulle det snart visa sig att de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med ett fastighetsdelningstvång vore absolut jämförbara med de långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna med hiss- och brandsäkerhetskrav. Jag föreställer mig att Sveriges kommuner också efter införandet av en sådan lag fortfarande kan planera hela bostadsområden på en gång, att arkitekter fortfarande kan rita hela bostadsområden på en gång, att byggfirmor fortfarande kan bebygga hela bostadsområden på en gång, och att hela bostadsområden fortfarande kan ha en och samma ägare. Men fastighetsägaren ifråga säljer nog så småningom av några av det storskaliga byggprojektets många hus – vilket är lätt gjort tack vare den under planeringsstadiet framtvingade underindelningen av projektet i mindre fastigheter. De bostadshus som säljs av börjar då strax leva sina egna husliv, de byggs kanske om eller rivs. Nya hus byggs på rivningstomterna. Och med tiden börjar ett stort, ursprungligen mycket enhetligt byggprojekt att uppvisa synliga tecken på det slags mångfald och variation som vi förknippar med genuin urbanitet. Storskalig, hyperrationaliserad projektering av det slag som är vanligt i vårt land numera behöver således inte i sig innebära en dålig urban prognos – så länge man som markägare och byggare accepterar inte bara hisskravet och brandsäkerhetskravet, utan även accepterar kravet på ett rimligt urbanitetstal.

Högern

Men hur skulle de politiska partierna ställa sig till en sådan tvingande lag? Hur skulle till att börja med högern ställa sig? Faktiskt riktigt välvilligt, föreställer jag mig. Fastighetsbestånd med verkligt höga u-tal (u ≈ 1,2) har ju historiskt sett förekommit naturlig endast i plutokratier, det vill säga i samhällsekonomier med stor respekt för enskild egendom, i politiska system där den beslutande makten i staden vilar hos den kapitalstarka, fastighetsägande, husbyggande bourgeoisien. I och med införandet av allmän rösträtt för ganska precis hundra år sedan fick den icke-fastighetsägande, icke-husbyggande stora massan i vårt land med ens den egentliga makten över stadens enskilda fastigheter och hus. Den privata äganderätten kan sedan dess alltid övertrumfas av ett majoritetsbeslut i de folkvalda församlingar som domineras av de icke-fastighetsägandes, de icke-husbyggandes representanter. Vi lever alla sedan dess i en post-urban tidsålder. Byggandet regleras inte längre av de enskilda fastighetsägarna själva i eget intresse, det regleras i sista hand av den stora massan i den stora massans intresse. Den spatialt effektiva och explosivt dynamiska men samtidigt socialt totalt hänsynslösa urbanitet som kännetecknade inte bara Oliver Twists London och Les Misérables Paris utan även Strindbergs Stockholm har efter hand nästan helt och hållet utrotats – i takt med att mer demokratiska spelregler för stadsbyggande och bostadsplanering etablerats. Vilket även inneburit att höga urbanitetstal med stor systematik har ersatts av låga urbanitetstal. Alla u-talskalkyler förutsäger förresten samma slags föga urbana utveckling för våra allra nyaste storskaliga bostadsområden som för historiska exempel som Skarpnäck eller Skärholmen, eftersom urbanitetstalen fortfarande alltid är så låga när vi bygger nytt. Verkligt höga urbanitetstal uppstår inte (dvs. inte längre) av sig själva. Om man från högerhåll i framtiden vill se fler och större fastighetsbestånd av traditionellt borgerligt, plutokratiskt (eller åtminstone kvasi-plutokratiskt) snitt, då måste dessa fastighetsbestånd tvingas fram. Man kommer därför, föreställer jag mig, inom högern välkomna en urbanitetstalslag med öppna armar.

Vänstern

Än vänstern då? Hur kommer vänstern att ställa sig till en lag som tvingar alla att bygga, eh, borgerligt? Faktiskt riktigt välvilligt där också, föreställer jag mig – om (säger om) det verkligen blir fråga om ett tvång. Isaiah Berlin hävdade att vänstern påverkats starkt av Jean-Jacques Rousseaus föreställning om hur allmänviljan (la volonté générale) skall tvinga (!) medborgarna att vara fria (forcer les citoyens à être libres). Eftersom det tycks mig som att Isaiah Berlin hade rätt i sin analys av högerns respektive vänsterns frihetsbegrepp³ föreställer jag mig att vänstern borde tilltalas av en urbanitet som inte längre är marknadsstyrd egentligen, som inte längre är en komponent i en för vänstern osmaklig marknadsekonomi, tilltalas av en urbanitet i vilken stadsborna inte egentligen väljer utan tvingas åtnjuta alla de sociala, ekonomiska och kulturella friheter som en urban livsstil erbjuder, tilltalas av tanken på urbaniteten som uttryck för den rousseauanska allmänviljans tvång, tilltalas av tvånget-som-sådant rentav. En sann demokrat skyr urbaniteten, skyr plutokratins oinskränkt hänsynslösa, otyglade urbanitet, men det nya slags demokratiska, kvasi-plutokratiska, inskränkta, tyglade, tvingande urbanitet som jag föreslår här vore, föreställer jag mig, inte bara en politiskt möjlig, utan faktiskt en önskvärd lösning på en hel mängd stadsbyggnadsproblem – för både högerns och vänsterns sanna demokrater. Så vare sig du är höger eller vänster, säg Ja! till tvånget, adla du till frihet detta tvång,⁴ och med ens – simsalabim! Columbi ägg! Tulipanaros! Ta-dah! Isaiah Berlin gör gemensam sak med Jean-Jacques Rousseau, två starkt väsensskilda politiska ideal (negativ frihet och positiv frihet) förenas i produktiv och ömsesidigt lojal samverkan i staden, förenas i en tvingande lagstiftning om urbanitetstal.

Lärdomar

Men även utan tvingande lagstiftning (någon sådan lär vi ju inte få se än på ett tag) kan vi alla ha mycket stor praktisk nytta av de lärdomar som urbanitetstalskalkyler och urbanitetsdefinionen u ≥ 1 skänker oss:

Urbanitetsdefinitionen u ≥ 1 får dig förhoppningsvis att tänka dig för både en och två gånger i framtiden innan du beslutar dig för att låta slå samman flera små befintliga fastigheter till en ny kvartersstor fastighet.

Urbanitetsdefinitionen u ≥ 1 förklarar varför ett visst slags skattefinansierade storsatsningar på stadsutveckling (upprustningar) inte alls ger de sociala eller ekonomiska eller kulturella resultat som ansvariga politiker hoppats på (lågt u), medan stadsutvecklingen går som på räls av sig själv på andra ställen utan några som helst hjälpinsatser (högt u).

Urbanitetsdefinitionen u ≥ 1 lär oss att man gör bäst i att aldrig yttra de på svenska överanvända uttrycken förortsmässig och stadsmässig. Visserligen brukar man använda förortsmässig som omdöme enbart om ett visst slags förort, nämligen det slags förort som vi – tack vare mitt urbanitetstal – från och med nu helt enkelt skulle kunna börja kalla för låg-u-område istället, och visst brukar man använda stadsmässig som omdöme enbart om ett visst slags innerstad, nämligen det slags innerstad som vi istället skulle kunna börja kalla för hög-u-område. Men innerstad med lågt u är också innerstad, och förort med högt u är också förort. Det finns urbana förorter, och det finns innerstadsbebyggelse som helt saknar urbana kvaliteter.⁵ Så även om det ofta finns god anledning att tala om våra städers problem i termer av centrum-kontra-periferi måste man, om det är företeelsen urbanitet man vill åt, också göra skillnad mellan centrum och centrum, och mellan periferi och periferi – det vill säga: göra skillnad mellan ett högt och ett lågt u.

Slutord

Urbanitetstalets tillförlitlighet som mått på urbanitet måste förstås testas, prövas och ledas i bevis med ett större material än det som redovisats här. Både min urbanitetsformel (u ≥ 1) och mitt sätt att räkna tomtgränshybrider (inte alls!) kan komma att behöva justeras i framtiden.⁶ Men tillsvidare gäller att Urbanitet-kan-definieras-som-ett-urbanitetstal-större-än-eller-lika-med-ett. Det är och förblir en mycket tillförlitlig och praktisk och på alla sätt och vis helt förträfflig tumregel.

Appendix 1 av 3. Om tomtgränshybriderna

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Johan Johansson (som del i Johan Johanssons, Lars Marcus och min ständigt pågående informella mejlkonversation) författat följande analys av det nya bostadsområdet Vallastaden som är under uppförande i utkanten av Linköping. Johan föreslår att tomtgräns mellan enskild fastighet och gemensamhetsanläggning i fallet Vallastaden skall räknas när man räknar ut bostadsområdets urbanitetstal, en position som han också argumenterar för och förklarar utförligt. Jag håller inte med Johan i detta, men jag är å andra sidan öppen för att min kanske väl stränga hållning till tomt- och fastighetsgränshybrider kan behöva justeras med tiden. Så här skriver Johan Johansson om planen för Vallastaden i ett mejl till Lars Marcus och mig den 16 juli 2016:

Mejlet från Johan

Ja, nu har jag satt mig in litet i planen för Vallastaden (detta efterhängsna suffix, -staden).⁷ Jag har en tanke om hur u-talet bör beräknas i Vallastaden, men först en liten sammanfattning av mina intryck.

Även om det på ett idag mindre vanligt sätt har gjorts en övergripande plan innan det har delats ut markanvisningar och börjat skrivas exploateringsavtal, så är Vallastaden i grunden en produkt av precis samma slags arkitekttänkande som redan har gett oss Ville Radieuse, Radburn, Farsta, Skarpnäck och Annedal, samma slags totalkomposition med sociala och arkitektoniska anspråk. När Farsta planerades var utgångspunkten (något förenklat) att människor mår bra om de får ett träd utanför fönstret och en parkeringsplats, nu är utgångspunkten att de ska må bra av hus i gatuliv och varierande hushöjder och uteserveringar. Och det senaste är att människor också behöver små fastigheter för att må så där riktigt, riktigt bra som de gör på arkitekternas perspektiv.

Vallastaden är litet modernare och klokare och mer miljömedvetet planerad än sina föregångare, men i grunden är det samma arkitekttänkande, där arkitekterna tror sig kunna agera både arkitekter och stadsplanerare och världsförbättrare på samma gång. Följande citat ur planbeskrivningen (sid. 5-6) är mycket talande:

Varje kvarter får en mer sluten, stadsmässig utsida, medan kvarterets inre kan vara mer rumsligt uppluckrad, men ändå med byggnader placerade längs de gränder som går genom kvarteren.
/.../
Längs gatan finns öppningar på minst en eller två platser mot gårdarna. Längs cykelfartsgatorna och gångfartsgatorna varierar byggnadshöjden mellan 1 och 6 våningar och byggnaderna har i många fall förgårdsmark mot gatorna. För att säkerställa den eftersträvade variationen i byggnadernas höjder föreskrivs på många platser våningsantalet för flerbostadshusen.
/.../
Kvarteren är uppdelade i ett antal smalare fastigheter tegar, vilket ger en småskalig fastighetsindelning. Tegarnas innehåll och byggnadernas skala varierar både mellan och inom kvarteren. Inom varje fastighet är ambitionen att grannarna ska kunna dela på en vinterträdgård som fungerar som en halvprivat zon. Där skapas möjligheter för möten mellan grannar och möjliggör ökad lokal odling.

Tanken är med andra ord att det (precis som på 1980-talet) är kvarteret som är den enskilda byggstenen, inte den enskilda fastigheten. Utåt hus i gatuliv, inåt varierat och uppbrutet och här ska grannarna mötas. Det låter precis som en beskrivning av Skarpnäck.

Följaktligen är inte kvarteren uppbyggda som vanliga kvarter i stadsmiljö, vilket framgår tydligt om man parallellt läser detaljplanekartan på sid. 42 och illustrationsplanen på sid. 47. Ytan mitt inne i kvarteren är en gemensamhetsanläggning som har betydligt större anspråk än att bara ge plats för ett gemensamt växthus, om man ska tro följande text på sid. 15 i planbeskrivningen:

I respektive kvarter har reservat för gemensamhetsanläggningar avseende dagvattenanläggningar och kommunikationsytor lagts ut. Det innebär att även gränderna och öppna ränndalar/dagvattenledningar som går genom kvarteren kommer att förvaltas gemensamt av fastigheterna i kvarteret men här har det inte bedömts att det finns något behov av att införa fastighetsindelningsbestämmelser, utan det regleras bara i planen genom de vanliga bestämmelserna om markreservat g.

Observera att de skriver just kommunikationsytor. Avsikten är alltså att gemensamhetsanläggningen ska dubblera gatornas funktion, precis som i alla de stadsmässiga bostadsområden där gång- och cykelstråk löper parallellt med gatorna. På detaljplanekartan har den mark som får bebyggas begränsats på ett mycket specifikt sätt med hjälp av prickmark och plusmark, så att gemensamhetsanläggningen ska få formen av en rad små pittoreska gränder på kvartersmark inuti kvarteret. Söder om Smedstadsbäcken finns det ingen gata, endast en gångväg, så där måste de flesta fastigheter (om de nu ska bli så små som på illustrationsplanen) angöras från gemensamhetsanläggningen i kvarteret. Dessa fastigheter har alltså ingen möjlighet att fungera som självständiga enheter oberoende av varandra och gemensamhetsanläggningen, den möjligheten är bortplanerad.

Eftersom gemensamhetsanläggningen i sin konception och i sina planbestämmelser är att jämställa med en angöringsgata så bör gränsen mellan enskilda fastigheter och gemensamhetsanläggning ses som en yttre kvartersgräns. Räknar man så så gissar jag att u-talet för illustrationsplanen (i detaljplanen anges det inte exakt var tomtgränserna ska ligga) hamnar på c:a 0,25 eller lägre än så, trots de mycket små fastigheterna.

Sammanfattningsvis: Vallastaden är bara det senaste uttrycket för samma arkitekttänkande som vanligt (Same old thing in a brand new drag, som Bowie formulerade det i Teenage Wildlife). De som har tagit fram planen ser små fastigheter som någonting dekorativt, som samtidigt ska befrämja trivsel och gemenskap i det lokala kvarteret. Det finns ingen – ingen! – förståelse för hur fastigheter fungerar och vad de kan och inte kan göra, vare sig när det gäller stadsplanering, stadsliv, fastighetsekonomi eller samhällsekonomi (Ett första facit finns i inledningen till Jordabalken: Fast egendom är jord, om jag minns rätt). Planen för Vallastaden är genomarkitekturaliserad, raka motsatsen till exempelvis den föredömligt enkla och rediga expansionsplanen för Santa Maria på Kap Verde.

Slutsatsen blir därmed densamma som så många gånger tidigare: de flesta arkitekter bör inte hålla på med stadsplanering, eftersom det inte förstår skillnaden mellan markanvändning och byggande. Det enda de kan producera är arkitektur, och när ett vettigt svar på en fråga inte kan formuleras i arkitektoniska termer så envisas de med att omformulera frågan och förutsättningarna så att de kan göra precis så som de brukar göra.

Appendix 2 av 3. Om urbanitetsdefinitionen

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Lars Marcus (som del i Lars Marcus, Johan Johanssons och min ständigt pågående informella mejlkonversation) författat följande förslag till utvecklad urbanitetsdefinition. Lars anser att min definition av urbanitet inte räcker till, att det för en akademiskt oantastlig definition av begreppet måste till mer än ett u ≥ 1. Jag håller inte med Lars i detta, jag vidhåller att en definition kan vara just så enkel som jag föreslagit. Men jag är å andra sidan öppen för att justera definitionen i framtiden. Så här lyder den skiss till utvecklad, utökad definition som Lars Marcus mejlade till Johan Johansson och mig den 23 maj 2016:

Mejlet från Lars

Hej, jag har tagit mig friheten att skissa på en definition av urbanitet bara för att visa på ungefär hur jag menar. Den behöver inte accepteras utan utgör som sagt bara en illustration av hur det skulle kunna se ut. Min poäng är att ett mått av urbanitetens fysiska uttryck såsom fastighetsgränser måste motsvaras av en definition av vilken social effekt detta bidrar till.

Antagande 1:

Människan existerar och utvecklas i nära samband med den fysiska miljön, vilken hon kontinuerligt formar och anpassar för sina syften (kan underbyggas av antropologin).

Den fysiska miljön utgör därmed en form av teknologi varmed hon ger riktning och söker stöd för sin egen utveckling. Detta betyder i förlängningen att den mångfald samhällsformer som människan genom historien skapat alltid tagit stöd i den fysiska miljön för att kunna etableras och upprätthållas. De olika bebyggelsemönster vi kan identifiera genom historien har därmed inte bara en teknisk orsak som handlar om att rationellt lösa vardagliga problem utan representerar i lika hög grad olika samhällsideal, där den fysiska miljön genom sin rumsliga struktur definierar, sorterar och sätter sociala grupper i specifika relationer till varandra i enligt med dessa ideal.

Antagande 2:

Alla samhällssystem karaktäriseras av två grundläggande relationer, dels relationen mellan enskilda intressen, dels relationen mellan enskilda intressen och gemensamma intressen (kan underbyggas av sociologin).

Utifrån antagande 1 kan vi dra slutsatsen att alla mer komplexa bebyggelsemönster skapade av människan, som till exempel städer, behöver hantera dessa två relationer. Detta sker genom att etablera två kategorier av fysiska rum, dels en serie rum där enskilda intressen kan ta plats och utvecklas relativt ostörda av andra enskilda intressen, dels ett rum där gemensamma intressen kan manifestera sig. Den första kategorin av rum har då funktionen att etablera och skydda olikheter i samhället medan den andra kategorin har som uppgift att identifiera och ge plats år likheter.

Antagande 3:

Relationen mellan hur mycket en viss samhällsform är redo att investera i rum för individuella intressen och rum för gemensamma intressen återspeglar i vilken grad den ser samhället som en produkt av individers handlande eller individen som en produkt av samhället (nytt påstående).

Antagande 2 ger vid handen att städer som ger stort utrymme åt många enskilda intressen och betydligt mindre åt gemensamma intressen har en starkare tro på individen och dess förmåga att lösa sin situation och endast ser en begränsad del av samhället omfattas av gemensamma intressen, något vi känner igen från det samhällsideal vi brukar beskriva som liberalism, medan städer som ger stort plats åt gemensamma intressen och betydligt mindre åt olika individuella intressen uppfattar individen som relativt svag och som något som först kommer till sin rätt i en större gemenskap, något vi känner igen i det samhällsideal vi brukar kalla socialism.

Definition av urbanitet:

Städer är tydliga exempel på antagande 1, där vissa bebyggelseformer sades vara bärare av specifika samhällsideal. I allmänna ordalag utmärker sig städer från andra bebyggelsemönster genom sin ovanligt höga bebyggelsetäthet som möjliggör ovanligt stor närhet mellan människor. Den sociala effekten av denna spatiala karaktäristik är att den möjliggör stor differentiering mellan individer, exempelvis genom specialisering och arbetsdelning, eftersom den närhet som staden som rumslig artefakt erbjuder återskapar den samhälleliga helhet som denna differentiering riskerar att slita isär. Det är denna socio-spatiala dualitet av stor rumslig närhet och social differentiering som vi brukar beskriva som urbanitet (kan underbyggas exempelvis av sociologen Emile Durkheims teorier).

Urbanitet är således ett socio-spatialt begrepp som beskriver hur vissa fysiska bebyggelsemönster medverkar till vissa sociala situationer vilka präglas av stor närhet och differentiering mellan människor. Inom detta fält finns dock utrymme för variationer. Vissa städer tenderar att premiera rum för individuella intressen och andra rum för gemensamma intressen; mer rättvisande är kanske att säga att städer under olika historiska skeden och deras specifika samhällsformer tenderar att premiera än det ena än det andra. Men vi kan också sluta oss till att det finns en gräns för hur mycket en stad kan premiera det ena på det andras bekostnad innan de förlorar sin urbana karaktär. Var denna gräns gå är en empirisk fråga och för att besvara den behövs ett mått varmed man kan mäta det urbana enligt ovanstående definition.

Ett sådant mått skulle kunna baseras på de rum vi diskuterade ovan för enskilda respektive gemensamma intressen. Sådan rum etableras ofta i form av fastighetsindelning där vissa fastigheter är enskilda intressens domän och andra gemensamma intressens domän. Denna fastighetsindelning ger upphov till två kategorier av gränser, fastighetsgränser mellan olika enskilda intressen, vilket här beskrivs som inre fastighetsgräns (tomtgräns^inre), och fastighetsgränser mellan enskilda intressen och gemensamma intressen, vilket här beskrivs som yttre fastighetsgräns (tomtgräns^yttre). Den grad med vilken en viss stad premierar enskilda intressen framför gemensamma intressen och därmed ger uttryck för ett visst samhällsideal skulle då enkelt kunna mätas som kvoten mellan mängd inre fastighetsgräns (∑tomtgräns^inre) och mängd yttre fastighetsgräns (∑tomtgräns^yttre). Denna kvot skulle då kunna beskrivas som ett urbanitetstal, med formeln: u = ∑tomtgräns^inre / ∑tomtgräns^yttre.

Appendix 3 av 3. En gatas anomali

Jämför av Mikael Parkman: En gatas anomali, tidskriften Kritik nr 48-december 2021. Parkman har låtit sig inspireras av det ovanstående resonamanget kring en målning av Magritte (Golconde, 1953) till en serie bildmontage i vilka Parkman laborerar med vad som händer när man gör så att alla herrar med plommonstop försvinner ut ur bild, så att endast bakgrundens husfasad (singularis) är kvar, och vad som sedan händer när man efter det delar in denna husfasad i flera olika fastigheter med tydliga skarvar mellan de inbördes oberoende husens fasader.

Dessa bildmontage av Parkman publicerades i tidskriften Kritik (nr 48-december 2021) i färg, i stor skala och på flera uppslag.

Illustrationer

Fotnoter