Penningby slott

Mikael Askergren © 2016

Sommaren 2016 besöker jag för första gången Penningby slott, en liten men helt äkta Vasaborg på lagom avstånd för en dagsutflykt. Jag har visserligen känt till slottets existens sedan barnsben, från film och tv, jag har länge varit fascinerad av dess kufiskhet och dess trolska mystik, men inte lyckats ta reda på vad slottet heter eller var det ligger förrän nu i år. Så det har inte blivit av att besöka slottet tidigare.

En ingivelse

Ingivelsen att göra en utflykt till detta slott, den får jag från Lena Jordebos dokumentär Regissören – en film om Mai Zetterling (2015) som nyligen, i juni 2016 visades på svensk tv (SVT). I dokumentären skymtar man i en kort sekvens en vinterexteriör av slottet och en speaker nämner dess namn, Penningby.

Mai Zetterlings Nattlek (1966) spelades nämligen in på Penningby, och jag påminns om min barndoms upplevelse av Nattlek på tv (på 1970-talet?) när spelfilmen omnämns i dokumentären om Zetterling. Jag minns med ens min barndoms fascination med detta borglika men samtidigt udda, kufiskt stympade hus med sitt för ett slott så ovanliga, flacka sadeltak.

Jag påminns också med ens om samma slott i en äventyrsserie på tv för barn och unga som också spelades in på Penningby, och som visades på svensk tv på 1970-talet. Men vad hette tv-serien?! Nu när jag tack vare dokumentären om Mai Zetterling vet att slottet heter Penningby kan jag ta reda på det. Det visar sig att tv-serien är Gunila Ambjörnssons Huset Silfvercronas gåta (1974).1 Snart har jag också tagit reda på att slottet ligger i Uppland, i Roslagen, nära Norrtälje. Det visas för allmänheten under sommaren.2

En del av slottets magi och mystik har därmed redan gått förlorad. Varken ”nära Norrtälje” eller ”visas för allmänheten” låter särskilt trolskt. Men jag bestämmer mig ändå för att i juli 2016 göra en utflykt ut till slottet, förlusten av ”hemlighet” och mystik till trots. A kind of sentimental journey to scenes from my television childhood.

Före mitt besök ser jag till att se om hela Nattlek och hela Huset Silfvercronas gåta (på YouTube), och jag märker då med förtjusning att jag inte alls minns fel, att min tv-barndoms minnesbilder mycket väl stämmer överens med hur slottet faktiskt ser ut, både i filmen och i tv-serien.

Men jag minns inte så mycket av själva handlingen i vare sig Nattlek eller Huset Silfvercrona. Jag minns egentligen bara den byggnad som filmen och tv-serien tilldrar sig i, det slott som de spelades in på. Men dessa minnesbilder är desto starkare. Och det är i synnerhet slottets säregna exteriör jag minns, trots att denna exteriör bara skymtar förbi i spelfilmen och i tv-serien några enstaka gånger. Penningby har något speciellt, något som etsas in i mitt minne omedelbart, redan som liten.

En uppenbarelse

Efter att ha sett om hela Nattlek och hela Huset Silfvercronas gåta känner jag mig ganska väl rustad for my sentimental journey. Men jag är inte beredd på min omtumlande aha-upplevelse väl på plats. Är inte östgaveln med sitt flacka sadeltak påfallande lik Gunnar Asplunds tingshus i Sölvesborg? Är inte sättet man frontalt närmar sig denna östgavel på den spikraka uppfartsvägen också väldigt lik situationen vid tingshuset?

Rena uppenbarelsen. Jag är ett geni! tänker jag. Jag är nämligen just då övertygad om att jag måste vara helt ensam i hela världen om denna stora upptäckt. Annars hade väl slottet omnämnts när Gunnar Asplunds tingshus i Sölvesborg avhandlades i kurslitteraturen eller under föreläsningarna när jag pluggade arkitekturhistoria som ung arkitekturstudent. Vad jag kan minnas omnämndes Penningby slott aldrig en endaste gång då när det begav sig (på 1980-talet).

Men den där känslan av genialitet och av att vara först på plan varar inte så länge. Väl hemma igen börjar jag läsa på mer ordentligt om slottet, och jag får snart klart för mig att Eva Eriksson ganska nyligen har föreslagit samma sak i sin avhandling Mellan tradition och modernitet (2000), även om hon understryker att man inte med säkerhet kan säga att Asplund känt till eller besökt slottet. Fredric Bedoire föreslår också han, i inledningskapitlet till sin stora bok Guldålder: slott och politik i 1600-talets Sverige (2001) att Penningby är förlaga till Asplunds tingshus.

Bedoire går förresten längre än Eriksson i det att han (utan att i sin Inledning ange några belägg för detta) får det att låta som om det vore fråga om ett historiskt faktum, det här med kopplingen mellan Asplund och Penningby. Vilket i sin tur kanske förklarar varför Eva Eriksson återkommer till ämnet en andra gång (2009), mer utförligt än i avhandlingen, och rikt illustrerat, i en artikel bara om Penningby i vilken hon än en gång understryker att det inte alls är fråga om något historiskt faktum, det där med kopplingen mellan Asplund och Penningby slott.3

I och för sig svårt att tro att det skall behöva dröja ända till millennieskiftet 2000 innan någon endaste svensk arkitekturhistoriker noterar likheten mellan tingshuset och Penningby. Det var ju den allra första tanke som slog mig när jag besökte slottet i somras, mig tog det bara någon sekund. Någon annan måste också ha gjort samma iakttagelse, lika sekundsnabbt, långt före 2000 eller 2001. Det finns kanske en tredje person, som före både Eriksson och Bedoire dragit parallellen mellan Penningby och Sölvesborg, och som är Erikssons och Bedoires gemensamma källa, men som ingen av dem omnämner. Finns det det?

Stuart Wrede nämner aldrig Penningby.4 Och Penningby omnämns heller aldrig i den stora bok om Asplund på svenska som gavs ut strax efter arkitektens död.5

Vem vet, Eriksson och/eller Bedoire kanske verkligen var först – men faktum är i varje fall att först kommer ingenting, och sedan kommer ingenting, och sen ännu mer ingenting, men sen gör med ens både Eriksson och Bedoire helt plötsligt, som från ingenstans, exakt samma iakttagelse i princip samtidigt (2000 respektive 2001). Intressant.

Och jag håller förstås med Eva Eriksson. (Och Bedoire. Eller Bedoire. Eller båda två.) Penningby slotts kufiska exteriör måste ha inspirerat Gunnar Asplund till tingshuset i Sölvesborg. Men Penningby måste också ha inspirerat Asplund till flera andra projekt:

En katalog

Slottet har två torn, ”landsvägstornet” i nordöst respektive ”sjötornet” nära den forna sjöfartsleden i sydväst. Landsvägstornet utgör inte bara slottets huvudentré, det rymmer även en märkvärdig trappa från 1700-talet. Alldeles i inledningen av Nattlek ser man den skäggprydde huvudrollsinnehavaren Keve Hjelm skrida uppför hela denna trappa i ett enda långt svep. Trappan förekommer sedan riktigt ofta i filmen, regissören Mai Zetterling har sett till att både Keve Hjelm och filmens andra stora affischnamn Ingrid Thulin ofta agerar ut handlingens skeende just i denna trappa.

Det är verkligen en paradtrappa, men den är inte jättebred, och den är krökt, den vindlar sig uppåt längs det runda tornets yttervägg. Och trappspindeln är inte öppen, den är helt tät. Trappan stiger flackt uppåt i ett trångt schakt således, mellan två tunga murade väggar, omfamnande en tät murad cylindrisk trappspindel som är stor nog att rymma något slags rum (en rotunda) – sålunda en trappa inte helt olik de krökta trappor i trånga schakt som omfamnar rotundan i Stockholms stadsbibliotek. Och som förresten även omfamnar tingssalen (en rotunda) i Sölvesborgs tingshus. Den vindlande torntrappan i Penningby skulle helt klart kunna vara Gunnar Asplunds förebild i dessa båda fall.6

Att trappan leder besökaren till en tjusig övre bostadsvåning är dock bara en illusion framställd av filmens regissör vid klippbordet. Slottet brann på 1830-talet och rummen på den övre bostadsvåningen iordningställdes aldrig efter branden. Hela taket sänktes, och det som finns kvar av den övre våningen direkt under sadeltaket utgör sedan dess oinredd vind. Om den som gör sig besväret att vandra hela trappan upp (som Keve Hjelm i filmens inledning) inte har ett ärende just till vinden får denne vackert vända om och knalla samma väg ned igen.7

Det faktum att den stora trappan i landsvägstornet inte egentligen längre leder någonstans annat än till en för det mesta oanvänd vind utgör ytterligare ett kufiskt drag hos en redan i så många andra avseenden kufisk byggnad – vars kufiskhet Gunnar Asplund måste ha varit mer eller mindre besatt av, och i fler än ett fall låtit sig inspireras av när han tidigt, på 1910- och 1920-talen, skapade flera av sina mest ikoniska (och avsiktligt smått kufiska!) byggnader. Inte bara slottets interiör med den märkvärdiga trappan, även slottets sedan 1830-talet stympade exteriör med flackt sadeltak måste ha inspirerat Gunnar Asplund – såväl till entréfasaden på tingshuset i Sölvesborg som till Villa Snellmans trädgårdsfasad.

Lägg märke till hur det är fem fönster i den övre fönsterraden både på Penningby slotts östfasad och på Sölvesborgs tingshus östfasad. Klockan i Sölvesborg motsvaras av en lunett i Penningby. Och se, samma takvinkel, det kan knappast vara en tillfällighet.

Se också hur Penningby slotts östfasads fem fönster i den övre fönsterraden inte är exakt symmetriskt placerade i förhållande till takåsens vinkel eller till lunetten. Det är inte svårt att gissa att Asplund inspirerades av dessa asymmetriskt placerade fönster till Villa Snellmans trädgårdsfasads fem snedförskjutna fönsteraxlar.

Tingshusets rotunda som sticker ut ur den sammanhållna byggnadsvolymen på baksidan tycks exteriört ha lånat sina proportioner från ett av Penningbys bulliga och satta torn.

Att rotundan i Sölvesborg senare går igen i Stockholms stadsbiblioteks rotunda, det är ganska självklart. Rotundan i Sölvesborg är ju i plan omgiven av (mer eller mindre) rektangulära rum på tre sidor, och bibliotekets rotunda är också den omgiven av rektangulära rum (läsesalar) på tre sidor – åtminstone till en början, i stadsbibliotekets första inkarnation på 1920-talet, innan den fjärde längan på 1930-talet byggs till på stadsbibliotekets baksida. Stadsbibliotekets fjärde funkislänga blockerar alltså den sida av biblioteksrotundan som ursprungligen varit frilagd, putat ut på baksidan och varit synlig i sin fulla höjd – precis som tingssalen i Sölvesborg hela tiden varit frilagd, putat ut på baksidan och varit synlig i sin fulla höjd.8

Efter 1830-talets brand fick förresten också Penningbys båda torn nya, provisoriska tak, i form av låga koner, som ”kinahattar” (de halvsfäriska kupoltak som pryder tornen idag, och som efterliknar hur tornen såg ut före 1830-talets brand, de kom till så sent som på 1960-talet). På Asplunds tid hade tornen sålunda samma slags flacka koniska tak som också Stockholms stadsbiblioteks rotunda skulle komma att få tillslut.

Stockholms stadsbiblioteks rotunda med sitt flackt koniska yttertak skulle sålunda, via Sölvesborg, kunna vara ett eko av ett av de båda tornen i Penningby. Både interiört och exteriört.

Arkitekturhistorieförfattarna och -föreläsarna har traditionellt gjort en stor affär av det danska lustslottet Liselund som inspirationskälla för Asplund som 1920-talsklassicist, till exempel måste Liselund med sitt stora branta, tunga tak på smäckra kolonner naturligtvis vara förebilden för Skogskapellets slutgiltiga utformning (där håller jag med alla arkitekturhistorieförfattare och -föreläsare), men i en tidigare skiss till samma kapell – en skiss från 1918 – liknar kapellet snarare Penningby, särskilt i sitt sätt att förhålla sig till sin omgivning.

Den tidiga Asplundskissens blandning av det tungt medeltida och det lätt klassicerande känner vi igen från Penningby, vars ursprungligen medeltida försvarstorn så småningom givits ett klassicerande anslag när försvarstornens pyttesmå skottgluggar med tiden ersattes av stora generösa tvåluftsfönster överallt – en blandning av det tunga, medeltida och det lätta, klassicerande som måste ha tilltalat Asplund under sin samtidigt medeltidsinspirerade och klassiciserande period. Se hur anslutningen till branten är utformad i 1918 års skiss. Skissens sätt att förhålla sig till sluttningen och branten på baksidan påminner starkt om hur Penningby klättrar nedför (snarare än uppför) en motsvarande brant sluttning på baksidan: kapellskissen är avsiktligt ”baktung”, ”tung i gumpen”, precis som Penningby efter alla om- och påbyggnader genom historien kommit att bli ”baktungt”.

Man måste ta sig från huvudvåningen ned flera våningar under mark till olika källarutrymmen staplade på varandra för att i skissen nå krematoriekapellets arbetslokaler, precis som när man i Penningby från huvudvåningen måste ta sig ned två hela källarvåningar för att nå den märkvärdiga, stora öppna brunn som upptar sjötornets hela nedre källare. (Den är flera meter i diameter och flera meter djup, man kan dyka ned i och bada i den!) Det finns i skissen en prominent sidoentré i kapellets suterrängvåning på baksidan, precis som det finns en prominent sidoentré i en av Penningbys suterrängvåningar på baksidan (den medeltida borgens ursprungliga huvudentré). Och så vidare.

Det är ju faktiskt så att en sann konstnärssjäl alltid har vissa favoritämnen och favoritförebilder som han eller hon maniskt återkommer till om och om igen. Det är därför i min mening troligare att Asplund var verkligt besatt av Penningby (en sådan besatthet skulle jag ju personligen ha full förståelse för, slottet har ju etsats in också i mitt minne redan under min barndom framför tv:n), det är troligare att Asplund lät sig inspireras av ett och samma kufiska favoritslott till flera detaljer hos flera byggnadsverk, troligare än att han lät sig inspireras både här och där utan större urskiljning.

Summa summarum – ett slags katalog: jag är övertygad om att det kufiska Penningby slott har inspirerat den av slottet mer eller mindre besatte Asplund till (1) tingshusets östfasad, (2) till både tingshusets och stadsbibliotekets rotundor, (3) till de krökta trappor i smala schakt mellan täta väggar som omfamnar dessa båda rotundor, (4) till dessa rotundors flackt koniska tak lika torntaken i Penningby kring sekelskiftet 1900, (5) till Villa Snellmans trädgårdsfasad, (6) till den aldrig förverkligade första skissen från 1918 till Skogskapellet på Skogskyrkogården i Stockholm – och säkert även till många andra projekt och projektdetaljer som inte fallit mig in ännu.9

De etablerade historikerna och kritikerna har enligt min mening missat något tämligen uppenbart, nämligen att det inte främst är det danska Liselund, det är det uppländska Penningby slott som sammantaget varit Asplunds allra viktigaste inspirationskälla under hans tidiga, klassicerande och samtidigt medeltidsinspirerade period.

Ett appendix

Detta har jag också lärt mig om Penningby i sommar: att det är omöjligt att säga exakt hur gammalt det är, men man tror att dagens Penningby började byggas som försvarsanläggning och borg redan på 1400-talet. Och att borgen sedan 1400-talet hela tiden har varit ungefär lika stor. Huvudbyggnaden har nog i alla tider haft samma, nästan helt kvadratiska plan. Men slottets exteriöra siluett har förändrats av ombyggnader flera gånger. Idag syns inga spår av vare sig 1500-talets branta gavlar eller av 1700-talets valmade mansardtak. Att huvudbyggnaden idag består av en låg, märkligt stympad kub med ett flackt sadeltak beror som sagt på en förödande brand på slottets övervåning på 1830-talet. Det flacka sadeltaket är en ursprungligen provisoriskt taklösning som med tiden kommit att bli permanent.

De båda tornen har ju märkvärdigt nog placerats diagonalt i förhållande till huvudbyggnadens kvadrat. En mycket ovanlig komposition av volymer på våra breddgrader, men planprincipen lär vara desto vanligare i Danmark. I de danska exemplen är det dock fråga om anläggningar som är väsentligt större än den i Penningby, anläggningar som utöver två diagonalt placerade torn består av fyra sammanbyggda huslängor som tillsammans bildar en sluten fyrkant med en öppen, kringbyggd gård i mitten. Penningby saknar kringbyggd innergård och är därför något av en miniversion av den söderöver väl etablerade byggnadstypen.

Planprincipen med två diagonalt placerade torn är förresten mycket rationell när man betänker att tornen i första hand uppförts som försvarstorn, och att man från två diagonalt placerade torn har god uppsikt över anläggningens alla fyra sidor. Om man bara vill bygga två försvarstorn, då erbjuder två diagonalt placerade torn flest och bäst skottvinklar när borganläggningen behöver försvaras.

Detta var nämligen en borg som behövde försvaras. På 1400-talet låg borgen vid en (sedan vikingatid!) viktig farled från Östersjön in till Uppsala och Bergslagen. Ett maktstrategiskt viktigt läge. Men sedan dess har landhöjningen gjort att sjöfarten måst börja ta andra vägar in i och ut ur Mälaren, och den lilla sötvattenssjö som så småningom bildades just här har dessutom med tiden växt igen och nästan helt försvunnit.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Penningby slott”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 31-oktober 2016.

Illustrationer

• På detta äldre flygfotografi föreställande Penningby med omgivningar är Väsbysjöns vattenspegel fortfarande relativt stor. Idag är sjöviken närmast Penningby helt igenvuxen. Foto: Lars Bergström (1966). Bildkälla: Riksantikvarieämbetet
• Stillbilder från Lena Jordebos dokumentär Regissören – en film om Mai Zetterling (2015). Bildkälla: SVT Play
• Stillbilder från Mai Zetterlings spelfilm Nattlek (1966). Bildkälla: YouTube
• Gunila Ambjörnsson: Huset Silfvercronas gåta, SVT (1974). Stillbilder från tv-seriens första avsnitt. Bildkälla: YouTube
• En paradtrappa upptar så gott som hela det nordöstliga slottstornet. Stillbilder från Mai Zetterlings spelfilm Nattlek (1966). Bildkälla: YouTube
• Penningby slotts östfasad. Huvudentré och paradtrappa inryms i ”landsvägstornet” till höger i bild. Foto: Svens Welt (2009). Bildkälla: Wikimedia Commons
• Tingshus för Listers härad i Sölvesborg. Fasadritning: Erik Gunnar Asplund (1919). Bildkälla: Arkitektur- och designcentrum
• Slottets huvudvånings planlösning återges hittills i litteraturen av allt att döma en enda gång, i publikationen Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Stockholm (1909).
• Erik Gunnar Asplund: Villa Snellman, Djursholm (1917-1918), trädgårdsfasad. Foto: okänd fotograf. Bildkälla: Arkitektur- och designcentrum
• Tingshus för Listers härad i Sölvesborg. Planritning: Erik Gunnar Asplund (1919). Bildkälla: Arkitektur- och designcentrum
• Erik Gunnar Asplund: Stockholms stadsbibliotek (1924-1928). Foto: Svenska Dagbladet (1932). Byggnationen har just påbörjats av den fjärde länga på stadsbibliotekets baksida som än idag döljer den ursprungligen i sin fulla höjd synliga rotundan. Bildkälla: Stockholmskällan
• Penningby avfotograferat med låga koniska tak (som ”kinahattar”) på de båda tornen, i Svenska Turistföreningens årsskrift, årgång 1902 (alltså inte årgång 1914, som Eva Eriksson felaktigt anger i sin artikel från 2009). Foto: K. Barthelson.
• Denna tidiga skiss för Skogskapellet från 1918 finns återgiven på sidan 98 i boken Gunnar Asplund, arkitekt (1943) utgiven av Svenska Arkitekters Riksförbund SAR strax efter arkitektens död. Jämför skissen till Skogskapellet från 1918 med både plan- och sektionsritningarna från Penningby i bokverket Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Stockholm (1909).
• Penningby slotts västfasad. Märk hur ”baktungt” slottet är och hur det på baksidan klättrar ”nedför” slänten (snarare än ”uppför”). Den märkvärdiga brunnen inryms längst ned, i den nedre källarvåningen i ”sjötornet” till höger i bild. Foto: Svens Welt (2009). Bildkälla: Wikimedia Commons
• Brunnen i sjötornets källare. Stillbild från Maj Zetterlings film Nattlek (1966). Bildkälla: YouTube
• Det ursprungliga Penningby med sina fyra branta gavlar på huvudbyggnaden som det avbildades i Suecia antiqua et hodierna, planschverket som Erik Dahlberg sammanställde under 1600-talet. Bildkälla: Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Stockholm (1909).

Fotnoter

1 Huset Silfvercronas gåta av Gunila Ambjörnsson (1974) är klassiker nr. 405 i Tusen svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström, Anina Rabe, Stockholm (2009). Mai Zetterlings Nattlek (1966) omnämns tillsammans med Flickorna (1968) i artikeln om klassiker nr. 114, Älskande par (1964).

2 Läs mer om att besöka Penningby slott på svensktkulturarv.se.

3 Eva Erikssons artikel ”Var Asplund någonsin i Penningby?” återfinns i antologin Stad, hus, rum: studier tillägnade Thomas Hall. Redaktörer: Lempi Borg Wik, Margaretha Rossholm Lagerlöf, Martin Rörby. Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet (2009).

4 Stuart Wrede: The Architecture of Erik Gunnar Asplund, The MIT Press, Cambridge, Massachusetts och London, England, 1980.

5 Hakon Ahlberg et al: Gunnar Asplund arkitekt, först utgiven 1943 av Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, återutgiven i faksimil 1981 av Byggförlaget, Stockholm.

6 Något som Eva Eriksson förresten också så småningom fått syn på och sedermera påpekar i artikeln ”Var Asplund någonsin i Penningby?” (2009).

7 För att ta sig till det andra tornets, sjötornets övre våning finns en annan trappa, av mindre imponerande format alldeles i anslutning till det tornet. Se planritning av huvudvåningen, Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Stockholm (1909).

8 Jag har i tidigare alster argumenterat för att man skall riva Stockholms stadsbiblioteks fjärde funkislänga och åter frilägga rotundans magnifika trumma i sin fulla höjd, till exempel (under rubriken ”Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009.

9 Eva Eriksson listar ännu fler överensstämmelser mellan tingshuset och Penningby i sin artikel ”Var Asplund någonsin i Penningby?” (2009). Kul och läsvärt.

<<