Horror limitis

Vad är grejen med arkitekter och tomtgränser? Tomtgränser hör till städers ekonomiska och juridiska realiteter, men arkitekter skyr dem som pesten och förhåller sig närmast fobiskt till dem.

Låt oss kalla denna alla arkitekters och planerares tomtgränsfobi för horror limitis (jämför latinets horror, skräck och limes, gräns). Och låt oss i det följande studera vilken betydelse denna horror limitis har haft för stadsbyggandet genom historien.

Strandvägen

Se här. Detta pampiga jättehus ligger vid Strandvägen i Stockholm, granne med Dramaten. Ett mäktigt jugendbarockpalats som tar upp hela kvarteret Bodarne.

Eller vänta förresten. Är det verkligen ett palats, är det verkligen ett hus?

Titta en gång till. Se hur fasadens puts skiftar färgton. Palatset består i själva verket av tre stycken inbördes oberoende fastigheter.

Och titta här, ett stycke därifrån, också vid Strandvägen. Lägg märke till skiftningarna i fasadernas färgton, lägg märke till olikheterna i hur taklandskapet har underhållits genom åren. Den sida av kvarteret Sergeanten som har utsikt mot Strandvägen och mot vattnet är delad i fyra fastigheter.

Och, slutligen, kvarteret Beväringen strax intill är delad i tre inbördes ekonomiskt och juridiskt oberoende fastigheter.

Arkitekterna som ritade husen och komponerade de enhetliga fasaderna i kvarteren Bodarne, Sergeanten och Beväringen längs Strandvägen gjorde visserligen sitt yttersta för att kamouflera förekommande fastighetsgränser (horror limitis). Men med tiden har tomtindelningen blivit möjlig att avläsa med blotta ögat.

Vilket inte nödvändigtvis behöver anses vara ett skönhetsfel. Det betyder snarast att Strandvägen – dess arkitekters storskaliga pretentioner till trots – kommit att upplevas som en sammansatt, urban miljö som ständigt förändras över tid. Här och där, då och då. En stadsmiljö som lever.

Gärdet

Nu vidare till Gärdet. Titta här. På Gärdet ville man inte alls bygga som vid Strandvägen, på Gärdet ville man bygga friliggande hus-i-park istället.

Men, tro det eller ej, kvarteren och hustomterna är precis lika stora på Gärdet som de är vid Strandvägen. På Registerkartan över Stockholm – en karta som enbart består av fastighetsgränser, en karta helt utan inritade huskroppar – ser stadsplanen för det gröna och luftiga Gärdet precis likadan ut (!) som för den täta stenstaden längs Strandvägen.

Den skivhusbebyggelse som längs Brantingsgatan och Rindögatan klättrar uppför slänten i flacka bågar är således lika splittrad i inbördes ekonomiskt och juridiskt oberoende tomter och ägarintressen som bebyggelsen längs Strandvägen är.

Gärdets parklandskap är i själva verket inte en park, utan uppdelad i massor av riktigt små tomter. Planförfattaren har visserligen gjort sitt yttersta för att skapa ett helt renodlat och enhetligt hus-i-park-område. Exempelvis är alla skivhus längs Brantingsgatan och Rindögatan lika långa och breda och höga: ett uttryck för planarkitektens estetiska ambition att en enda, entydig vilja minsann skall få prägla hela bebyggelsen (horror limitis, igen). Men den för sin tid nödvändiga underindelningen i mindre fastigheter har – på grund av öppenheten i landskapet – varit omöjlig att kamouflera. Parkens indelning i mindre tomter har hela tiden kunnat avläsas med blotta ögat. De flesta fastighetsägare på Gärdet har ju på ett eller annat vis markerat var gränsen för den egna tomten går: en häck exempelvis.

Vilket inte behöver anses vara ett skönhetsfel. Det betyder snarast att Gärdet, precis som Strandvägen, kommit att upplevas som en sammansatt, urban miljö. Inte likadant-överallt, liksom. En stadsmiljö som lever.

Skärholmen

Så till Skärholmen. Med tiden kom verkligheten, ekonomin, juridiken och politiken att hinna ikapp arkitekternas tomtgränsfobi. Arkitekterna och planerarna behövde inte längre ägna sig åt önsketänkande, man behövde inte längre låtsas.

När Skärholmen designades behövde man inte längre försöka kamouflera några tomtgränser, eftersom inga tomtgränser längre fanns för arkitekter och planerare att störa sig på. Tomtgränser hade rationaliserats bort.

Precis som på Gärdet ville man i Skärholmen bygga friliggande hus-i-park. Och sättet på vilket skivhusbebyggelsen längs Äspholmsvägen och Ekholmsvägen i Skärholmen klättrar uppför slänten i flacka bågar har förresten påfallande stora likheter med situationen på Gärdet.

Men det vore fel att därför dra slutsatsen att man i Skärholmen ville skapa ett nytt Gärdet – likheterna i layouten hos de båda exemplen till trots. Snarare var det så att man redan på Gärdet hade velat skapa ett Skärholmen om det bara hade varit möjligt.

Men den av ekonomiska skäl nödiga uppdelningen av marken i flera olika tomter och flera olika byggprojekt gjorde ett helt renodlat och helt enhetligt hus-i-park-område omöjligt på Gärdet. Gärdet blev till slut bara en ofullgången prototyp för vad som senare skulle komma – vad som senare skulle fullkomnas – i Skärholmen.

Se här. Jag har här nedanför avbildat bebyggelsen på Gärdet och Skärholmen som plankartor av renodlad så kallad Nolli-typ – det vill säga, en karta som enbart gör skillnad mellan bebyggt och obebyggt, mellan byggnadskropp och tomrum, som helt saknar utritade tomtgränser.

Termen nolliplan eller nollikarta har sitt ursprung i kartan Nuova Topografia di Roma (1748) av Giambattista Nolli. Hans berömda karta är onekligen mycket vacker – men erbjuder absolut noll information om den bebyggda markens underindelning i inbördes självständiga fastigheter.

Det är nog förresten just därför som denna karta är så älskad av arkitekter. Nolli struntade helt sonika i att redovisa stadens fastighetsindelning – som om han inte ville låtsas om att det i staden Rom ens existerade någon underindelning av kvarter i mindre tomter.

Därmed valde han att avbilda en stad på det sätt som bäst motsvarar hur arkitekter helst tänker kring städer och stadsbebyggelse – nämligen inte alls som juridisk och ekonomisk abstraktion, inte alls som ett system av gränsdragningar mellan ägarintressen, mellan inbördes i princip helt oberoende fastigheter, utan istället enbart representerad i form av det man faktiskt kan ta på, som en homogen byggnadsmassa, en gigantisk Barbapapa av sten och glas, utan underindelning, utan tomtgränser, utan fastighetsbildningar.

Nollis sätt att bestämma vad staden Rom är och inte är har sedan dess tilltalat arkitekter mycket mer än, säg, Registerkartan över Stockholm...

Alltnog. Den som studerar en nollikarta över Stockholm ser genast att Skärholmen och Gärdet inte bara är precis lika stora anläggningar. Dessutom är layouten, kompositionen med skivhus i en slänt, precis densamma (!) i Skärholmen som på Gärdet. Den enda (!) egentliga skillnaden dessa båda skivhusområden emellan är således fastighetsindelningen och tomtstorleken: Registerkartan – den med enbart tomtgränser utritade och helt utan hus – avslöjar att fastigheterna i Skärholmen är avsevärt mycket större än på Gärdet.

Vilket betyder att inga tomtgränser eller brandmurar bryter upp bebyggelsen i Skärholmen i mindre bitar som åldras och förändras olika fort. Vilket i sin tur betyder att Skärholmen kommit att upplevas som en dödare miljö än Gärdet.

Skarpnäck

Vidare till Skarpnäck. Det dröjer inte länge förrän det i breda lager uppstår en stark reaktion mot enhetligheten och entydigheten, mot dödheten i bebyggelser av Skärholmens typ. Planerare och arkitekter kovänder och börjar bygga ett helt nytt slags bostadsområden, kanske med gamla Strandvägen som en av sina förebilder. Man bygger inte-hus-i-park. Skarpnäck, till exempel.

Märk att fastigheterna i Skarpnäck dock fortfarande är lika stora som de var i Skärholmen. I så motto har ingenting förändrats, det mycket annorlunda utseendet till trots. Arkitekter och planerare skyr fortfarande ett alltför finmaskigt nät av tomtgränser. Eller – vilket kanske blivit vanligare med tiden – bryr sig inte, inser inte (vill inte inse) fastighetsbildningars och tomtgränsers betydelse för stadsbebyggelsens funktion och utveckling över tid.

På en karta av Nolli-typ (enbart byggnadskroppar) ter sig bebyggelsen i Skarpnäck inte olik bebyggelsen längs Strandvägen, men (och det är ett viktigt men) på Registerkartan över Stockholm (enbart tomtgränser) ser fastighetsstrukturen för det monumentala och luftiga Skärholmen precis likadan ut (!) som för det småskaliga och trånga husgyttret i Skarpnäck.

Bostadsarkitekturen har i Skarpnäck visserligen varierats, för att inte te sig lika enahanda som i Skärholmen, men det är en medvetet komponerad variation, det är en mångfald som arkitekten har total creative control över, så att säga: inte bara i ett enstaka kvarter – som i fallet Strandvägen –, utan i hela kluster av kvarter.

Om ett-kvarter-i-taget var allt som samtiden mäktade med när det gällde (att åtminstone ge sken av) kontroll över den arkitektoniska gestaltningen längs Strandvägen, då mäktade man med så mycket mer några decennier senare, när det var dags för Skarpnäck. I Skarpnäck hade man inga problem att utöva, inte bara juridisk och ekonomisk, utan även estetisk kontroll över nästan hela stadsdelen på en och samma gång, i ett och samma projekt.

Vilket betyder att inga tomtgränser eller brandmurar bryter upp Skarpnäcks bebyggelse i mindre bitar som åldras och förändras olika fort. Vilket i sin tur betyder att Skarpnäck, precis som Skärholmen, i framtiden kommer att upplevas som en dödare miljö än både Strandvägen och Gärdet – trots ambitionen att i Skarpnäck bygga mer varierat och mer pittoreskt.

Hornsberg och Annedal

En serie entydiga och renodlade typexempel så långt. Med en klart markerad historisk rörelse och riktning. Men historiska exempel är de allihop: Skarpnäck har hunnit bli 30 år.

Vad gäller idag, månne? Vilken estetik och vilken ideologi är idag förhärskande när det byggs nytt? Är det hus-i-park eller inte-hus-i-park som gäller?

Varken-eller och både-och, visar det sig:

Skarpnäck var på sitt sätt en slutpunkt för utveckligen. Efter Skarpnäck har man visserligen fortsatt att bygga en hel massa i Stockholm med omnejd. Men utan känsla av estetisk framåtrörelse eller klar ideologisk riktning. Numera bygger man eklektiskt, man bygger både hus-i-park och inte-hus-i-park. Anything goes. Vill du bygga höghus mitt inne i stan? Inga problem. Vill du bygga innerstadsliknande kvarter långt utanför stan? Inga problem. Vill du bygga höghus och korridorgator i samma område? Inga problem! Gör vad du vill, så länge du accepterar de fastighetsrättsligt betingade produktionsvillkor som växte fram under senmodernismen.

Hur det som byggs ser ut och hur det faktiskt fungerar spelar inte längre någon som helst roll. Det enda (!) som fortfarande tycks spela roll, det enda som arkitekter och planerare fortfarande alltid kommer att kunna enas kring, är deras gamla vanliga tomtgränsfobi: fastigheter bör alltid vara riktigt, riktigt stora om det går. Size (still) matters. Size always (!) matters.

Som arkitekt eller planerare vill man ju i sin dagliga gärning i görligaste mån slippa känna att man måste ta hänsyn till någon annan eller något annat när man designar, slippa känna att man måste förhålla sig till urbanitet och stadsliv på angränsande gatu- och/eller parkmark, i görligaste mån slippa tomtgränser, helt enkelt. Eller åtminstone få låtsas att det inte ens inne i stan finns några tomtgränser.

Arkitekten tänker alltid på en stadsplan som en nollikarta; tänker alltid på en stadsplan som fysiskt manifesterad byggnadsmassa och fysiskt manifesterade mellanrum och tomrum; tänker aldrig på (vill aldrig tänka på) en stadsplan som abstrakt företeelse, som juridik, som fastighetsbildningar och tomtgränser.

Arkitekten undviker alltid helst att placera ett hus precis i tomgräns. Om det alls finns plats och utrymme är arkitektens första och starkaste impuls att gestalta friliggande, arkitektoniskt självtillräckliga byggnadskomplex (slott, villa, bostadsområde, hus-i-park...). Med betoning på friliggande.

Handen på hjärtat, innerst inne ogillar arkitekten staden. Innerst inne ogillar arkitekten trånga stadstomter. På stadstomter är man ju som arkitekt aldrig helt fri att gestalta i ensamt majestät (splendid isolation). Arkitektur på en stadstomt blir alltid – det ligger i sakens natur – en kompromiss mellan stadens förutsättningar och byggnadskonstens. Staden vill alltid något helt annat än det arkitekten vill. Arkitekten vill innerst inne aldrig samma sak som staden vill.

Illustrationer