Berlin: enväldets levande och demokratins döda stad

Mikael Askergren © 2011

Hur bygger man en stad? Hur kommer det sig att våra fattiga, knappt läskunniga förfäder har kunnat anlägga och bygga massor av städer som fungerat alldeles utmärkt i alla tider medan vi välmående och välutbildade samtidsmänniskor så ofta anses ha misslyckats när vi försökt göra om samma sak? Hade våra förfäder en särskild talang, eller hade de tillgång till en arkaisk, traderad, ”tyst” kunskap som gått förlorad på något mystiskt, magiskt vis för alla oss som lever i modern tid?

Nej, det handlar inte om förlusten av en ”tyst” kunskap. Det handlar överhuvudtaget inte om kunskap. Det kan vi lära oss av att studera hur två av Europas mest långlivade, historiskt signifikanta och för utvecklingen avgörande politiska system – enväldig monarki respektive liberal demokrati – bygger sig var sitt eget Berlin på ett och samma ställe. Båda gångerna har man börjat med exakt samma fysiska förutsättningar: båda gångerna bygger man efter samma stadsplan, med samma gatusträckningar, samma gatubredder, och samma platsbildningar på samma platta, tomma gärde.

Det innebär att det just här, i stadsdelen Friedrichstadt, föreligger alldeles exceptionella, laboratorieliknande förutsättningar för ett studium av hur städer fungerar och växer (eller inte fungerar och inte växer): det är som om det hela tiden varit meningen att stadsdelen skall utplånas och jämnas med marken av andra världskrigets bombmattor, det är som om någon fått för sig att just i Friedrichstadt bygga sig ett från omvärlden isolerat fullskalelaboratorium i vilket man velat försäkra sig om att alla fysiska förutsättningar i stadsdelens alla historiska inkarnationer varje gång skall vara exakt desamma – för att man i efterskott laboratoriemässigt skall kunna isolera just de egenskaper hos städer i allmänhet som (oberoende av godtycket i en viss uppsättning fysiska förutsättningar) har störst betydelse för en stads tillväxt, förändring och utveckling över tiden.

Låt oss söka svar på de frågor som ställdes i inledningen genom att jämföra stadsdelen Friedrichstadts två historiska inkarnationer, exemplen Friedrichstadt förr och Friedrichstadt nu, och låt oss börja med Friedrichstadt i sin första inkarnation:

Europa. Preussen. 1700-tal. Att staden Berlin skall bli större och mer representativ och växa ut över åkrarna och fälten i väster, utanför de gamla medeltida stadsmurarna och försvarsverken, det är bestämt sedan länge. En stadsplan med raka gator i räta vinklar har redan antagits. Men den planen har aldrig förverkligats.

Kung Friedrich Wilhelm I, eller Fredrik Vilhelm som vi brukar säga på svenska, tröttnar med tiden på att inget händer. Han sätter 1732 ett oerhört ambitiöst stadsutvidgningsprojekt i rullning. Berlin skall bli dubbelt så stort på tio år! Basta! och hans undersåtar får minsann själva stå för hela notan: den enväldige kungen ger helt enkelt order om att det är berlinarna själva, åtminstone de välbärgade berlinare som är medlemmar i något av stadens skrån (Gewerke), som – vare sig de vill eller inte, vare sig de anser sig ha råd eller inte – skall bygga sig var sitt nytt hus i den nya stadsdelen.

Men inte vilket ruckel som helst: centralmakten vill ju försäkra sig om en minsta gemensam nämnare vad gäller byggtekniks- och boendestandard, får man förmoda. Man vill väl slippa fuskbyggen och slum, så arkitekten Philipp Gerlach får i uppdrag att utföra de ritningar till ett i sammanhanget anspråkslöst stenhus (två våningar, sju fönsteraxlar) som alla måste bygga efter.

Att det nya Friedrichstadt står färdigt redan 1738 är naturligtvis är en fantastisk bedrift i flera avseenden – i skala och ambitionsgrad jämförbar med vårt eget miljonprogram.

Också i ett par andra avseenden påminner projektet om 1900-talets förortsbyggande: bebyggelsen är till utseendet och till sin uppsättning byggnadstypologier stereotyp, monoton, likformig och enahanda. Alla hus som byggs efter Philipp Gerlachs mönsterritningar (i praktiken projektets ”byggnorm”) ser ju exakt likadana ut. Dessutom är det en utpräglad sovstad: inga butiker, ingen dagligvaruhandel, ingen ”service”. Ingen infödd berlinare väljer heller självmant att flytta ut till och bosätta sig i den ödsliga nya stadsdelen. Det är ju i gamla staden som alla butiker och allt nöjesliv och all ”service” fortfarande finns.

Fredrik Vilhelm låter sig ej nöja med att folk så småningom i egen takt kanske eventuellt börjar flytta hit, utan tvingar helt sonika – med milt våld och militärens ”hjälp” får man förmoda – en fjärdedel av alla hushåll som hyr sin bostad i den gamla stadskärnan att flytta omedelbums.

Med ens är alla gator och hus befolkade och bebodda. Men det är fortfarande ett ganska ”dött” plejs. Det finns visserligen tre stiliga salutorg – ett kvadratiskt, ett åttkantigt, ett runt – som skall förse den nya stadsdelens invånare med dagligvaror, men dessa tre geometriskt distinkta platsbildningar ”fungerar inte som det är tänkt”. Ingen vill idka torghandel där. Invånarna i det nya Friedrichstadt får snällt bege sig in till marknaden i den gamla staden när de skall handla sina dagligvaror också i fortsättningen.

Enväldets ”levande” stad

Det skall emellertid snart visa sig att nybygget, den arkitektoniska monotonin och bristen på service till trots, har potential att i framtiden utvecklas till något helt annat och något helt nytt. Det stadslandskap som 1738 är mycket enahanda blir med tiden stark varierat. Inte många av de ursprungliga tvåvåningshusen finns tillslut kvar. Istället reser sig överallt hus av parisiska mått. Det flaneras under lindarna på den breda paradgatan Unter den Linden och det shoppas frenetiskt på den trånga och intensiva Friedrichstraße. Trafiken geggar varje morgon och kväll ihop sig vid Potsdamer Platz. Överallt är liv och rörelse i en kulturellt, kommersiellt och visuellt stökig och heterogen miljö. Enväldets monotona, impopulära sovstad visar sig snart ha potentialen att av egen kraft, utan monarkins fortsatta inblandning, genomgå en veritabel metamorfos och återuppstå som en i högsta grad ”levande” stadsdel. Efter bara någon generation har hela Berlins centrum påbörjat den vandring västerut som snart skall förvandla dessa kvarter till hela Berlins nya kommersiella och, inte minst, kulturella centrum.

Hur går detta till? Hur går stadsdelen Friedrichstadt från att vara ”miljonprogramsområde” till att bli hela Berlins ekonomiska och kulturella hjärta?

Till att börja med kan man föreställa sig att det spridda ägandet och det finmaskiga nätet av fastighetsgränser, och därmed tomternas för borgarklassen finansiellt hanterbara storlek ger stort utrymme för såväl enskilda borgare som för opportunistiska entreprenörer utifrån att efterhand ta spontana initiativ till att köpa och sälja, riva och bygga nytt, bygga mer och bygga högre.

Det är dessutom redan från första stund lätt att var som helst i stadsdelen inrymma lokaler för i princip vilken verksamhet som helst, tack vare fastigheternas lika mått (alla hus är från början lika breda) samt tomtindelningens rationella och (i bästa mening) banala rätvinklighet. En presumtiv investerare förlorar aldrig dyrbar tid (eller kapital) i väntan på att en lämpligt dimensionerad eller proportionerad tomt eller lokal skall dyka upp på marknaden. När efterfrågan (kommersiell, kulturell, social) väl uppstår finns det för en opportunistisk entreprenör förmodligen alltid något objekt på marknaden som kan vara av intresse. Vad som helst kan byggas var som helst, och vilken verksamhet som helst inrymmas var som helst.

Dessutom försäkrar det generella rutnätet av gator utan återvändsgränder ett kontinuerligt sipprande av trafik och lika stort kundunderlag överallt. Så gott som alla adresser i en sådan mycket likformig rutnätsstad är så gott som lika bra som alla andra för en opportunistisk entreprenörs investering.

Det är lätt att föreställa sig att faktorer som dessa gemensamt skapar utmärkta förutsättningar för att Friedrichstadt för lång tid framåt skall erbjuda en finansiellt verkligt dynamisk och kulturellt oerhört produktiv miljö: en stadsdel där det hela tiden ”händer” saker.

Demokratins ”döda” stad

Men Preussen står i början av 1800-talet inför stora politiska omvälvningar. Efter nederlaget i slaget vid Jena-Auerstedt 1806 påtvingas tyskarna principerna i fransmännens nya Code Napoléon: feodalismens avskaffande och allas likhet inför lagen.

Allt förändras naturligtvis inte över en natt i Preussen efter nederlaget 1806 (eller i resten av Europa för den delen). Men de största hindren för frihet och jämlikhet för alla genast är framförallt teknologiska och ekonomiska: mänskliga rättigheter är något man i västerlandet moraliskt och filosofiskt kan kosta på sig först i takt med att rationaliserat jordbruk, industrialisering, ångmaskin och förbränningsmotor skapar ett ekonomiskt utrymme att alls börja känna med och humanisera underklassen.

När moderniserings- och demokratiseringsprocessen väl kommit i gång är den dock, teknologiska och ekonomiska hinder och omvägar till trots, på det hela taget obeveklig – i Tyskland lika väl som i övriga Europa.

Europas huvudstäder får i takt med denna obevekliga samhällsutveckling en ny viktig funktion: att hysa en mängd nygrundade offentliga institutioner, och dessa nya institutioners ofta mycket påkostade och monumentala hus. Det är företrädesvis på representativa adresser mitt i stan som de byggs.

För att ta ett mycket tydligt och visuellt väl avgränsat exempel på denna process: Île de la Cité – den ö mitt i Seine som på medeltiden rymmer hela staden Paris – bebyggs med gigantiska, imposanta institutionsbyggen. Framförallt ett Palais de Justice som växer sig allt större och tar allt mer mark i anspråk. Institutionsbyggena på ön slukar efterhand så mycket plats att trakten ter sig alltmer ”död”. Det ”händer” inte så mycket här längre. Man reser inte längre till Île de la Cité, man tar sig bara över ön och förbi den. I den mån det ”händer” något i Paris så händer det från någon gång i mitten av 1800-talet någon helt annanstans än på Île de la Cité.

I Stockholm (för att ta ett oss svenskar mer näraliggande exempel) ”fossiliseras” på motsvarande vis Helgeandsholmen och Södra Klara under 1800-talet av riksdagshus, riksbankshus, affärsbanks- och ämbetsmannapalats. Det är således inte 1900-talets saneringsvåg och cityomvandling som egentligen ”tar död” på Södra Klara, det är snarare Sveriges demokratisering i allmänhet och ståndsriksdagens avskaffande 1865 i synnerhet.

Också Friedrichstadt blir under 1800-talet mer och mer en stadsdel för Preussens nya institutionsbyggen än för något annat. Precis som i exemplen Île de la Cité eller Helgeandsholmen är förändringen en direkt konsekvens av samhällsutvecklingen: demokratisering = ”anläggningisering”.

Institutioner tränger i allt högre grad ut bostadshus och privatägda kommersiella fastigheter. Anläggningar och komplex kräver i sin tur fastighetssammanslagningar. De ursprungligen mycket små tomterna är för små för statens nya jätteanläggningar: tomtsammanslagningar blir ett måste.

Men inte nog med stadsdelens ”fossilisering” och ”anläggningisering”. Till råga på allt blir Friedrichstadt i andra världskrigets slutskede nästan helt och hållet jämnat med marken av de allierades bombmattor. Stadsdelen reduceras åter till ett tabula rasa: ett platt och tomt och dammigt ingenmansland på gränsen mellan det kalla krigets två block, lika platt och tomt och öde som här var innan Fredrik Vilhelm började sitt jättebygge 1732.

Under efterkrigsåren börjar man så småningom och så sakteliga ta vissa initiativ till att börja återuppbygga stadsdelen. Men – och detta är ett stort ”men” – det sena 1900-talet visar sig inte alls kunna erbjuda samma exceptionella förutsättningar för dynamisk stadsutveckling här som 1700-talet gör. Man kan idag, nästan 70 år efter andra världskrigets slut, konstatera att det fortfarande inte ”händer” så mycket här. Friedrichstadt är och förblir i första hand en ”anläggningiseringens” stadsdel. Så är det redan när Schinkel bygger operahus här på 1800-talet. Så är det också under Tredje riket. Så är det fortfarande när det både öster och väster om muren byggs föga uppskattade bostadsanläggningar här under 1970- och 1980-talen. Sådan ter sig även framtiden för stadsdelen: det tyder alla sprillans nya ministerier och ambassader på som byggs här efter murens fall.

De överstora fastigheterna – alltför stora att hantera finansiellt för andra aktörer än staten, allmännyttan eller multinationella företag – ger litet utrymme för mindre och medelstora aktörer att ta egna spontana initiativ på fastighetsmarknaden. När efterfrågan (kommersiell, kulturell, social) väl uppstår att i Berlin bygga något annat än ”anläggningar” av det ena eller andra slaget, då finns det i Friedrichstadt knappast något objekt på marknaden som kan vara av intresse, åtminstone inte för den mindre eller medelstore investeraren. Då söker man sig härifrån.

Det finns således dåliga förutsättningar för att Friedrichstadt idag skall kunna erbjuda en dynamisk och kulturellt produktiv miljö på samma vis som för 200 år sedan. En allmän ”anläggningisering” som den i Friedrichstadt lämnar inga luckor eller fickor eller glipor eller glapp eller andra former av utrymmen för det oväntade eller nyskapande. I den mån det ”händer” något i Berlin av idag, något ”nytt”, då är det inte här i Friedrichstadt, då är det någon annanstans. I den mån Berlin idag är en ”levande” stad finns det få tecken på ”nytt liv” här i Friedrichstadt.

Men något annat skall man förstås knappast förvänta sig i vår tid, i den globala demokratiseringens tidsålder. På samma vis är det ju såväl i Paris som i Stockholm och de flesta andra av Europas huvudstäder sedan långa tider: de kvarter mitt i stan som från början är stadens mest finansiellt dynamiska och kulturellt produktiva tenderar att ”anläggningiseras” och ”fossiliseras” alltmer, i takt med sina respektive nationers jämlikhets- och jämställdhetsframgångar.

Makt och vanmakt

Den enväldige Fredrik Vilhelm visar onekligen stor handlingskraft som stadsbyggare i Berlin på 1730-talet. Ändå är termen ”envälde” missvisande. Ingen enväldig kung utövar i sin enda, odelade person ”total” makt. En enväldig kung förmår inte utöva ”total” makt över allt och alla. När Friedrichstadt står färdigt 1738 är det visserligen kungen som bestämt att stadsdelen alls skall byggas och när och var och hur stadsdelens alla hus skall se ut i minsta detalj (precis likadana! allihop!) – men det är alltså inte kungen som äger husen eller de fastigheter som husen står på. Det finns gränser för hur mycket makt en enväldig kung gör anspråk på i realiteten. Exempelvis för hur mycket privat egendom en enväldig kung i längden kan mäkta med att förvalta och ta ett betungande, tidskrävande personligt ägaransvar för: Friedrichstadt lämnas ju av monarkin i stort sett i fred att förvaltas (och exploateras) av berlinarna själva efter det att kungen sett till att få nybygget bebott och befolkat.

Enväldet är således (tvärtemot vad beteckningen ger sken av) allt annat än ”totalt” eller heltäckande som maktsystem betraktat. Fredrik Vilhelm kan visserligen tvinga folk att bygga sig nya hus vare sig de vill eller inte, vare sig de anser sig ha råd eller inte. Men minns då allt det som han samtidigt inte rår över.

Det finns i själva verket i alla system med despotiska anspråk alltid (och måste alltid finnas) ”glapp” i vilka medborgarna ges utrymme (med eller utan ledarnas goda minne) att improvisera: i proletariatets diktatur den svarta marknaden, till exempel.

Inga despotiska system klarar sig i längden utan sådana glapp. Inga despotiska system klarar i längden av att vara ”totala” i sin maktutövning. När den enväldige despoten inte längre nöjer sig med att vara mer eller mindre fjär utan insisterar på ”total” makt, då verkar det vara mer regel än undantag att han med tiden också blir alltmer paranoid. Hans desperata försök att täppa till alla glapp och glipor i systemet visar sig alltid tillslut lönlösa. De totalitära anspråken i despotismen väger alltid förr eller senare för tungt. Systemet imploderar. Alla despotiskt totalitära system vi sett har förr eller senare gått under, såväl dem till höger som dem till vänster på den politiska skalan.

Endast ett politiskt system har visat sig ha förmågan att utöva – och behålla! – en ”total” makt. Endast demokratin (!) har kapacitet att komma ens i närheten av att utöva det slags heltäckande och ”totala” makt som man annars skulle kunna tro att bara enväldiga och totalitära despoter skulle kunna göra anspråk på. Genom ett heltäckande nätverk av reciproka feedbackrelationer och ömsesidiga förtroendeuppdragsförhållanden medborgarna emellan tar hela folket i en välutvecklad demokrati (idealt) gemensamt ansvar för allt och alla, och åtnjuter samtidigt gemensamt makt över allt och alla – på ett väsentligt mycket mer ”totalt” vis än Fredrik Vilhelm någonsin har över Friedrichstadt, till exempel. Att ha ”total” koll är så resurskrävande att en enväldig monark eller totalitär tyrann i sin enda, odelade person aldrig kan hoppas på att skaffa sig det. ”Total” koll är något som endast ett välmående, välutbildat, självstyrande folk som tar ett gemensamt finansiellt och kulturellt och politiskt ansvar för sin egen frihet kan komma i närheten av. Endast i en välmående och högt utvecklad demokrati kan det finnas tillräckliga finansiella och politiska resurser för en ”total” transparens och genomlysning och insyn i minsta glipa och glapp i samhällslivet, så att man alltid skall kunna lägga tillrätta och styra upp det som är på väg åt galet håll och på så sätt undvika alla oönskade och obehagliga överraskningar.

Så även om den moderna västerländska demokratin vid upprepade tillfällen satts ur spel av totalitära regimer (inte minst i Berlin!) har den gjort ständig comeback, just för att den klarar av att över tid utöva ett slags allomfattande, heltäckande, ”total” makt utan luckor och fickor och glipor och glapp på just det stabila vis som ingen despotisk regim klarat av – ens med hjälp av nationalsocialistiskt drillad armé eller Berlinmur.

Avslutning

Tillbaka till de frågor som inledde den här texten: hade våra förfäder en särskild talang, eller hade de tillgång till en arkaisk, traderad, ”tyst” kunskap som gått förlorad på något mystiskt, magiskt vis för alla oss som lever i modern tid? Vad kan vi lära oss om detta av att jämföra Friedrichstadt förr med Friedrichstadt nu?

1700-talets Friedrichstadt kom att utvecklas till en samtidigt ekonomiskt och socialt och kulturellt produktiv stadsmiljö, inte för att man på 1700-talet bättre än idag visste ”hur man gör” för att så skall ske, utan för att det inte kunde sluta på något annat sätt: den enväldiga kungen var av politisk och ekonomisk nödvändighet tvungen att avstå från att ta total kontroll över stadsdelens fasta egendom, vilket kom att lämna fältet fritt för enskilda aktörers opportunism och entreprenörsskap på ett helt annat sätt än vore politiskt möjligt i våra dagar: det handlar om tomtgränser, om regelverket för bildandet av fastigheter, samt om dessa fastigheters storlek. Av Friedrichstadt förr lär vi oss att den som vill arbeta för att bevara de ”levande” miljöer som fortfarande finns kvar i våra städer bör som valspråk välja ”den goda fastigheten” eller ”den goda fastighetsbildningen”.

1900-talets Friedrichstadt kom istället att bli starkt ”anläggningiserat”, med i bästa fall antingen ekonomiskt eller socialt eller kulturellt produktiva institutioner och anläggningar utspridda i området, också denna gång för att det inte kunde ha slutat på något annat sätt: av Friedrichstadt nu lär vi oss att i den mån det i våra moderna västerländska metropoler fortfarande finns några ”levande” stadskvarter kvar, då har förutsättningarna för dessa kvarter troligen skapats av despoter och tyranner – inte av demokrater.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Berlin: enväldets levande och demokratins döda stad”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 2-2011.

Läs en översättning av artikeltexten till tyska, här:
Berlin: Die lebendige Stadt der Autokratie – die tote Stadt der Demokratie

Illustrationer: (1) Södra Friedrichstadt i fågelperspektiv, anonym målare, 1730-tal. (2) Typritning för bostadshus i Friedrichstadt, arkitekt Philipp Gerlach, 1732. (3) Södra Friedrichstadt, flygfoto, 1935. (4) Södra Friedrichstadt, flygfoto, nutid. (5) Friedrichstadt 1876, Landesarchiv Berlin.

Den runda platsbildning vid Hallesches Tor som idag kallas Mehringplatz har genom historien döpts om flera gånger: Das Rondell/Rondel/Rondeel, Belle-Alliance-Platz, Mehringplatz. Planen för Mehringsplatz av idag med koncentriska ringar av bostadshus är från 1962 och har Hans Scharoun som upphovsman. Husen som sådana kom dock att färdigställas av Werner Düttmar efter Scharouns död 1968.

För en lättöverskådlig sammanställning av historiska fakta hänvisar jag i första hand till en artikel av Thomas Biller och Wolfgang Schäche: ”Development of Friedrichstadt in the Age of Absolutism (1732 to 1738)” i den katalog/projektpresentation som utgavs 1981 av Quadriga Verlag Berlin inför arkitektur- och byggexpot Internationale Bauausstellung [IBA] i Berlin 1984. Läsvärt är även följande nedslag i samtidshistorien av Mats Fahlander: ”Berlin, augusti 1996” i arkitekturtidskriften MaMA [Magasin för Modern Arkitektur], Stockholm, nr 15-1996.

Mer av Mikael Askergren om demokrati och demokratisering:
Vem älskar finkulturen?
Ett Stockholm vid historiens slut
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
What System Will Save Us Now that Democracy Won’t?


askergren.com/berlin.html

<<