Är människan djursholmare?

Två av de arkitektritade villor som Mikael Askergren valde ut att illustrera artikeln Är djursholmaren människa? (Kritik nr 20-juni 2013) har nyligen bjudits ut till försäljning – vilket föranleder Mikael Askergren att göra följande återbesök i Djursholms villastad i Stockholms norra förorter.

Villa Delin av Léonie Geisendorf (1966-1970)

När villan i april 2015 bjuds ut till försäljning noterar jag genast i annonsen på mäklarens hemsida följande intressanta förändring: på villans övervåning fanns det ursprungligen ett mycket speciellt föräldrasovrum, med inte bara eget badrum utan också med egen öppen spis och plats för soffgrupp framför brasan.

Denna planlösningsfiness har jag i alla år funnit vara mycket sofistikerad, eftersom villan i övrigt är såpass uppglasad och vardagsrumsytan på bottenvåningen därför helt öppen för förbipasserandes blickar. Då innebär det förstås en stor livskvalitetsvinst för husets ägare att kunna dra sig undan till en rofylld brasa i den egna sovrumssviten och därigenom slippa både stojiga barns lekar och förbipasserandes blickar när de vill vara litet mer för sig själva.

I april 2015 finns det inte längre plats för någon soffa i föräldrasovrummet. Badrummet har byggts om och förstorats – på sittgruppens (och den öppna spisens) bekostnad. Vad i herrans namn då för? Vad är det med våra dagars brackiga djursholmare? Kan de verkligen göra anspråk på att vara riktiga djursholmare?

Djursholm har ju, alltsedan villastadens grundande år 1889, kännetecknats av att bebyggas och bebos av progressiva akademiker (och ett flertal mycket kända författare och konstnärer) som inte alls varit särskilt intresserade av kapitalvaror och lyx. De hus som under efterkrigstiden byggdes i Djursholm präglades snarast av måttfullhet och sund anspråkslöshet. Under större delen av 1900-talet levde den typiske djursholmaren således på intet sätt i någon lyxbetonad bubbla avskild från resten av det då så progressiva Sverige. Man skulle rentav kunna hävda att det (visserligen relativt kapitalstarka) borgerskap som i Djursholm bebodde alla dessa rationellt planerade funkisvillor på vilda naturtomter utan vare sig simpölar eller tuktade gräsmattor, utan vare sig murar eller staket, och med enkelt grus på garageuppfarterna, att detta progressiva borgerskap i Djursholm bara låg ett par decennier före resten av Sverige, liksom – Djursholms villastad blev en social prototyp för dem som hade råd, innan resten av Sveriges medelklass hunnit ikapp ekonomiskt och utbildningsmässigt för att kunna leva på samma vis: 1970 fanns det förstås inte lika många kommunala daghem som idag, så djursholmarna fick ordna och finansiera sin barnomsorg på egen hand – men deras inställning till jämställdhet, till kvinnors yrkesliv och till barnuppfostran var påfallande lik dagens välutbildade unga svenskars.

Djursholm fungerade alltså i praktiken tidigt som ett slags (privatfinansierad) prototyp för välfärdsdemokratins (skattefinansierade) folkhem – det var min tes i artikeln Är djursholmaren människa? (Kritik nr 20-juni 2013). Och Léonie Geisendorfs villa vid Germaniaviken i Djursholm bekräftar min tes, tycker jag:

Villan var naturligtvis när den byggdes något utöver det vanliga rent designmässigt (beställarna, läkarparet Delin, hade uppenbarligen både smak och koll), men det var inte egentligen någon särskilt märkvärdig villa alls när det gällde den materiella bostads- och hygienstandarden inomhus. Såväl barnens sovrum som badrummet i villans föräldrasovrum var snarare blygsamt dimensionerade: HSB-standard, varken mer eller mindre. Men på 1970-talets var detta tydligen en fullt tillräcklig standard, även för Djursholms allra mest sofistikerade beställare och villabyggare.

2015 års variant av djursholmare verkar dock vara allt annat än progressiv och anspråkslös. Man har utan pardon offrat villans mest fantastiska planlösningsfiness (möjligheten att på övervåningen kunna dra sig undan från den uppglasade undervåningens exponering för att istället, när man känner för det, umgås i bekväm enskildhet) bara för att få mer av lyxkänsla (?) i ett större och flådigare inrett badrum.

Om 1970-talets djursholmare inte levde i någon lyxbetonad bubbla skild från det progressiva Sverige i övrigt, då aspirerar, då trånar 2015 års bra mycket brackigare djursholmare (de osofistikerade och obildade finansnissarna) helt uppenbarligen efter att få leva i en sådan bubbla.

Villa Holmberg av Klas Anshelm (1959-1960)

Också Klas Anshelms suterrängvilla i Djursholm anser jag bekräftar min tes i artikeln från 2013: när villan var nybyggd präglades planlösningen av stor måttfullhet vad avser bostads- och hygienstandard inomhus – den besuttne beställarens alla pengar till trots. Sovrummen är inte jättestora, och fyra sovrum delar i sovrumsflygeln på ett och samma badrum.

Exteriört känner man visserligen ännu inte riktigt igen Anshelm: gul spritputs, spröjs i fönstren, sadeltak i rött tegel. Man hade av Klas Anshelm förväntat sig svartmålad plywood och papptak, inte sant. Men den fristående trappan inomhus, mellan suterränghusets alla tre våningar, den trappan känns igen, den träkonstruktionen är mycket Anshelmsk i sin sofistikerade enkelhet (den förebådar de avskalade trapporna, plywooden och takpappen hos Anshelms Villa Oljelund från 1971). Trätrappans enkelhet bekräftar dessutom min tes att den typiske djursholmaren under efterkrigstiden må ha varit kapitalstarkare än de flesta svenskar, men föga intresserad av prålig lyx.

Men när villan i maj 2015 bjuds ut till försäljning noterar jag i annonsen på mäklarens hemsida att villan inte längre har lika många sovrum. En hel del väggar har rivits. Två av sovrummen har slagits ihop med den enkelsidiga sovrumskorridoren för att skapa ett nytt, större vardagsrum i sovrumsflygeln. Vad i herrans namn då för? Räckte inte det vardagsrum som redan fanns? Med öppen spis och allt.

Det ursprungliga vardagsrummet, det har istället byggts om till lyxkök. (Det ursprungliga köket har i sin tur slagits samman med det gamla vardagsrummet.) Tvivelsutan för att ge den ursprungligen anspråkslöst dimensionerade och utrustade villan en mer lyxig atmosfär. Men lyxighet sker ofta på det sofistikerades bekostnad. Så ock i detta fall. Det har bara blivit platt brackighet av alltihop.

Jag noterar dock samtidigt på fotografierna i mäklarens annons att Anshelms sofistikerat anspråkslösa fristående trappa fortfarande är sig helt lik, gudskelov.