Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall

Jag har tre käpphästar när jag bedömer bostadsarkitektur. Det jag allra först tittar efter när jag läser bostadsplaner är:

Anmärkningsvärt nog tycker jag mig bland nybyggda bostäder i Sverige aldrig finna några exempel som inte bryter mot åtminstone en av mina tre anständighetsregler/käpphästar – åtminstone aldrig bland flerbostadshusen.

Dalénum, Lidingö

Tag AIX Arkitekters hyresrätter för JM i ett av de mest exklusiva och attraktiva bland alla pågående bostadsbyggen i Stockholms nordöstra förorter, närmare bestämt i sjönära läge på Lidingö, på AGA:s före detta fabriksområde, Dalénum:

De som inom en snar framtid flyttar in i någon av de sprillans nya hyresrätterna på Optikvägen 6 kanske till en början tilltalas av den välkomponerade, dovt färgsatta, symmetriska fasaden – och av att den typiska våningsplanen också är symmetrisk: husets planritning ter sig tack vare den symmetriska kompositionen oerhört genomtänkt. Planritningen är rentav vacker, ja nästan palladiansk i sitt grafiska uttryck.

Men de inflyttande kommer snart att upptäcka att alla trerummare på just den adressen har toalettdörrar som vetter rakt mot den öppna planlösningens kombinerade kök/vardagsrum. Vilket ju är fullkomligt oacceptabelt i en bostad för vuxna och någorlunda kultiverade människor som någon gång bjuder hem gäster på middag. God umgängeskultur vid matbordet/i soffgruppen och att samtidigt inför alla gäster behöva skylta med sina toalettbesök, det går inte ihop.

De nyinflyttade kommer ävenledes att tvingas inse att alla enrummare på denna adress har så små och illa disponerade sovalkover att det är frågan om det ens är möjligt att möblera dem med en vuxensäng med mindre än att man på tonårsrumsvis knuffar in sängen i alkovens innerhörn. Vilket är totalt oacceptabelt i bostäder för vuxna och någorlunda kultiverade människor som någon gång delar säng med en övernattande gäst. Som vuxen människa skall man inte behöva klättra över (och därmed störa, väcka) sitt sällskap när man av en eller annan anledning behöver ta sig ur sängen mitt i natten. Det är inte elegant. Det är inte vuxet. Det är student- eller tonårsmässigt.

Arkitekten skulle mycket enkelt (!) ha kunnat åtgärda såväl treans badrumsproblem som ettans sovalkovsproblem genom att göra husdjupet något större... Så här:

Man skulle visserligen önska sig att både badrummet och åtminstone ett av sovrummen i trean skulle kunna nås direkt från entrén, dvs. utan att behöva passera vardagsrummet. Men bara detta med en badrumsdörr som vetter mot neutralt utrymme vore ändå en mycket stor planlösningsvinst. Och på köpet får man i trean ett mer användbart och möblerbart andra sovrum.

HG7, Hammarby sjöstad

Också i de mer upmarket bostadsrätter som nyligen färdigställts i Hammarby sjöstad av Oscar Properties, ett projekt kallat HG7 – arkitekt: Johannes Norlander/Projit – finner jag överallt förbrytelser mot åtminstone ett par av mina tre anständighetsregler/käpphästar. Tag den typiska våningsplanen för huset på adressen Hammarby allé 51-55:

Rumsmåtten är här visserligen generösare än i hyresrätterna på Lidingö (ingen vuxensäng måste av rena utrymmesskäl knuffas in i ett hörn), men anmärkningsvärt nog för ett projekt med såpass exklusiv profil har man givit den typiska våningsplanens fyrarummare en hygienstandard som inte är ett dugg bättre än i hyresrätterna på Optikvägen. I fyrarummaren vetter nämligen både badrummet och gästtoaletten direkt ut mot den öppna planlösningens genomgående, kombinerade kök/vardagsrum. (Det lilla fristående garderobspaket som delvis skymmer gästtoalettens dörr kan knappast räknas som effektiv rumsavdelare i ett projekt med såpass utpräglat exklusiv och lyxig profil: Wow, här sitter jag i min tjusiga Eames Lounge Chair med ett glas single malt whisky i handen och kan hela tiden hålla koll på vem som använder gästtoaletten, åh det känns verkligen lyxigt.) På sitt sätt känns denna lyxiga fyrarummare, med sina oförblommerade toalettdörrar överallt, som rena studentkorridoren.

Och i tvårummaren har man dessutom fuskat och smällt upp en köksinredning på en rumsyta som egentligen inte är stor nog för att fungera som både matsal och vardagsrum. (Åtminstone inte i ett projekt med såpass lyxig profil.)

Vart tog planlösningsfärdigheten vägen?

Det är bara ett par tre årtionden sedan alla studenter på landets arkitekturskolor ständigt drillades i konsten att lösa bostadsplaner. Det gick ju på den tiden helt enkelt inte att få statliga lån/bygglov för vilka planlösningar som helst. Toalettdörrar som vette mot kök och/eller vardagsrum var till exempel inte att tänka på.

(Trerummaren på Lidingö som vi besökte i början av den här texten hade förresten för tjugo trettio år sedan kallats för 2,5-rummare. Ett föräldrasovrum fick på den gamla byggnormens tid inte vara mindre än 12 kvm/smalare än 2,7 m. Övriga sovrum måste vara minst 10 kvm stora/2,5 m breda för att räknas som hela rum. Ett 7 kvm stort sovrum fick bara räknas som ett halvt rum. Utrymmen mindre än 7 kvm fick inte kallas rum.)

Men – Obs! – drillandet på arkitekturskolorna handlade för arkitekternas del inte bara om att tvingas underkasta sig den sociala ingenjörskonstens teknokratiska paragrafrytteri, det handlade nog också om att med stolthet ta på sig ett visst ansvar för en stor del av folkhemmets bildning och fostran. Man satte nog som arkitekt en ära i att medelst bostadsarkitektur få chansen att lära den i allt högre grad urbaniserade allmogen hur någorlunda kultiverade vuxna umgås hemma hos varandra. Och av rättviseskäl var det förstås nödvändigt att bostadsstandarden höjdes lika mycket för alla. Arkitekterna måste därför drillas i planlösandets konst – för att kunna se till att de bostadsplanlösningar som förverkligades när man byggde nytt alltid höll samma höga standard överallt.

Men mycket har hänt med svensk planlösningskonst sedan dess, efter miljonprogrammets kris och den därpå följande avregleringen av bostadsbyggandet. Och fort har det gått. Med tanke på hur hårt arkitektkåren genom åren drillats i planlösandets sköna konst är det svårt att fatta hur fort hela kåren tycks ha glömt alla krav på en god bostad. Arkitektkårens samlade erfarenhet av 1900-talets storsatsning på bostadsforskning och funktionsstudier har gått nästan helt förlorad på bara tjugo trettio år. Inte i form av en arkitekternas högljudda och uttalade revolution mot regelverkets stränghet, utan mer som en flyktig rök som efterhand dunstat bort – poff... Hur kunde det gå så fort? Och vart tog planlösningsfärdigheten vägen?

Visserligen handlar många av de planlösningshorrörer man ser nuförtiden om byggföretagens snålhet – som det där med att kalla erbarmliga garderobsskrubbar för sovrum, eller att fuska och kalla ett rum med egentligen alltför liten golvyta för kombinerat vardagsrum/kök. Men ingen byggare kan egentligen tvinga en arkitekt att rita toalettdörrar som vetter rakt in mot dessa de öppna planlösningarnas kombinerade vardagsrum/matplatser. Det är en lösning på planlösningspusslet som arkitekter i gemen uppenbarligen numera väljer helt frivilligt. (Rentav förespråkar: Att rita toalettdörrar som vetter mot vardagsrum/kök, vad är det för problem med det? Tvärtom, på så vis fixar jag handikapptillgängligheten samtidigt som jag slipper besväret att behöva komma på ett sätt att i planlösningspusslet bereda plats för något slags hall eller korridor framför toalettdörren!)

Och denna olyckliga men numera påfallande vanliga toalettdörrslösning accepteras dessutom – anmärkningsvärt nog – av hyresgästerna och bostadsrättsköparna på bostadsmarknaden. Man hör ju aldrig att någon klagar på toalettdörrars placering i nya hus. Ingen klagar heller på sovrum som är omöjliga att möblera på något som helst vettigt vis. Så det är kanske inte bara arkitekternas och byggföretagens fel: den svenska umgängeskulturen har helt enkelt infantiliserats efter avregleringarna. Svensk umgängeskultur har regredierat och blivit barnsligare, vilket i sin tur återspeglas i bostadsbyggandet: vår samtids bostadsarkitektur förvandlar oss alla till eviga studenter och tonåringar, bosatta livet ut i studentkorridorliknande lägenheter med tonårsmässiga sovrum – och vi är rentav nöjda med allas vår regression och självförminskning.

Eller, vänta ett slag, är det kanske tvärtom så att arkitekter och planerare aldrig lyckades med sitt stora uppfostringsprojekt under 1900-talet, alla bostadsplaneringsansträngningar till trots? Kanske de bostäder som byggs idag i själva verket ärligt reflekterar vilket slags folk vi svenskar egentligen alltid har varit innerst inne – och uppenbarligen lär förbli: en samling socialt tafatta bonnläppar som kissar och bajsar litet hur som haver, bakom hönshuset eller där folk sitter och äter, det är liksom hugget som stucket. I så fall bygger vi ju numera helt enkelt det slags bostäder som vi hela tiden förtjänat. Så kan det vara: vi förtjänar inte bättre...

Alltnog. Här och nu, i det begynnande 2000-talet, kan vi som lever och bor i Sverige, den sociala ingenjörskonstens forna högborg, hur som helst inte längre förvänta oss att våra mest väletablerade och erkända arkitekter kan – eller ens vill – rita bostäder för vuxna människor, för människor som hemma hos varandra umgås på ett vuxet och någorlunda kultiverat vis.

Illustrationer