Två tre flugor i en smäll

Det blir inget jättebibliotek i Observatorielunden. Nu vill man avlasta huvudbiblioteket med ett nybygge någon annanstans i staden istället. Bra. Slussen har nämnts som möjlig tomt. Mindre bra. Det finns bättre sätt att lösa Stadsbibliotekets problem – sätt som inte bara tillfredställer SSB utan samtidigt löser flera andra problem i staden; lösningar som slår två tre flugor i en smäll!

Stockholmarna har till att börja med redan byggt framtidens ideala storbibliotek: Kulturhuset vid Sergels torg! Låt Läsesalongen och Stockholms stadsbibliotek expandera sin verksamhet vid Sergels torg, våningsplan efter våningsplan, och med tiden ta över hela Kulturhuset.

Att huset redan står där är bara det ett starkt ekonomiskt argument. Ett stort mått arkitektonisk dignitet får man på köpet. Men framförallt har Läsesalongen alltid fungerat väl vid Sergels torg – eftersom bibliotek håller öppet under kontorstid.

Man hoppades nog från ansvarigt håll att Stadsteatern vid Sergels torg skulle fungera lika bra som Läsesalongen gjort, att en teater skulle liva upp i City också efter kontorstid, när Läsesalongen stängt och Plattan ligger öde. Men istället hastar alla över Plattan ned i T-banan för att så snabbt som möjligt ta sig någon annanstans när föreställningen är slut. Dessutom har Stadsteaterns stackars publik i mellanakten fått hålla tillgodo med att vimla i en slabbig kafeteria istället för en regelrätt teaterfoajé. Trist.

Bygg nytt teaterhus istället

Bygg inte ett nytt storbibliotek, bygg ett nytt teaterhus åt Stadsteatern istället. (Det blir inte nödvändigtvis dyrare: man tar med sig det befintliga scenmaskineriet till det nya huset.) Bygg där man gärna vistas också efter mörkrets inbrott. Inte vid Slussen. Bygg på Kungsholmen, i den citynära men märkligt underexploaterade trakten kring Stadshuset.

(Förläng också affärs- och flanörstråket Hamngatan-Klarabergsgatan ned till Norr Mälarstrand och till Stadsteaterns nya hus vid Riddarfjärden – om inte för den nya Stadsteaterns så för Tegelbackens och Sergels torgs och Västra Citys skull! Jämför av Mikael Askergren: Den felande länken, tidskriften Arkitektur, nr 8-2008; Man skall avsluta det man påbörjat, tidskriften Arkitektur, nr 3-2009.)

Tillbaka till Kulturhuset: när Stadsteatern flyttar ut flyttar SSB in – pampigt, värdigt, kul, och gott om plats både för massvis av besökare och för rejäla bokmagasin!

Den väldiga rumsvolym som hittills inrymt såväl Riksdagens plenisal som en hel proscenieteater med komplett scenmaskineri får bli Celsingbibliotekets stora centralhall – ett minst lika mäktigt rum som Asplunds rotunda på sitt sätt. Och dagsljusbelyst förstås, precis som Celsings plenisal en gång var. Bokmagasin i flera våningar ryms utan problem under centralhallens golv.

Till centralhallen kommer man via en lång rulltrappa liknande den som en gång transporterade riksdagsmän till Celsings plenisal. Från centralhallens väldiga rumskub når man sedan i sin tur vart och ett av alla våningsplanen i glashuset mot torget. I glashuset återfinns referensbibliotek, tidskrifter och tidningar, musik och film, samt inte minst stora läsesalar med studieplatser för studenter och allmänhet. Utomhuscafé på takterrassen sommartid?

Riv Asplunds tillbyggnad

För övrigt anser jag att vi stockholmare borde ta tillfället i akt nu när SSB av allt att döma kommer att expandera rejält på en hel mängd platser i staden (inte minst vid Sergels torg, förhoppningsvis) att samtidigt låta biblioteksverksamheten i motsvarande grad krympa vid Observatorielunden – så att vi kan återställa Asplunds bibliotek i det skick byggnaden var vid invigningen 1928, det vill säga riva den faktiskt mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet:

Asplunds bibliotek var mer spännande som byggnad när rotundan ännu omgavs på bara tre sidor av läsesalar och dess höga cylinder ännu inte byggts för på baksidan. Skulptural arkitektur av det slaget tål inte om- och tillbyggnader särskilt bra. Redan 1930-talets tillbyggnad var en tillbyggnad för mycket.

Asplund ritade visserligen själv tillbyggnaden, men innerst inne ansåg han nog att den var ett provisorium, ett sätt att vinna tid. Det provisoriet har vi nu ett gyllene tillfälle i historien att äntligen göra oss av med. Det är utan funkistillbyggnad, det är med rotundans imponerande trumma exponerad i sin fulla höjd som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter Asplund åt eftervärlden.

Appendix februari 2010

Det var i mars 2008 som jag frenetiskt började blogga om framtiden för Asplunds bibliotek och för Celsings kulturhus. Artikeltexten ovan, som publicerades i tidskriften Arkitektur 2009, är alltså en omarbetning av material från min blogg.

Då (2008) visste jag inte att Johan Mårtelius, professor i arkitekturhistoria vid KTH, också lekt med tanken att riva funkistillbyggnaden, i samband med en recension av tävlingsbidragen i den då pågående arkitekttävlingen (tidskriften Arkitektur, nr 2-2007).

Jag läste aldrig Johan Mårtelius recension av finalisterna i den ännu ej avgjorda tävlingen, och missade därför också recensionens slutkläm: ett förslag att riva 1930-talstillbyggnaden och att frilägga Asplunds cylindertrumma i samband med förverkligandet av ett nytt storbibliotek på granntomten. Och, tro det eller ej, inte heller tidskriftens redaktion gjorde mig 2009 uppmärksam på Johans (visserligen mildare formulerade, mer undanskymda, men dock) rivningsförslag i samma tidning ett par år tidigare.

Detta påpekades för mig istället av professor Mårtelius själv, efter publiceringen av mitt eget rivningsförslag i samma tidskrift. Men Johans påpekande gjorde mig bara glad. Att en riktig professor faktiskt också tycker att man kan riva funkistillbyggnaden är ju toppen. Det ger ju mitt eget förslag och mitt eget resonemang mer tyngd, inte sant.