Det enda som i längden egentligen spelar någon roll

Riktig urbanitet med ekonomiskt, socialt och kulturellt fungerande stadsmiljöer uppnås genom ett spritt ägarskap och kvarter uppdelade i många fastigheter, menar Mikael Askergren. Han lanserar här urbanitetstalet u som ett mått på hur urban och välfungerande bebyggelsen är, eller inte är.

För alla oss som inte själva yrkesarbetar på plankontor eller är partipolitiskt aktiva i planprocessen tycks det som att planerarproffsen nuförtiden mest ägnar sig åt utanverk, åt att tvinga fram mer av variation i husens fasader, samt åt att proppa våra städer fulla med träd och cykelbanor.

Och visst, gärna fler träd i sta’n. Men det duger inte med träd, cykelbanor och piffigare, mer varierad fasaddesign om man från ansvarigt håll har som ambition att få stadsdelar och bebyggelser som tidigare ansetts döda och trista att leva upp, eller att i dylika områden utrota alla sociala problem.¹

Hur skapar man i så fall en godare, mer levande stad? har därför blivit en fråga som alltfler ställer sig numera, såväl planerarproffs som lekmän. Vad är förresten egentligen urbanitet? är en vanlig följdfråga.

Vad urbanitet, stadsmässighet och levande gatumiljöer anbelangar: det visar sig att det enda, verkligen enda som i längden egentligen spelar någon som helst roll är fastighetsindelning och ägandeförhållanden. Det vill säga: i vilken utsträckning fastighetsägandet är spritt på flera händer eller inte, och i vilken utsträckning varje stadskvarter är underindelat i flera fastigheter eller inte. Fråga: skapa sömniga sovstäder eller levande gatumiljöer? Svar: fokusera på fastighetsindelningen och markägandet. Fråga: skapa gängkrig och sociala problem eller skapa trygga uppväxtmiljöer för barn? Svar: fokusera på fastighetsbildningen.

Det vill säga: fokusera på tomtkartan – ingenting, verkligen ingenting annat betyder lika mycket för hur väl (eller illa) ett visst stadslandskap anses fungera och hur positivt (eller negativt) stadslandskapet ifråga upplevs av dem som lever och vistas där.

Jag erbjöds nyligen tillfälle att inför Skönhetsrådet i Stockholm (i samband med rådets sammanträde den 17 februari 2025) hålla föredrag om min syn på stadsmässighet och urbanitet i allmänhet – och om urbanitetstalet u i synnerhet. Av den grafiska illustrationen här intill framgår förhoppningsvis tämligen klart vad ett urbanitetstal är för något. Den som vill veta mer hänvisar jag till mitt föredragsmanus med diabilder på webben² – men det budskap jag där och då hoppades förmedla till rådets ledamöter kan i punktform sammanfattas såhär:

1.
Den verkligt viktiga skiljelinjen mellan olika slags urbana erfarenheter (såväl i socialt som i ekonomiskt och kulturellt hänseende) löper varken mellan lågexploaterat och högexploaterat, mellan centrum och periferi, gammalt och nytt, klassicism och modernism, stenstad och hus-i-park, eller ens mellan hög arkitektonisk kvalitet och låg arkitektonisk kvalitet, den verkligt viktiga skiljelinjen löper mellan höga och låga urbanitetstal.

2.
Fastighetsbestånd med högt urbanitetstal tenderar att fungera bättre såväl socialt som ekonomiskt och kulturellt, och upplevs som mer levande och dynamiska än fastighetsbestånd med lågt urbanitetstal.

3.
För att i en bebyggelse skapa såväl trivsel som en kommersiellt, socialt och kulturellt genuin urban dynamik är ett urbanitetstal på 1,0 eller mer alltid eftersträvansvärt, ett urbanitetstal kring 0,5 ofta nog acceptabelt, men ett urbanitetstal lika med 0,0 alltid problematiskt.

4.
Eftersom urbanitetstalet utgör ett såpass tillförlitligt mått på förekomsten av urban potential och dynamik kan begreppet urbanitet definieras som ett visst urbanitetstal. Jag föreslår att företeelsen urbanitet hädanefter i professionella och akademiska sammanhang definieras som ett urbanitetstal u lika med eller större än ett (u ≥ 1).

Urbanitetstalet u

Illustrationer

Fotnoter