Är djursholmaren människa?

Mikael Askergren © 2013

Det är inte bara socialdemokraternas och arbetarrörelsens förtjänst att Sveriges progressiva sociallagstiftning och moderna familjepolitik ser ut som den gör. För hundra år sedan var det främst borgerlighetens liberaler som ägnade sig åt det slags folk- och opinionsbildning som i så hög grad präglat våra dagars ”statsindividualistiska” Sverige. Jämställdhet mellan könen – såväl i äktenskapet mellan makar, som i offentligheten och i yrkeslivet – var ursprungligen inte alls ett i första hand socialistiskt eller socialdemokratiskt projekt. Det var ett borgerligt liberalt projekt. Den progressiva borgerligheten har i själva verket varit mycket viktigare för det moderna Sveriges välfärdsstat än vad många svenskar idag minns eller tror.

Det är åtminstone vad Henrik Berggren och Lars Trägårdh hävdar i boken Är svensken människa? (2006).

Till stöd för sin tes anför författarna en lång serie belägg som går riktigt långt tillbaka i historien, från andra halvan av 1900-talet långt in i 1800-talet. Och trots att beläggen de räknar upp allesammans är historiska finner jag själv strax stöd för deras tes också i hur svenskar väljer att leva sina liv idag, i det begynnande 2000-talet. Som det där med att det främst tycks vara den högutbildade tjänstemannaklassens pappor som väljer att dela den lagstadgade föräldraledigheten med sina barns mammor. Varför tycks föräldraförsäkringens pappamånader aldrig få något riktigt genomslag bland arbetarklassens föräldrapar? Eller när det alldeles nyligen i media rapporterades att svenska lärares löner i år, 2013, är lägst i kommuner som styrs av – socialdemokrater.

Det är inte utan att jag då tänker att Berggren och Trägårdh, de har helt rätt: av allt att döma värderar en socialdemokrat (fortfarande) varken jämlikhet mellan könen eller skolgång och utbildning lika högt som en folkpartist gör. Inte när det kommer till att öppna plånboken i alla fall. Det vill säga, inte innerst inne...

Det bör dock påpekas att Henrik Berggren och Lars Trägårdh hämtat så gott som alla sina belägg från hur borgerligt liberala opinionsbildare uttryckt sig i skrift – skönlitterärt, journalistiskt, publicistiskt. De hänvisar aldrig till några exempel från arkitekturen eller stadsplaneringen. Men idag förknippar vi ju folkhemmet inte bara med vad som sagts och skrivits, utan även (ja faktiskt i mycket hög grad) med vad som byggts och bebyggts. Så om man finner Berggrens och Trägårdhs framställning bestickande, då borde det rimligtvis gå att finna stöd för deras tes också på arkitekturens område. Den tidsanda som under det moderna Sveriges framväxt präglade borgerligt liberala litteratörer och skriftställare måste naturligtvis ha satt sin prägel också bland arkitekter och samhällsplanerare. Det måste rimligtvis vara så att det funnits borgerligt liberala byggherrar och arkitekter vars progressiva arkitektur- och stadsplaneringsidéer har haft lika stor betydelse för folkhemmets bebyggande som borgerligt liberala skriftställare och litteratörer uppenbarligen har haft för folkhemmets sociallagstiftning.

På arkitekturens och stadsplaneringens område måste den borgerliga liberalismen rentav ha haft en större betydelse för det moderna Sveriges utseende än vad arbetarrörelsen har haft. Åtminstone till en början. Eftersom det är dyrt att bygga. Och för att det för hundra år sedan egentligen bara var borgar- och överklassen som hade pengar.

En borgerlig prototyp för folkhemmet

Om det är sant att man länge har tenderat att överdriva den politiska vänsterns och den socialt engagerade arbetarrörelsens betydelse för hur svenskarna under 1900-talet har byggt och har bott, och för hur svenskarna bygger och bor idag, vart söker man sig då för att finna stöd för tesen att det i första hand är den liberala borgerligheten som formulerat – och rentav varit först med att försöka förverkliga – vårt lands folkhemsideal?

Till Djursholms villastad, naturligtvis.

Ända sedan grundandet 1889 anses just Djursholms villastad ha varit särskilt populärt bland borgarklassens mer bohemiska, liberala och progressiva element: bland kulturella, bildade, av representation och ytlig lyx relativt ointresserade, i familjeliv och friluftsliv desto mer engagerade, i utbildningshänseende och därför även i äktenskapet och yrkeslivet jämställda, politiskt progressiva nybyggare. (Om än med en hel del egna pengar, förstås.)

Ett exempel som i litteraturen om Djursholms villastads historia påfallande ofta framhålls som ett bevis på att de relativt välbeställda djursholmarna redan från början verkligen var mer progressiva och liberala, mer intellektuellt rörliga och kanske framförallt jämställdhetspolitiskt framsynta än de flesta svenskar vid den tiden är det faktum att det redan 1897 beslutades att inte bara gossarna utan även Djursholms samskolas alla flickor skulle undervisas i trä- och metallslöjd.

Också de villor som dessa jämställdhetspolitiskt framsynta socialt engagerade akademiker (med pengar) kom att bygga sig under de hundra år som följde, långt in i den socialdemokratiska efterkrigshegemonins tidsålder, ger stöd åt tesen att det i Djursholm byggdes bostäder vars rationella planlösningar och relativa konstlöshet i uttrycket skulle komma att utgöra prototyper för folkhemmets, inte minst för miljonprogrammets, bostäder.

Ja faktiskt, prototyper också för miljonprogrammet. Under 1960- 0ch 1970-talen hade ju befolkningen i stort, även arbetarklassen, nått det slags välstånd som med ens krävde andra slags förebilder än 1920- och 1930-talens arbetarboställen (avsedda att hysa kanske en hel barnfamilj i bara ett rum med kök). Miljonprogrammets tre-, fyra- och femrummare har påfallande väl lösta, vackra planlösningar: det är fråga om minst lika framstående planlösningskonst som miljonprogrammets arkitekter tidigare kunnat öva sig i när de ritat villor åt det liberala borgerskapet. En ”Djursholmsvilla” ser nämligen inte alltid med nödvändigtvis ut som folk i gemen tror, i synnerhet om villan i fråga ritats och byggts en bit in på 1900-talet, efter funktionalismens genombrott:

Visst fanns det undantag, men de flesta villor som med tiden kom att byggas i Djursholm var varken jättestora eller särskilt skrytsamt inredda. Snarare var det genomgående fråga om rationellt och praktiskt planerade hus med ett slags pragmatisk konstlöshet i uttrycket som den tidens bildade, progressiva akademiker uppenbarligen föredrog. Man ser sällan (under dessa de första hundra åren i Djursholm) några exempel på skrytsam representativitet, iögonenfallande materialism eller ytlig lyxkonsumtion. Inga guldkranar i badrummet, liksom. De hus som den bildade liberala borgerligheten här byggde åt sig själva för egna pengar i eget intresse, de husen byggdes för moderna människor som avsåg att leva ett modernt familjeliv i moderna äktenskap med två i allt väsentligt (utbildningsmässigt, professionellt) fullt jämställda makar. Vitt standardporslin i badrummet.

Det är alltså inte alls så att det borgerliga och burgna Djursholm skulle utgöra något slags antites till folkhemssverige, något slags oönskat stickspår i Sveriges stadsbyggnadshistoria som folkhemmet senare kommit att korrigera för flertalets bästa. I själva verket är Djursholm själva prototypen för folkhemmet. Utan Djursholm, utan de borgerligt liberala rikemansbohemernas erfarenhet av att försöka göra verklighet av idén om det moderna familjelivet (om än med egenfinansierad barnomsorg istället för skattesubventionerad dito, långt innan den för skattesubventionerad barnomsorg nödiga sociallagstiftningen fanns på plats) hade inte välfärdsstaten eller sociallagstiftningen eller familjepolitiken i det ”statsindividualistiska” Sverige sett ut som den gör idag. Inte ett folkhem Djursholm till trots, utan ett folkhem tack vare Djursholm. Skulle man kunna hävda. I analogi med Berggrens och Trägårdhs tes.

Så varför tillerkänner man vanligtvis inte Djursholm sin rättmätiga betydelse som folkhemsprototyp i Sveriges modernisering? (Jag kan inte minnas att villastaden Djursholm, eller någon enda av Djursholms alla av i folkhemssammanhang namnkunniga arkitekter ritade villor omnämndes när jag pluggade arkitektur på 1980-talet. Asplunds Villa Snellman var väl undantaget som bekräftar regeln. Men även Lewerentz, von Schmalensee och Anshelm har allesammans ritat villor i Djursholm.)

Det är nog vanligare utanför Sveriges gränser att räkna in den liberala borgerlighetens bidrag till den socialt progressiva arkitekturens historia: på kontinenten var det ju länge endast privata byggherrar som anlitade den nya stilens arkitekter. (Villor av Le Corbusier, Mies, etc.) På kontinenten var det på ett relativt sent stadium som de progressiva arkitekterna fick börja bygga offentliga byggnader och anläggningar finansierade med allmänna medel. I Sverige beställdes som bekant offentliga byggnader i den nya funkisstilen relativt tidigt. (Slussen i Stockholm av William-Olsson, konserthuset i Helsingborg av Markelius.) Relativt tidigt fanns det i Sverige exempel på stilmässigt och i funktionshänseende progressiv arkitektur som inte var privatfinansierad och i privat ägo. Och det är kanske därför som den liberala borgerlighetens insats för att förändra och förbättra och modernisera hela landets bostadsstandard har hamnat litet i skuggan när vi skriver den svenska arkitekturens moderna historia: det är de offentliga byggnaderna och de av kooperationen eller av offentligt anställda tjänstemän planerade bostadsområdena som framhålls i historieskrivningen. Årsta framhålls på Midsommarkransens bekostnad. Norra Ängby framhålls på Djursholms bekostnad.

Men någonting har hänt

Djursholms villastad firade sitt 100-årsjubileum år 1989. Inte utan stolthet, och det med rätta: fram till detta datum hade nästan alla villor som byggts i Djursholm genom åren ritats av landets namnkunnigaste arkitekter, oftast med utmärkt resultat. Men under åttiotalet, lagom till villastadens 100-årsjubileum, blev det mer och mer tydligt att någonting hade hänt med Sverige. Vart hade den bildade, kultiverade, liberala, välbärgade övre medelklassen tagit vägen? Och vart hade deras sinne för inte bara socialpolitiskt framsynt utan dessutom estetiskt framstående villabyggande tagit vägen?

Svenska arkitekter och arkitekturstuderande började under 1980-talet kasta längtande blickar utomlands. Plötsligt kändes inte Sverige och det svenska folkhemmet som den bästa av världar att vara arkitekt i längre. Varför byggdes det inget som blev bra i Sverige längre? När det fortfarande byggdes riktigt bra hus i Danmark? Varför blev Schweiz (av alla ställen) med ens kanske Europas intressantaste arkitekturland när 1900-talet så småningom övergick i 2000-tal? Och så vidare.

En möjlig förklaringsmodell går ut på att medan Sverige under andra halvan av 1900-talet successivt hade förlorat sin bildade och tongivande borgarklass så hade det motsvarande bildade borgerskapet i Danmark och i Schweiz överlevt ända in i 2000-talet. Det är denna bildade över- och övre medelklass som än idag fungerar som en viktig beställare av högklassig arkitektur i dessa bägge länder. I Sverige finns det inga bildat borgerliga beställare kvar längre, helt enkelt.

Därför finns det också i våra dagar, enligt samma (spekulativa) förklaringsmodell, fortfarande så mycket hippiesar och flum kvar i både Danmark och Schweiz: där finns ju fortfarande, än idag, en tongivande borgarklass för de unga att reagera och revoltera mot. (I Schweiz skall denna de ungas revolt mot borgarklassen tyvärr ha tagit sig uttryck i en veritabel heroinmissbruksepidemi. Om jag inte missminner mig rapporterade man i media för några år sedan förfärat om hur schweiziska myndigheter tillslut helt givit upp och istället för att jaga sina inhemska heroinister inrättat frizoner, exempelvis i en av Zürichs parker, där heroinmissbruket och injicerandet sker helt öppet och utan att polisen ingriper.)

I Sverige, däremot, försvann hippiesarna och flummet som bekant i stort sett över en natt, redan under 1980-talet. I Sverige fanns ju ingen tongivande borgarklass i egentlig mening längre kvar att revoltera mot. Ingen behövde längre slösa energi på att med flum och hippiekultur revoltera mot borgarklassens sätt att vara och leva, alla kunde istället fokusera på och helt oreserverat kasta sig in i den nya tidens yuppiekultur.

Men när svenska yuppiesar i gemen under 1980-talet började göra sig lustiga över hur mossiga köpenhamnarna var med sina avdankade jazzklubbar och sitt haschdimmiga Christiania, då började som sagt Sveriges dittills mycket självgoda och självtillräckliga, men sedan slutet av 1970-talet professionellt alltmer uttalat frustrerade arkitekter att kasta desto mer längtansfyllda blickar över Øresund.

Tillbaka till Djursholm. Sedan 1970-talet har det inte byggts några villor av arkitektoniskt intresse i Djursholm. (Jag kan på rak arm inte påminna mig en enda ny Djursholmsvilla som presenterats i arkitekturtidskrifterna de senaste trettio åren.) Men där har byggts desto fler monteringsfärdiga, prefabricerade kataloghus: hus i platta paket (jämför IKEA). Djursholm är numera fullt av dem. Men det är inte av ekonomiska skäl de nya djursholmarna håller till godo med att bygga sig kataloghus. De som flyttar till Djursholm har fortfarande pengar. Rika djursholmare investerar helt enkelt sina pengar (och sin sinnlighet, och sina intellekt) i annat än bildning. I annat än arkitektur.

I den mån den som idag besöker Djursholm tycker sig finna en hel del exempel på smaklöshet, nyrikedom, bjäfs och tingeltangel, då är det faktiskt uteslutande (!) fråga om hus som byggts eller byggts till eller byggts om någon gång efter, säg, 1980.

Det vill säga efter de avregleringar av finansmarknaden som inneburit att progressiva, kulturintresserade akademiker som tjänat sina pengar på att erbjuda allmänheten en nyttig och värdefull tjänst inte längre har råd att flytta till Djursholm. De som har råd att flytta till Djursholm är finansnissar som tjänat sina pengar på – pengar.

Något verkligen störande, för att inte säga upprörande de senaste tio åren – inte bara i Djursholms lummiga ekbackar, utan överallt i landet där den upplyst progressiva borgerligheten har satt sin prägel på arkitekturen under 1900-talet – är uppkomsten av staket och stängsel, sten- och betongmurar där tidigare inga stängsel eller staket fanns. Visst, i USA:s och Côte d’Azurs rikemansenklaver har det funnits rasslande, motoriserade grindar och videoövervakade elstängsel i generationer. Men inte i Djursan.

För trettio år sedan var djursholmaren i gemen fortfarande inte alls särskilt materialistisk. Det var lummigheten och naturtomternas naturskönhet så nära stan som var den stora lyxen i Djursholm. Man var inte särskilt intresserad av ”kapitalvaror”. Man läste böcker, man åkte långfärdsskridskor på Värtans is vintertid, badade i Ösbysjön sommartid, krattade löv och påtade i trädgården på helgerna, vandrade i fjällen på semestern. Man behövde inte höga stängsel med övervakningsutrustning att gömma sig och sina dyra bilar och sin dyra platteve bakom.

Men någonting har hänt. Djursholm börjar av allt att döma (så tycks det mig efter en och annan okulär besiktning på plats) tas över av finansnissar – som substituerar Bildning & Kultur med Bang & Olufsen.

Förlusten av arkitekturlandet Sverige kan jag leva med. Förlusten av en bildad borgarklass som förstår vad arkitektur är kan jag leva med. Det är ett pris jag nog är villig att betala för raderandet av de fordom så kolossala (ekonomiska) klassklyftorna i vårt land. Men våra dagars kulturlösa och materialistiska finansnissar, dem vore jag gärna utan: återinför regleringen av finansmarknaden!


Appendix 2014: ”Är Thomas Piketty djursholmare?”

Hela våren och sommaren 2014 har den franske ekonomen Thomas Piketty och hans storverk Le Capital au XXIe siècle (Capital in the Twenty-First Century/Kapitalet i 21:a århundradet) debatterats livligt, inte bara i svenska media utan framförallt i brittiska och amerikanska media.

Om jag hade känt till Piketty redan när jag skrev ovanstående artikel hade jag utöver läsningen genom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? kunnat erbjuda en läsning genom Pikettys Kapitalet. Och jag hade isåfall kunnat skriva Djursholmsvillans historia ungefär såhär:

1. Djursholms villastad anläggs i den västerländska högkonjunktur som föregår första världskrigets utbrott, La Belle Époque, en tid då inkomst- och kapitalskillnaderna mellan rika och fattiga är som störst i västvärlden. Då byggs också ofantliga, jättelika kråkslott i Djursholm för många av Sveriges mer progressiva och bohemiska överklassfamiljer.

2. Efter första världskrigets ekonomiska katastrof och den därpå följande börskraschen 1929, då de rikastes kapital antingen förbrukats eller förintats av krig och börskrasch, då bygger man inte ofantliga kråkslott i Djursholm längre. I Djursholm byggs istället anspråkslösa men smakfulla funkispärlor i ljus puts med platta tak, och så småningom lika anspråkslösa men mer ”hemtrevliga” enplansvillor i Swedish Empiricism, i taktilt tegel med sadeltak, nu för medelklassens tjänstemän. Den ekonomiska utjämningen och den demokratiska omfördelningen av allt nytt kapital i västerlandet under decennierna efter andra världskriget, den manifesteras således även i lilla Djursholm. Också en medelklassfamilj har nu råd att flytta till, rentav bygga sig en villa i, Djursholm.

3. Men på 1980-talet händer något, finansmarknaden avregleras och världshandeln globaliseras, med på nytt ökande klyftor mellan rika och fattiga som resultat, och en finansiell situation som åter närmar sig det som enligt Piketty egentligen är – och förblir! – det ”normala” tillståndet genom historien. Decennierna efter andra världskrigets slut, med stor ekonomisk utjämning och genomgripande demokratisering har ”bara” varit en parentes, ett undantag från normen: snarare en bieffekt av världskrigens katastrofala kapitalförstörelse än en konsekvens av, säg, en upplyst idealism hos de styrande. Djursholms politiskt progressiva guldålder sammanfaller med ”undantagstillståndet” i västerlandets ekonomi efter andra världskriget.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (rikt illustrerad, under rubriken ”Är djursholmaren människa?”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 20-juni 2013.

Artikeltexten ovan fick så småningom en fortsättning, i tidskriften Kritik nr 25/26-juni 2015: Är människan djursholmare?

Illustrationerna ovan består av två svartvita fotografier från bilderboken Promenad på Djursholm [sic] av Hans Hammarskiöld och Gunnar Wersén, utgiven av Djursholms stad 1964: (1) Djursholms samskolas flickor undervisas i trä- och metallslöjd precis som skolans gossar alltsedan 1897. (2) Också i Djursholm finns det ett ganska typiskt förortscentrum av folkhemskt snitt, Djursholms torg.

Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? från 2006 finns numera i pocketutgåva.

Samfundet Djursholms forntid och framtids årsböcker innehåller flera utförliga artiklar om Djursholms arkitektur – exempelvis ett par artiklar författade av dåvarande stadsarkitekten Klas Fåhræus, i årgång 1984 respektive 1989.

Mer om låga lärarlöner: DN den 7 april 2013
Mer om Pikettys Kapitalet: Wikipedia

Mer av Mikael Askergren om: Djursholm
Mer av Mikael Askergren om: Schweiz

<<