Schweizerchock

Mikael Askergren © 2003

”Svensk jämlikhetssträvan och god arkitektur går inte ihop” påstår den på spännande ny svensk arkitektur svältfödde Mikael Askergren efter en omtumlande resa till arkitekturlandet Schweiz:

Inledning

Det demokratiska styrelseskicket erbjuder uppenbarligen utmärkta förutsättningar för spännande ny arkitektur, eftersom den bästa nya arkitekturen byggs just i demokratiska länder. Man kan finna spännande ny arkitektur nästan överallt i hela Europa. Men inte i Sverige. Svenskarna lever i en demokrati med ovanligt kort avstånd mellan politiker och medborgare, och med en i Europa ovanligt generös offentlighetsprincip. Ändå lyser spännande ny arkitektur med sin frånvaro i vårt land. Svenska arkitekter måste nöja sig med att rita möbler och göra inredningar i gamla hus. Några nya hus får de nästan aldrig bygga. Och de får dåligt betalt – ett bevis om något på omgivningens ointresse och bristande uppskattning. I Sverige har det inte på flera decennier (snart ett sekel!) byggts något som rönt något som helst intresse internationellt. Varje europeisk nation med självaktning har en egen internationellt berömd stjärnarkitekt, men inte Sverige. Varför?

De gånger jag rest utomlands har jag nästan alltid rest till storstäder. Och när man står där i Paris, Los Angeles eller Tokyo går det alltid att intala sig att det är självklart att det i städer som är mycket större än Stockholm byggs fler spännande saker. Jämförelsen med Paris, Los Angeles eller Tokyo blir till ett alibi för Stockholm som ointressant arkitekturstad.

jag får därför något av en chock när jag under en resa i Schweiz inser hur många spännande och välgjorda nya hus som byggts bara i Basel – en vid första anblicken oansenlig stad med 160 000 invånare, en tiondel av Stockholms befolkning. Det räcker att ta en promenad till fots i Basels pittoreska stadskärna för att i vart och vartannat gathörn snubbla över en påfallande stor andel av de nybyggen som uppmärksammats mest i internationella arkitekturtidskrifter de senaste tio åren. Som svensk imponeras jag särskilt av en detaljutformning och finish man aldrig ser i Sverige. Svenska hus är mycket illa byggda jämfört med schweiziska hus. Dessutom är nya hus i Basel snygga. Varför är svenska arkitekter så dåliga? Om lilla Basel kan, varför kan inte Stockholm?

Schweizisk succé

Inte bara Basel, utan hela Schweiz är fullt av duktiga arkitekter visar det sig. Till och med i avlägset belägna dalgångar finner man nybyggda hus man blir mycket imponerad av ritade av lokala arkitekter som i alla avseenden lyckats bättre än deras samtida svenska kolleger. Till exempel Valerio Olgiati som ritat lågstadieskolan i Paspels; en radikal no-nonsense betonglåda i den grönskande alpsluttningen ovanför byn: stark form, raffinerad planlösning, spännande interiörer. Och välbyggt förstås.

Men Schweiz internationellt mest berömda arkitekter återfinns ändå i städerna: i Basel har till exempel Herzog & de Meuron sitt kontor. Herzog & de Meuron har hunnit bli Schweiz största arkitekturexport. De gjorde succé med Tate Modern i London, och de har nyligen vunnit arkitekttävlingen om ny olympiastadion i Peking. Herzog & de Meurons inflytande har märkts också i Sverige, exempelvis då deras originella fasadlösningar plagierades av arkitekt Gert Wingårdh på Universeum i Göteborg.

[FOTNOT: Det är Herzog & de Meurons Dominus Winery, Yountville, Napa Valley, CA, USA 1995/1997 med fasader av lös sten packad i öppna ståltrådsburar som man känner igen på Universeums sydfasad.]

Också Basels näst största arkitektkontor, Diener & Diener, har en anknytning till Sverige: Diener & Diener vann arkitekttävlingen om Malmö högskola som håller på att byggas i Malmö hamn. Men enligt en vanligtvis välinformerad källa har Malmös politiker och den svenska byggindustrin behandlat arkitekterna med sådan arrogans och nonchalans att man på huvudkontoret i Basel är ursinniga på Sverige och svenskarna. Den som lever får se om schweizarna eller svenskarna vinner i Malmö; om det färdigbyggda Malmö högskola blir ytterligare en schweizisk succé – eller ytterligare en svensk besvikelse.

Ett arkitekturland

Men det är kanske inte så konstigt trots allt att schweizare och svenskar börjat slåss i Malmö. Både Schweiz och Sverige är demokratier, men det betyder inte att svenskarna och schweizarna delar varandras värderingar i alla avseenden. Schweiz och Sverige är ju varandras motsatser i mycket, inte bara när det gäller arkitekturklimatet: i Schweiz saknas hyresreglering och bostadspolitik. Man betalar vad det kostar för att bo. Schweiz saknar nationell sjukförsäkring (men det är obligatoriskt att köpa sig en privat sjukförsäkring). Skattesystemet uppmuntrar kvinnor att stanna hemma och uppfostra barn eftersom det i Schweiz är fullt möjligt för en hel familj att leva på bara en lön. Kvinnlig rösträtt infördes i Schweiz mest konservativa kantoner först på 1980-talet. Svenska kvinnor vittnar om hur svårt de har att finna sig tillrätta i Schweiz på grund av en, ur svenskt perspektiv, ”reaktionär kvinnosyn”.

Att schweizarna ter sig konservativa i svenskarnas ögon är dock i sig inget som gör svenskarna ”mer demokratiska”. I en tävling om vilken av de båda nationerna som är ”mest” demokratisk skulle Schweiz vinna: direktdemokratin kommer definitionsmässigt närmare demokratins absoluta ideal än parlamentarismen. För svenskarna som vant sig vid att sätta likhetstecken mellan egalitär välfärdsstat och demokrati är tanken ovan, jag vet, men socialdemokratin är i sig inte ”mer demokratisk” än konservatismen. Begreppet demokrati betecknar ”bara” styrelseskicket, inte den politiska färgen på de beslut som en demokratiskt sammansatt församling tar. En för svenskar ovan tanke, jag vet, men en demokratisk nation kan mycket väl vara ”reaktionär”; att en nation av välmående borgare (Schweiz) dricker konjak och röstar konservativt är i sig inte ”mindre demokratiskt” än att en nation av bönder och arbetare (Sverige) dricker öl och röstar socialdmokratiskt.

Således är det inte förvånande att svenskarna på punkt efter punkt sedan urminnes tider gjort andra politiska prioriteringar och eftersträvat andra politiska ideal än schweizarna. Och där någonstans närmar vi oss förklaringen till varför Schweiz är ett arkitekturland, och varför Sverige inte är det.

Att bygga är dyrt. Att bygga kräver alltid, utan undantag, en ansamling och koncentration av resurser. Arkitektur med stort A är möjlig endast i ett samhälle som inte eftersträvar total jämlikhet, som tillåter kapitalkoncentration, tolererar exklusivitet och rent av uppmuntrar elitism – som till exempel banksekretessens och lyxklockornas Schweiz. Svenskarna har i stället gjort jämställdhet till varje pris till nationens främsta politiska dygd. Det har måst ske på arkitekturens bekostnad, eftersom det svenska jämlikhetsprojektet och högklassig arkitektur inte går ihop: man kan inte både äta kakan och ha den kvar; man kan inte eftersträva global resursutjämning och samtidigt tolerera den koncentration av kapital och elitistisk kultur som förstklassigt byggande förutsätter.

Och det är helt okej. Svenskarna måste naturligtvis kunna ta sig rätten att välja bort arkitekturen om de vill. Svenskarna i gemen måste naturligtvis få välja jämlikhet och resursutjämning framför arkitektur.

Men om jag själv inom den närmaste framtiden plötsligt skulle bli oförskämt rik eller så, då skulle jag ganska snart finna det mycket svårt att personligen och för egen del fortsätta välja bort arkitekturen när jag inte längre av ekonomiska skäl måste välja bort den: hellre lycklig och rik i en vacker och välbyggd villa i schweiziska Alperna, än olycklig och fattig i en illa byggd och ful nyuppförd hyresrätt med bruksvärdeshyra i Haninge.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad i tidskriften Plaza, Stockholm, nr 8-2003. Senare även publicerad i en engelsk översättning, under rubriken ”Swiss Shock”, i den engelskspråkiga Plaza International, Stockholm, nr 1-2004.

Ett särskilt tack till Tobias Nissen.

Mer av Mikael Askergren om: Schweiz


askergren.com/chock.html

<<